Categories
Metabloggande

Bloggen har flyttat

Hörrni, jag har haft så himla mycket problem med mitt webbhotell på sistone att jag inte orkar blogga här längre. Har flyttat över hela bloggen till en ny plats HÄR.

Uppdatera gärna era RSS-läsare med den nya addressen cinderalley.wordpress.com. (Läser man i vanlig browser ska det snart funka som vanligt med cinderalley.com.)

Hoppas att ni följer med ❤️

Categories
Vardagsanekdoter

Om hur det gick till när jag hade jury duty

Jag skulle kunna skriva en miljon inlägg till om hur coronaviruset påverkar det dagliga livet här—till exempel genom att alla barer och restauranger numera är stängda i San Diego (fast man kan fortfarande beställa takeout)—men har en känsla av att många är rätt trötta på att bara läsa om detta nu.

Vi kan ta en paus och titta tillbaka på en torsdag för en knapp månad sen, då jag hade jury duty för första gången. Det var en intressant erfarenhet, både precis som jag hade tänkt mig och inte alls som jag hade tänkt mig.

Dagen började med att några hundra personer fick infinna sig i en “jury lounge” (dvs ett stort rum med en massa stolar) i San Diegos domstolsbyggnad. Många av mina vänner och bekanta hade ifrågasatt varför jag ens planerade att dyka upp, det verkar som att de flesta bara ignorerar sina kallelser och låtsas som att de inte har fått dem (ganska säker på att detta är olagligt dock). Men eftersom jag fortfarande är en ganska nybliven amerikansk medborgare ville jag uppleva denna ultraamerikanska tradition i alla fall en gång i livet.

Efter ett par timmar i juryrummet (jag hade med mig min laptop och passade på att få lite jobb gjort) började de ropa upp namn i högtalare på de som hade blivit slumpmässigt utvalda till juryutval och behövde infinna sig i en rättssal. Mitt namn ropades upp i den andra gruppen, tillsammans med 50 andra personer. Jag tog hissen upp till femte våningen i byggnaden och blev tilldelad ett nummer (46) som domaren och advokaterna skulle använda istället för mitt namn.

Sen fick vi gå in och sätta oss i rättssalen. Därinne befann sig redan en domare, en åklagare och en försvarsadvokat tillsammans med den misstänkte, en man som stod åtalad för vapenbrott.

Nu började själva urvalsprocessen. Vi var 51 stycken och bara 12 skulle bli valda till att sitta i juryn. Vi fick räcka upp handen och svara på frågor som handlade om hur vi kände inför vapeninnehav (bara jag och en tjej till svarade att vi tyckte att det borde vara olagligt att äga vapen), vad vi jobbade med (jag och samma tjej som innan var båda journalister och fick följdfrågor på detta), våran tillit till poliser (jag sa att jag inte känner någon tilltro till polisväsendet i det här landet, vilket är sant), och så vidare. Nästan alla män i rummet ägde vapen själva och flera var medlemmar i NRA.

Efter många, många timmar av detta var det dags för advokaterna för att skicka hem en första grupp de inte tyckte var lämpliga för den här juryn. Jag och den andra *radikalvänstertjejen* blev hemskickade först, tillsammans med alla NRA-männen. Det var en lite obekväm stämning i hissen på vägen ner kan jag meddela. Hon och jag bytte i alla fall nummer efter att vi insåg att hon jobbar med flera av mina gamla kollegor.

Hade jag velat sitta i juryn så hade jag nog helt låtit bli att räcka upp handen och vara så ärlig. Men nu ville jag inte det. Man får $15 om dagen i jurylön och bara att parkera i närheten av domstolsbyggnaden kostar minst $20 om dagen. Plus att jag hade en massa jobb att göra och dessutom skulle åka till Mexico några dagar senare. Men jag hade läst innan att det bästa sättet att hamna i en jury är att hålla käften, så jag gjorde motsatsen.

Det var i alla fall en intressant upplevelse. Det blev uppenbart på ett sätt jag inte är van vid hur pass extrema mina åsikter om det mesta är jämfört med “vanliga” människor i det här landet. Standardvärdet i USA ligger så himla mycket längre till höger än i Sverige.

Det var väl det. Frågor på detta?

Categories
Det ofattbara

Self care i coronavirusets tid

Det är mycket nu. Inte nog med hela pandemin och att min hund är sjuk och att det ryktas om ett “statewide shutdown” i Kalifornien den här veckan (vad nu det innebär) — jag ska dessutom flytta i helgen. Eftersom man helst inte ska lämna hemmet nu har jag haft mycket tid till packande, så i princip hela mitt liv är just nu nerpackat i flyttkartonger som är staplade på varandra i hela lägenheten. Det uppmuntrar inte direkt till inre lugn.

Jag har haft så mycket ångest de senaste dagarna att jag knappt sover på nätterna. Det känns dock inte produktivt att bara sitta och vältra sig i ångest, så jag försöker aktivt att göra saker som gör att jag känner mig mindre stressad. Annars finns risken att jag dämpar med alkohol, och det är kanske inte så hälsosamt i längden. Några grejer som funkar för mig (och kanske för andra personer i liknande situation — alltså folk som generellt är rätt mentalt stabila och inte lider av kronisk depression eller liknande):

1. Motion. Alltså, jag är verkligen inte en speciellt aktiv person så att tipsa om att motionera känns ju mer än lovligt skenheligt. Men jag började springa regelbundet för ett par månader sen, och nu när jag känner ångesten komma krypande drar jag på mig springskorna och joggar ett par kilometer genom grannskapet. Använder en app som heter C25K som verkligen har hjälpt mig att gå från soffpotatis till någon som numera uppskattar att springa regelbundet. Men även att bara typ ge sig ut och promenera i naturen hjälper. 

2. Böcker. Jag är så enormt tacksam för att vara en läsare just nu. Har äntligen börjat lyssna på ljudböcker, så nu plöjer jag mig igenom skön- och facklitteratur både medan jag gör annat (typ flyttpackar) och på kvällarna när jag går och lägger mig med en fysisk bok och läser tills jag somnar. Få saker gör mig lugnare än att få fly verkligheten med en riktigt bra bok. 

3. Sex. Sorry för lite X-rated content, men en bra orgasm friger hormonet oxytocin som hjälper till att sprida endorfiner i kroppen. Kan bidra till allt från att lätta på huvudvärk och mensvärk till att sänka höga stressnivåer. Plus att det är gratis och man kan göra det själv om man är hemma i karantän. 

4. Motorcyklar. Lite nischat, men det finns ingenting som hjälper mig att hantera ångest bättre än att köra motorcykel. Tog en långtur igår (eftersom det äntligen slutade regna i en hel dag) och kände mig genast som mig själv igen. Bonuspoäng för att man sitter ensam på en hoj med hjälm och skyddsutrustning på sig och inte behöver prata eller komma i kontakt med andra människor över huvud taget. Så bra sätt att få lite frisk luft även i dessa tider. 

Hoppas att ni tar hand om er själva därute ♥

Categories
Det ofattbara Nära döden-upplevelser

Apokalypsen är nära

Jag är nyfiken på situationen i Sverige just nu. Känns det som att coronaviruset påverkar det dagliga livet? Här har det helt klart blivit mycket värre bara de senaste dagarna. Man vet att det är en allvarlig situation när Disneyland stänger ner och NBA ställer in hela sin säsong. 

Jag känner mig tacksam över att jag redan jobbar hemifrån och inte har behövt ändra speciellt mycket i mina egna rutiner. Jag är dessutom förkyld och det har regnat i flera dagar (det känns alltid som att apokalypsen är nära när det regnar så här mycket i San Diego), så “social distancing” är väldigt lätt för mig personligen just nu. Jag bor ensam och går ändå ingenstans. Men läser om restauranger och butiker som måste stänga pga inga kunder, och tänker mycket på hur hårt detta drabbar de som redan har det allra sämst. De som inte har möjlighet att jobba eller plugga hemifrån, inte har sjukförsäkring och/eller inte har råd att ta ledigt från jobbet när de är sjuka.

Det har ju blivit jävligt tydligt de senaste dagarna vilket skitland USA är på många sätt. I andra länder går det i alla fall att testa sig för viruset, men det finns inga tester här. Och skulle det finnas har jag läst om folk som har fått betala flera tusen kronor bara för själva testet. Det finns inte heller någon lagstadgad betalt sjukledighet, så folk riskerar att förlora sin inkomst om de blir sjuka.

