Category

Amerika

Amerika, Äventyr, Resor

En emotionell bergochdalbana i South Dakota

Är hemma från South Dakota igen och känner mig allmänt utmattad. 

Sturgis var… en upplevelse. För de som inte känner till Sturgis Motorcycle Rally är det alltså en av världens största motorcykelträffar. Den har ägt rum varje år de senaste 79 åren (!) i South Dakota. Jag har länge haft på min bucket list att åka dit, så när jag fick ett erbjudande om att åka dit i jobbet, och dessutom ta med mig Paul, gick det liksom inte att tacka nej. 

Nu har vi varit där. Och jag vet inte om jag skulle vilja åka tillbaka igen. 

Jag brukar tänka att det finns två stora subkulturer inom bikerscenen i USA. Dels finns det den yngre generationen, som jag tillhör, där kvinnor är den störst växande demografin och där många är mer liberala och öppensinnade. Och dels finns det den äldre generationen, där kvinnor kallas “old ladies” och främst sitter bakpå sina snubbars hojar. I den här svängen är det väldigt mycket machomän på stora Harleys, mycket läder och amerikanska flaggor och bara allmänt väldigt mycket USA-patriotism.  

Det är den senare generationen som i huvudsak åker på Sturgis. Och idag, år 2019, handlar mycket av deras “kultur” om att vara extrema Trump-anhängare. 

Folk åker runt med Trump-flaggor på sina hojar, och MAGA-kepsar och Trump-tischor. Paul och jag har pratat mycket om det här de senaste dagarna, eftersom det har varit så svårt att värja sig. Vi som är ett par progressiva vegetarianer från Kalifornien passar liksom inte alls in, och vill för den delen inte passa in heller. Paul brukar påpeka att när hans pappa var ung biker på 70-talet var motorcykelscenen en subversiv anti-kultur. Det handlade om att “stick it to the man”, lite på samma sätt som punken. 

Dagens bikers har tydligen glömt detta, för Trump ÄR “the man” (och dessutom en rik New Yorker som bor i en våning av guld) och de dyrkar honom som en gud. Det är bara så jävla… konstigt. Och läskigt, och deprimerande. Det blir så tydligt för oss varje gång vi lämnar San Diego att vi bor i en liberal bubbla, medan stora delar av landet är hjärntvättat av Fox News hatpropaganda. Kolla bara på den här vederstyggelsen som körde runt och spred sin MAGA-rasism hela eventet:

Men om man bortser från alla Trump-anhängare (vilket jag måste göra för att ens kunna bo i det här landet och inte helt förlora förståndet) så var South Dakota otroligt vackert. 

Vi fick låna hojar av Indian Motorcycles. Jag valde en liten blå Scout eftersom jag hade hört att den skulle vara trevlig att köra på slingriga vägar med tighta kurvor. Och det var den! Paul tog en lite sportigare variant. Den första dagen körde vi genom South Dakotas Black Hills där det finns extremt fina vägar. Vi åkte även genom Custer State Park där vi hittade den här fina sjön.

Vi lyckades också ta oss till Mount Rushmore (som man ser i bakgrunden på första bilden ovan), så jag fick checka av ytterligare en grej från min bucket list. 

Det var varmt som tusan och fullt av gamla gubbar på enorma Harleys som körde jättelångsamt genom kurvorna. Men ändå så himla fint. Tog Needles Highway och körde alla hårnålskurvorna så snabbt det gick bland all trafik. Min lilla hoj var perfekt för detta ändamål, precis som utlovat.

På kvällen såg vi Snoop Dogg spela inne på festivalområdet. Sån märklig bokning för den här publiken, men det var skitbra och till och med alla rednecks verkade älska det. Paul och jag åkte zipline över publiken medan Snoop spelade (en till grej som kanske hade varit med på min bucket list om jag hade vetat att det ens var en möjlighet). 

Nästa dag tog vi oss nästan 20 mil söderut, via en motorväg där hastighetsgränsen var 130 km/h. Det tyckte min lilla hoj INTE om. Vi kom i alla fall fram till vår destination för dagen: Badlands National Park. 

Jag har ju som nyårslöfte att besöka 10 nationalparker i år, så vi passade på när vi var i närheten av en vi annars aldrig skulle ha vägarna förbi. Och Badlands var så. sjukt. vackert. Som att befinna sig på en annan planet. Och det låg bergsgetter och vilade sig uppe på klipporna med jämna mellanrum.

De här dagarna i South Dakota var lite som en bergochdalbana. Blandade överdoserna av högljudda Trump-anhängare med storslagen natur och fantastisk motorcykelåkning. 

Nu ska jag sätta mig och skriva ett reportage om detta. Men kände att jag behövde ventilera lite på bloggen först. Det är skönt att vara hemma i bubblan igen.

Amerika, Det ofattbara

Om det här är ett test har vi redan förlorat

Det är fint att vara hemma, men det känns samtidigt som att jag har kastats rakt in i någon sorts makaber parodi på verkligheten i USA. Från att ha tillbringat en månad i en av världens mest välfungerande demokratier och haft otaliga diskussioner med andra svenskar om vad som egentligen pågår i USA, till att komma hem till tre masskjutningar på bara några dagar: 4 döda och 12 skadade i Gilroy, Kalifornien för en vecka sen; 20 döda och flera dussin skadade i El Paso, Texas igår; och 9 döda och 26 skadade i Dayton, Ohio bara några timmar senare.

Det är så oerhört tragiskt och ofattbart, men samtidigt kommer alla dessa döda att vara bortglömda i medierna om en vecka. Det är så det fungerar här. Det har hittills skett 252 masskjutningar i USA det här året. Vi är inne på årets 216:e dag. 

Jag lyssnade på någon podcast häromdagen (minns inte vilken) där de pratade om hur en massa tech bros i Silicon Valley är övertygade om att vi lever i en datorsimulering av verkligheten och att allt egentligen är ett test för att se hur mänskligheten handskas med olika problem. USA:s enorma problem med arga, vita, unga män som regelbundet begår massmord med automatvapen utan att någon gör något åt det är väl ett ganska tydligt tecken på att om vår verklighet är ett test, så har vi redan misslyckats. 

Amerika

Dubbelt medborgarskap

I onsdags blev jag amerikansk medborgare! Har haft så himla delade känslor kring detta, speciellt just nu. Det känns helt bakvänt att svära trohet till ett land som aktivt motarbetar kvinnors rätt till sina egna kroppar, transpersoners rätt till sjukvård, och flyktingars rätt att betraktas som människor. Bland mycket annat. Men nu får jag i alla fall rösta.

Och för de som har frågat behåller jag såklart mitt svenska medborgarskap, så nu har jag dubbelt. Skulle inte ge upp det svenska för något i världen. 

Det var sammanlagt 799 personer från 75 länder som blev medborgare under samma ceremoni som jag. De läste upp alla länder i bokstavsordning och folk från det landet fick ställa sig upp och vinka till alla. Jag såg i alla fall två andra svenskar när de läste upp Sverige. 

Paul, Katie, Jordan och Ace hade alla tagit ledigt från jobbet (!) för att komma och vara med på min ceremoni. Fick en röd-vit-blå blombukett och kände mig rörd över att ha de här människorna i mitt liv.

Pauls mamma såg på Facebook att jag hade blivit medborgare och ringde och var upprörd över att hon inte var bjuden på ceremonin. Jag fick akut dåligt samvete, men det hade liksom inte ens fallit mig in att hon skulle vilja komma hela vägen ner till San Diego från LA mitt i veckan för att vara med på detta? Fint ändå att jag har en familj på den här sidan Atlanten som faktiskt bryr sig om sånt här. 

Efter ceremonin gick vi till en bar i närheten och jag drack min första öl i egenskap av äkta amerikan. Igen: delade känslor, men fokuserade på att fira just den här dagen.

Vi avslutade kvällen med middag (grilled cheese och mer öl, väldigt amerikanskt!) tillsammans med ännu fler kompisar som kom ut för att fira. 

Idag ansökte jag om ett amerikanskt pass. Det var en väldigt komplicerad process, skriver eventuellt ett eget inlägg om detta.

Och om någon timme sticker vi iväg på en 10-dagars roadtrip. Ses på vägarna! 

