Tack snälla ni för alla kommentarer på förra inlägget. Vet inte varför, men jag tror att jag undermedvetet förväntade mig att folk skulle kräva förklaringar och vara kritiska. Tillbringar uppenbarligen för mycket tid på Twitter, internets sämsta plats. Men ni är bäst som vanligt.

Någon skrev att det är modigare att lämna än att stanna kvar, men för mig har det alltid varit tvärtom. Jag tänker så här…

Jag känner så många personer som stannar i förhållanden där de inte är lyckliga, ofta i många år. De här människorna säger alltid att förhållanden är svåra och kräver en massa jobb för att fungera. Det är inte smärtfritt att tillbringa sitt liv med en annan människa, jag håller med. Men behöver det vara så himla svårt? Måste man stanna i ett förhållande som kräver att man ständigt kämpar för att hålla ihop? Är det värt det? Är ett livslångt förhållande ett självändamål, och i så fall: varför?  

Jag tänker ofta på ett par i vår närhet som har varit gifta i många år. De har två små barn och äger ett hus tillsammans. De här personerna tycker inte om varandra och jag är övertygad om att hela familjen skulle må mycket bättre om de separerade. Men det kommer de aldrig att göra. Istället kommer de att hålla ihop och tycka sämre och sämre om varandra för varje år som går. Det här är min värsta mardröm. Är hellre ensam resten av livet än lever i ett kasst förhållande. 

Nu utgår jag såklart från min egen situation. Paul och jag är inte gifta, har inga barn, och vi äger ingen bostad eller något annat tillsammans, vilket gör att det är hyfsat enkelt att separera, i alla fall rent praktiskt. Jag har skrivit mycket om detta på bloggen, men jag har alltid försökt leva mitt liv på ett sätt som maximerar lyckan. Har övat i många år på att identifiera saker i mitt liv som gör mig olycklig, och sen förändra det jag kan för att må bättre. Detta kan innebära drastiska förändringar som att lämna all trygghet och flytta till andra sidan jorden, men ofta handlar det snarare om att byta jobb, flytta till en ny bostad, eller lämna ett förhållande som jag inte mår bra i. 

Jag lyssnade på en podcast för ett tag sen (minns dock inte vilken) där någon pratade om att vår definition av ett lyckat förhållande är baserad på hur länge det varar, och hur konstigt detta är. Hen sa att även korta förhållanden kan vara lyckade. Det är inget misslyckande att inse att man inte var rätt för varandra och skaka hand och gå vidare i livet. Snarare borde det betraktas som mer lyckat än ett par som håller ihop trots att de egentligen skulle må bättre av att separera. Något sånt. Önskar att jag kunde komma ihåg vem som sa detta, för jag kunde verkligen relatera. 

Jaja, ska sluta babbla om detta nu. Hoppas ni har en fin fredag och vågar satsa på att vara lyckliga.