Var på restaurang igår med mamma och M och hajade till lite när jag såg detta på menyn. Det var samma känsla som första gången jag läste ordet ombudsman i en text på engelska. Lite som när man översätter en text i Google translate och vissa ord står kvar på originalspråket, ni vet. Ser så himla konstigt ut.
Nyss loggade jag in på mitt Bank of America-konto för att kolla mitt kontoutdrag och upptäckte följande:
Precis nedanför min senaste gymkortsbetalning finns ett erbjudande – få 15% tillbaka om du handlar med kort på Body Shop. Det här är märkligt dels för att jag inte har köpt någonting från Body Shop på kanske 10 år, och dels för att det här alltså är mitt personliga kontoutdrag. Det är visserligen en extremt vanlig företeelse att amerikanska företag försöker uppsälja allt möjligt, men det här är liksom min bank. Deras uppgift är att förvalta mina pengar, inte att försöka få mig att spendera dem. Eller är jag naiv som tycker så?
PS. Nu vill jag gå och shoppa på Body Shop.
PPS. Mitt gymkort kostar mig $9.99 i månaden, det är typ 70 spänn. Då har man liksom råd att inte gå dit så ofta.
Emma Sofie W efterfrågade ett inlägg om varför jag inte skulle vilja flytta tillbaka till Sverige, och även om jag starkt känner att jag inte vill flytta tillbaka så är det ibland svårare att sätta ord på just varför. Men jag tänker ungefär så här:
1. Den största anledningen till att jag inte vill bo i Sverige är vädret. Jag är numera så van vid 300+ soldagar om året att jag blir helt deprimerad av mulet väder och regn. Att lida sig igenom 6 månaders vintermörker och kyla i väntan på en sommar som kanske inte varar mer än ett par veckor – nej tack. Jag är inte tillräckligt masochistiskt lagd för det.
2. Precis som Linnéa påpekar är amerikaner i regel öppna, trevliga och hjälpsamma mot främlingar. Även om jag själv i allmänhet är ganska asocial så uppskattar jag verkligen den här öppenheten, att man kan småprata med lite vem som helst var som helst om man känner för det. Samt att folk alltid erbjuder sig att hjälpa till med saker. Känner att i Sverige är det ungefär tvärtom.
3. När jag tänker på vad jag skulle sakna mest med Kalifornien om jag flyttade tillbaka till Sverige så är det första som dyker upp i huvudet alla motorcykelturer och roadtrips längs med kusten, genom den storslagna bergsnaturen, och genom öknen. Den stora variationen i naturen här tror jag är ganska unik – bara en sån sak som att man kan ligga på stranden och åka snowboard i bergen på samma dag, i samma delstat. Det skulle jag sakna.
4. En annan grej jag verkligen skulle sakna är att det alltid, alltid händer saker här. Det är spelningar och bilträffar och festivaler någonstans i närheten så gott som varje helg året runt, och ännu oftare under sommaren. Och händer det ingenting i San Diego ligger Los Angeles bara två timmar bort. Väldigt många av de band jag lyssnar på turnerar i USA nästan året runt, men kommer så gott som aldrig till Sverige.
5. Jag gillar att det i USA, oavsett tid på dygnet, går att få tag på precis vad som helst. Kan inte minnas att jag någonsin haft möjligheten att midnattsshoppa i Sverige.
6. Med tanke på hur bostadsmarknaden i Stockholm ser ut skulle jag med ganska stor säkerhet vara hemlös om jag bestämde mig för att flytta tillbaka till Sverige. Här har jag ett eget litet hus med garage i ett centralt område, och allt jag behövde göra för att få det var att ringa på en annons.
Sen finns det såklart en massa grejer som suger med USA. Sjukförsäkringssystemet, klasskillnaderna och segregationen, den socialt accepterade sexismen, vapenlagarna, att kyrkan har sjukt stort inflytande över politiken, osv osv. Men vi har i alla fall inga jävla Sverigedemokrater i riksdagen.
Linnéa i USA skriver om det här med dricks, och eftersom det är en sån sak som ALLA svenskar som kommer och hälsar på i USA frågar om så tänkte jag också skriva några rader om det.
I USA är det standard att dricksa på i princip alla tjänster som någon utför åt en. Det inkluderar förstås barer och restauranger, men även till exempel hårsalonger, nagelsalonger, tatuerare, taxichaffisar och alla sorters hushållsnära tjänster. Jag vet dessutom folk som dricksar när de går till läkaren (!) eller bilmekanikern. 10-20% brukar vara standard, men det kan också variera lite mellan olika tjänster. På barer är det till exempel standard att lämna en extra dollar per drink i dricks.
