På tisdag är det val i USA. Inte presidentval, utan midterms. Vilket just nu känns ännu viktigare. Jag är så stressad över det här valet att jag tror att jag håller på att få magsår. Om inte Demokraterna tar över representanthuset eller senaten (det senare känns inte så sannolikt) så vet jag inte om det här landet kommer gå att bo i längre. Det kan verkligen innebära en skillnad mellan liv och död för alla som inte är friska, vita, rika, kristna, heterosexuella cis-män. 

Jag är extra stressad över att jag inte ens får rösta. Jag måste verkligen ta tag i att ansöka om amerikanskt medborgarskap. MÅSTE få rösta i nästa presidentval, år 2020. 

Helst skulle jag vilja stänga in mig i en bubbla och bara läsa romaner och inte kolla Twitter eller nyheterna förrän på onsdag när den här skiten är över. Men det går ju tyvärr inte riktigt. Så idag gjorde jag det näst bästa: åkte på långtur på hojen tillsammans med Katie, Jordan och Lexy.

Vi hamnade bland annat här, på ett Motor Transport Museum längs med väg 94 i Campo. Vi kör 94:an ganska ofta och har kört förbi här hur många gånger som helst. Det ser ut som en enorm bilskrot från vägen, full av rostiga gamla bilar och truckar. Men idag var det stora flaggor hissade vid ingången där det stod “We’re open!” så vi körde in för att kolla vad det var för något. Och det visade sig alltså vara ett museum i och kring en nedlagd porslinsfabrik. 

Vi fick en guidad tour av en äldre herre som jobbade här, han hade så många historier på lager att vi knappt kom därifrån. Han sa att hans barnbarn kallar det här stället för “the rusty truck museum”, vilket kändes väldigt passande. Och det växte vilda pumpor på marken. 

Den här bussen till vänster är en Mack från 1940 som var i bruk under andra världskriget. Dessa byggdes tydligen med en semi-automatisk växellåda med tre växlar och ingen kopplingspedal. Detta för att kvinnor (!) skulle kunna köra dem medan männen var ute i krig. Katie sa något sarkastiskt om att det bara var män på 40-talet som hade två fötter, kvinnor hade bara en fot och kunde alltså inte använda koppling. Men skrattet fastnade lite i halsen med tanke på att det känns som USA är på väg tillbaka till 40-talet på många sätt. 

Men jaja, det här gjorde oss glada igen. Osäkert exakt vad ett “federal clown prison” är för något, men det fick bli ett gruppfoto i alla fall. Sen åkte vi hemåt igen.