För lite drygt fyra år sen hittade Paul och jag ett hus till salu som vi ÄLSKADE. Vi hade bara varit tillsammans i knappt ett år då och att köpa hus var liksom inte riktigt på tapeten. Men vi pratar fortfarande om det där huset ibland och ångrar att vi inte köpte det. Sen har vi som bekant velat ganska mycket fram och tillbaka kring det här med att köpa hus. Har vi verkligen råd? Vill vi verkligen flytta från det asfina område vi hyr hus i nu (men där vi aldrig skulle ha råd att köpa)? 

Förra året skaffade vi till och med en mäklare och gick på en massa visningar, men hittade inget som kändes sådär speciellt som det där första huset. Allt var liksom bara vanliga… hus. Så vi slutade leta och bestämde oss för att spara ihop mer pengar först. 

Det gick bra, fram tills idag. Jag får fortfarande dagliga email med husannonser och brukar inte ens öppna dem, bara radera. Det gjorde jag idag också, men sen ångrade jag mig av någon anledning. Klickade på “undo” och mailet kom tillbaka. Och där, några rader ner, hittade jag HUSET 2.0. 

Det var ett ganska litet hus, ungefär samma storlek som det vi bor i nu. Men det hade en enorm tomt (nästan 1500 kvadratmeter) i flera nivåer, och det bästa av allt: TVÅ garage. Ett enkelgarage och ett fristående dubbelgarage. Vi som tillsammans äger sex motorcyklar och tre bilar har inga problem att bo i ett litet hus, så länge det finns gott om garageutrymme. Det är liksom högsta prioritet. 

Så jag mailade vår mäklare som ordnade en visning bara några timmar senare, så klockan 15 idag tog vi hojarna till Lemon Grove, en dryg mil öster om där vi bor nu, för att titta på huset.

Jag hoppades lite halvt på att det skulle visa sig vara ett fallfärdigt ruckel i verkligheten. Vi åker liksom till Norge om två dagar och har verkligen inte tid att hålla på med budgivning och låneansökningar och att skriva under papper just nu. Men det var ännu finare i verkligheten än på bild. Såklart.

Så imorgon kommer vi med ganska stor sannolikhet lägga ett bud. Vårt första någonsin. Det finns två scenarion här, och jag är ungefär lika nervös inför båda. 1) Att någon annan lägger ett högre bud som säljaren accepterar. 2) Att vi lägger ett bud som säljaren accepterar. Vill ha det här huset, men det är samtidigt ett sånt jäkla stort commitment. Så mycket pengar. 

Mina stressnivåer är så höga över detta att jag inte tror att jag kommer kunna sova. Så jag sitter här och skriver detta istället. Ni kan väl hålla tummarna? Det spelar inte så stor roll för vilket alternativ.