Jenny:
Jag tänkte på det du skrev om förändring för lite sedan, och att du sen blev vegan och det “räckte”. Blir du någonsin rädd för den här känslan av att något måste förändras? Sen undrar jag vilken plats som är din tryggaste och din otryggaste?

Jag är inte rädd för behovet av förändring, utan ser det snarare som en kompassnål för mitt liv. Så här: Om det är något jag är rädd för så är det att vakna en dag när jag är gammal och känna att jag inte har levt livet till fullo, utifrån mina egna möjligheter. Att jag har jobbat för länge på ett jobb där jag inte trivs, eller varit fast i ett dåligt förhållande, eller bott någonstans där jag egentligen inte ville bo. Nu går det ju såklart inte att vara lycklig varje sekund, eller ens varje dag eller vecka, av livet, men jag vill ändå göra det jag kan för att oddsen för lycka ska vara så optimala som möjligt. Och jag tänker att den här känslan – att jag måste göra en stor förändring – hjälper till att hålla mig på rätt kurs.

Sen blir det såklart lite knasigt ibland, som just nu, när jag ändå har det rätt bra och inte borde behöva ändra på något. Men kanske mitt undermedvetna känner till något som jag inte gör? Vi får se helt enkelt!

Några platser där jag känner mig trygg: hemma i soffan med Paul och djuren, omgiven av kvinnor och motorcyklar i öknen, och på min familjs landställe i Öregrund.

Min otryggaste plats är i en hiss med främmande män.