Onsdag har på sista tiden kommit att bli min favoritdag på hela veckan, den jag liksom går och ser fram emot. Anledningen till detta är att jag nu tar hojen till stallet och rider mitt på dagen varje onsdag. Det är min form av terapi. 

Igår hade min ridlärare en så stressig dag när jag kom till stallet att hon lite halvt på skämt föreslog att jag kunde ta ut en häst på tur istället för att ha en vanlig ridlektion i paddocken. Det tyckte jag lät som en alldeles strålande idé, så jag och en tjej som hette Julia sadlade Parakeet och Slim och gav oss ut på stigarna. 

Det finns en massa stigar i området där jag rider (man kan ta en stig ända till stranden, vilket är mitt drömscenario) och utan Julia hade jag lätt gått vilse. Hon berättade att hon har ridit på det här stallet sen hon var 10 år. Hon fyller 19 om ett par veckor. 

Det var kul att hänga med en tonåring i någon timme. Jag känner liksom inga tonåringar? Hon babblade på om allt möjligt och verkade förvånad över att jag är en riktig vuxen med ett riktigt jobb. Tror att det är tandställningen som förvirrar folk. Har fått höra från en massa olika personer på senaste tiden att jag ser så ung ut. Jag tror inte nödvändigtvis att det är en komplimang heller, det känns mest som att man inte riktigt blir tagen på allvar.

Men i alla fall. Jag frågade Julia vad som krävdes för att rida till stranden, och hon sa att om man travar hela vägen tar det bara en halvtimme att ta sig dit, jämfört med en och en halv timme om man skrittar. Så nu har jag ett mål med min träning: att komma i så pass bra form att jag orkar trava i ojämn terräng i 60 minuter (30 dit och 30 hem igen). Julia sa att om jag är fit när hon kommer hem från college i norra Kalifornien igen i vår så kan vi rida till stranden tillsammans.

Deal.