Amerika, Vardagsanekdoter

Är nästan amerikan nu

Idag hade jag mitt amerikanska medborgarskapsprov. Jag blev alltså testad på mina kunskaper i amerikansk historia och politik, plus ett språktest. Språktestet var jag inte speciellt nervös inför, man skulle bara läsa och skriva en mening på engelska, och det är liksom mitt jobb att skriva på engelska. Det var verkligen extremt lätt. 

Historie- och politikprovet var jag lite mer nervös inför. Hade fått en bok med 100 frågor man skulle kunna svara på, så igår kväll förhörde Paul mig på alla 100 frågorna. Jag fick alla rätt på det förhöret, men har en förmåga att få blackouts när jag är väldigt nervös, och det var jag idag. Vet inte varför egentligen. När det var min tur frågade immigrationsofficern mig totalt 6 frågor. Jag svarade rätt på alla och sen var det liksom klart? 

Nu ska jag bara vänta på att få en tid för den officiella ceremonin där jag måste pledge allegiance to the flag osv, och sen är jag amerikansk medborgare!? Hade hellre gjort detta under vilken annan president som helst, men eh. En av de främsta anledningarna till att jag ens vill bli medborgare i det här landet är ju för att jag vill kunna rösta i nästa års val.

Messade min chef efteråt och berättade att jag hade klarat provet. Han är från England och har genomgått samma procedur själv, och tyckte att jag skulle fira efter ceremonin med att supa mig ordentligt full för första gången i egenskap av riktig amerikan. Vi får väl se hur det blir med det. 

Amerika

Snart dags att börja be om ursäkt när jag reser utomlands

Idag gjorde jag något stort. Jag skickade nämligen in min ansökan om amerikanskt medborgarskap. Har tänkt ansöka i några år nu, främst för att jag verkligen vill kunna rösta i amerikanska val. Och den här helgen fick jag äntligen tummen ur och fyllde i ansökan. 

Det enda som saknades var mitt skilsmässobevis som jag inte kunde hitta, så idag på lunchen tog jag hojen ner till familjerätten i downtown och fick en kopia gjord. Scannade in den hemma, betalade ansökningsavgiften och sen var det klart. 

Det kostar för övrigt drygt 6000 svenska kronor att ansöka om amerikanskt medborgarskap och det lär nog ta minst ett år innan jag hör något. Men förhoppningsvis är det klart i tid till valet år 2020.

Och jag behåller såklart mitt svenska medborgarskap också. Det skulle jag inte ge upp för något i världen. 

Jag har redan gjort så många övningsprov att jag förhoppningsvis klarar medborgarskapstestet också. Fråga mig vad ni vill om amerikansk historia och politik!

Amerika, Bra saker

March for Our Lives

Vad har ni gjort i helgen? Själv har jag gjort… ingenting. Bara varit hemma och carpat att ha huset för mig själv i några dagar. Alltså, jag älskar att bo med Paul och saknar honom såklart när han är bortrest, men det är ändå rätt skönt att vara själv? Jag har ett ganska extremt behov av egentid, så jag passar på att ladda de batterierna medan jag kan. 

Fast okej, jag har inte bara gjort ingenting. Igår tog jag mig ner till downtown för att gå i March for Our Lives, en demonstration organiserad av ungdomarna på den high school i Florida där 17 personer dog i en masskjutning för en dryg månad sen. I San Diego var vi runt 10 000 personer som dök upp för att kräva striktare vapenlagar (jämfört med 200 000 i DC), vilket ändå känns som rätt många.   

Jag la upp några stories från demonstrationen på min Instagram och fick genast en massa direktmeddelanden från arga karlar som minsann inte tänkte låta mig ta deras vapen ifrån dem. Eh, okej? Motorcykelsnubbar alltså. 

Detta var i alla fall himla fint. Det blir så tydligt hur många vi är som tycker att USA:s vapenlagar är helt åt helvete, och trots detta gör kongressen INGENTING. Det blir det kanske ändring på nu. Hoppas.

Amerika, Sverige vs. USA, Vardagsfilosoferande

”Men varför bor du i USA då?”