Många av mina nära vänner jobbar i barer och på restauranger, så jag vet precis hur beroende folk i den sortens yrken är av dricks eftersom grundlönen är så skrattretande låg. Vissa har inte ens en grundlön utan lever enbart på dricks. Jag får ångest bara av att tänka på hur jobbigt det vore att försöka försörja sig på att smöra för bortskämda kunder flera timmar om dagen, så jag dricksar alltid minst 20% för bra service.
För dålig service dricksar jag mindre, eller inte alls. Och så skriver jag på kvittot varför det inte blev någon dricks, så att de vet. Exempel ur verkligheten: För några veckor sen var jag och ett par kompisar och åt söndagsbrunch på en restaurang i Hillcrest. Vår servitris gav oss så sjukt dålig service (jag fick till exempel något annat än det jag hade beställt, och när jag klagade var hennes svar att det skulle kosta extra att ändra – liksom, va!?) så när vi skulle betala gick vi fram och gav dricks till killen som kom ut med vår mat samt diskplockaren, men vi lämnade ingenting till servitrisen. Nog för att det är förjävligt att behöva försörja sig på dricks, och jag inser att alla kan ha en dålig dag – men om man är otrevlig och ohjälpsam ska man kanske inte jobba i ett serviceyrke.
Det var väl ungefär det jag hade att säga om dricks. Frågor på det?
Jens skrev i en kommentar till det här inlägget: “Du kan ju inte bara nämna köra bil till och från krogen sådär i förbifarten. Du förste väl hur vi svenskar reagerar, vi blir ju aldeles till oss å undrar om ni kör fulla?”
Och ja, det här med bilkörning och alkohol fungerar extremt annorlunda i USA jämfört med Sverige, så nu tänkte jag reda ut detta en gång för alla.
Det är för det första inte olagligt att köra bil med alkohol i kroppen här. I Kaliforniens officiella Driver’s Handbook står det att det tar en timme för kroppen att förbränna en drink (en drink = en cocktail, en öl eller ett glas vin), vilket brukar tolkas som att man får köra bil så länge man håller sig till en drink i timmen. Själv tycker jag nog att det låter ganska tokigt – olika människor hanterar alkohol på olika sätt, bara en sån sak.
Men att folk sätter sig i bilen och kör berusade är inget ovanligt. Det är få städer i USA som har en fungerande kommunaltrafik, och folk har i regel inte råd att åka taxi överallt. Vill man ta sig till krogen får man alltså göra det till fots eller genom att köra. Ett koncept som fungerar bra i teorin är att ha en så kallad DD (designated driver) som kör och håller sig nykter hela kvällen. I praktiken är det nog dock vanligare med en DDD (designated drunk driver) – alltså någon som erbjuder sig att köra, trots att de är alkoholpåverkade. Ger man sig ut på vägarna en fredag- eller lördagkväll är det rent generellt en bra idé att köra extra försiktigt eftersom det ofta är en massa rattfyllerister ute och åker.
Jag känner väldigt många som någon gång åkt fast för DUI (driving under the influence), och nästan alla viftar bort det som att det inte är någon stor grej. Personligen tycker jag att det är en jävligt stor grej. Man får böta flera tusen dollar, riskerar att hamna i fängelse, blir av med körkortet i minst ett år, tvingas gå på AA-möten och ta DUI-klasser, för att bara nämna några. Plus att många förlorar jobbet och har svårare att få anställning, eftersom en DUI hamnar på ens criminal record. Om jag som utlänning skulle få en DUI är jag dessutom ganska säker på att jag skulle kunna bli deporterad för det. SO not worth it, med andra ord.
Om jag kör brukar jag dra gränsen vid två öl. Jag skulle aldrig sätta mig i bilen och köra om jag inte kände mig helt okej och om jag dessutom inte var helt säker på att jag skulle klara ett blåstest. Jag kör aldrig om jag har druckit något annat än öl, och jag dricker alltid minst varannan vatten. Men så är jag ju också uppväxt i en kultur där folk inte så mycket som luktar på ett glas vin om de ska köra inom det närmsta dygnet. Då blir man nog automatiskt en smula mer ansvarsfull.
