Category

Amerika

Amerika, Bra saker

March for Our Lives

Vad har ni gjort i helgen? Själv har jag gjort… ingenting. Bara varit hemma och carpat att ha huset för mig själv i några dagar. Alltså, jag älskar att bo med Paul och saknar honom såklart när han är bortrest, men det är ändå rätt skönt att vara själv? Jag har ett ganska extremt behov av egentid, så jag passar på att ladda de batterierna medan jag kan. 

Fast okej, jag har inte bara gjort ingenting. Igår tog jag mig ner till downtown för att gå i March for Our Lives, en demonstration organiserad av ungdomarna på den high school i Florida där 17 personer dog i en masskjutning för en dryg månad sen. I San Diego var vi runt 10 000 personer som dök upp för att kräva striktare vapenlagar (jämfört med 200 000 i DC), vilket ändå känns som rätt många.   

Jag la upp några stories från demonstrationen på min Instagram och fick genast en massa direktmeddelanden från arga karlar som minsann inte tänkte låta mig ta deras vapen ifrån dem. Eh, okej? Motorcykelsnubbar alltså. 

Detta var i alla fall himla fint. Det blir så tydligt hur många vi är som tycker att USA:s vapenlagar är helt åt helvete, och trots detta gör kongressen INGENTING. Det blir det kanske ändring på nu. Hoppas.

Amerika, Sverige vs. USA, Vardagsfilosoferande

”Men varför bor du i USA då?”

Att bo i USA är ganska ofta en emotionell bergochdalbana. För varje grej jag älskar med det här landet finns det (minst) en grej jag hatar. Jag klagar ganska ofta och ganska högljutt på allt som är fel med USA, och folk frågar ibland ”Men varför bor du här då? Flytta tillbaka till Sverige igen om det är så fantastiskt där”. Och det vore kanske det mest logiska att göra, speciellt i dessa tider.

Men jag älskar ju USA. Trots masskjutningar, empatilösa politiker, brist på sjukvård och rimliga arbetsvillkor, kristna fundamentalister, konspirationsteoretiker, vapengalningar, strukturell rasism, restriktiva abortlagar, monstertruckar, extrema klasskillnader och Donald Trump finns det ingenstans jag hellre skulle vilja bo.

För USA är samtidigt ett helt fantastiskt land. De flesta amerikaner är öppna och trevliga och kan få vem som helst att känna sig välkommen. Det går att få tag på precis vad som helst oavsett vilken tid på dygnet det är. Här finns mer storslagen natur än jag har upplevt någon annanstans, med allt från mäktiga nationalparker till öken till berg till hav och sjöar. Det USA möjligen saknar i finkulturellt kapital kompenserar man för med så mycket popkultur och knäppa roadside attractions att det skulle ta en hel livstid att utforska allt. Den stora majoriteten av mina favoritband, -filmer, -serier och -författare kommer från USA. Plus att klimatet i södra Kalifornien gör det svårt att någonsin vilja bo någon annanstans. Och så älskar jag amerikanska, språket alltså. 

Och just nu, efter skolskjutningen i Florida förra veckan, känner jag mig för första gången sen valet 2016 enormt hoppfull inför framtiden, tack vare de smarta, roliga, starka, empatiska och välformulerade tonåringar som överlevde och nu kämpar för nya vapenlagar.

John Oliver gjorde ett bra inslag om USA:s båda sidor på Last Week Tonight förra veckan (spola fram till 16:33 om du inte hinner kolla på hela). Han säger bland annat:

“Donald Trump does not reflect America. To be completely honest, he does reflect it a bit. But the point is that America is not one thing, it’s a beautiful mess of contradictions where good and bad are mixed together.”

Amen på detta.

Amerika, Motorcyklar, Vardagsfilosoferande

Kärleken till den amerikanska motorcykelkulturen

jbowen4

I ganska många år nu, när folk frågar varför jag flyttade till USA, så har jag haft detta som standardsvar: Om man gillar gamla bilar och motorcyklar, punkrock och tatueringar så finns det inget bättre ställe i världen att bo på än södra Kalifornien. De här subkulturerna är tätt sammanvävda och överlappar ofta varandra, men speciellt motorcykelkulturen är så himla stark här, antar för att det går att köra hoj året runt, och har liksom en egen estetik som lätt går att känna igen som typisk Kalifornisk. Det är lite som Coachella, fast med motorcyklar.

jbowen7

Jag tänkte på detta när jag var och såg The Picturebooks, ett bluesigt rock ‘n’ roll/punkband bestående av två skäggiga snubbar från Tyskland, som spelade i San Diego igår kväll. Alla deras musikvideor följer ungefär samma mall: de två snubbarna i bandet kör runt på sina gamla choppers i öknen i typ Joshua Tree, gärna med nån snygg tjej som är känd från Instagram bakpå, varvat med klipp där de faktiskt spelar sina instrument. Det är 70-tal, skägg, denim, tatueringar, öken, eld och motorcyklar. Och jag ÄLSKAR det. 

jbowen6

Det här med att vara från Europa och lajva amerikansk bikerkultur är ju ändå något jag själv är ganska välbekant med (hehe). Men den här kulturen är verkligen en av huvudanledningarna till att jag inte kan tänka mig att flytta från Kalifornien, oavsett hur åt helvete det här landet är på så många sätt och hur många uppoffringar man som svensk får göra för att stå ut med att bo här. Bara tanken på att sitta i en lägenhet i Stockholm en regnig söndag i november – när jag skulle kunna vara ute och köra hoj på en helt tom motorväg i öknen i södra Kalifornien – ger mig sån ångest att jag inte vet var jag ska ta vägen.

jbowen8

Det är visserligen rätt mycket elitism och klubben för inbördes beundran i den här scenen, speciellt i LA. Men tar man sig förbi det som bara är yta så hittar man något annat, mer genuint: kärleken till motorcyklar, gemenskapen, friheten, vurmen för 70-talet, och kanske till viss del en vägran att växa upp och anpassa sig efter samhällets normer och förväntningar.

jbowen2

Idag är det exakt tre veckor kvar tills Paul och jag åker till Sverige i två veckor, och det ska bli så jäkla fint. Men jag har samtidigt en känsla av att vi kommer sakna våra motorcyklar.

Alla foton tagna av Jesse Bowen

Amerika, Det ofattbara

Från Obamacare till Trump-don’t-care

Är så ledsen just nu. Det var väl ett tag sen jag klagade på att USA egentligen är ett u-land som låtsas vara ett i-land, men det har sällan varit tydligare än idag. För bara en liten stund sen röstade nämligen medlemmar av Representanthuset ja till Trumps “sjukvårdsreform” som ska ersätta Affordable Care Act (aka Obamacare). I praktiken kan den nya planen innebära att många miljoner människor blir av med sin sjukförsäkring, antingen för att de inte kommer ha råd med de nya premierna eller för att de kommer blir förnekade pga pre-existing conditions (vilket kan innebära allt från astma till graviditet till cancer till att ha blivit våldtagen).

Jag förstår inte hur ett land som kallar sig en stormakt år 2017 inte kan erbjuda sjukvård som en rättighet till sina invånare. Jag förstår inte hur någon enda person kan rösta på ett parti som så tydligt tar försäkringsbolagens parti över de människor de har blivit tillsatta för att representera. Jag förstår inte hur den kristna arbetarklassen i mitten av landet, som till övervägande majoritet röstade Trump, inte inser att det är de själva som kommer att drabbas hårdast av detta. Jag förstår inte heller hur politikerna i Representanthuset med gott samvete kan rösta på ett förslag som kommer att orsaka människors död. Barn kommer att dö av detta. HUR försvarar man det här beslutet för sig själv, sin familj, sina väljare? Det är ren och skär ondska.

Förhoppningsvis röstas förslaget ner i Senaten, och alla de miljoner människor som har blivit försäkrade genom Obamacare kan fortsätta uppsöka sjukvård när det behövs. I alla fall ett tag till. 

Joan-Cusack

Amerika, Det ofattbara

We’re all gonna die (fast humor hjälper lite)

Jag flyttade till USA hösten 2008, bara ett par månader innan Obama valdes till president. Det jag minns mest från den valsäsongen är nog ändå hur bra Saturday Night Live var då. Tina Fey som Sarah Palin var komediguld, kanske mest för att hon bara gick ut på scenen och repeterade exakt Sarah Palins egna ord — SNLs manusförfattare behövde liksom inte göra så mycket, skämten skrev sig själva.

Lite så är det nu också — Trump-administrationen är ett sånt jäkla skämt att det är svårt att avgöra vilka rubriker som kommer från riktiga nyhetssajter och vilka som är påhittade av The Onion. Saturday Night Live, som har varit ganska trist de senaste åtta åren, är tillbaka på toppen igen med Melissa McCarthy som pressekreterare Sean Spicer, Kate McKinnon som Kellyanne Conway, och Alec Baldwin som Trump.

Men det finns en enorm skillnad nu från 2008: Trump blev vald till president, medan vi klarade oss undan Sarah Palin som VP.

Så även om humor hjälper (det känns en smula mer konstruktivt att kunna skratta åt situationen istället för att bara vilja krypa in i ett hål och dö) är det samtidigt ganska skräckinjagande när man inser att det här verkligen inte är ett skämt. USAs nationella säkerhet är numera en medelmåttig hackares våta dröm.

I lördags gick jag i second hand-affärer med några kompisar hela dagen och en av dem köpte en hög med gamla tidningar. Bland annat denna nedan från augusti 1974. Hoppas på liknande rubriker snart, helst innan Twitler startar ett nytt världskrig.

nixon

Amerika, Det ofattbara

Inte min president

postelection

Jag vet inte ens vad jag ska säga. Den där ångestklumpen i magen jag hade redan innan valet har nu växt sig så stor att jag har svårt att andas. Jag gick och la mig innan valresultatet var 100% officiellt igår och vaknade mitt i natten i ren och skär panik. Låg och grät och kunde inte somna om på flera timmar.

Jag kan inte minnas att ett valresultat har påverkat mig på det här sättet förut, liksom både fysiskt och psykiskt. Men med Donald Trump som president (har svårt att ens skriva de orden), Mike Pence som vicepresident, och dessutom en republikansk majoritet i senaten och representantshuset kan det verkligen gå hur illa som helst. Jag sörjer vid tanken på att alla de rättigheter – fri abort, gayäktenskap, Civil Rights, osv – som människor har kämpat för de senaste 100 åren kan komma att tas ifrån oss. Och att rasism och sexism nu är något legitimt, rumsrent. För att inte tala om miljöfrågan – det ska bli 35 grader här idag, i november, men den nya presidenten “tror inte” på den globala uppvärmningen. Det här är inte längre ett skräckscenario utan den amerikanska verkligheten.

Samtidigt röstade Kalifornien för att legalisera marijuana (vilket jag i princip är för, men inte som lagen som nu röstades igenom ser ut) och jag kan inte låta bli att tänka att det är ett sätt att neutralisera invånarna i den mest progressiva delstaten i USA. Det är svårt att få till en revolution när alla är för höga för att bry sig.

Amerika, Irritationsmoment

Du ska va president, du ska va miljonär

debate

I går kväll kollade Paul och jag på den direktsända debatten mellan presidentkandidaterna Hillary Clinton och Donald Trump. Vi tog oss igenom hela med hjälp av ett drinking game som gick ut på att vi drack varje gång Trump sa “tremendous” och varje gång Hillary sa något vettigt. Så det blev en del drickande. I sammanfattning så gick debatten till ungefär så här:

Trots att det egentligen är helt obegripligt hur någon enda människa kan tänka sig att rösta på Donald Trump så känner jag flera stycken som gör det, och i söndags umgicks vi med ett par av dem. Pauls syster hade födelsedagskalas för sina barn och hela släkten var där. Jag gillar verkligen Pauls familj och det är fint att ha en surrogatfamilj på den här sidan Atlanten, men vissa av dem har en lite… begränsad världsbild, kan vi väl kalla det. Till exempel pratade vi om Kina eftersom en av våra kompisar just hade varit där, och en av de Trumpröstande släktingarna sa på fullaste allvar att i Kina kan man säga vad man vill eftersom deras yttrandefrihet är så mycket bättre än USA:s (!?!?!). Jag fick bita mig väldigt hårt i tungan för att inte ge mig in i den diskussionen på ett barnkalas. Men ja, på den nivån är det liksom.

