Category

Äventyr

Äventyr, Sportrelaterat

Jag har (eventuellt) en ny hobby!

En av mina bättre egenskaper, om jag får säga det själv, är att jag är bra på att ta tag i saker. Jag klagar visserligen ganska mycket, men om det jag klagar på är något som jag själv har möjlighet att förändra så brukar jag se till att göra det. 

Som häromdagen när jag klagade på att jag var rastlös och inte promenerade någonstans och behövde hitta på något att göra för att komma ut ur huset. Dagen efter gick jag 8 kilometer genom North Park (området där jag bor) — visserligen till en bar och tog en öl, men ändå. Det kändes bra.

Och idag gjorde jag något som egentligen är helt out of character för mig, men nu tänkte jag testa något nytt. Jag har nämligen anmält mig till en 15 veckor lång kurs i…….. wakeboarding!

Jag vet, otippat va? 

Fram tills för bara några veckor sen hade jag aldrig åkt wakeboard. Jag har åkt snowboard i 20+ år, men det är ju mycket lättare. Man behöver till exempel inte en båt. Men när jag var med familjen ute på landet förra månaden tog vi båten ut på klipporna ett par dagar. Min pappa och kusin åkte vattenskidor och min lillebror åkte wakeboard, och jag tänkte att det väl var lika bra att prova. 

En rolig grej med mig och min brorsa är förresten hur olika våra personligheter är. Vi har ungefär samma typ av hobbies och är bra på ungefär samma grejer, men våra approacher är varandras raka motsats. Petter är extremt självsäker (han har liksom inte ett ödmjukt ben i kroppen) och går in i nya situationer och aktiviteter med ett mindset där han är 100% säker på att han genast kommer att vara bäst i världen på sagda aktivitet. Med varierande resultat, men ändå.

Jag är å andra sidan väldigt ängsligt lagd. Får lätt ångest över nya situationer och försöker alltid hitta ett sätt att backa ur i sista sekunden för att slippa stressen och nervositeten. Nu är jag dock extremt medveten om den här egenskapen hos mig själv, så jag brukar få föra en inre dialog där jag liksom övertalar mig själv att det ska bli kul och att jag aldrig ångrar efteråt när jag har provat något nytt.

(Paul har för övrigt kommit på världens bästa sätt att få mig att göra saker som jag egentligen vill göra, men som min inre fegis försöker få mig att undvika. Han säger bara: “Yeah, you’re right… women probably can’t do that anyway.” Och fast jag VET att han skämtar och bara försöker trycka på mina känsligaste knappar så funkar det varje gång. Jag MÅSTE bevisa att kvinnor visst kan göra det, vad det nu är.)

Jag bestämde mig i alla fall för att prova att åka wakeboard. En grej som hjälper (och som jag rekommenderar till andra ängsliga personer) är att vara ordentligt förberedd, så när grabbarna var ute och körde passade jag på att googla hur man egentligen åker wakeboard. Var mest orolig över att inte lyckas komma upp till stående på brädan. Så jag hittade en YouTube-video som jag tittade på två gånger precis innan jag spände fast brädan och hoppade i vattnet. 

Och det gick hur bra som helst! Gjorde precis som killen i videon hade sagt och kom upp på första försöket! Och ramlade inte en enda gång! 

När jag simmade i land efter två turer kunde jag inte sluta le. Det var så himla roligt. Sen hade jag rätt rejäl träningsvärk i hela kroppen i ett par dagar, men det var det värt. 

Sen jag kom hem till San Diego har jag försökt hitta ett ställe där man kan åka wakeboard, och igår hittade jag äntligen en kurs som hålls genom ett av universiteten här i stan. Det är ju egentligen nästan slöseri att bo så här nära Stilla Havet och inte utnyttja det. Så nu tänker jag göra det. Kursen börjar nästa vecka men då är jag i Ohio på en jobbgrej, så ni får en uppdatering om hur det har gått om några veckor helt enkelt, vare sig ni vill eller inte.

Amerika, Äventyr, Resor

En emotionell bergochdalbana i South Dakota

Är hemma från South Dakota igen och känner mig allmänt utmattad. 

Sturgis var… en upplevelse. För de som inte känner till Sturgis Motorcycle Rally är det alltså en av världens största motorcykelträffar. Den har ägt rum varje år de senaste 79 åren (!) i South Dakota. Jag har länge haft på min bucket list att åka dit, så när jag fick ett erbjudande om att åka dit i jobbet, och dessutom ta med mig Paul, gick det liksom inte att tacka nej. 

Nu har vi varit där. Och jag vet inte om jag skulle vilja åka tillbaka igen. 

Jag brukar tänka att det finns två stora subkulturer inom bikerscenen i USA. Dels finns det den yngre generationen, som jag tillhör, där kvinnor är den störst växande demografin och där många är mer liberala och öppensinnade. Och dels finns det den äldre generationen, där kvinnor kallas “old ladies” och främst sitter bakpå sina snubbars hojar. I den här svängen är det väldigt mycket machomän på stora Harleys, mycket läder och amerikanska flaggor och bara allmänt väldigt mycket USA-patriotism.  

Det är den senare generationen som i huvudsak åker på Sturgis. Och idag, år 2019, handlar mycket av deras “kultur” om att vara extrema Trump-anhängare. 

Folk åker runt med Trump-flaggor på sina hojar, och MAGA-kepsar och Trump-tischor. Paul och jag har pratat mycket om det här de senaste dagarna, eftersom det har varit så svårt att värja sig. Vi som är ett par progressiva vegetarianer från Kalifornien passar liksom inte alls in, och vill för den delen inte passa in heller. Paul brukar påpeka att när hans pappa var ung biker på 70-talet var motorcykelscenen en subversiv anti-kultur. Det handlade om att “stick it to the man”, lite på samma sätt som punken. 

Dagens bikers har tydligen glömt detta, för Trump ÄR “the man” (och dessutom en rik New Yorker som bor i en våning av guld) och de dyrkar honom som en gud. Det är bara så jävla… konstigt. Och läskigt, och deprimerande. Det blir så tydligt för oss varje gång vi lämnar San Diego att vi bor i en liberal bubbla, medan stora delar av landet är hjärntvättat av Fox News hatpropaganda. Kolla bara på den här vederstyggelsen som körde runt och spred sin MAGA-rasism hela eventet:

Men om man bortser från alla Trump-anhängare (vilket jag måste göra för att ens kunna bo i det här landet och inte helt förlora förståndet) så var South Dakota otroligt vackert. 

Vi fick låna hojar av Indian Motorcycles. Jag valde en liten blå Scout eftersom jag hade hört att den skulle vara trevlig att köra på slingriga vägar med tighta kurvor. Och det var den! Paul tog en lite sportigare variant. Den första dagen körde vi genom South Dakotas Black Hills där det finns extremt fina vägar. Vi åkte även genom Custer State Park där vi hittade den här fina sjön.

Vi lyckades också ta oss till Mount Rushmore (som man ser i bakgrunden på första bilden ovan), så jag fick checka av ytterligare en grej från min bucket list. 

Det var varmt som tusan och fullt av gamla gubbar på enorma Harleys som körde jättelångsamt genom kurvorna. Men ändå så himla fint. Tog Needles Highway och körde alla hårnålskurvorna så snabbt det gick bland all trafik. Min lilla hoj var perfekt för detta ändamål, precis som utlovat.

På kvällen såg vi Snoop Dogg spela inne på festivalområdet. Sån märklig bokning för den här publiken, men det var skitbra och till och med alla rednecks verkade älska det. Paul och jag åkte zipline över publiken medan Snoop spelade (en till grej som kanske hade varit med på min bucket list om jag hade vetat att det ens var en möjlighet). 

Nästa dag tog vi oss nästan 20 mil söderut, via en motorväg där hastighetsgränsen var 130 km/h. Det tyckte min lilla hoj INTE om. Vi kom i alla fall fram till vår destination för dagen: Badlands National Park. 

Jag har ju som nyårslöfte att besöka 10 nationalparker i år, så vi passade på när vi var i närheten av en vi annars aldrig skulle ha vägarna förbi. Och Badlands var så. sjukt. vackert. Som att befinna sig på en annan planet. Och det låg bergsgetter och vilade sig uppe på klipporna med jämna mellanrum.

De här dagarna i South Dakota var lite som en bergochdalbana. Blandade överdoserna av högljudda Trump-anhängare med storslagen natur och fantastisk motorcykelåkning. 

Nu ska jag sätta mig och skriva ett reportage om detta. Men kände att jag behövde ventilera lite på bloggen först. Det är skönt att vara hemma i bubblan igen.

Äventyr, Motorcyklar, Resor

Motorcykelroadtrip genom sydvästra USA, fortsättningen

Igår kom vi hem från vår roadtrip. Allt gick strålande, ingens hoj gick sönder och ingen skadade sig eller blev sjuk. Det enda vi hade problem med var som bekant vädret. Vi fick uppleva allt från några få plusgrader, regn, hagel och snöstorm till dryga 40 graders ökenhetta. Vi lyckades i alla fall besöka en massa oerhört spännande platser. Här är några höjdpunkter.

Vi tillbringade en natt i Santa Fe i New Mexico. Min svenska kompis Maya bor där. Jag hade inte träffat henne på flera år så det var fint att ta en öl tillsammans. Nästa morgon gick vi hit, till Meow Wolf. Vet inte riktigt hur jag ska förklara detta, men det är i alla fall en “immersive art experience” som består av olika dimensioner, den ena mer skruvad än den förra. Kan verkligen rekommendera detta till alla som har vägarna förbi Santa Fe (eller Las Vegas eller Denver, de öppnar Meow Wolfs där nästa år). Dock ej om man är känslig för blinkande ljus eller klaustrofobisk, det är mycket krypande genom trånga gångar här. 

Vi var där i ett par timmar och var helt utmattade efteråt. Så himla märkligt ställe. (Jag kommer att skriva en artikel om detta för Roadtrippers, så håll utkik efter den om ni vill veta mer.)

Från Santa Fe åkte vi vidare till Roswell, också i New Mexico. Roswell är känt för den så kallade Roswellincidenten, där ett UFO enligt uppgift ska ha kraschlandat precis utanför staden år 1947. Som ett resultat av detta är Roswell helt UFO-tokigt. ALLT är på alien-tema, inklusive gatlyktorna (se ovan). Vi besökte även the International UFO Museum & Research Center, som är ett väldigt konstigt museum. Det finns ju inte direkt några övertygande bevis för att aliens existerar eller har besökt jorden, så hela det här muséet är liksom hittepå? Roligt, i vilket fall som helst.

Dag 7 började vi med att ta oss ungefär så långt söderut i New Mexiko det går att komma utan att hamna i Texas, till Carlsbad Caverns National Park. Det här är en annorlunda nationalpark som består av en serie stora grottor. Vi tog en hiss 230 meter rakt ner i ett berg, och sen gick vi runt hela grottan. Den är så stor att det tog över ett timme att gå igenom den. Väldigt mäktigt. Och svårt att fota. 

Från Carlsbad körde vi vidare västerut, till en av mina absoluta höjdpunkter på resan: White Sands National Monument. Det här stället består av alldeles vita sanddyner som ser ut som snö. 

Jag har velat åka hit hur länge som helst, och jag är så glad att vi fick till det på den här resan. Och att vädret samarbetade den här dagen!

Nästa dag körde vi söderut och in i Texas en sväng innan vi fortsatte västerut mot Las Cruces och sen tillbaka in i Arizona igen. Har ganska många tankar kring USA i allmänhet och Arizona i synnerhet, saker som jag har funderat på under den här resan, men det får bli ett annat inlägg. Här fokuserar vi bara på höjdpunkterna, annars blir det för långt.

Vi besökte en oerhört fin liten stad i södra Arizona som heter Bisbee. Tänker definitivt skriva mer om detta. Här är en bild på en fin gränd under tiden. 

Vår sista destination var Saguaro National Park utanför Tucson i Arizona. En hel park full av gigantiska saguaro-kaktusar. 

Vi tog en sista gruppbild innan vi körde några timmar norrut till Phoenix genom ökenhettan. Vi har som roadtrip-tradition att avsluta en längre resa med att boka ett lyxrum på något fint hotell, i alla fall jämfört med de billiga skitrum vi har bott på resten av resan. Så sista natten fick vi sova i stora sängar på ett lyxresort, vilket var välbehövligt. Det tar på krafterna att köra hoj exakt hela dagen 10 dagar i sträck. Och sen körde vi hela vägen hem till San Diego igen.

Mer om den här resan kommer! Måste bara sova i hundra år först.

Äventyr, Motorcyklar, Resor

Motorcykelroadtrip genom sydvästra USA, dag 1-4

De senaste dagarna har varit en vädermässig bergochdalbana. Vi är som bekant ute på en 10 dagar lång roadtrip genom flera delstater. Vi kan ta en titt på hur de senaste dagarna har sett ut…

Vi började i fredags med att köra hela vägen till Las Vegas. Ingen hade tagit ledigt, så efter jobbet tog vi en lång omväg för att undvika fredagstrafiken på motorväg 15. Kom fram strax innan midnatt. På lördagen hängde vi på Punk Rock Bowling och i den här poolen. Det var fint.

