Imorse när jag var och red var det så varmt ute att vi var tvungna att sätta igång vattenspridarna i paddocken för att svalka av oss lite. Så här såg jag och Gidget i alla fall ut innan vi blev helt genomsvettiga i hettan.

Nu ligger jag här på sängen med en varm spinnande kattunge på magen, och tänker att livet är nog inte så tokigt ändå.

Idag fick jag den tveksamma äran att ge någon sparken. Det är ett uppdrag jag inte önskar ens min värsta fiende. Men å andra sidan är det kanske inte jag som ska klaga. Nu har jag visserligen aldrig fått sparken från någonting, men jag har en bestämd känsla av att mina kval inför att behöva berätta för någon att de inte har ett jobb längre inte ens kommer i närheten av hur mycket det suger för personen som tar emot beskedet.

Nu sitter jag i alla fall här och känner mig lite som världens sämsta person.

Tog en bild på mig själv på kontoret med mobilkameran. Man verkligen ser vilken elak chef jag är, tycker ni inte?

Efter ganska mycket velande har jag nu äntligen tagit steget och bytt från Blogger till WordPress.  Alla gamla inlägg har importerats – men om ni saknar något från den gamla bloggen finns den såklart fortfarande kvar här.

Såååå. Vad tycker ni om nya plattformen, nya bloggdesignen och allt annat? Alla kommentarer, synpunkter och förslag uppskattas. Och glöm för all del inte att uppdatera era bokmärken, länklistor, RSS-läsare och så vidare.

Här får ni lite hjälp på traven:

Prenumerera via RSS

Om det var någon som undrade hur vi bor så kan jag berätta att det här huset är 200 kvadratmeter ren kärlek. Det slog mig nyss när jag satt här vid matsalsbordet och läste, så jag tänkte dela med mig av min utsikt. Det vill säga vårt vardagsrum. Ärvda tikimöbler från 50-talet, discokula, öppen spis och ingen TV – precis som jag vill ha det.

Och som vanligt när man tar kort hemma hos mig kan man leka hitta-katterna efteråt. En är lätt. Hittar ni den andra?

I ett svagt ögonblick klickade jag häromveckan hem ett par vita stretchjeans från Hot Topics nätbutik. Sen dess har de legat orörda i den vita sektionen av min färgsorterade garderob, som jag egentligen inte vet varför jag har, eftersom jag aldrig lyckas hitta användningsområden för vita kläder.

Men idag bestämde jag mig för att det var dags. Har hittills haft på mig de vita jeansen i 9 timmar, och de är fortfarande vita. Annars skulle man ju kunna tänka sig att jag alltid har svart på mig av en anledning. Typ att jag är skitdålig på att hålla mig hel och ren, och svart är en mycket förlåtande färg. Fast riktigt så illa är det ju inte, har jag fått bevis på nu. Åt till och med tomatsås på lunchen – och inte en droppe på byxorna.

Igår imorse fick jag ett sms från min man där det stod: “I have a surprise for you, you’re going to be so happy!”

Sen tillbringade jag större delen av dagen med att försöka lista ut vad det kunde vara, men inga av ledtrådarna han gav hjälpte. Efter jobbet åkte jag direkt till en middag med 10 tjejkompisar, och inte heller de kunde lista ut det. Ledtrådarna var att det var någonting så stort att det knappt fick plats i bilen, samt att det var något jag använder varje dag, under större delen av dagen. Efter att ha uteslutit till exempel skor, luft, dator, stol, skrivbord och en hel del ännu mer långsökta alternativ gav vi upp.

Sen kom jag hem och möttes precis innanför dörren av detta:

En vattenautomat! Eftersom jag dricker 4-5 liter vatten om dagen och kranvattnet här är helt odrickbart var det kanske den bästa överraskningen någonsin. Nu slipper jag kånka hem stora tunga vattendunkar från affären, och slipper komma ihåg att fylla på dem när de börjar ta slut. För en smärre summa varje månad får vi nu vatten levererat ända fram till ytterdörren, och det är alltid kallt och färskt. Och vattenbehållarna återanvänds, så hela grejen är dessutom försvarbar ur en miljösynvinkel. (Företaget som levererar vattnet borde för övrigt anställa mig som talesperson, ni hör ju hur mycket positivt jag har att säga om det!)

Jag tror inte att svenskar i allmänhet inser vilken jäkla lyx det är att kunna dricka kranvattnet, och att det dessutom smakar bättre än allt flaskvatten i Amerika. Det insåg i alla fall inte jag innan jag flyttade hit. Om det är något jag ska göra när jag är i Sverige i sommar så är det att dricka vatten direkt ur kranen. Fram tills dess får jag nöja mig med min sprillans nya vattenautomat.

Det var ett tag sen vi körde en Veckans solnedgång här på bloggen. Jag har helt enkelt inte varit nere vid stranden under sen eftermiddag speciellt mycket på sistone, men det ska det bli ändring på nu. Så här såg det ut över Ponto Beach igår kväll. För övrigt samma strand som vi gifte oss på.

26 juni, 2011. La Costa, CA.

Det är fredag och jag är på väg hem från jobbet. Kör lugnt och ostört längs en väg med flera stoppljus, nöjd över att ha grönt ljus hela vägen. Då ser jag plötsligt en man som promenerar rakt över den hyfsat vältraffikerade vägen utan att se sig omkring. Det finns inget övergångsställe i närheten och han är uppenbart medveten om att jag har grönt ljus och inte han – han har liksom ett litet överlägset leende på läpparna som säger att han minsann besitter makten att få alla bilar att stanna genom att bara fortsätta gå.

Jag har mycket svårt att acceptera sånt här beteende – det är respektlöst, olagligt och dessutom farligt för alla inblandade – så jag trycker gasen i botten och styr siktet rakt mot mannen. Här kan inflikas att jag verkligen inte är en aggressiv person – jag blir ibland bara så himla trött på idioter som tar sig friheter. Jag tvärnitar i alla fall precis framför honom och tutar demonstrativt högt och länge, för att verkligen understryka min poäng.

Då är det som att något totalt slår slint hos mannen, och han vänder sig mot mig med vansinne i blicken och häver ur sig den värsta harang av otrevliga förolämpningar som jag någonsin har fått riktad mot mig (däribland det mycket fantasifulla “FUCKING BITCH WHORE” – resten vill jag helst slippa återge i text). Detta sker alltså mitt i vägen där jag och bilarna bakom mig har grönt ljus och han inte ens har ett övergångsställe. Sen fortsätter han med att lyfta upp den flaska han håller i handen och – fortfarande hysteriskt högljutt – hota med att kasta den rakt igenom min vindruta. Jag gör vad vilken normal människa som helst skulle gjort – ger honom ett långfinger och kör vidare.

Ibland känner jag att den där rädslan för att bli skjuten medan jag kör kanske inte är så himla irrationell ändå. Men det är ju inte mitt fel att folk inte klarar av att följa enkla trafikregler. Hur gör ni – låter folk komma undan med sina dumheter, eller konfronterar dem?

Jag nämnde ju att den friterade maten på Del Mar Fair förtjänar ett eget inlägg, så here it goes. En liten illusterad sammanfattning av vad som händer när mycket sjuka hjärnor får fri tillgång till en fritös.

Friterade cheeseburgare. Friterad varmkorv. Mmmhmmmm. (Lägg även märke till bubblaren “Pork Chop on a Stick”. Mat som serveras på pinne är i regel en säker genväg till hjärtattack och bör undvikas till varje pris.)

Även: friterade grodben, friterad Kool-Aid, friterade Girl Scout cookies – eller varför inte en friterad chicken sandwich?

Min personliga favorit bland den osannolika skräpmaten är nog ändå friterat smör. Serveras med fördel (?) tillsammans med lite chokladtäckt bacon. Liksom, vad ska man säga? America – FUCK YEAH.

Soundtrack till inlägget.

Ni var ute på landet och drack nubbe, dansade kring stång och band blomsterkransar. Själv tog jag en halvdag på jobbet och mötte upp med Ilse och Tony för att åka till Del Mar Fair, en årlig sommartradition i San Diego. Det är som ett nöjesfält och en marknad där de har allt från stora konserter till mässor och bilshower och roller derby. Det är dessutom känt för sitt helt sjuka utbud av friterad mat.

Jag har marknadsfört parkhäng som världens bästa grej hos mina amerikanska vänner, så när vi hittade en liten park mitt inne på ölområdet tog vi tillfället i akt och satte oss på marken med våra drinkar. Perfekt!

Efter det spontana parkhänget gick vi vidare till San Diego International Beer Festival som råkade äga rum på mässan den här dagen. Där sprang vi in i Lane, Nikki och Stephanie som också var på finsmakarhumör.

Man betalade 32 dollar för ett litet glas på 1 oz (ungefär 30 ml) som man sen kunde gå runt och fylla på hur många gånger som helst hos någon av de hundratals bryggerierna som var på plats. Vi märkte ganska snabbt att man inte blir mindre full av att dricka ölen ur pyttesmå glas. Snarare tvärtom. Who knew?

Tre timmar och typ hundra ölshottar senare kände jag att det var dags att göra det jag ursprungligen hade planerat, nämligen att hoppa bungyjump (det stora tornet i mitten är bungytornet). Det var mäktigt som tusan att bara kasta sig ut över folkhavet under, men jag är samtidigt lite besviken på att all den där alkoholen totalt tog udden av adrenalinkicken jag hade hoppats på. Får gå tillbaka och göra om det när jag är nykter och skraj istället.

Sen åts det friterad mat för hela slanten. Den friterade maten på Del Mar Fair är i en klass för sig och förtjänar ett eget inlägg. (Själv åt jag icke-friterad pasta, men det gjorde sig inte lika bra på bild.)

Många utlandssvenskar jag känner verkar sakna Sverige lite extra kanske just idag. Själv förstår jag inte riktigt grejen med midsommar. Näst efter Valborg är det nog den högtid jag har svårast att motivera mig själv till att fira. Ja, sommar är trevligt, och det tycker jag man ska fira exakt varje dag hela sommaren. Men midsommar, precis som Valborg, känns mest som en ursäkt för hela landets vuxna att få supa sig svennefulla och bete sig ansvarslöst utan konsekvenser.

Jag misstänker att en stor del av bitterheten jag känner inför Midsommar och Valborg kommer från att under en tid ha jobbat på Systembolaget. Är övertygad om att självmordsstatistiken bland Systembolagsanställda skjuter i höjden under dessa högtider, vilket jag har full förståelse för. Som den som förser svenska folket med alkohol får man från första parkett se exakt hur vidrig den svenska suparkulturen är. Det spelar ingen roll om du är finanspamp eller A-lagare. På midsommar står vi alla likvärdiga inför monopolet.

Att döma av mängden midsommarbilder som i skrivande stund trillar in i mitt news feed på Facebook tvivlar jag dock på att någon kommer läsa detta. Hoppas ni har en trevlig kväll. Själv tänker jag nog dra till Del Mar Fair och hoppa bungyjump.

Så här firade jag midsommar 2007

Ni vet hur man (eller det kanske bara är jag?) ofta lite i smyg hånar dumma amerikaner som sitter och trycker i sig en Big Mac och rättfärdigar det genom att dricka Diet Coke istället för vanlig Coke till? Det är lite sorgligt, men typ hela den amerikanska matkulturen tycks vara uppbyggd på det här tankesättet, som om folk dagligen ställer sig frågan: “Hur ska vi kunna äta så mycket skräpmat som möjligt utan att bli tjocka?”