Förhoppningsvis är det i alla fall en majoritet i det här landet som skulle föredra en intelligent, vältalig och erfaren politiker som president över en sexistisk, rasistisk och lättkränkt jättebebis utan filter mellan hjärnan och munnen. En dryg månad kvar till valet nu, jag är redan sjukt nervös.

Bonus: 10 Times Women Wanted To Throw Things At The TV During The Debate

Amerika, Sverige vs. USA

8 år

14211946_10153968983183691_3775203389416650825_n

Idag är det exakt 8 år sen jag flyttade till USA. Det är så konstigt, för det känns både som att jag nyss flyttade hit OCH som att jag har bott här betydligt längre än 8 år.

När jag lämnade Stockholm var jag 21 år och precis nyutexaminerad från universitetet utan någon arbetslivserfarenhet att tala om. Sen jag flyttade till San Diego har jag blivit vuxen. Det är här jag betalar skatt och pensionssparar, bor i hus och har en karriär. Det är här jag har haft alla mina heltidsjobb. Det är här jag har varit gift och gått igenom en skilsmässa. Det är här jag har tagit motorcykelkörkort och ägt sammanlagt 9 bilar och 6 motorcyklar, det är här jag har träffat mannen jag älskar.

Om jag skulle flytta hem igen (t.ex. om Trump skulle vinna presidentvalet) så tror jag att jag skulle känna mig vilsen. Jag vet liksom inte hur man är vuxen i Sverige. Plus att jag verkligen skulle sakna palmerna.

Amerika

Den gröna dagen

Åh, har en så sjukt stressig vecka (månad?) på jobbet, hinner liksom inte blogga? Och vi ställde om till sommartid i söndags så nu när jag kommer hem är det inte mörkt ännu och då vill man ju bara vara ute och göra saker istället för att lägga sig på soffan med en laptop på magen. Aja. Ska försöka bättra mig.

Idag är det i alla fall St Patrick’s Day, vilket är kanske den sämsta högtiden någonsin. I alla fall i USA, där den mest går ut på att springa runt i gröna kläder och dricka grön öl tills man spyr (något symboliskt i det kretsloppet ändå?). Downtown San Diego har en av de största St Patrick’s Day-festerna på västkusten, och eftersom jag jobbar i downtown hade jag lite svårt att undvika alla spexigheter idag. Folk vällde liksom ut från uteserveringar helt dyngraka klockan 14 på dagen? Och så “ska” man nypa folk om de inte har något grönt på sig. Jag är klädd helt i svart och är fullt beredd på att slå första person som försöker nypa mig på käften.

Heh. Ja. Känner mig extra gammal och bitter idag.

green

Grönt är nog dessutom min sämsta färg.

Amerika, Det ofattbara

Saker som skrämmer skiten ur mig

Tanken på Donald Trump som president

Tanken på Ted Cruz som president (som nästan är läskigare än tanken på Trump som president)

Tanken på hur många människor som kan tänka sig att rösta på ovanstående personer, och som uppenbarligen bara har gått runt och väntat på en ursäkt att få vara öppna med sin rasism och sitt kvinnohat

Människor som tycker att ”hen säger vad hen tycker” är en bra anledning till att rösta på någon, även om det personen tycker är baserat på lögner och hat riktat mot stora delar av befolkningen

Tanken på att 1930-talets Tyskland är på väg att hända igen, och att ingen verkar ha lärt sig något av historien

Detta är roligt dock: