Idag fyller mitt yngsta pälsbarn hela åtta år. Jag har haft Turtle sen hon var bara två månader gammal och så liten att hon fick plats i min hand. Nu är hon en betydligt mer kurvig dam, som fortfarande tror att hon är en kattunge. 

När jag fick Turtle var jag gift och hade redan min andra katt, Ninja. Mitt ex klagade dock på att Ninja gillade mig mer än honom, så han ville skaffa en kattunge som liksom kunde bli hans katt. Fine by me, sa jag. Och sen gick den planen käpprätt åt helvete.

De första dagarna Turtle bodde hos oss (fast då hette hon Blue, jag döpte om henne flera år senare) hade vi henne i ett separat rum så att Ninja kunde vänja sig vid att det fanns en ny katt i huset. Jag satt i det rummet med Turtle flera timmar om dagen och flaskmatade henne och pratade med henne, och jag tror på riktigt att hon fortfarande tror att jag är hennes mamma. Mitt ex fick knappt ens komma i närheten av henne.

Den här katten är livrädd för alla människor som inte är jag eller Paul. Hon sover på mitt huvud på natten, och när jag går på toa sitter hon i mitt knä och spinner högt och ger mig blöta pussar. Hon är väldigt pratglad och svarar på tilltal. Paul älskar Turtle så himla mycket trots att han knappt får något i gengäld (hon låter honom klappa henne ibland). Han sjunger hela tiden små egenkomponerade sånger som handlar om Turtle, och det får mig att älska honom så mycket mer.

Jag försökte ta ett familjefoto med självutlösare idag, men det gick sådär. Bjussar på denna:

Grattis på födelsedagen, Turtle. Du är den konstigaste katt jag vet ❤