Jag och Isaiah går ibland och äter på ett ölbryggeri/pizzaställe som heter BJ’s. De har sjukt god lokalbryggd öl, och en massa annan mat än pizza – även om det mesta är en smula flottigt för min smak. Ganska nyligen införde de dock en lightmeny, där alla rätter innehåller mindre än 500 kalorier. Jag har aldrig räknat kalorier, men föredrar ändå fettsnål mat rent smakmässigt, så jag beställde en Medelhavspasta från lightmenyn.

Ganska snabbt fick vi svaret på hur de hade lyckats landa under 500-kaloristrecket. Nämligen genom att servera maten i miniportioner. Normalt sett är portionerna på amerikanska restauranger så stora att de räcker till två måltider. Men det blev ingen lunchlåda att ta med till jobbet nästa dag den har gången, om vi säger så. Själva maten var kanske inte lika flottig som resten av menyn, men att kalla den nyttig är nog också att överdriva.

Alltså, jag har inga problem med att restauranger inför speciella menyer för de som tänker på vikten. Det jag har problem med är när mat marknadsförs som hälsosam trots att den inte är det. Det är precis som att dricka Diet Coke och tro att man ska gå ner i vikt.

Annars då? Nä, sitter här och käkar lågkaloriglass bara.

(Och borde kanske måla naglarna.)

Katta Kvack kommer ut som Buffy-nörd, och jag blir läskigt sugen på att börja erkänna egna pinsamheter ur TV-serienördträsket.

Som till exempel att jag drev en egen fansite för den sliskiga Kalifornien-såpan Sunset Beach under några år när jag var yngre. Eller att jag ett år på Hultsfred mötte upp ett gäng fellow Sunset Beach-nördar och vi bytte hemmatryckta SB-tischor med varandra. Eller att alla sju säsonger av Gilmore Girls är det enda jag äger på DVD, och att jag har sett hela serien från början till slut säkert 10 gånger. Eller att jag en gång såg alla 13 säsonger av South Park på mindre än två veckor, och sen skrev en vetenskaplig analys om serien för en kurs jag läste på UCSD (och senare fick ett A på).

Men jag borde kanske nöja mig med att avslöja titeln på den b-uppsats i Medie- och kommunikationsvetenskap som jag skrev när jag gick på JMK, eftersom den är talande nog: “‘Welcome to the S.H., bitch!‘ Verbala populärkulturella intertexter i TV-serien Gilmore Girls.”

Japp. Jag är en nörd.

Båda mina katter är märkligt besatta av vatten, och inte sådär livrädda som katter brukar vara. Jag funderar lite grann på om detta är onormalt. Vad tror ni?

Exempel 1: Så fort jag tar ett enda litet steg i riktning mot badrummet kommer Ninja springande i full fart och kastar sig mot kranen. Sen sitter hon där och stirrar på mig tills jag sätter på vattnet, och hon kan sitta där och dricka direkt från kranen exakt hur länge som helst.

Exempel 2: Varje gång någon av oss duschar klättrar båda katterna upp på den övre kanten av duschkabinen och sitter där ovanför oss och dricker vatten ur våra händer.

Exempel 3: Ninja stjäl alla mina hårsnoddar och lägger dem i sin vattenskål. Jag försöker gömma hårsnoddarna men hon hittar dem alltid, så när jag vill sätta upp håret får jag först fiska upp en dyngblöt snodd från vattenskålen. Förstår inte riktigt tjusningen.

Exempel 4: Lilla Blue dricker helst vatten direkt ur vattenglas. Man får hälla upp det åt henne och ställa det på diskbänken. Detta fastän katternas vattenskål är precis nedanför.

I fredags köpte jag äntligen min flygbiljett till Sverige, och det var med blandade känslor jag köpte en biljett istället för två. Att vi har väntat så länge med att boka beror nämligen på att vi har väntat på besked om huruvida Isaiah skulle ha möjlighet att följa med eller inte. Och så i fredags fick vi veta att han, på grund av omständigheter bortom vår kontroll, inte kan åka. Det är ledsamt, jag hade sett fram emot att ta med min man hem och visa honom Stockholm och skärgården och presentera honom för mina vänner och den del av släkten han ännu inte har träffat. Men så blir det alltså inte, åtminstone inte i år.

