Jag har vid det här laget så pass många kroppsytor täckta av tatueringar att jag ibland kan känna att jag börjar få slut på rum. Baksidan av låren har hittills varit den största helt tomma ytan på min kropp, och det kände jag häromdagen att jag borde göra något åt. Så det fick bli mina ledord nedanför rumpan.

Sen går det förstås att diskutera hur smart det var att tatuera baksidan av låren på en söndag, alltså precis i början av en arbetsvecka. Det gör liksom lite ont att sitta ner just nu. Men det kan det väl kanske vara värt.

Jag är som bekant ingen direkt förespråkare av nyårslöften, men det här året tänkte jag ändå försöka mig på att avlägga ett – nämligen att bli klar med min ryggtavla. Den är så jäkla stor, och det är dessutom den i särklass mest smärtsamma tatuering jag hittills har påbörjat (ryggraden AJ! revbenen AJ! svanskotan AJ! rumpan AJ! skulderbladen AJ! midjan AJ! kärlekshandtagen AJ!), men den kommer bli så sjukt fin när den är klar att det får det vara värt.

I måndags körde vi andra färgsittningen, och så här ser min något svullna rygg ut numera:

Tyler Bloomingdale på Black Anvil Tattoo är duktig han.

Bra grej med att ha kompisar som tatuerar: man kan lite spontant bestämma sig för att köra en gaddning en helt vanlig tisdagkväll, och sen gå och dricka öl på baren bredvid studion efteråt. M/E står för Motorcycle Enthusiast, så med den här tatueringen får man nog säga att jag officiellt kan kalla mig biker. Gjord på typ 45 minuter av Jay på Lucky’s Tattoo Parlor.

Bra riktlinjer, på tal om detta.

Eftersom jag vet att ni sitter som på nålar (eller nåja) och väntar på en uppdatering om hur det går med den där ryggtavlan så kan jag meddela att det går framåt. I lördags fick jag äntligen se det färdiga motivet, och senare samma kväll påbörjade vi linjerna. Vi höll på ända till 4 på morgonen, och körde dessutom en andra sittning på söndagen, men det är fortfarande en del kvar på första etappen.

Ungefär så här såg det i alla fall ut i lördags:

Fortsättning följer…

Bra grej med att ha en granne som äger en tatueringsstudio (obs att detta är samma granne som även är mästerkock): när man en helt vanlig måndag sitter och äter vietnamesisk nudelsoppa på finrestaurang, och samtalet kommer in på tatueringar – och man en timme senare sitter på studion med en grovskiss till en helt spontan ryggtavla. Alltså, ryggtavla! Det här kommer att bli min överlägset största tatuering, och även om jag inte direkt ser fram emot att tatuera ryggraden, midjan och röven så är jag extremt peppad på resultatet. To be continued…

För ett tag sen bad jag er om hjälp med att komma på vad det skulle stå i banderollen i min då nya dinosaurietatuering. Och nu har jag äntligen, fem månader senare, lyckats komma mig för att gå och göra färdigt den. Jag gillade verkligen flera av förslagen jag fick från er och hade jättesvårt att bestämma mig. Till slut blev det ändå en tidlös klassiker som känns helt logiskt förknippad med en t-rex i en rosenbuske. Eller, tycker ni inte?

Ursäkta den glansiga bilden, det är inte helt lätt att ta bra kort på sin egen vad. Konstverket är gjort av min kompis Johnny på Metropolis Tattoo i San Diego.

Fredagen den 13:e tillhör mina favoritdagar av en enkel anledning: det är i regel de enda dagarna på året man kan bli tatuerad av en duktig tatuerare för bara 13 dollar plus dricks. Visserligen brukar det inte finnas speciellt många eller spännande motiv att välja mellan, och man kan få vänta i kö ganska länge – men det gör inte så himla mycket. Tretton dollar för en tatuering liksom.

Så idag åkte jag och Laura ner till Flying Panther Tattoo på min lunchrast och skaffade oss varsin 13-tatuering. Det visade sig vara en gammal bekant till mig som tatuerade oss – en snubbe som jag känner mest för att han är från Norge och vi kan kommunicera med varandra på skandinaviska. Så här såg det hela ut genom ett par Instagrambilder:
 

Kompistatueringar är något av det finaste jag vet. Det är lite som en vänskapens motsvarighet till en förlovningsring – fast mer permanent och mindre symboliskt. Och om man som jag egentligen inte är ett sådär jättestort fan av tvåsamhet är det fint att ändå kunna visa att man hör ihop med dem man tycker om, utan att lova eller begränsa sig till något. Jag har kompistatueringar med omkring 6 av mina närmaste vänner, och så många som tre stycken med en och samma person.

Strax innan Marcus flyttade till andra sidan landet skaffade vi matchande skorpioner, jag på foten och han på armen, som ett litet minne av den där lilla rackaren vi hittade vid Salton Sea. Båda två är gjorda av Chad på Gargoyle Tattoo i San Diego.

Min läker fortfarande, trots att vi gjorde dessa för flera veckor sen. Bara som en liten varning om det är någon som funderar på att tatuera foten – det är enligt min erfarenhet det i särklass värsta stället på hela kroppen för en tatuering. Det gör sjukt ont och tar en evighet att läka. Plus att det är svårt att ha på sig skor eller gå normalt den första veckan eftersom foten svullnar upp till ungefär dubbel storlek. Efter att jag tatuerade vänsterfoten för ett par år sen lovade jag mig själv att aldrig göra om det på högerfoten. Det lyckades jag dock lägligt glömma bort lagom till denna tatuering. Men jaja, den blev ju fin i alla fall.

Igår fick jag ett försenat julklappspaket från min mamma, som bland annat innehöll den fantastiska boken The Tattooed Lady – A History av Amelia Klem Osterud.

Jag hyser en närmast sjuklig fascination för det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets sideshow freaks, och kanske den tatuerade damen i synnerhet. Det som tilltalar mig mest är både det oförklarliga och det enormt imponerande i att som kvinna, i en tid då kvinnor knappast hade en plats i det offentliga rummet, gå emot samhällets moral, krav och förväntningar för att tatuera sig över hela kroppen och ge sig ut på vägarna med en cirkus till allas beskådan. Att liksom medvetet ställa sig utanför allt som är socialt accepterat. Lyssna till exempel på det här stycket ur boken:

“Hospitals quarantined patients with tattoos, regardless of the condition or age of the tattoo, due to fear of disease and infection. Cities banned tattooing because they thought it spread cancer. To some, tattoos were the mark of a ‘savage’ or a sign of a criminal mind, and on a woman, it clearly meant she was a prostitute.”

Hela boken är fylld av svartvita bilder på fantastiskt vackra kvinnor i 20-talsklänningar, bokstavligen täckta av tatueringar från topp till tå, och det är så himla inspirerande. Det är väl ganska uppenbart att tatueringar inte är lika stigmatiserade nu som då, men det går inte att förneka att man fortfarande i vissa sammanhang blir bemött annorlunda med sleeves än utan.

Även om sammanhangen till stor del är ojämförbara kan jag inte hjälpa att jag till viss del identifierar mig med tattooed lady-kulturen. Kanske inte främst för att dessa kvinnor valde att gå sin egen väg, utan mer för sättet de gjorde det på. För mig är välgjorda tatueringar ett av de mest storslagna uttrycken för individualism som finns, mycket på grund av det engagemang som krävs för att under tidskrävande och ibland ganska smärtsamma förhållanden märka sin kropp för livet.

Om inte annat är det ju helt klart värt det om man har en karriär som tattooed lady som en möjlighet att falla tillbaka på. Och ni vet ju att jag redan blivit erbjuden det jobbet på en freakshow på Coney Island, så helt orealistiskt är det faktiskt inte.

Jag har ett helt gäng mer eller mindre märkliga djur tatuerade på kroppen. Till exempel två rosa kängurus, en guldpuma, en haj, en spindel, en kackerlacka, en kobra, ett gäng fåglar, en fladdermus, en uggla, en nyckelpiga och en fjäril. Och sen igår kväll har jag även en dinosaurie på benet. Som ni ser är den inte färdig, det ska såklart i färg och skuggningar också, och i vanliga fall lägger jag absolut inte upp bilder av ofärdiga tatueringar. Men jag gör ett undantag för den här eftersom jag behöver er hjälp.

Jag vet nämligen inte vad det ska stå i banderollen. Jag tänker mig något enkelt och kul. Ett eller två ord, gärna något oväntat. Obs! Behöver ej vara dinosaurierelaterat.

Hit me with your best shots. Bästa förslaget vinner ära och evig tacksamhet.

Jag har hittills den här månaden tillbringat en helg i San Francisco, en i San Diego, och sent igår kväll kom jag hem från en helg i Los Angeles. Det blev ungefär det gamla vanliga – en massa häng med bra folk, vintage-motorcykelmässa i Venice, tatueringsparty i Hollywood, och på det hela taget alldeles för mycket öl. Med andra ord en mycket bra helg.

Igår fyllde vår kompis Dave år. Han jobbar som tatuerare på True Tattoo i Hollywood och hade önskat sig i födelsedagspresent att få tatuera alla sina vänner. Och då är man ju inte den som inte ställer upp. En liten kackerlacka i armvecket fick det bli för min del. Vi döpte honom till Ralph.

Jag vet att det är flera av er som vill att jag ska blogga mer om mina tatueringar, men jag vet ärligt talat inte vad det finns att säga om dem. De sitter där de sitter liksom. Men fråga gärna något mer specifikt, så kan jag försöka svara och kanske faktiskt orka ta lite bilder på motiven också. (Här kan ni i alla fall läsa om min första tatuering.)