I mitt närmaste kompisgäng pratar vi av någon anledning ganska ofta om vad vi skulle göra om (när?) katastrofen kommer. Vi har delat in oss i två grupper, med ungefär fem personer i varje.

Den första gruppen kallar vi för First Wave Dead. Den består av de av våra kompisar som absolut inte vill behöva leva genom postapokalypsen utan hellre bara skulle dö direkt. 

Den andra gruppen, som jag tillhör, vill överleva till varje pris. 

Jag har läst två böcker på sistone som behandlar det här ämnet från olika perspektiv: före och efter katastrofen. Böckerna är Slutet av Mats Strandberg och Station Eleven av Emily St. John Mandel. 

I Slutet är en stor komet på väg mot Jorden och alla vet exakt vilket datum och klockslag allt kommer gå under. Ingen förväntas överleva. Vad gör man under mänsklighetens sista månader? Vi får följa två tonåringar på jakt efter en sanning och ett större syfte. 

Station Eleven handlar istället om tiden efter katastrofen. En dödlig influensapandemi har utrotat nästan hela världens befolkning. Berättelsen följer framför allt en kringresande teatergrupp som sätter upp Shakespeare-föreställningar i olika byar omkring år 20 (alltså 20 år efter pandemin). De färdas till fots genom ett hotfullt, postapokalyptiskt USA som inte längre går att känna igen. 

Jag var lite nervös inför att läsa Slutet eftersom jag hade hört från så många att de fick grov dödsångest av den. Men sen läste jag den och fick inte ångest alls. Den gav mig snarare ett inre lugn. En av karaktärerna säger så här på ett ställe i boken: “Jag tycker att det finns nåt skönt i att det är såhär det tar slut. Inte så att jag är glad för det … men om allt ändå ska gå åt helvete så är det i alla fall inte vårt fel. Och vi kan inte göra något åt det.” Och det ligger liksom något i det?

Station Eleven däremot… Jag läste ut den i februari och har haft svårt att skaka av mig den sen dess. Med tanke på hur vi behandlar den här planeten känns det inte helt orimligt att vi eventuellt kommer att behöva leva i ett samhälle som liknar det i boken, där det inte längre finns någon elektricitet eller rinnande vatten eller bensin eller internet. Man tar sig runt till fots och måste varje dag skaffa föda på något sätt. Extremt klimat och farliga människor lurar bakom varje hörn. 

Ju mer jag tänker på detta, desto mer benägen blir jag att gå med i First Wave Dead-gruppen. Jag vill tro att jag är en överlevare, men är att leva det absolut viktigaste som finns, till varje pris, oavsett vilken sorts liv det är? Kanske. Jag vet inte.

Hur tänker ni, är ni First Wave Dead eller överlevare?