Jag reser i alla fall från Los Angeles den 10 augusti, och landar på Arlanda ungefär ett dygn senare. Alla berörda parter ombedes härmed att hålla sig i Stockholmstrakten under de tre sista veckorna av augusti. Jag tänker mig svenska aktiviteter som parkhäng och bada och dricka folköl. Nu håller vi tummarna för att vädret samarbetar. 

Igår var det Ilses födelsedag, och det firade vi i storslagen anda med grillfest, piñatas, på tok för mycket alkohol samt ett helt galet dansparty till fyra på morgonen. Så här såg det ut:

Svart hår med röda blommor i var kvällens vinnande koncept. Regina, Ilse och jag.

Piñatan såg ut som en miniversion av födelsedagsbarnet herself. Blandande känslor inför att behöva slå in skallen på sig själv, men det gick ju alldeles strålande.

Hur mycket jag än älskar den här bilden så gör den inte danspartyt rättvisa. Bästa danspartyt ever.

Ett litet tillägg till föregående inlägg: Min ömma moder skickar förutom ögonbrynspennor även deodoranter från Sverige. Det här är rent löjligt, men det GÅR inte att hitta bra deos här. Och då bor jag ändå i världens ledande konsumtionsland i en delstat med mer eller mindre sommarväder året runt. Man föreställer sig ju lätt att är det någonstans man borde kunna hitta kvalitetsdeodorant så är det i typ Kalifornien och Florida. Men eftersom USA är ett u-land maskerat som i-land ligger utveckligen på deofronten tydligen 10 år efter svensk standard. Allt jag har hittat här är platta torra stift som 1) lämnar vita fläckar på kläderna, 2) luktar gammal fot, och 3) totalt torkar ut överkänslig hud.

Ska det vara såhär?

…är en fråga som engagerar mig, kanske mest för att jag inte har några. När jag var yngre hade jag naturligt mörka och tjocka Frida Kahlo-bryn, som jag förstås inte hade vett att uppskatta i de tidiga tonåren. Alltför ihärdigt mångårigt plockande har alltså resulterat i att jag numera knappt har några ögonbryn kvar. Det är det dock få som har sett bevis på, eftersom jag aldrig – aldrig! – skulle få för mig att gå någonstans utan att först måla dit ögonbrynen. Allt annat hade varit som att gå ut spritt språngande naken.

Men nu till mitt lilla dilemma. Jag har i många år använt samma ögonbrynspenna – från H&M:s eget märke, i färgen light brown. Eftersom H&M här inte säljer smink så har min mamma under de tre senaste åren med jämna mellanrum skickat en leverans ögonbrynspennor från Sverige. Och nu när jag är inne på den sista lilla stumpen av den allra sista pennan känner jag att det kanske är dags att gå vidare, om inte annat för att bespara min kära mor en massa onödigt besvär. Jag har visserligen letat ersättare förut, men hittills har jag inte lyckats hitta ens samma nyans som jag använt de senaste kanske åtta åren. Så jag har provat mig fram med mörkare nyanser.

Idag provade jag att först måla på mina vanliga, ljusare ögonbryn (vänstra bilden), och sen den mörkare nyansen jag testar just nu (högra bilden) – mest för att se kontrasten. Och till min förvåning märker jag att det inte är så stor skillnad. Men det kan inte stämma. I verkligheten upplever jag den mörkare nyansen som nästan svart, och blir helt chockad varje gång jag tittar mig i spegeln. Kanske är det bara min fantasi som spelar mig ett spratt.

En alternativ slutsats är att jag ägnar alldeles för mycket energi och bloggutrymme åt ett icke-problem, och att vilken färg man har på ögonbrynen egentligen är ganska oväsentligt. Jag vet inte. Vad tror ni?