Foto från LA Times

Norra Kalifornien står i lågor just nu, i några av de värsta bränderna i delstatens historia. Över 20 personer har dött hittills. Jag läste i morse om ett äldre par – en 100-årig man och en 98-årig kvinna – som inte kunde ta sig ur sitt hus och brann inne. Detta är min värsta mardröm. Att bli innebränd, eller att förlora allt i en eldsvåda.

Det ger mig svåra flashbacks till för drygt fem år sen, när huset jag bodde i då nästan brann ner efter att lägenheten ovanför min fattade eld.

Branden startade runt klockan 17 en vanlig vardag. På den tiden jobbade jag hemifrån, och var på väg till gymmet när jag såg en massa rök komma in genom taklampan i badrummet. Jag öppnade ytterdörren och utanför sprang flera av mina grannar runt i panik och skrek att det brann. Jag hann knappt reagera, sprang bara tillbaka in för att hämta katterna, men jag hittade bara en av transportburarna, så jag fick stoppa Ninja i en resväska. Mina grannar på andra sidan gatan tog hand om katterna i några timmar medan jag försökte förstå vad som hände. Förutom typ min plånbok och min mobil fick jag inte med mig något annat ut, men jag klarade mig. Katterna klarade sig. Min lägenhet klarade sig, i alla fall någorlunda. Den fick ganska extrema vattenskador efter att brandkåren kom och släckte branden, och jag kunde inte bo där på två månader, men allt jag ägde klarade sig.

Lägenheten ovanför min totalförstördes i branden. Mina grannar förlorade alla sina ägodelar, plus en hund och en katt som brann inne. Jag kan fortfarande knappt tänka på detta utan att gråta.

Jag bodde i ett litet lägenhetshus, bara åtta lägenheter, och alla grannarna stod nära varandra, de flesta av oss var i samma ålder och umgicks hyfsat ofta. Medan branden pågick satt vi allihopa på trottaren utanför huset och grät, under filtar som Röda Korset gav oss.

Jag tänker på detta nu när över tusen hus har brunnit ner i norra Kalifornien, och det verkar som att bränderna fortfarande sprider sig. Den där skräcken som infinner sig, och sen insikten om allt man kommer att förlora. Paniken och desperationen. Hade jag kunnat resa tillbaka i tiden hade jag tagit med mig fler grejer ut ur lägenheten: pass, pengar, laptop, bilnycklar, en pärm med viktiga papper.

Nu hade jag sån himla tur. Jag förlorade inget. Jag överlevde. Hade jag inte jobbat hemifrån hade katterna eventuellt dött av rökförgiftning, men nu fick jag ut dem i tid.

Det är verkligen inte alla som har den turen.