Ni är flera stycken som har efterfrågat fler inlägg om kulturkrockar och livet i San Diego. Sånt skrev jag en hel massa om när jag precis hade flyttat hit, när allt fortfarande var nytt, konstigt och spännande. Nu har jag bott här så pass länge att amerikanska tokigheter är vardagsmat, och jag har svårt att lyfta fram och skriva inlägg om det. Mest, tror jag, för att min vardag verkligen inte är så himla spännande – även om den nog skiljer sig ganska mycket från de flesta svenskars.
Jag var 21 och nyutexaminerad när jag flyttade till USA, så jag har i princip levt hela mitt vuxna liv här. Jag har till exempel aldrig haft ett heltidsjobb eller köpt en bil i Sverige, eller för den delen haft en helt egen bostad som inte är en studentlägenhet. Allt sånt gjorde jag för första gången här, och därför känns mitt liv i San Diego betydligt mer som hemma än om jag plötsligt skulle flytta tillbaka till Stockholm igen. Jag skulle nog inte riktigt veta hur saker går till i Sverige, inte på samma sätt som jag gör här.
Jag inser också att jag har vant mig vid saker som egentligen är ganska skrattretande – som till exempel att få lön och betala hyra via check, att köra bil till och från krogen, och att folk inte tar av sig skorna förrän de går och lägger sig. Man skulle kanske kunna säga att jag har blivit en smula kulturkrocksbefriad. Men om ni har några mer specifika frågor om livet i San Diego eller vill att jag skriver om något särskilt amerikanskt fenomen så får ni hemskt gärna lämna en kommentar, så grejar vi det.
Idag firade jag min första officiella semesterdag med att dra med mig Nina till Fiesta De Kustom Kulture, en årlig liten bil- och motorcykelshow här i San Diego. Det var trevligt att slippa åka så himla långt för en gångs skull, även om det var så varmt att vi mest satt i skuggan på en uteservering och svalkade oss med kall öl.
Det roligaste var ändå att medan vi satt där och drack Coronas och snackade skit med ett gäng bikers så dök någons fru upp med en utbytesstudent som bodde hos dem tillfälligt. Det visade sig vara 17-årige Henrik från Norrköping, som nog blev lika förvånad som jag över att hitta en annan svensk mitt bland alla amerikaner. Vi pratade om lite allt möjligt, och kunde snabbt konstatera att han hade haft tur som hamnade i San Diego, eftersom det är kanske den bästa staden i världen.
Det är för övrigt alltid roligt att plötsligt börja prata svenska bland folk som inte vet att man är från Sverige, de brukar bli så himla paffa då. Lite som att ha ett hemligt språk.
Fiat undrar hur den amerikanska alkoholkulturen ser ut jämfört med den svenska, vilket är lite lustigt, eftersom jag tidigare faktiskt har tänkt skriva ett inlägg om detta utan att det riktigt blivit av.
Först en disclaimer: jag har bott i USA tillräckligt länge för att ha blivit så amerikaniserad att jag i flera avseenden inte känner mig svensk alls. Därmed inte sagt att jag nödvändigtvis känner mig amerikansk heller – snarare något mellanting. Men jag tar mig i alla fall friheten att generalisera kring både svenskar och amerikaner utifrån det jag uppfattar som väsentliga kulturskillnader.
Så här är det. Varje gång jag har svenskbesök i stan så inträffar ungefär följande scenario: Vi går till någon bar eller fest, ofta ett gäng amerikaner och jag samt svenskarna på besök, och alla dricker ungefär samma mängd och typ av alkohol. Efter några timmar händer dock något märkligt – nämligen att svenskarna plötsligt är dyngraka och ligger på marken och spyr, alternativt har däckat i något hörn, medan amerikanerna inte är märkbart påverkade. Det här har hänt så pass många gånger att det är regel snarare än undantag när det är svenska killar i stan (för av någon anledning är det nästan bara killar – de svenska tjejerna på besök ligger sällan på marken och spyr).
Jag har funderat ganska mycket på detta – vad det beror på att svenskar (i USA) super sig redlösa på ett helt annat sätt än amerikaner. Och jag har väl egentligen inget svar, annat än några gissningar. Till exempel att det svenska alkoholmonopolet gör det så pass svårt att få tag på alkohol att det inte finns någon naturlig eller vardagsrelation till alkohol – folk passar helt enkelt på att supa ner sig när chansen ges. Eller en helt annan alkoholkultur, där fokus hos svenskarna ligger framför allt på fylla och hos amerikaner mer på det sociala. Eller kanske är det temperatur- och tidsskillnader som gör det. Jag vet faktiskt inte. Om det är någon som känner igen sig i ovanstående scenario får ni gärna förklara.
