Tack för alla snälla ord på förra inlägget. Vi har fått enormt mycket kärlek och stöd de senaste dagarna. Det hjälper.

Den här veckan har ändå varit ett rent helvete, en av de värsta veckorna i mitt liv. Vi kan ta alla händelser i ordning…

På måndagen förlorade vi vår hund.

På tisdagen var både Paul och jag hemma från jobbet, jag grät precis hela dagen och han insjuknade samtidigt i någon sorts influensa. På kvällen fick jag ett meddelande från min chef som sa att han just hade fått sparken. 

På onsdagen var jag tvungen att flyga till Kentucky för en tredagars jobbgrej. Paul var sjuk och vi var båda ledsna och hjärtekrossade och jag ville inte lämna honom, men jag ville samtidigt veta vad som hände på jobbet, med tanke på nyheterna från dagen innan.

På torsdagen fick vi veta att en av Pauls närmaste familjemedlemmar hade blivit diagnostiserad med cancer, och sedan fått en stroke. Paul själv var så sjuk att han inte kunde lämna soffan eller äta något.

På fredagen började jag också känna mig sjuk. Det var snö och minusgrader i Kentucky. Jag var ledsen och sov inte mer än en timme på hela natten.

På lördagen var jag tvungen att kliva upp klockan fem på morgonen, efter en sömnlös natt, för att flyga hem igen. Vi skulle på bröllop på eftermiddagen, men jag blev bara sjukare och sjukare under dagen och hann knappt ta mig hem innan jag totaldäckade. 

Nu är det söndag och jag känner mig tacksam över att den här helvetesveckan nästan är över. Sen jag kom hem igår har jag hunnit sova i 11 timmar och läsa ut två böcker, och nu sitter jag i solen och tankar d-vitamin med två varma katter bredvid mig. Nästa vecka blir bättre.