Vet inte riktigt hur jag ska säga detta, så nu drar jag bara av det här plåstret. Paul och jag har gjort slut. Eller, vi har bestämt oss för att ta en paus. Jag vet inte vad som kommer hända i framtiden, kanske hittar vi tillbaka till varandra och kanske gör vi det inte. Det här är i alla fall vad vi behöver just nu.

Jag vet att det har kommit som en chock för många i vår närhet som på något sätt tyckte att vi var det perfekta paret. Och det var vi kanske, på många sätt. Men inte alls på andra. Vill inte gå in på för många detaljer här eftersom det är personligt och jag inte vill hänga ut någon. Det enda som är viktigt just nu är att vi fortfarande älskar varandra och kommer att göra allt vi kan för att fortsätta vara vänner. Jag tror att vi kanske till och med kommer att vara bättre som vänner än som par. 

Jag är allmänt ledsen, och lite stressad över att behöva hitta någonstans att bo. Men bortsett från det logistiska känns det… okej. Jag har aldrig haft ett så här långt förhållande förut och trodde aldrig att jag skulle ha det heller. Det känns inte som ett misslyckande att det har tagit slut, snarare är jag stolt över att vi lyssnar på våra egna och varandras känslor och fattar ett moget beslut. Jag har ett extremt behov av ensamtid och har alltid trivts med att vara singel och bo själv. Paul är fortfarande min bästa vän och det här hade varit betydligt svårare om vi bråkade och hatade varandra. Det gör vi inte. 

På lördag sticker Katie och jag iväg på en roadtrip genom Kalifornien i en dryg vecka. Det kommer väldigt lägligt. Jag vet inget bättre sätt att rensa huvudet på än att köra hundratals mil på motorcykel. När jag kommer hem igen har jag förhoppningsvis en bättre plan för hur mitt liv kommer se ut framöver. Just nu har jag ingen aning.