Jag vaknade alldeles för tidigt i morse av att jag grät. Hade drömt att jag träffade en hund som såg ut precis som Lola, vilket gjorde mig ledsen i drömmen och fortsatte att göra mig ledsen när jag vaknade med hela kudden full av tårar. 

Annars har vi väl accepterat att vår lilla hund är borta för evigt. Vissa dagar är jobbigare än andra. Kanske är det lättare för oss eftersom vi hade delad vårdnad om Lola med Pauls ex, så vi är ändå vana vid att inte ha någon hund alls vissa veckor. Huset känns kanske inte lika tomt för oss som det gör för heltidshundägare som förlorar sina djur. Jag vet inte.

Senare i veckan ska vi i alla fall vara hundvakter åt vår kompis Brittanys hund Lucy, som också är en chiweenie (chihuahua- och tax-blandning, precis som Lola). Det blir fint.

Annars är jag väldigt tacksam över att det är december. Inte för att det är en månad jag gillar speciellt mycket, men för att november är över. Det är alltid årets sämsta månad, men i år var november verkligen extra sämst.

Ska försöka bli bättre på att blogga igen. Jag har bloggat i så många år att nästan allt jag gör och funderar på dyker upp som blogginlägg i mitt huvud, måste bara sätta mig och faktiskt skriva ner dem.