El Diablo Run 2019

I fredags tog Katie och Kelly och jag hojarna ner till Mexiko. Eller, Kelly fick åka bakpå Katies eftersom hon inte har en egen hoj (ännu! vi jobbar på det).

Väl framme i San Felipe körde vi rakt mot el Malecón, alltså en huvudgata/boardwalk precis vid havet. Det var tropisk värme och luftfuktighet ute, mitt bästa klimat. Här kollar jag för övrigt på en polis som säger åt oss att vi inte får parkera på trottoaren. 

Vi körde vidare söderut mot vårt Airbnb. Halva gänget var redan där, och Katie, Kelly, Edy och jag gick ner till stranden för att svalka av oss lite. Dock var vattnet så lågt så här dags på dygnet att man fick vada ut typ 100 meter innan vattnet gick högre upp än till knäna. Grannhunden Barney följde med och badade. 

Vårt hus hade en stor takterass där vi satt hela kvällarna och nätterna medan vi var här. Vi var bara några meter från havet så fin utsikt hade vi också.

På lördagen var det International Female Ride Day, så alla tjejerna (utom en som fortfarande låg och sov) firade med att ta ett gruppfoto innan vi åkte in mot San Felipe och dagens festligheter. 

Ja, vi passade på att ta ett gruppfoto med killarna också förstås. De två till höger var inresta från New York, resten är mitt vanliga San Diego-gäng. Vi hade två personer till i huset, från Ohio, men de var bakis och tog sovmorgon.

Vi tog hojarna till Kiki’s, där själva El Diablo Run äger rum. Många kommer hit och tältar på stranden eftersom det är gratis, men jag kan inte tänka mig något värre än att bo i tält på en sandstrand. Lycka till med att inte ha sand överallt i resten av livet.

Det var runt 35 grader varmt i luften och alldeles ljummet i vattnet. Perfekt badväder.

Hittade en massa tjejer vi kände (och några vi inte kände) och tog ytterligare ett gruppfoto. Är lika delar imponerad och chockad över Brittanys pose längst ner till höger. 

Vi åt mexikansk mat på Rositas på boardwalken. 

Och innan det blev mörkt åkte vi tillbaka till huset igen. Vägen hit från stan är SÅ. HIMLA. DÅLIG. Alltså, det går knappt att beskriva i ord hur pass dålig den är. Det är som att köra puckelpist på månen, där man hela tiden måste väja för krater-lika hål i asfalten. Eftersom hälften av hojarna i vår grupp var choppers utan fjädring tog det väldigt lång tid att köra den knappa milen fram och tillbaka varje dag. 

Vi tillbringade i alla fall lördagkvällen på takterassen. Jag hade så ont i ryggen, antagligen pga den kassa vägen, att jag inte kunde sitta upp utan istället fick ligga på en dyna på golvet. Resten av gänget kom och la sig på golvet med mig i solidaritet, och så låg vi där i många timmar och kollade på stjärnhimlen och pratade strunt. Så himla, himla fint. 

Sen var det söndag och dags att åka hemåt igen. 

Jag hade egentligen tänkt göra en ordentlig video från den här helgen, men jag glömde hela tiden bort att filma. Så det blev bara några korta klipp. Varsågoda, El Diablo Run på 22 sekunder: