Vet inte om det är nationaldagen som gör det eller vad, men jag känner mig lite nostalgisk idag. Det började med att jag snubblade över en bildmapp med foton på mitt gamla band The Crack Babies, och nu sitter jag här och fullkomligt vältrar mig i minnen från the good ol’ days. Åh tänk att få vara ung och punk igen.
Idag kom jag av en händelse att tänka på ett gammalt plojband som jag spelade i när jag gick i högstadiet. Det var Christian och Calle från min klass på bas och gitarr och sång, och jag spelade trummor. Bandet hette (av någon anledning) “Jag är ett freonbaserat ollon” och vi repade på fritidsgården i Vällingby någon gång i veckan. Nu googlade jag vårt låtnamn och hittade till min stora glädje en GAMMAL HEMSIDA! (Tack Angelfire för den diskreta reklamen, samt: kul att jag faktiskt jobbar som webbdesigner nu. Jag borde skjutas för den där designen.)
Man kan dessvärre inte ladda ner några mp3:or längre, men däremot går det fortfarande att läsa våra briljanta låttexter. Vår absoluta hitlåt var “Sången till Bert-Åke Varg” tätt följd av “Åh en toalettstol bland de höstfärgade löven”. Alltså? Jag fattar inte var vi fick allt detta trams ifrån, men jag har på riktigt ont i magen av skratt just nu.
SÅ. HIMLA. DUMT.
Jag upptäckte det här bandet igår (!), och har redan hunnit lyssna igenom alla deras album flera gånger. Det går liksom inte att sluta, det är så sjukt bra. Deras sound är en blandning mellan country och bluegrass (som jag älskar) och r’n'b (som jag hatar), men grejen är att de gör kombinationen så himla snyggt. Lyssna på den här covern till exempel. Sån jävla pipa på den här bruden.
Den här helgen var det både Labor Day och exakt fyra år sen jag flyttade till USA, så jag tog vara på långhelgen genom att åka på tvådagarsfestivalen FYF Fest i Los Angeles.
Hela helgen var full av veganmat, fina vänner, öl i plastmuggar, hippies och en hel massa musik. Jag var främst där för att se mina favvisar Against Me! (för tredje gången det senaste halvåret, det här var den bästa spelningen hittills), Refused och Turbonegro. Det var 40 grader varmt och gassande solsken hela helgen, och så mycket smuts att mina svarta boots var alldeles gråa när vi kom hem. Men det känns lite som att det är så det ska vara på festival. Så här såg helgen ut i sammanfattning:
Tänkte på allmän begäran (och bättre sent än aldrig) dela med mig av min playlist för den här sommaren. Jag satte ihop den inför en 5 timmar lång bilresa till Vegas i maj, och sen dess har den varit nästan det enda jag lyssnat på den här sommaren. OBS! Om ni inte gillar punk behöver ni inte lyssna, eftersom det är i princip det enda den består av.
Imorgon kväll sticker jag alltså till Vegas för fyra dagars punkspelningar, öldrickande och poolhäng, vilket om ni frågar mig är några av de bästa grejerna som finns. Och allra mest peppad är jag nog ändå på musiken.
Så här är det nämligen – det finns tre band i hela världen som jag räknar till mina absoluta favoritband.
Ett av dem, Against Me!, har jag sett ett helt gäng gånger och ska se igen i San Diego imorgon kväll innan jag åker till Vegas. Ett annat av dem, Leftöver Crack, spelade på Punk Rock Bowling förra året, och jag har även sett dem live i till exempel London och Berlin.
Det tredje bandet är The Beltones, ett litet punkrockband från Florida som så vitt jag vet bara släppte två (helt fantastiska) fullängdsalbum och sen splittrades – men som har återförenats igen under de senaste åren. Och jag har aldrig sett dem live! Så att säga att peppen är skyhög är dagens underdrift. Den här helgen har ur ren musikaspekt potential att bli den bästa helgen någonsin. Om den här veckan bara kunde sluta gå så långsamt, fredag kväll kan liksom inte komma snabbt nog.
PS. Medan jag skrev det här inlägget knackade det på dörren, och jag fick ett paket innehållandes den sprillans nya bikini jag beställde förra veckan enbart med helgens poolpartyn i Vegas i åtanke. Håll tummarna för att den passar!
Nu är det bara fyra dagar kvar till Punk Rock Bowling. Om fyra dagar kommer jag alltså att befinna mig vid en poolkant i Las Vegas med en kall drink i handen, och få se ett helt gäng bra band, och hänga med en massa bra människor som jag knappt träffar på hela året förutom på PRB. Det blir dessutom mitt fjärde år i rad på festivalen, och bara en sån sak är ju värd att fira.
Den här helgen har jag gjort något som jag inte kan minnas sist jag gjorde – nämligen ingenting. Jag har inte varit på några spelningar eller fester eller druckit en droppe alkohol eller gjort något annat spännande, och dessutom inte träffat en enda människa. Istället har jag varit hemma och lagat en massa god mat, sytt om ett gäng kläder, hängt med katterna, och kollat på film och nästan hela första säsongen av The Killing. Efter att över huvud taget inte ha använt min TV på flera månader har det där mediasystemet gjort mig en smula förslappad. Men det är skönt, för en gångs skull, att inte vara ute och ränna hela tiden.
Men eftersom jag börjar bli en smula uttråkad nu passar det bra att jag åker till Anaheim tillsammans med min granne Gavin och hans gudfar (som är en gammal punkare i 60-årsåldern) om ett par timmar. Vi ska på launchpartyt för Warfest, där bland andra The Briggs spelar. Det är en heldagsgrej som äger rum precis vid Disneyland, och det är strålande sommarväder ute så jag är inte alls ledsen över att behöva lämna lägenheten. Inte alls.
I nya numret av Rolling Stone, som finns i butik på fredag, kommer Against Me!s sångare Tom Gabel ut som transsexuell, med planer på att börja leva som kvinna och byta namn till Laura Jane Grace.
Against Me! är ett av mina topp 3 favoritband NÅGONSIN. Jag såg dem live första gången för 10 år sen och lyssnar fortfarande på dem varje dag, och den mest överväldigande känslan jag har just nu är att det Tom/Laura gör är så jävla modigt. Utan att spekulera har nog själva beslutet egentligen rätt lite att göra med mod, och allt att göra med något som är absolut nödvändigt för att kunna leva normalt – men det krävs utan tvekan en viss styrka för att som offentlig person gå ut med ett könsbyte i media. Punkscenen har visserligen alltid utgett sig för att vara accepterande och inklusiv, men enligt min erfarenhet består den av precis lika många fördomsfulla idioter med machokomplex som resten av världen.
Det är på ett sätt en smula vemodigt att tänka sig att Tom Gabel, en av mina absoluta favoritartister, snart inte kommer att finnas längre. Men samtidigt så kommer världen, så länge Laura Jane Grace fortsätter göra musik, att berikas med en sjukt begåvad kvinnlig musiker istället. Nu läser jag en massa peppande kommentarer från fans i olika forum och lyssnar på låten The Ocean från 2007, vars innebörd plötsligt blivit så himla mycket mer självklar:
“And if I could have chosen, I would have been born a woman
My mother once told me she would have named me Laura
I’d grow up to be strong and beautiful like her”
För lite drygt ett år sen var jag i Hollywood på musikvideoinspelning för några kompisars band. Så här 13 månader senare är videon klar, och den blev hur bra som helst. Låten är en fin cover och videon en lite sorglig punkkärlekshistoria. Och så ser man mig på ett par ställen också, det längsta klippet är på mig och min kamera 2:55 in i videon. Kolla!
San Francisco var himla trevligt i vanlig ordning – vädret var soligt och fint, och gårdagkvällens spelning var helt galet bra. Det var den första spelningen jag någonsin varit på där moshpiten började INNAN bandet ens hade börjat spela. Det var så mycket folk att om någon hade svimmat mitt i alltihopa skulle de fortfarande stå upp eftersom folk stod så tätt packade att det inte gick att röra sig i någon riktning. I vanliga fall hade jag antagligen fått svår socialfobisk panikångest av den situationen, men när Refused spelade var det på något sätt perfekt. Övervintrade pengakåta hipsters eller ej, de gubbarna vet fortfarande hur man spelar hardcore.
Andra bra grejer som hände igår:
- Jag åkte till Haight Street för att shoppa lite medan mina kompisar var runt och turistade sig, och blev igenkänd av en bloggläsare! Det är första gången det händer, det kryllar liksom inte av svenskar som läser min blogg på den här sidan Atlanten. Himla trevligt.
- Jag fick det MYCKET efterlängtade beskedet att jag får flytta in i min lägenhet igen i helgen! Om bara ett par dagar får jag sova i min egen säng igen och laga mat i mitt eget kök. Det är en sån obeskrivlig lättnad. Ni fattar inte.
Just precis nu, medan det här inlägget publiceras, så sitter jag på ett flygplan på väg till San Francisco. Det blir en kort resa, jag åker hem igen redan imorgon.
Ikväll spelar Refused, The Bronx och The Hives på Warfield Theatre och jag är ganska övertygad om att det kommer vara värt resan upp. Folk snackar om att Refused är gamla sellouts som bara spelar tillsammans igen för att de behövde pengar, men för min del känns det ganska irrelevant. Om kvällens spelning är ens hälften så bra som videoklippen från förra veckans spelning i Pomona får de ha återförenats igen av vilken jävla anledning de vill. Gåshuden på 00:45 alltså.
Trots att förra inlägget kanske antyder motsatsen så är jag rätt positivt inställd till livet just nu. April känns redan som en bättre månad än mars, och den plötsliga sommarvärmen gör all stress så mycket lättare att hantera.
Igår var en sån där dag där allt gick över förväntan. Det var strålande solsken ute hela dagen, och jag tog en halvdag på jobbet och åkte på en halvspontan miniroadtrip till Fullerton för att gå på gratisspelning med Larry and His Flask. Ni vet, samma band som jag åkte ända till Chicago och Milwaukee för att se för en månad sen.
Vi stod längst fram och skrek oss hesa och dansade oss mörbultade hela spelningen. I vanliga fall kollar jag på band på behörigt avstånd från moshpiten, men jag gör undantag för favoritband även om jag får betala för det i efterhand. Idag är mina knän helt svullna och mörkröda och jag kan knappt böja på bena och jag känner mig alldeles för gammal för sånt här. Men det var det värt.
Vad fina ni är som svarar på frågorna. Jag blir micket glad för alla förslag och fina kommentarer ♥
Sen var det ju det där med San Francisco-bilderna. Eftersom det regnade och var jävligt ute hela helgen höll vi oss mest inne på olika barer och drack öl, så alla kort är följaktligen partybilder. De är tagna med lite blandade kameror, nästan inga med min eftersom jag fortfarande inte har någon kamerasladd. Men ungefär så här såg det ut.
DAG 1:
På fredagkvällen gick vi och såg Rancid och Cock Sparrer, och den 14-åriga nitpunkaren inom mig jublade och gjorde volter hela spelningen, så bra var det. Sen drog vi vidare till baren Molotov’s där vi hängde med utvalda delar av The Dwarves. Det brukar bli så, när ens resesällskap tillika granne och temporära roommate spelar gitarr i nyss nämnda band. Och jag övade i vanlig ordning på min standardfyllepose – två fingrar i luften!
Dag 2:
På lördagen shoppade vi oss helt trötta i Haight-Ashbury, sen var det krogrunda som gällde. På baren Kozy Kar visade de gamla porrfilmer från 70-talet och så hade de en vattensäng och nakna tjejer på golvet. Där hittade vi även lite San Diego-folk så det var som upplagt för gruppbilder.
Och det var nog det för den här gången!
Min kompis mamma kom över med en banjo häromdagen, och gitarrarsenalen här hemma räcker numera gott och väl till att sätta ihop en mindre bluegrassorkester. Problemet är bara att jag ligger halvdäckad i soffan med feber och förkylningen från helvetet och orkar inte göra något över huvud taget. Men i väntan på ljusare tider tänkte jag i alla fall, på allmän begäran, dela med mig av en liten playlist med några trevliga låtar. Lite folk, lite country noir, lite banjopunk, men mest hillbilly och newgrass. Enjoy.
1. Larry and His Flask – I’ll Be Gone
2. Jayke Orvis – Shady Grove/Gypsy Moon
3. Trampled by Turtles – November
4. Pushin Rope – Hellbound Man
5. Alison Krauss & Union Station – Dust Bowl Children
6. Old Crow Medicine Show – Wagon Wheel
7. Mechanical Bull – Puttin’ Out Fires with Gasoline
8. The Dirt Daubers – High and Low
9. .357 String Band – Black River Blues
10. The Devil Makes Three – Old Number Seven
11. Trampled by Turtles – Disappear
12. Mountain Heart – With a Memory Like Mine
13. Old Crow Medicine Show – Cocaine Habit
14. 16 Horsepower – Black Sour Choir
15. Larry and His Flask – Beggars Will Ride
16. The Dirt Daubers – Angel Along the Tracks
17. Yonder Mountain String Band – Sideshow Blues
18. Old Crow Medicine Show – New Virginia Creeper
19. .357 String Band – Down on a Bender
20. Cutthroat Shamrock – Long Gravel Road
21. Hellbound Glory – Gettin’ High and Hittin’ New Lows
22. Patty Loveless – Daniel Prayed
Det här är jag och min sprillans nya mandolin. De senaste månaderna har jag totalt snöat in på bluegrass, och det är i perioder numera det enda jag lyssnar på. Detta har som följd att jag har blivit helt sjukt sugen på att starta bluegrassband, så med mandolinen kirrad behöver jag bara hitta en banjospelare, basist, trummis och kanske någon med ett munspel också. Känner redan att det här kan bli hur bra som helst.
Eftersom jag nu ska se Rancid åtminstone två gånger inom de närmaste månaderna kändes det passande när jag hittade den här videon som någon postade på Facebook. Det är en helt osannolikt fin cover på min favoritlåt med just Rancid, och tjejen som sjunger är kanske det sötaste jag har sett. För bra för att inte dela med sig av, med andra ord. (Här är originalversionen.)
