Categories
Äventyr Nära döden-upplevelser

Nära döden-upplevelser och solnedgångar i öknen

Nu blir det mycket offroadande på bloggen, ni får ursäkta. Är bara så glad att jag har hittat en hobby som kombinerar två av mina favoritgrejer: köra motorcykel och att vara i öknen. Gjorde båda två den här helgen, och fick dessutom uppleva något av det läskigaste jag någonsin varit med om. Vi tar det från början.

I lördags var vi ett gäng som åkte till Ocotillo Wells (mitt ute i ingenstans, typ två timmar rakt ut i öknen från San Diego) för att campa. Alla hade med sig sina minsta hojar.

Här är till exempel Tasha på sin pyttelilla Honda Trail 70. Och kolla solnedgången? Anledning #18792 till att jag älskar öknen.

Så här såg det ut åt andra hållet, som att himlen stod i brand. Och här är för övrigt mitt nya tält som jag köpte speciellt för detta tillfälle. P fick mitt gamla i separationen. Hade även skaffat mig en stor uppblåsbar madrass som verkligen var en game changer. Jag brukar inte gilla att campa eftersom jag alltid sover kasst i tält. Det beror nog dock mest på att jag mest brukar köra motorcykelcamping och då kan man inte ta med så mycket grejer, bara vad som får plats på hojen. Nu körde vi truck ut och jag hade med kudde, madrass och en extra filt. Sov PRIMA. 

Nästa morgon dök det upp mer folk med fler fordon, och det här finfina gänget turades om att köra runt och testa på det som fanns tillgängligt. 

Efter lunch tog vi ut alla fyrhjulsdrivna fordon på en ökentur. Ocotillo Wells är ett så kallat OHV-område. OHV står för off-highway vehicle, så såna här områden är alltså till för folk som vill ut och köra offroad. Ocotillo Wells är runt 350 kvadratkilometer stort, och fullt av kullar och sand och hopp och annat roligt.

Nu till det läskiga som hände. Efter att den här bilden togs började vi köra tillbaka till vår campingplats. Hela gänget var uppdelade på fyra olika fyrhjulsdrivna fordon, förutom en snubbes 12-åriga son som körde sin dirtbike. Ingen såg vad som hände, men på något sätt lyckades 12-åringen krascha sin hoj. Jag och A var först på plats, vi såg honom ligga orörlig vid sidan av vägen och sprang fram för att kolla så att han andades. Jag trodde på riktigt att han hade dött, att vi skulle komma fram till någons döda barn. Det var så sjukt. jävla. läskigt. Killen var medvetslös men när vi vände på honom för att kolla hans puls hörde vi att han andades. 

Vi ringde 911 och under tiden började killen vakna till. Han blödde från näsan och hade svårt att prata, men visade att han ville att vi skulle ta av honom hjälmen. De flesta som kör motorcykel vet att om någon har varit med om en olycka ska man aldrig ta av dem hjälmen, det kan göra mycket större skada, speciellt om de har skadat ryggraden eller nacken. Men killen kunde röra på nacken så vi tog av hjälmen så försiktigt vi kunde. Sen satt jag bredvid honom och höll honom i handen och pratade med honom, han förstod inte alls vad som pågick.  

Eftersom vi var mitt ute i öknen gick det inte att få dit en vanlig ambulans, så de kom och hämtade upp honom i ambulanshelikopter. Jag ville gråta hela tiden för att det var så hemskt, men höll mig lugn för killens skull. Vi fick veta nästa dag att han hade klarat sig undan med en hjärnskakning TACK OCH FUCKING LOV. All hans säkerhetsutrustning hade spruckit i kraschen, inklusive hjälmen och stövlarna, men den räddade garanterat hans liv och ben. 

Jag hatar att känna mig hjälplös, så nu tänkte jag försöka hitta någon sorts kurs att gå i första hjälpen och allmän krisberedskap. Hoppas såklart att detta aldrig händer igen, men eftersom typ alla mina hobbies är farliga kan det verkligen inte skada att vara bättre förberedd i fall att. 

En sjuk grej: om man inte har speciell ambulanshelikopterförsäkring så kan en sån här resa kosta flera hundra tusen kronor (!) i USA. Så inte nog med att man behöver oroa sig över sina skador, man får dessutom en räkning som de flesta aldrig kommer ha råd att betala. Det här landet alltså. 

Det här var i alla fall en väldigt traumatisk upplevelse för alla inblandade, inte minst för killens pappa som inte heller verkade fatta vad som hände. När vi andra hade lugnat ner oss en smula åkte vi hemåt igen. Precis i lagom tid för en till ökensolnedgång. 

4 replies on “Nära döden-upplevelser och solnedgångar i öknen”

Usch! Läskigare än läskigast! Superfint i öknen men det där med farliga sporter…
Jag är första-hjälpen och CPR certifierad. Kunde göra det genom ett universitet men röda korset har det ju också. Men jag tror inte det hade hjälpt så väldigt mycket i det läget. Det hjälper ju med öppna sår (om man kan hålla sig lugn och samlad) och ger några basriktlinjer när någon är medvetslös. Konstgjord andning, hjärtmassage, framstupa sidoläge. Men som sagt…
Skönt att han klarade sig och att allt gick bra!
Kram

Nä i just det här läget hade det kanske inte hjälp så mycket, men man vet ju aldrig vad som kan hända nästa gång! Ska kolla med röda korset, bra tips.
Kram!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *