Som ni vet har jag ganska oförberett fått ett barn i mitt liv, i och med att jag träffade en kille med en femårig son. Nu har det gått ett par månader sen jag skrev om detta sist (här och här) och jag tänker att en liten uppdatering kanske är på sin plats. Det har nämligen blivit lättare. Jag är fortfarande extremt obekväm runt barn i allmänhet, men lilla P och jag har lärt känna varandra så pass bra att jag nu faktiskt har börjat uppskatta att ha honom i mitt liv.

Det kanske hjälper att P är en ovanligt snäll, omtänksam och intelligent femåring. Han gillar att dela med sig, han skriker och gråter ALDRIG för att få sin vilja igenom, och han lyssnar på och respekterar både sin pappas och mina åsikter. På kvällarna kryper han upp i mitt knä och vill kramas, och han har sagt att han älskar mig fler än en gång. Alltså, man måste ju vara bra jäkla känslokall för att inte smälta totalt när en pytteliten människa säger såna saker till en.

Det jag tror har varit svårast för mig att vänja mig vid är att allting sker på barnets villkor. Vanliga sysslor som man inte ens reflekterar över annars – typ äta mat eller klä på sig eller gå upp för en trappa – tar plötsligt tio gånger så lång tid. I början blev jag så sju-huukt stressad av detta, men nu har jag börjat anamma en lite mer zen approach. Det får ta den tid det tar helt enkelt.

Sen hjälper det också att M är en sån himla bra pappa och att vi har liknande filosofier kring föräldraskap och barnuppfostran. Jag har aldrig sett “bra pappa” som en attraktiv egenskap hos en man tidigare, eftersom det för mig har varit helt irrelevant, men att se M och P tillsammans är så sjukt fint. Är faktiskt ganska nöjd med att jag har fått två så bra killar i mitt liv till priset av en.

Är det bara jag, eller är ALLA bloggare gravida just nu? I alla fall typ 9 av 10? Tydligen är det bra för bloggen också. Får väl förlika mig med att mina egna besökssiffror kommer vara fortsatt stadiga, här blir det absolut inga barn gjorda.

Edit: Precis efter att jag hade skrivit ovanstående kollade jag min besöksstatistik och såg att jag hade fått JÄTTEMÅNGA besökare från en kommentar på det här inlägget hos Hanapee. Älskar att så många verkar ha gillat de så kallade bloggbiffarna. Känns värt att lägga upp recept när folk faktiskt lagar dem! (Och där gick det här inlägget från att handla om en sak till en HELT annan.)

Sen jag och M träffades har vi inte tillbringat en enda natt ifrån varandra. Vi har varit tillsammans så gott som varje vaken minut i två månader, fram tills idag. Eftersom våra hus ligger 6 långa mil ifrån varandra har vi ordnat det så att han bor hos mig under veckorna och jag bor hos honom på helgerna så att vi aldrig behöver vara isär och vi slipper slösa bensin på att köra fram och tillbaka. Men av olika anledningar behövde han vara hemma hos sig ikväll, så nu sitter jag här och försöker komma på vad jag gjorde om kvällarna innan vi träffades.

I vanliga fall skulle jag nog gå ut och ta några öl, men eftersom jag i princip har slutat dricka tillfälligt så känns det mindre lockande. Istället har jag hängt med min kompis Jay en stund, varit och hämtat upp en stor påse kattmat från min veterinär, samt diskat, dammsugit hela huset och städat köket och badrummet. Så rafflande är mitt liv alltså numera.

Andra lika spännande nyheter är att jag har köpt en soffa och en matta och satt upp gardiner inne på mitt lilla kontor, så att det äntligen börjar kännas lite ombonat här inne. Vilket är en fördel, eftersom jag tillbringar minst 8 timmar om dagen i det här rummet.

Nu ska jag lägga mig i sängen och läsa en bok. En bok! Det var inte heller igår.

En grej jag funderar på rätt mycket just nu är det här med barn. Inte bara för att ett helt gäng bloggare just nu är antingen gravida eller nyförlösta, men för att min nya kille har en son som bor hos honom på helgerna. Och eftersom jag också mer eller mindre bor hos honom på helgerna innebär det att jag numera tillbringar mina lediga dagar med en femåring.

Och det är jobbigt. Jävligt jobbigt faktiskt. Jag gillar inte barn. De är högljudda, krävande, själviska och inte speciellt smarta. Jag vet inte vad man gör med dem eller hur man pratar med dem, och jag har noll tålamod för ständiga frågor och tjat. Jag har satt i system att undvika ungar så gott jag kan – typ byta bord om jag hamnar för nära en barnfamilj på restaurang – och jag tror att mina föräldrar vid det här laget har accepterat att det inte blir några barnbarn från det här hållet.

Det handlar egentligen mest om ren och skär överlevnadsinstinkt från min sida. Men nu är det som det är. Det finns plötsligt ett barn i mitt liv och det är bara att gilla läget. Jag vet bara inte riktigt hur man gör.

Jag sitter så här i deklarationstider och sammanställer räkenskaperna för förra året, och försöker komma på alla utgifter jag kan dra av på skatten. Måltider till exempel. Jag räknade just ihop alla mina kvitton för restaurangbesök och fick en sammanlagd summa på över 700 dollar. Med 20% dricks är vi uppe i i runda slängar 850 dollar. Och det inkluderar liksom bara de måltider jag har sparat kvittot för, vilket antagligen inte är mer än en tredjedel av den egentliga summan.

Så, 850 gånger tre är 2550 dollar. Det innebär att jag under förra året spenderade över SJUTTON TUSEN svenska kronor bara på restaurangbesök! Det är en hel månadsinkomst för vissa. Alltså? Är det här normalt? Hur ofta äter ni ute?