Katta Kvack skrev häromdagen ett inlägg om vikten av att ha saker att se fram emot. Nu är ju våra utgångslägen ungefär så olika de kan bli, men jag håller verkligen med om poängen. Jag tenderar nämligen att bli lite stressad om jag inte har något roligt att se fram emot, till exempel en resa eller en bra spelning. Eller ännu hellre en kombination.
Därför har jag sett till att den här våren ha just musikresor inbokade så att det räcker och blir över. Följande är vad jag har bokat och klart för de närmaste månaderna:
2 mars åker jag till Milwaukee, Wisconsin, för att se Reverend Horton Heat, Larry and His Flask och Goddamn Gallows spela. Dagen efter tar vi en buss ner till Chicago, Illinois, och ser samma spelning där också. Sen flyger jag hem från Chicago ytterligare en dag senare. Jag får alltså se ett gäng band jag verkligen gillar i två nya städer i två delstater jag aldrig varit i, på samma helg. Flygbiljetterna är bokade och klara, och imorgon tänkte jag köpa konsertbiljetter.
23 mars åker jag upp till San Francisco för att se Rancid och Cock Sparrer göra en jubileumsspelning eftersom banden har spelat tillsammans i 20 respektive 40 år. Biljetterna till konserten sålde slut på bara ett par timmar, så jag såg till att köpa dem samma minut de släpptes. Har även flygbiljetter bokade och sovplats kirrad.
17 april blir det San Francisco igen! Då spelar nämligen Refused, The Bronx och The Hives tillsammans på ytterligare en slutsåld spelning som jag köpte biljetter till så fort de släpptes. Har inte köpt flygbiljetter ännu eftersom jag inte har bestämt mig för hur länge jag ska stanna, men det brukar lösa sig.
25 maj bär det av till Las Vegas för mitt favoritevenemang på hela året, nämligen Punk Rock Bowling. Vi bokade hotellrum redan i december, så nu sitter jag bara och väntar på att festivalbiljetterna ska släppas så jag kan köpa dem också. Hittills har bara 5 av kanske 40 band som spelar tillkännagetts, men Rancid, NOFX och Adicts känns ju som en rätt bra start.
Och det var väl det, i alla fall än så länge. Eftersom USA ligger så himla dåligt till för utlandsresor – om man inte har en massa tid och pengar att spendera på sånt, men vem har det? – så försöker jag satsa på att se så mycket som möjligt av det här jättestora landet jag bor i istället.
Om ni befinner er i Stockholmsområdet i mitten av mars finns det ingen ursäkt att missa premiären av nya klubben Steam Whistle Stomp på Stampen. Där gör nämligen Dirt Daubers sin första Sverigespelning. Bandet, som jag ju såg i både San Diego och Anaheim för ett par helger sen, består av J.D. Wilkes, mer känd som till exempel dokumentärfilmare och frontman i The Legendary Shack Shakers, och hans fru Jessica på banjo, mandolin och lite andra blandade instrument, samt en basist och eventuellt en trummis.
Och det är så sjukt bra, i alla fall om man gillar typ southern roots, bluegrass och jazzig country noir. Jag är fortfarande lite stolt över att J.D. Wilkes skrev upp mig som sin +1 på gästlistan när de spelade på Juke Joint i Anaheim. Livets små glädjeämnen och sådär ni vet. Men seriöst. Gå och se dem!
Jag slängde ju häromveckan ur mig frågan om det skulle vara värt att åka på Coachella-festivalen eller inte, och trots att majoriteten röstade ja så kände jag mig fortfarande lite tveksam. De flesta av banden jag var intresserad av har jag redan sett live, och att betala 300 dollar och behöva bo i tält bara för att få se Refused kändes inte jättelockande. Någon dag senare släpptes biljetterna till festivalen, och varenda en sålde slut på bara ett par timmar. Alltså, omkring 90.000 biljetter till två festivalhelger, på några timmar.
Nu är jag dock rätt nöjd med att jag inte bestämde mig för Coachella. Idag släpptes nämligen biljetterna till en betydligt mer lockande spelning, närmare bestämt Refused och mina darlings The Bronx på The Warfield Theatre i San Francisco i april – och jag har redan mina biljetter bokade och klara. Nu får jag se Refused spela på en mindre arena tillsammans med ett av mina favvoband, och jag får dessutom en anledning att åka tillbaka till San Francisco. Score på den!
(Glad och i Bronx-tisha, känns som en passande illustration till inlägget.)
Jag heter Sanna och gillar motorcyklar, kattungar, öl, vegmat, tatueringar, äventyr, palmer och punkrock. Bosatt i San Diego, Kalifornien sen 2008.
"We are here to laugh at the odds and live our lives so well that Death will tremble to take us." ~ Charles Bukowski