Jag såg just det här inlägget hos Linnéa i USA och blev påmind om en av de grejer jag faktiskt saknar hemifrån Sverige. Det handlar om att ha växt upp med samma referensramar som de man umgås med. Jag har bott i USA i snart fyra år, och har helt okej koll på samtida amerikansk populärkultur. Men det omvända gäller förstås inte alls.
Det är slöseri med tid att försöka förklara ett skämt från Yrrol eller Nile City för en amerikan – dels för att det mesta är helt oöversättbart, dels för att det förmodligen inte är lika roligt om man inte har växt upp med det, och dels för att den här typen av humor helt enkelt inte GÅR att förklara. Det går inte att klä ut sig till Ronny och Ragge på Halloween och förvänta sig att någon ska tycka att det är roligt, det går inte att hänvisa till något ur Björnes Magasin eller Fem myror är fler än fyra elefanter, och det går inte att sitta hemma en lördagkväll och kolla på Melodifestivalen som någon sorts kulturell skyldighet.
Jag kan ibland känna att det är lite trist att inte kunna dela det som i populärkulturväg hjälpte till att forma min uppväxt, och som kanske påverkade min humor som vuxen mer än något annat, med de jag umgås med mest.
Fast å andra sidan hjälper det ibland att jag bor just i San Diego. Här går det alltid att klämma in en passande Anchorman-referens i den vardagliga konversationen, och ALLA fattar vad det är man citerar. (När jag gifte mig för två år sen hittade vi minst tre Anchorman-citat i gästboken från bröllopet. Bara en sån sak.)
Jag fick några frågor av bloggläsaren Johanna angående att bo i Kalifornien, och eftersom jag får liknande frågor ganska ofta tänkte jag att vi gör ett inlägg av det, om det är någon annan som undrar. Och vill ni veta något annat är det bara att fråga. Jag råkar tycka att alla ska flytta till San Diego och svarar gärna så gott jag kan.
Jag undrar lite över priserna på lägenhet och sånt?
Boendekostnader varierar väldigt mycket beroende på var i USA man bor, och jag kan egentligen inte uttala mig om så många andra ställen än kustnära i Södra Kalifornien. Så för svar om vad det kostar att bo någon annanstans rekommenderar jag helt enkelt att fråga någon annan.
Är det “lätt” att få eget boende?
Ja, det är lätt! I alla fall om man jämför med till exempel Stockholm, Göteborg och Malmö. Här finns det gott om lediga bostäder, ganska mycket oavsett vilken stad eller stadsdel man vill bo i. Det knepigaste när man precis har flyttat hit är att hitta någon som är villig att hyra ut utan att bry sig om credit score eller referenser från tidigare hyresvärdar. Men det är absolut inte omöjligt – för mig tog det tre dagar att hitta lägenhet efter att jag hade flyttat hit.
Hur mycket kostar det ungefär?
Jag betalar ungefär 6500 svenska kronor i månaden för min centralt belägna etta på 55 kvadrat. Det är nog ganska standard, i alla fall i San Diego – men det går absolut att hitta både billigare och dyrare lägenheter i samma storlek lite beroende på hur pass säkert och fräscht område man vill bo i. Los Angeles är dyrare, där får du nog betala ett par tusen mer i månaden för samma typ av lägenhet. Vill man bara hyra ett rum brukar det gå att hitta för 300-400 dollar i månaden.
Har man råd att bo själv eller är det vanligt att dela lägenhet?
Det är väldigt, väldigt vanligt att dela lägenhet här – och det tror jag gäller i hela USA. Även folk som tjänar hyfsat bor ofta tillsammans med kompisar, mest för att det är kul med sällskap. Frågan om man har råd att bo själv beror förstås på hur mycket pengar man har. När jag fortfarande pluggade och bara hade CSN att leva på var det aldrig ett alternativ, då hyrde jag rum hos folk eller delade lägenhet med kompisar. Nu jobbar jag heltid och har absolut inga problem att ha råd med en egen lägenhet. Så det beror liksom lite på ens situation. Kolla lägenhetsannonserna på Craigslist för att få en idé om vad det kostar i staden/området du vill bo i.
Hur långt ligger San Diego från LA?