Att bo i USA är ganska ofta en emotionell bergochdalbana. För varje grej jag älskar med det här landet finns det (minst) en grej jag hatar. Jag klagar ganska ofta och ganska högljutt på allt som är fel med USA, och folk frågar ibland ”Men varför bor du här då? Flytta tillbaka till Sverige igen om det är så fantastiskt där”. Och det vore kanske det mest logiska att göra, speciellt i dessa tider.

Men jag älskar ju USA. Trots masskjutningar, empatilösa politiker, brist på sjukvård och rimliga arbetsvillkor, kristna fundamentalister, konspirationsteoretiker, vapengalningar, strukturell rasism, restriktiva abortlagar, monstertruckar, extrema klasskillnader och Donald Trump finns det ingenstans jag hellre skulle vilja bo.

För USA är samtidigt ett helt fantastiskt land. De flesta amerikaner är öppna och trevliga och kan få vem som helst att känna sig välkommen. Det går att få tag på precis vad som helst oavsett vilken tid på dygnet det är. Här finns mer storslagen natur än jag har upplevt någon annanstans, med allt från mäktiga nationalparker till öken till berg till hav och sjöar. Det USA möjligen saknar i finkulturellt kapital kompenserar man för med så mycket popkultur och knäppa roadside attractions att det skulle ta en hel livstid att utforska allt. Den stora majoriteten av mina favoritband, -filmer, -serier och -författare kommer från USA. Plus att klimatet i södra Kalifornien gör det svårt att någonsin vilja bo någon annanstans. Och så älskar jag amerikanska, språket alltså. 

Och just nu, efter skolskjutningen i Florida förra veckan, känner jag mig för första gången sen valet 2016 enormt hoppfull inför framtiden, tack vare de smarta, roliga, starka, empatiska och välformulerade tonåringar som överlevde och nu kämpar för nya vapenlagar.

John Oliver gjorde ett bra inslag om USA:s båda sidor på Last Week Tonight förra veckan (spola fram till 16:33 om du inte hinner kolla på hela). Han säger bland annat:

“Donald Trump does not reflect America. To be completely honest, he does reflect it a bit. But the point is that America is not one thing, it’s a beautiful mess of contradictions where good and bad are mixed together.”

Amen på detta.

Amerika, Motorcyklar, Vardagsfilosoferande

Kärleken till den amerikanska motorcykelkulturen

jbowen4

I ganska många år nu, när folk frågar varför jag flyttade till USA, så har jag haft detta som standardsvar: Om man gillar gamla bilar och motorcyklar, punkrock och tatueringar så finns det inget bättre ställe i världen att bo på än södra Kalifornien. De här subkulturerna är tätt sammanvävda och överlappar ofta varandra, men speciellt motorcykelkulturen är så himla stark här, antar för att det går att köra hoj året runt, och har liksom en egen estetik som lätt går att känna igen som typisk Kalifornisk. Det är lite som Coachella, fast med motorcyklar.

jbowen7

Jag tänkte på detta när jag var och såg The Picturebooks, ett bluesigt rock ‘n’ roll/punkband bestående av två skäggiga snubbar från Tyskland, som spelade i San Diego igår kväll. Alla deras musikvideor följer ungefär samma mall: de två snubbarna i bandet kör runt på sina gamla choppers i öknen i typ Joshua Tree, gärna med nån snygg tjej som är känd från Instagram bakpå, varvat med klipp där de faktiskt spelar sina instrument. Det är 70-tal, skägg, denim, tatueringar, öken, eld och motorcyklar. Och jag ÄLSKAR det. 

jbowen6

Det här med att vara från Europa och lajva amerikansk bikerkultur är ju ändå något jag själv är ganska välbekant med (hehe). Men den här kulturen är verkligen en av huvudanledningarna till att jag inte kan tänka mig att flytta från Kalifornien, oavsett hur åt helvete det här landet är på så många sätt och hur många uppoffringar man som svensk får göra för att stå ut med att bo här. Bara tanken på att sitta i en lägenhet i Stockholm en regnig söndag i november – när jag skulle kunna vara ute och köra hoj på en helt tom motorväg i öknen i södra Kalifornien – ger mig sån ångest att jag inte vet var jag ska ta vägen.

