Jenny frågade om jag inte kunde skriva om mina tre största “sliding doors-ögonblick”. Jag hade inte hört det uttrycket förut, så här kommer definitionen om det är någon annan som undrar:

Sliding door moments are opportunities in life where the decisions we make alter our very destiny. Moments in which we turn left or right, towards change or towards more of the same.  

Här kommer tre av de mest avgörande händelserna hittills i mitt liv.

1. När jag blev punkare

Ett av de beslut som har påverkat mitt liv mer än kanske något annat är när jag som 12-13-åring äntligen tog mod till mig och blev punkare. Jag kommer fortfarande ihåg första gången jag åkte in till Plattan helt själv. I Hässelby där jag bodde var nästan alla kickers, så jag fick ta tunnelbanan in till stan för att hitta likasinnade. Jag var en blyg liten 13-årig punkare med grönsvart hår och nitjacka och kajalstreck under ögonen, och jag kände ingen. Alla punkarna satt i ett hörn av den stora trappan vid Sergels Torg, så jag satte mig i samma trappa en bit bort. Och jag minns fortfarande hur jäkla stort det var när en av punkarna – en kille som jag tror hette Pontus – kom fram och frågade om jag ville sitta med dem istället. Från och med då var jag en i gänget.

Punken besparade mig så mycket skit som tonåring – jag slapp i princip helt undan den bantnings- och utseendehets som mina klasskompisar gick igenom. Vi drack folköl i parker och startade band och åkte på festivaler och engagerade oss politiskt och hängde på Lava och Kafé 44 och alla var bisexuella och feminister och anarkister och vi brydde oss inte ett skit om vad alla svenssons gjorde eller tyckte. Jag har fortfarande väldigt mycket av den här mentaliteten kvar i mig. Att man får göra som man vill, man måste inte göra likadant som alla andra. Det är en av de viktigaste insikterna i mitt liv, och jag har punken att tacka för den. 

 

2. När jag flyttade till USA

Ett annat avgörande ögonblick i mitt liv, som vände upp och ned på hela mitt liv och min framtid, var när jag flyttade till USA. Jag kom till San Diego på ett studentvisum och skulle egentligen bara stanna i ett år, men jag visste redan efter två veckor att jag inte ville åka tillbaka till Sverige igen. Det var nästan 10 år sen, och jag har levt i princip hela mitt vuxna liv i USA. Hade aldrig ens haft ett heltidsjobb innan jag flyttade hit. Här har jag karriär och billån och husdjur och sjukförsäkring och ett seriöst förhållande. Jag undrar ibland var jag hade varit idag om jag inte hade flyttat till Kalifornien som 21-åring. Det är en så konstig tanke, det känns mest overkligt att tänka på.    

 

3. När jag skilde mig

Ni som har läst här ett tag minns kanske att jag var gift för några år sen och att det är anledningen till att jag har ett green card och kan stanna i USA hur länge jag vill. Äktenskapet varade inte så länge, men hade jag varit en annan person hade det kanske fortfarande pågått. Jag läser Elsa Billgrens blogg ibland – hon gifte sig samma år och månad som jag och firar åttaårig bröllopsdag i år. Det hade jag också kunnat göra! Så sjukt. Nu blev det dock inte så, jag lämnade min dåvarande man och flyttade tillbaka till North Park där jag fortfarande bor sju år senare. Sist jag såg mitt ex, för kanske fem år sen, hade han precis avslutat ett fängelsestraff (vet ej för vad) och bodde i en husvagn på sin mammas tomt. Nu vet jag från gemensamma bekanta att han har styrt upp sitt liv och gift om sig och blivit pappa för fjärde gången. Han verkar lycklig, och jag är lycklig, så det var en himla tur att jag inte stannade. Om inte annat hade jag aldrig träffat Paul, och den tanken kan jag knappt tänka utan att bli helt gråtfärdig.