San Diego ligger ungefär två timmar söderut. Lite mer om det är mycket trafik, vilket det typ alltid är i LA.
Vill bara börja med att säga att jag verkligen uppskattar IKEAs matbutik. Det är helt ovärderligt att som svensk bosatt utomlands kunna köpa till exempel tunnbröd, knäckebröd, lagrad ost och lingonsylt till humana priser utan att behöva åka speciellt långt. Och jag har till och med börjat vänja mig vid att de har slutat sälja välkända svenska matvarumärken och istället enbart saluför sitt eget IKEA Foods.
Men någonstans måste man ändå dra gränsen. Detta är faktiskt INTE Kexchoklad.
Hörrni, kan vi prata lite om Google Translate? Det är ju himla behändigt om man behöver översätta ett par ord eller ett kortare stycke, men för längre texter är det faktiskt ganska värdelöst. Det blir ju liksom inte rätt. Jag har trots detta gjort det lätt för icke svensktalande läsare genom att sätta en litet översättningsverktyg i sidomenyn, även om jag i hemlighet hoppas att ingen använder det. Det är nog dock inte helt realistiskt, med tanke på att min bloggstatistik visar att nästan 25% av mina besökare finns i USA.
Jag har vid något enstaka tillfälle översatt min egen blogg med förhoppningen att det inte är så illa som jag misstänkt. Men det är det ju, värre till och med. Jag får ibland förklara för folk i min bekantskapskrets som jag vet läser här ibland att jag inte är så korkad som jag låter – att jag faktiskt kan uttycka mig hyfsat på mitt modersmål, även om översättningen låter som en skrivövning där en femåring har fått sätta ihop grammatiskt inkorrekta meningar av slumpvis utvalda ord.
Men ibland blir det så fel att det blir roligt. Som den där gången när jag skrev någonting om hur grym min chef var – i den bästa av ordets bemärkelser – och min chef läste inlägget och bara: “Why are you calling me cruel?” Eller när jag skrev att jag hade klappat katterna, och mina vänner här blev helt chockade eftersom Google översatte det till att jag hade slagit dem.
Det är väl en smula ironiskt att det här inlägget med stor sannolikhet kommer gå över huvudet på alla som läser det i översättning, och som det nog mest är riktat till. Egentligen vill jag bara säga följande till alla amerikaner som läser detta: lär er svenska, så slipper vi ha den här diskussionen igen.
En ganska sjuk och väldigt amerikansk, men ibland mycket användbar grej är Who’s In Jail. När någon man känner plötsligt försvinner från jordens yta – oftast kännetecknat av att de inte svarar i telefon eller uppdaterar sin Facebookstatus under en längre tidsperiod – brukar Who’s In Jail komma lägligt till hands. Det är en webbsida där man kan söka på namn för att se om personen i fråga sitter inlåst. Har man tur gör de inte det. För en liten stund sen skrev jag dock in en kompis namn i sökrutan och fick bekräftat att anledningen till att han har varit helt okontaktbar under de senaste månaderna är att han har suttit inne sen i slutet av november. Beräknat frisläppningsdatum i maj.
Det är hemskt, såklart, men ändå är jag inte chockad. I Sverige hade det nog varit en stor grej, men här har kanske 90% av alla jag känner någon gång suttit häktade – och ett par stycken har tillbringat flera år i fängelse. Det här inkluderar allt från grannar och bekanta till vänners föräldrar och farföräldrar, och anledningarna kan vara allt från ringa drogbrott och rattfylleri, till helt oskyldiga personer som hållits misstänkta i väntan på rättegång.
Jag vet inte vad det beror på att så pass många har ett förflutet bakom galler här, det gör jag inte. Men i vanlig ordning ligger det nära till hands att skylla alla problem det här landet har på ett bristfälligt system utan socialt skyddsnät, där poliserna har en arresteringskvot att fylla varje månad, och där att hålla sig utanför häktet är en klassfråga, precis som allt annat.
Den här roliga videon sammanfattar ganska bra varför jag inte umgås med svenskar i USA.
(Fast okej, jag erkänner att jag nog gjort mig skyldig till i alla fall ett par av de där kommentarerna själv. NEJ – SVERIGE OCH SCHWEIZ ÄR INTE SAMMA SAK!!!)