Det som gör mig mer rädd än något annat just nu är att den person som är ytterst ansvarig för att situationen inte förvärras här är Donald fucking Trump, den absolut sämsta möjliga personen att ha något som helst sorts ansvar för liv och död. Anna-Lena kommenterade så här på mitt förra inlägg:

“Vad som är lite oroande tycker jag är ju USA. Hur kan den endast vara typ 1400 smittade i ett land med 365 miljoner människor? Och dessutom där en stor del av befolkningen kommer från Kina? Tror att Trump vill säkra sin plats som president och gå därför inte ut med alla siffror… mörkertalet måste vara enormt!”

Och så är det ju, Trump har sagt offentligt att han inte vill ha “dåliga siffror”, och eftersom det knappt går att testa sig är det helt omöjligt att veta exakt hur många som egentligen är smittade. Kul även att vi har en president som bara ljuger hela tiden och inte har någon koll på något.

Aja, nu babblar jag bara på, men jag känner att jag måste skriva av mig. Har ett ångestfladder innanför bröstet som jag aktivt försöker trycka tillbaka genom att tänka rationella tankar. Jag brukar inte vara en sån som faller offer för masshysteri, men det är svårt just nu. Gick precis och köpte hostmedicin på Target och alla hyllor för toapapper, handsprit och desinfektionsmedel var helt tomma. Jag har allt jag behöver för att klara mig i minst två veckor utan att behöva lämna huset, men lider verkligen med de som behöver saker de inte kan få tag på just nu. 

Hur har ni det i Sverige? 

Categories
Äventyr Resor

En annan sorts Corona…

Tack för alla peppande och stöttande kommentarer på förra inlägget, de hjälper. Steve verkar må lite bättre den här veckan? Vi ska tillbaka till veterinären på torsdag, så vi får se hur det ser ut då. 

Nu till något helt annat.

För lite över en vecka sen befann jag mig på en strand i Mexico med en kall Corona i handen. Nu sitter jag hemma med en mild förkylning och försöker undvika att gå ut så att folk inte ska tro att jag har coronaviruset. Skulle absolut inte få för mig att resa någonstans pga risken, och vill egentligen helst inte vistas bland folk alls. Så snabbt saker och ting kan förändras ändå? 

Så här såg det i alla fall ut för en dryg vecka sen.

Vi var 10 personer som reste från San Diego till Sayulita (ungefär halvvägs ner på Mexicos västkust) för att hälsa på våra kompisar Zeb och Fafay som äger ett hotell där. Pacific Nomads heter hotellet, och det ligger precis vid stranden. Här en gruppbild i hotellpoolen (tillsammans med hunden Falkor som dricker skvättande poolvatten på den här bilden, han försöker inte mörda någon, jag lovar). 

En av dagarna åkte vi in till Sayulita (vi bodde precis utanför) och turistade oss. Titta vilken fin liten buss.

Det hängde fortfarande Mardi Gras-dekorationer överallt. 

Och vi åt lunch på en restaurang precis vid havet. Jag beställde en burrata-pizza som var så. himla. god. Har som personlig regel att om det finns en köttfri rätt med burrata på en meny måste jag beställa den. Slår aldrig fel.

En annan dag bokade vi in oss på en 7 timmar lång kryssning på en tvåvånings-partybåt med öppen bar och rutschkanor på sidorna. 

Båten la till vid Islas Marietas, en nationalpark som består av ett par öar fulla med stränder och grottor som vi fick utforska. Många gruppbilder blev det!

Tillbaka på båten fick vi hoppa i vattnet. Det var kul! Och skönt. Så himla fint väder, runt 28 grader i luften och svalkande men inte kallt i vattnet. 

Jag var så lycklig över att få vara i havet. Trots att man var tvungen att ha flytväst på sig i vattnet kring nationalparken. 

En annan dag tog vi en promenad längs stranden precis nedanför hotellet. 

Jag hade bränt mig rätt rejält i solen på båten dagen innan, trots att jag är helt paranoid när det kommer till solskydd och typ aldrig går utanför dörren utan minst SPF 50 på hela kroppen. Och trots att jag hela tiden smörjde in mig på nytt efter att ha badat. Trodde solen var min vän, men icke. 

