Ja ni kanske tycker att jag tjatar om min tandställning, men lyssna bara på detta. Fram tills igår hade det här med att ha tandställning varit rena barnleken. Det gjorde inte ont och jag kunde äta precis som vanligt. Men igår fick jag en palate expander insatt och nu vill jag inte ens lämna huset. Det är alltså en metallgrej som sitter i gommen och långsamt ska bredda överkäken. Varje dag måste jag sätta en nyckel i den och vrida ett varv, vilket känns ungefär som att försöka dra ut alla tänder i överkäken på samma gång. Det gör alltså skitont. 

Och detta är inte ens det värsta med den här grejen.  

Nej, det absolut värsta är att jag knappt kan prata, eftersom gommen blockeras av en metallplatta som gör att jag inte kan röra tungan ordentligt. Det låter ungefär som att försöka prata med en väldigt svullen tunga. Vissa ord och bokstäver kan jag knappt uttala. Av någon anledning verkar det dock lättare att prata svenska än engelska. Synd bara att jag inte har någon att prata svenska med. Jag har jobbat hemifrån hela dagen eftersom jag inte är redo att försöka föra ett samtal med någon annan än Paul ännu. 

Så här ska det vara nu i tre månader. Om jag inte redan hade betalat så jäkla mycket pengar för detta hade jag eventuellt gått och tagit ur den här grejen på en gång. Skitit i raka tänder. Just nu känns det inte värt det. 

En rolig grej dock: Jag hade aldrig hört talas om en palate expander innan min tandläkare började prata om det för några veckor sen. Men igår, alltså samma dag jag fick min insatt, började jag läsa Jonathan Safran Foers nya bok, I Am Here, och kolla vad jag hittade i den efter bara två sidor:

Nu handlar detta visserligen om en namnlös pubertal skitunge till karaktär, men ändå. I feel ya, little guy.