Jag känner ganska ofta att mitt amerikanska liv skulle vara så himla mycket fattigare om det inte vore för IKEA. Jag orkar liksom inte ens bry mig om att IKEAs matbutik inte får sälja märkesvaror längre, som Cloettas kexchoklad eller Annas pepparkakor, utan numera enbart marknadsför det betydligt mer anonyma (till utseende och smak) märket IKEA Foods istället. Det är ändå fint att faktiskt kunna få sig en tunnbrödsmacka med grevé när man är sugen.
Jag funderar ganska mycket på det här med jämställdhet, och hur svårt det är, rent generellt, att försöka förklara feminism för amerikanska män. Genustänk, könsroller och patriarkala strukturer är liksom helt främmande koncept i ett samhälle där det fortfarande är hög status för en kvinna att vara hemmafru, eftersom det innebär att hennes man tjänar ordentligt med pengar. Här är sexistiska skämt och antaganden vanligtvis socialt accepterade eftersom könsrollerna de bygger på är accepterade, och bara tanken på att klä en pojkbebis i rosa är helt otänkbart även hos den mest liberala (i ordets amerikanska bemärkelse) kärnfamiljen.
Här i ‘Merica förväntas män vara män och kvinnor vara kvinnor, med allt vad det innebär när det gäller cementerade normer och förväntningar. Som svensk har jag växt upp med helt andra värderingar än i princip alla mina amerikanska vänner, och ibland blir det extra tydligt. Som till exempel nu, när jag är singel igen och mer eller mindre tillbaka på dejtingmarknaden (uh, vilket hemskt ord!).
Att dejta amerikanska män på 2010-talet är ganska mycket exakt som jag föreställer mig att det var att dejta amerikanska män på 1950-talet. Man blir hämtad vid ytterdörren, får bildörren öppnad, stolen utdragen på restaurangen, och middagen betald. Jag har aldrig hört en amerikansk kvinna klaga på något av detta, eftersom det innebär att mannen ifråga är en gentleman, men själv kan jag inte låta bli att känna mig förolämpad. Jag är nämligen fullt kapabel till att öppna min egen bildörr, och jag jobbar häcken av mig på dagarna så jag kan nog betala för min egen middag också. Alltså, jag har inga problem med att vilja vara romantisk och visa sig generös, så länge det går åt båda hållen. Men hade jag försökt öppna bildörren åt en kille skulle han tro att jag skämtade eller ifrågasatte hans manlighet, och att som tjej försöka betala för middag kommer liksom inte ens på fråga.
Det är tröttsamt att i vissa sociala sammanhang bli betraktad som en andra klassens medborgare enbart på grund av ens kön. Jag säger ofta ifrån, men samtidigt orkar jag inte ständigt stå på barrikaderna eftersom folk helt enkelt inte bryr sig. Jag läser dagligen en massa vettiga genusinriktade bloggar och artiklar på svenska, och på jämställdhetsfronten ligger Sverige ungefär en miljard ljusår före USA. Enligt min erfarenhet existerar ingen diskussion här kring genus och könsrelaterade orättvisor. Eller ens en diskussion kring varför den diskussionen bör finnas. Att försöka bidra till jämställdhet i ett samhälle som inte tycks se ojämställdheten som ett problem är ett otacksamt sisyfosgöra, så ibland ger jag upp och låtsas som att jag inte kan öppna min egen bildörr, även om jag samtidigt dör lite på insidan. Det blir enklast så.
Jag fick ju som bekant ett infall häromdagen och målade köket i vår nya bostad turkost. Och av era kommentarer att döma är det här med ett 50-talsinspirerat kök ganska populärt.
Vi behöver nog ett tag till för att komma tillräckligt i ordning här hemma innan jag kan visa bilder på hur det nya köket ser ut, men under tiden tänkte jag att ni kan få se ett par andra 50-talsinspirerade kök jag har haft som jag har varit ganska nöjd med.
Jag bodde ett tag i en pytteliten bostadsrätt i Aspudden med mitt ex. Det enda riktigt trevliga med den 30 kvadratmeter stora lägenheten var köket, som vi rev ut och byggde om från grunden. Komplett med rött kylskåp och schackrutiga väggar. När vi äntligen var klara med renoveringen fick vi dock ett erbjudande om förstahandskontrakt på en hyresrättstvåa på Hägerstensåsen, så vi sålde både lägenheten och det röda kylskåpet. Det var en kort förälskelse, jag och köket.
I tvåan på Hägerstensåsen var köket större men inte lika spännande. Vi gjorde det bästa av saken med dinerbord, röd vinylsoffa, schackrutiga gardiner, och diverse posters från vår Kalifornienresa ett år tidigare.