På kvällen åt vi tacos. Eftersom halva vår grupp är veganer eller vegetarianer och nästan alla restauranger på kusten mest serverar fisk och skaldjur fick vi improvisera med en del grönsakstacos. Det blev gott dock. 

Jag har rest så mycket med den här kompisgruppen att vi alla kan varandras rutiner. Jag tillhör det gänget som alltid vaknar tidigast på morgonen, och vi satt tillsammans på takterrassen och tittade på soluppgången varje morgon medan vi var här. Så också den sista morgonen.

De flesta skulle stanna ett par dagar till, men jag och Paul, Lexy och Alexis skulle flyga hem på måndagkvällen. Så medan alla andra hajkade till ett vattenfall tog vi hyrbilen till Puerto Vallarta, staden där flygplatsen ligger, och turistade oss. Drack några öl och åt glass på boardwalken, såna grejer.

Jag hade för övrigt varit lite orolig för att det skulle vara konstigt att resa tillsammans med Paul. Vi bokade ju den här resan innan vi gjorde slut. Men det gick hur bra som helst. Vi fick ett rum med separata sängar och pratade en massa och jag är så glad att vi kan vara kompisar och fortfarande ha en så bra relation. Det har verkligen den enklaste separationen någonsin?

Drack Corona för att stödja en öl som plötsligt har fått en massa dålig PR, men som jag trots allt har tatuerad på kroppen.

Nu är jag hemma igen och har väl aldrig känt mig så glad över att jobba hemifrån som i dessa virustider. Skriver mer om detta senare.

Categories
Djur

Min lilla gubbhund

Förra veckan var jag hos veterinären med Steve sammanlagt omkring 9 timmar mellan måndag och onsdag. På onsdagen fick han läggas in på sjukhus med dropp hela dagen. På torsdagen skulle jag åka till Mexiko på semester, men jag visste inte förrän jag hämtade upp Steve på sjukhuset klockan 20 på onsdagkvällen om jag skulle kunna åka. Då såg hans värden dock bättre ut och min hundvakt Brittany insisterade på att hon var ok med att ge honom 4 olika mediciner varje dag, så veterinären gav mig grönt ljus att åka. Är glad att jag gjorde det, och Brittany skickade uppdateringar hela tiden så att jag inte behövde oroa mig alltför mycket.

Idag gick jag dock tillbaka till veterinären för ett återbesök, och saker och ting har inte förbättrats sen förra veckan. Han äter dåligt (vilket inte är ovanligt, men just nu är det lite oroväckande) och har väldigt lite energi. 

Om han inte blir bättre snart sa veterinären att vi kan behöva diskutera hans “livskvalité”, vilket innebär att jag kan komma att behöva fatta en del väldigt jobbiga beslut. Vi är inte där ännu, men jag behöver nog börja förbereda mig mentalt på att Steve kanske inte kommer finnas så himla längre till. Jag visste ju vad jag gav mig in på när jag adopterade en uråldrig gammal gubbe med hälsoproblem, men det gör det inte mindre sorgligt eller svårt. 

Har gråtit hos veterinären, i min bil och hemma mer än jag vill erkänna den senaste dryga veckan. Min lilla gubbhund. Jag vill ju bara att han ska vara frisk och inte ha ont. 

Den bra nyheten är i alla fall att han inte har blivit sämre sen förra veckan. Så det finns fortfarande hopp. Håll gärna tummarna och skicka positiva tankar hitåt. 

Categories
Vardagsfilosoferande

The American Dream och varför jag tror att Trump kommer bli omvald

Igår röstade jag i ett amerikanskt val för första gången. Det kändes bra, även om min röst på Elizabeth Warren ser ut att ha varit ganska bortkastad. Men jag tycker att skillnaden mellan att rösta i ett primärval och i det riktiga valet är just att man kan rösta på den kandidaten man verkligen tror på, inte bara taktikrösta. Och det gjorde jag. 

Nog om detta. Nu tänkte jag försöka sätta ord på varför jag tror att Trump kommer att bli omvald i höst, trots att han är enormt hatad av stora delar av befolkningen.

Det finns såklart många anledningar. Ett axplock: att Fox News har hjärntvättat en hel generation äldre vita amerikaner, att the electoral college ger mindre delstater med mer republikansk befolkning oproportionerligt mycket makt, att amerikaner är mer rädda för “socialism” än något annat, att Trump har haft fyra år på sig att kampanja, att USA är ett land byggt på rasism, osv.