På söndagen var vi dock extremt trötta på Vegas. Vi körde norrut och stannade i Valley of Fire State Park där allt ser ut såhär, helt röda klippor i alla riktningar.

Gruppfoto! Här är hela gänget: Paul, Jordan, Adam, Ace, Kelly, Edy, Lexy, Katie och jag. Fast Lexy hängde bara på de första dagarna, så nu är vi “bara” åtta personer resten av resan. 

Efter Valley of Fire körde vi norrut in i Utah och Zion National Park. Det är svårt att ta foton som gör det här stället rättvisa. Det är en av de överlägset vackraste platser jag någonsin varit på. Katie och jag körde genom Zion en sväng på vår Kanada-roadtrip förra året, men den här gången hade vi inte lika bråttom.

Obligatoriskt gruppfoto igen. Tur att jag alltid har med mig ett kamerastativ.

Hittills hade vi haft väldig tur med vädret, men på måndagmorgonen sa prognosen att det skulle regna exakt hela dagen, med start klockan 9 på morgonen. Så klockan 8 lämnade vi vårt hotell i Page, Arizona och körde hit, till Horseshoe Bend. Det regnade inte ännu, men man såg att det var på väg att börja storma vilken sekund som helst.

MEN! Vi fick se Horseshoe Bend. Det här har varit på min bucket list hur länge som helst. Återigen gör bilderna det inte rättvisa. Så sjukt fin plats.

Sen tog vi oss tillbaka till hojarna och klädde på oss alla regnkläder vi hade med oss. Det skulle visa sig att regnstormen vi körde rakt in i egentligen var en snöstorm. Vi var dock mitt ute i ingenstans, bara en rak väg utan någonstans att stanna och värma sig. Efter 11 mil såg vi äntligen en bensinstation där vi hängde i ett par timmar medan våra fingrar tinade och våra kläder torkade. Jag har nog aldrig frusit så mycket i hela mitt liv. Rekommenderar INTE att köra hoj i flera timmar genom en snöstorm.

Till slut kom solen fram och vi kunde köra vidare. Vi fick dock ändra hela vår planering för resten av veckan. Vi skulle egentligen kört norrut genom Utah och Colorado, men pga all snö bestämde vi oss för att köra rakt österut genom New Mexiko istället. Imorgon vänder vi söderut där det förhoppningsvis är lite varmare. Kanske hamnar vi i Texas, kanske inte! Vi får se.

(Vill ni hänga med på den här resan i realtid kan ni förresten följa mina stories på Instagram. @cylinderella heter jag där.)

Äventyr, Mexico, Motorcyklar, Resor

El Diablo Run 2019

I fredags tog Katie och Kelly och jag hojarna ner till Mexiko. Eller, Kelly fick åka bakpå Katies eftersom hon inte har en egen hoj (ännu! vi jobbar på det).

Väl framme i San Felipe körde vi rakt mot el Malecón, alltså en huvudgata/boardwalk precis vid havet. Det var tropisk värme och luftfuktighet ute, mitt bästa klimat. Här kollar jag för övrigt på en polis som säger åt oss att vi inte får parkera på trottoaren. 

Vi körde vidare söderut mot vårt Airbnb. Halva gänget var redan där, och Katie, Kelly, Edy och jag gick ner till stranden för att svalka av oss lite. Dock var vattnet så lågt så här dags på dygnet att man fick vada ut typ 100 meter innan vattnet gick högre upp än till knäna. Grannhunden Barney följde med och badade. 

Vårt hus hade en stor takterass där vi satt hela kvällarna och nätterna medan vi var här. Vi var bara några meter från havet så fin utsikt hade vi också.

På lördagen var det International Female Ride Day, så alla tjejerna (utom en som fortfarande låg och sov) firade med att ta ett gruppfoto innan vi åkte in mot San Felipe och dagens festligheter. 

Ja, vi passade på att ta ett gruppfoto med killarna också förstås. De två till höger var inresta från New York, resten är mitt vanliga San Diego-gäng. Vi hade två personer till i huset, från Ohio, men de var bakis och tog sovmorgon.

Vi tog hojarna till Kiki’s, där själva El Diablo Run äger rum. Många kommer hit och tältar på stranden eftersom det är gratis, men jag kan inte tänka mig något värre än att bo i tält på en sandstrand. Lycka till med att inte ha sand överallt i resten av livet.

Det var runt 35 grader varmt i luften och alldeles ljummet i vattnet. Perfekt badväder.

Hittade en massa tjejer vi kände (och några vi inte kände) och tog ytterligare ett gruppfoto. Är lika delar imponerad och chockad över Brittanys pose längst ner till höger. 