Då hade jag kanske inte gissat att jag 7 år senare skulle vara mitt uppe i att inreda ytterligare ett 50-talskök i mitt eget hem i Kalifornien. Livets oförutsägbarhet, osv.
På måndag åker jag hem till San Diego igen, och trots att jag har haft det helt fantastiskt i Stockholm (och London!) ska det bli skönt att komma hem. Mest saknar jag förstås min man och katterna, men även annat som jag kanske inte hade räknat med att sakna. En del svenska företeelser är så himla tröttsamma, och de blir mer uppenbara när man inte har varit här på tre år. Till exempel:
1. Vädret. Inte alltför otippat kanske, men nu är jag trött på hösten. September är min favoritmånad i södra Kalifornien, och jag saknar palmerna och den blåa himlen.
2. Systembolaget. Alltså, vad är grejen med att vuxna människor inte kan få bestämma själva vilken tid på dygnet och vilken dag i veckan de vill köpa alkohol? Och att man dessutom inte kan köpa det i samma butik där man köper mat och annan dryck? Jag har ändå jobbat på Systembolaget och alltid varit en förespråkare av det stora sortimentet och expertisen – men jag tar tillbaka allt positivt jag har sagt. Med risk för att låta en smula nyliberal så blir jag less på den här sortens förmyndarfasoner.
3. Tunnelbanan. Okej, jag vet att jag sa att jag saknade att åka tunnelbana, men det var nog mer i teorin, eftersom att åka tunnelbana i Stockholm är ungefär helvetet på jorden. I alla fall i rusningstrafik. Samt på kvällen, såvida man inte tycker att det är trevligt med fulla gubbar och tonårskillar som skriker otrevligheter efter en. Jag tror aldrig jag har åkt så mycket taxi som under de senaste två veckorna.
4. Den svenska instängdheten. Det där med att man inte småpratar med folk på gatan om man inte är psykiskt störd alternativt full. Att folk tränger, knuffar och armbågar sig fram utan att be om ursäkt. Att alla går runt med hörlurar i öronen och stirrar tomt framför sig. Att alkohol används som både socialt smörjningsmedel och som en ursäkt för alla avvikande beteenden. Att folk som jobbar i serviceyrken ofta är sjukt otrevliga. Och så vidare.
Sen finns det såklart också en massa sjukt bra saker här som jag nog kommer sakna när jag är tillbaka i USA. Till exempel god mat. Lite bättre standard på allt. Ett modernt bankväsende. Men det får kanske bli ett annat inlägg.
Så länge jag kan minnas har jag velat bo i Kalifornien, även innan jag ens hade varit här. Att bo kvar i kalla, mörka Sverige hela livet var aldrig ett alternativ för mig, och gillar man kulturen kring punkrock, gamla bilar och tatueringar finns det nog inget bättre ställe i hela världen att vara på än södra Kalifornien. Men när jag seriöst började fundera på en flytt var det så mycket annat som kom i vägen; jag hade förstahandskontrakt, sambo och jobb, var mitt i en universitetsutbildning och spelade i ett band som det gick hyfsat bra för.
Ett par år senare var jag singel och bodde i en studentlägenhet, medan jag skrev på min kandidatuppsats i medie- och kommunikationsvetenskap. Jag jobbade deltid i en bokhandel, vilket visserligen var ett trevligt extrajobb, men inget jag ville syssla med på heltid. Så när jag var klar med uppsatsen, och därmed hela utbildningen, skulle jag alltså stå där utan både lägenhet, pojkvän och inkomst – alltså ingenting som direkt höll mig kvar i Stockholm.
Så en dag vaknade jag upp med den där känslan, att det är nu eller aldrig – om jag inte flyttar till Kalifornien nu så blir det aldrig av. Jag insåg ganska snabbt att det absolut enklaste sättet att ta sig dit var på studentvisum, så ett tag satt jag och kollade upp skolor, utbildningar och ansökningsprocesser på nätet dagarna i ända.
Ganska snart hittade jag CIS, som visade sig vara en ovärderlig källa av information och hjälpsamhet, och något jag verkligen rekommenderar för den som funderar på att plugga i USA. De bidrog med ansökningsblanketter och tips, och innan jag visste ordet av hade jag både sökt och blivit antagen till University of California i San Diego.