Men en grej jag har tänkt mycket på som jag tror ligger till grund för nästan alla problem det här landet har, och som jag tror kommer göra stor skillnad i årets val, är detta: USA älskar de rika och hatar de fattiga.

Låt mig förklara. 

The American Dream (dvs att alla kan lyckas i USA om de jobbar hårt) är så djupt rotad i det amerikanska samhället att många verkar gå runt och tro att de kommer bli miljonärer en dag om de bara jobbar tillräckligt hårt. Det här är ju såklart en myt som mest hjälper till att hålla arbetarklassen i schack, men det är en effektiv myt. Om alla går runt och tror att de är temporärt fattiga miljonärer kommer folk inte att rösta för sina egna, reella intressen. De kommer att rösta som om de vore the 1%. 

Det finns ett så djupt rotat förakt för all sorts statlig hjälp här. Är du fattig är det ditt eget fel. Ta dig i kragen (pull yourself up by the bootstraps) och skaffa ett bättre jobb bara. Jag har lyckats i livet, så varför skulle inte du kunna göra detsamma? En CEO jobbar hårdare än en singelmamma som måste ha tre jobb för att ha råd med hyran, så måste det ju vara eftersom han är rik. Ingen som helst förståelse för strukturer, och ingen vilja att dela med sig eller hjälpa någon annan. Individen kommer först. 

Med en kandidat som Bernie Sanders som president skulle så mycket gott kunna göras för de som har det allra sämst i samhället: universell sjukvård, höjd minimilön, lagstiftad föräldraledighet, gratis college och så vidare. Men istället ropar folk om hur farligt det är med “socialism” (Bernie är ju snarare socialdemokrat) och att de som röstar på honom bara vill ha saker gratis. Ingen verkar fatta att det är så här mer fungerande samhällen ser ut, man betalar skatt och så får man något för det (inte bara en extrem militärmakt). 

Trump är rik. Rik är bra. Det spelar ingen roll om ditt eget liv blir sämre under en president som helt skiter i medel- och arbetarklassen eftersom du vilken dag som helst själv kommer att tillhöra överklassen. Och då hade det ju varit jävligt jobbigt om dina hårt intjänade skattepengar gick till gratis sjukvård och utbildning för alla lata personer som inte har jobbat lika hårt som du.  

Det här är ju en ganska cynisk generalisering av läget, men jag tror inte att jag har fel. Vad tror ni? 

Categories
Djur

Gamla skruttiga djur

Jag vaknade imorse av att min katt Ninja satt på mitt nattduksbord och krafsade på mina böcker. Det här är inte ovanligt, Ninjas främsta hobby är att hela tiden hitta på nya irriterande sätt att väcka mig på. Men hon brukar inte vara så här envis. Till slut klev jag upp… och hittade blod, hundbajs och kräks över halva köket och vardagsrummet. 

Tog genast med mig Steve till veterinären, där han efter ganska många timmar av undersökningar och blodprov fick diagnosen bukspottskörtelinflammation. Plus att hans njurar är i ganska dåligt skick. Och så har han sårnader i ögonen sen tidigare.

Jag VET ju att det är så här det är när man adopterar gamla djur, de är ofta sjuka och skruttiga. Men det gör ändå så ont i hjärtat att tänka på att min lilla hund är sjuk och har ont, och att jag inte kan förklara för honom vad det är som händer. Bröt ihop en smula hos veterinären och sitter här hemma med extremt dåligt samvete nu, dels för att jag inte visste att Steve var sjuk och dels för att jag blev arg på Ninja när hon försökte berätta det för mig. 

Det är också världens sämsta tajming eftersom jag ska på semester på torsdag. Åker till Mexico i fem dagar med 10 av mina bästisar, en resa vi har planerat i flera månader. Ska tillbaka till veterinären med Steve imorgon, får se hur han mår då och bestämma om jag fortfarande kan åka till Mexico eller om jag borde stanna hemma.

Den här lille skrutten ligger i alla fall och snarkar högt i sin säng nu. Det har varit en lång dag för alla inblandade. 