jbowen8

Det är visserligen rätt mycket elitism och klubben för inbördes beundran i den här scenen, speciellt i LA. Men tar man sig förbi det som bara är yta så hittar man något annat, mer genuint: kärleken till motorcyklar, gemenskapen, friheten, vurmen för 70-talet, och kanske till viss del en vägran att växa upp och anpassa sig efter samhällets normer och förväntningar.

jbowen2

Idag är det exakt tre veckor kvar tills Paul och jag åker till Sverige i två veckor, och det ska bli så jäkla fint. Men jag har samtidigt en känsla av att vi kommer sakna våra motorcyklar.

Alla foton tagna av Jesse Bowen

Amerika, Det ofattbara

Från Obamacare till Trump-don’t-care

Är så ledsen just nu. Det var väl ett tag sen jag klagade på att USA egentligen är ett u-land som låtsas vara ett i-land, men det har sällan varit tydligare än idag. För bara en liten stund sen röstade nämligen medlemmar av Representanthuset ja till Trumps “sjukvårdsreform” som ska ersätta Affordable Care Act (aka Obamacare). I praktiken kan den nya planen innebära att många miljoner människor blir av med sin sjukförsäkring, antingen för att de inte kommer ha råd med de nya premierna eller för att de kommer blir förnekade pga pre-existing conditions (vilket kan innebära allt från astma till graviditet till cancer till att ha blivit våldtagen).

Jag förstår inte hur ett land som kallar sig en stormakt år 2017 inte kan erbjuda sjukvård som en rättighet till sina invånare. Jag förstår inte hur någon enda person kan rösta på ett parti som så tydligt tar försäkringsbolagens parti över de människor de har blivit tillsatta för att representera. Jag förstår inte hur den kristna arbetarklassen i mitten av landet, som till övervägande majoritet röstade Trump, inte inser att det är de själva som kommer att drabbas hårdast av detta. Jag förstår inte heller hur politikerna i Representanthuset med gott samvete kan rösta på ett förslag som kommer att orsaka människors död. Barn kommer att dö av detta. HUR försvarar man det här beslutet för sig själv, sin familj, sina väljare? Det är ren och skär ondska.

Förhoppningsvis röstas förslaget ner i Senaten, och alla de miljoner människor som har blivit försäkrade genom Obamacare kan fortsätta uppsöka sjukvård när det behövs. I alla fall ett tag till. 

Joan-Cusack

Amerika, Det ofattbara

We’re all gonna die (fast humor hjälper lite)

Jag flyttade till USA hösten 2008, bara ett par månader innan Obama valdes till president. Det jag minns mest från den valsäsongen är nog ändå hur bra Saturday Night Live var då. Tina Fey som Sarah Palin var komediguld, kanske mest för att hon bara gick ut på scenen och repeterade exakt Sarah Palins egna ord — SNLs manusförfattare behövde liksom inte göra så mycket, skämten skrev sig själva.

Lite så är det nu också — Trump-administrationen är ett sånt jäkla skämt att det är svårt att avgöra vilka rubriker som kommer från riktiga nyhetssajter och vilka som är påhittade av The Onion. Saturday Night Live, som har varit ganska trist de senaste åtta åren, är tillbaka på toppen igen med Melissa McCarthy som pressekreterare Sean Spicer, Kate McKinnon som Kellyanne Conway, och Alec Baldwin som Trump.

Men det finns en enorm skillnad nu från 2008: Trump blev vald till president, medan vi klarade oss undan Sarah Palin som VP.

Så även om humor hjälper (det känns en smula mer konstruktivt att kunna skratta åt situationen istället för att bara vilja krypa in i ett hål och dö) är det samtidigt ganska skräckinjagande när man inser att det här verkligen inte är ett skämt. USAs nationella säkerhet är numera en medelmåttig hackares våta dröm.

I lördags gick jag i second hand-affärer med några kompisar hela dagen och en av dem köpte en hög med gamla tidningar. Bland annat denna nedan från augusti 1974. Hoppas på liknande rubriker snart, helst innan Twitler startar ett nytt världskrig.

nixon