Just UC-universiteten kräver i regel att man har en viss akademisk erfarenhet redan, eftersom det är studier på ganska hög nivå. Vill man komma över och plugga utan en universitetsexamen i bagaget finns det alternativ som San Diego State University i San Diego och Santa Monica College i Los Angeles. Och satsar man på att läsa till sig en hel Bachelor Degree i USA brukar man efter två år på community college kunna byta upp sig och läsa de sista två åren på universitet.
Så fort jag blev antagen sa jag upp lägenheten och flyttade hem till mamma för att slippa betala hyra de sista månaderna i Sverige, och därmed kunna spara pengar. CSN:s merkostnadslån för utlandsstudier täcker kursavgifter och hyra, men utan sparpengar är det svårt att klara sig, speciellt om man ibland vill kunna göra något annat än att sitta hemma och plugga.
Jag och Emmy landade i San Diego den 1 september 2008, med varsin resväska och ett hotellrum bokat för de kommande 5 dagarna. Vi hade alltså 5 dagar på oss att hitta en lägenhet. Bostadssituationen i Kalifornien går tack och lov inte att jämföra med den i Stockholm. Här finns det gott om lediga lägenheter, hus och rum att hyra – förutsatt att man kan betala en månadshyra i deposition. Många hyresvärdar kräver referenser och en credit check innan man flyttar in, vilket gör det ganska svårt för nyanlända utlänningar – men med lite tur hittar man någon som går på känsla istället. Vår första hyresvärd hette Doris, och var en bestämd dam som absolut inte hade något emot att hyra ut en lägenhet till två svenska studenter.
Jag kände så fort jag kom hit att jag inte ville åka tillbaka till Sverige igen, alls. San Diego blev “hemma” säkert redan under den första veckan. Men även för den som bara funderar på att komma hit och plugga i ett år eller ett par terminer kan jag varmt rekommendera upplevelsen.
Fem tips för den som funderar på att flytta till Kalifornien för att plugga:
1. Öva upp din engelska. Det är svårt att klara sig på enbart skolengelska – knepet är att lära sig hur folk faktiskt pratar. Ett bra tips om man vill smälta in och inte behöva berätta sitt livs historia varje gång någon hör att man inte är amerikan.
2. Spara pengar. Precis allting kostar pengar i USA. Även om typ mat och kläder generellt sett är billigare här än i Sverige så dyker det alltid upp oväntade kostnader i samband med allt annat. Att ha en buffert skadar därför aldrig.
3. Kolla upp var du vill bo. Många som kommer hit för att plugga väljer att åka till Los Angeles, för att det är den största och mest mytomspunna staden. Men nackdelarna med att bo i LA är att det är dyrt, alltid sjukt mycket trafik, och ofta långa avstånd mellan skola och boende. Fördelen är dock att det nog är en av få städer i Kalifornien där man kan ta sig runt utan bil, eftersom det finns tunnelbana. Så mitt tips är att kolla upp var det passar dig att bo och plugga, utifrån dina egna förutsättningar.
4. Craigslist. Helt ovärderligt – här hittar du lägenhet, extrajobb, möbler, bil, cykel, husdjur, eller precis vad som helst som du kan tänkas vara i behov av. Kolla gratis-sektionen för prylar folk skänker bort.
5. Var beredd på bakslag. Amerikaner är i regel väldigt trevliga och lätta att småprata med, men att skaffa riktiga vänner är svårare än man skulle kunna tro – så var beredd på att känna dig lite ensam ibland i början. Dessutom är studietakten på amerikanska universitet enligt min erfarenhet betydligt hårdare än på svenska – en amerikansk kurs i humaniora är ungefär som en svensk heltidskurs – men i USA läser man tre eller fyra av dessa kurser samtidigt. Sammanfattningsvis är Kalifornien ofta helt fantastiskt – men som svensk får man vänja sig vid lite sämre standard på nästan allting. USA är på många sätt ett u-land med i-landskomplex.
Har du orkat läsa så här långt kanske lite fortsatt läsning kan intressera? Här har jag skrivit om hur jag bar mig åt för att få stanna och jobba efter studietiden, och hur jag gjorde för att hitta mitt jobb.
Om det var något jag missade får ni gärna fråga.
Jag heter Sanna och gillar motorcyklar, kattungar, öl, vegmat, tatueringar, äventyr, palmer och punkrock. Bosatt i San Diego, Kalifornien sen 2008.
"We are here to laugh at the odds and live our lives so well that Death will tremble to take us." ~ Charles Bukowski
