(Oj, jag glömde nästan att blogga dagen efter att jag sa att jag skulle blogga varje dag. Pinsamt!)

Med jämna mellanrum blir jag så himla trött på alla mina rutiner och får ett ryck att göra drastiska förändringar. Det hände år 2008 när jag lämnade hela mitt liv i Stockholm och flyttade till Kalifornien. Det hände igen några år senare, när jag hade ett väldigt uppstyrt liv med make, hus och jobb och sa upp mig från alla tre, flyttade några mil söderut och började om från början igen. Och det har hänt i mindre skala fler gånger än jag kan räkna.

När detta händer måste jag antingen skaffa ett nytt jobb eller flytta eller i alla fall byta hårfärg för att inte drabbas av totalt tuppjuck. Nu var det ett tag sen sist – jag har bott i samma hus i två år och jobbat på samma jobb i tre och ett halvt. För att inte tala om hur länge jag har varit brunhårig nu, är faktiskt lite imponerad av mig själv.

Men de senaste veckorna har jag börjat känna hur den där känslan liksom kryper sig på igen. Det börjar som ett litet myggbett, irriterande men uthärdligt. Sen sprider det sig tills det liksom kliar i hela kroppen och jag inte har något annat val än att göra något drastiskt, vad som helst.

Nu vet jag dock inte vad jag skulle göra. Jag gillar allt i mitt liv just nu, det känns som att alla pusselbitar ligger på plats. Kanske räcker det med att typ skaffa en ny tatuering? Man kan ju alltid hoppas.