Categories
Amerika

Inte en lämplig jurymedlem

Jag har ju bott i USA ganska länge vid det här laget. Större delen av tiden har jag varit en s.k. permanent resident, alltså haft ett green card. Det är egentligen bara två saker som medborgare kan göra som man inte kan göra som permanent resident: att rösta i amerikanska val och att sitta som jury i en rättegång (aka jury duty). Jag blev amerikansk medborgare i maj förra året, och inom de närmsta veckorna kommer jag att göra båda två för första gången. 

Jag har alltså jury duty imorgon. Förväntar mig inte att bli vald till en jury (jag har alldeles för många tatueringar och starka åsikter för att framstå som en bra jurymedlem), men jag lovar att rapportera här om själva upplevelsen. 

Sen den 3:e mars är det primärval i Kalifornien. Den här dagen kallas Super Tuesday eftersom hela 14 delstater håller primärval på samma dag. Jag är väldigt peppad på att få rösta i USA för första gången under mina snart 12 år här. Älskar att rösta och tycker självklart att det är något av det viktigaste man som individ kan göra i en demokrati.

Jag har inte skrivit så mycket om politik här på sistone, mest för att allt är så jäkla mörkt just nu. Hade tänkt skriva om riksrättsprocessen som jag följde noggrant, men orkade verkligen inte. Alla visste ju redan hur det skulle sluta. Däremot funderar jag på att skriva ett inlägg om varför jag tror (fruktar) att Trump kommer att bli omvald. Är ni intresserade av att läsa mina tankar kring detta, eller är det bara för deprimerande?

Om det var någon som undrade kommer jag för övrigt att rösta på Elizabeth Warren som president i primärvalet. 

Categories
Drömhuset

Nu blir det sista flytten på ett tag

Här kommer en liten (stor?) livsuppdatering på förekommen anledning. När P och jag träffades för omkring 6 år sen bodde jag i ett litet hus som jag tyckte väldigt mycket om. Det var en trea med garage precis bredvid min bästa mataffär. Hade världens bästa grannar och kunde promenera överallt. Sen flyttade jag in hos P eftersom hans hus var större och bodde där i 5 år.

När det tog slut mellan oss skickade jag genast ett sms till min gamla hyresvärd för att se om han möjligen hade något ledigt. Kanske till och med huset jag hade bott i? Men det hade han inte.

Fram tills nu. 

Förra veckan hörde han av sig och sa att mitt gamla hus blir ledigt igen i mitten av mars eftersom de som bor där nu ska flytta. Så i måndags fick jag en liten visning, och det är lika gulligt som jag minns det. Och eftersom hyresvärden gillar mig och vet att jag är en bra hyresgäst så får jag nu flytta tillbaka till mitt gamla hus. Den 20:e mars bär det av. 

Är väldigt, väldigt glad över detta. Min nuvarande lägenhet är helt okej, men den är en tvåa och eftersom jag jobbar hemifrån vill jag gärna ha ett extra sovrum att ha som kontor. Är ej peppad på att behöva flytta igen, för andra gången på mindre än ett halvår, men det får det helt enkelt vara värt.

Mitt nuvarande hyreskontrakt går ut den 15:e april, så nu måste jag bara hitta någon som kan ta över kontraktet innan dess så att jag slipper betala dubbel hyra. La upp en liten annons i mina stories på Instagram igår, och sen dess har jag blivit fullkomligt bombarderad av direktmeddelanden, sms, email och telefonsamtal från vänner, familj och bekanta. Alltså inte från folk som vill hyra min lägenhet, utan från folk som vill veta vad det är som pågår. Fattar att man undrar eftersom jag flyttade in här för bara fyra månader sen, men hade verkligen inte förväntat mig en sån respons. 

Flera personer frågade om jag skulle flytta tillbaka till Sverige, några verkade tro att jag planerar att sälja allt jag äger och ge mig ut och resa, och ytterligare andra undrade om jag skulle flytta ihop med en ny kille. Så många teorier! Det var både underhållande och lite läskigt. 

En “kul” grej är för övrigt att boendekostnaderna i San Diego har stigit så pass mycket de senaste åren att jag nu kommer behöva betala drygt 4000 kronor mer i månaden än jag gjorde när jag bodde i huset sist. Detta trots att jag får rabatt på hyran eftersom hyresvärden gillar mig. Men jaja. Det får väl gå ändå. Det är ärligt talat fortfarande ganska billigt *för att vara San Diego*.