Vi åt mexikansk mat på Rositas på boardwalken. 

Och innan det blev mörkt åkte vi tillbaka till huset igen. Vägen hit från stan är SÅ. HIMLA. DÅLIG. Alltså, det går knappt att beskriva i ord hur pass dålig den är. Det är som att köra puckelpist på månen, där man hela tiden måste väja för krater-lika hål i asfalten. Eftersom hälften av hojarna i vår grupp var choppers utan fjädring tog det väldigt lång tid att köra den knappa milen fram och tillbaka varje dag. 

Vi tillbringade i alla fall lördagkvällen på takterassen. Jag hade så ont i ryggen, antagligen pga den kassa vägen, att jag inte kunde sitta upp utan istället fick ligga på en dyna på golvet. Resten av gänget kom och la sig på golvet med mig i solidaritet, och så låg vi där i många timmar och kollade på stjärnhimlen och pratade strunt. Så himla, himla fint. 

Sen var det söndag och dags att åka hemåt igen. 

Jag hade egentligen tänkt göra en ordentlig video från den här helgen, men jag glömde hela tiden bort att filma. Så det blev bara några korta klipp. Varsågoda, El Diablo Run på 22 sekunder:

Äventyr, Motorcyklar, Resor

Nedräkning till Mexiko

Imorgon sticker jag till Mexiko tillsammans med ungefär alla mina kompisar. Vi ska på El Diablo Run, en stor chopperfest på stranden i San Felipe. Vi har hyrt ett stort hus precis vid havet och jag längtar SÅ mycket efter att få göra alla mina favoritgrejer i ett par dagar: köra motorcyklar, hänga med vänner, dricka drinkar på stranden, bada och äta tacos. 

Sist vi åkte på EDR, för två år sen, blev vår grupp på vägen ner så himla stor att det tog ca 10 timmar att köra 40 mil. Det här året har vi lärt oss av våra misstag och delat in oss i tre mindre grupper istället. Katie, Kelly och jag är den minsta gruppen, och eftersom vi är de enda som kör nyare hojar och inte behöver stanna och tanka var tionde mil så lär vi komma fram betydligt snabbare än alla andra.

Så här har de senaste dagarna sett ut: Alla har hängt hemma hos varandra och kollat/meckat på hojar. 

Jag har förberett mig för den här resan genom att göra en ordentlig service på hojen, samt skaffa ett nytt framdäck. Tog det nya däcket till verkstan igår för att få det utbytt och kände mig ganska stolt över den här lösningen. Vem behöver ens en bil när man kan frakta allt bakpå hojen!?

Nu försöker jag jobba men jag är så peppad på den här helgen att jag har svårt att koncentrera mig. Fick i alla fall just några foton från EDR 2017 av min kompis Mikey som körde ner med oss det året, och som fotar medan han kör hoj som en annan galning.

Det är alltså Paul och jag längst fram, och typ 20 pers bakom oss. 10 timmar!!!

Ses snart, Mexiko!

Äventyr, Motorcyklar

Födelsedagscamping i öknen

Helgen som gick var så himla fantastisk. Jag fick nämligen göra det absolut bästa jag vet: att åka på hojäventyr i öknen med alla mina bästisar. Paul, Katie och Edy fyller år inom några dagar från varandra så här års, så vi firade alla aprilfödelsedagar med att åka och campa i Anza-Borrego. 

Det var strålande solsken och sommarvärme och vi hade en nästan helt tom campingplats för oss själva. 

Adam och Kelly hade kört sin van ut i öknen med alla våra campinggrejer och stolar och flera kylväskor fulla med mat och öl. Det GÅR att campa med bara motorcyklar, men det blir betydligt bekvämare om någon med bil transporterar alla grejer åt en. 

Det var Katies födelsedag på lördagen, och hennes mamma hade gett henne en låda med hårkritor (?) som hon hade med sig. Paul satte genast igång och målade allas hår i olika färger. 

När det började närma sig solnedgång dök det upp fler personer och vi lagade mat runt lägerelden. 

Lexy och grabbarna beundrade Pauls gula hoj som vi brukar kalla för the Banana Hammock. 

Jag sov knappt någonting pga en jäkla fågel som satt precis utanför vårt tält och förde oväsen precis hela natten. Däremot kan det eventuellt ha varit nyttigt för min rygg att ligga på marken med bara ett tunt liggunderlag, för jag hade inte alls så ont som jag hade förväntat mig när jag vaknade nästa morgon. 

Hela öknen står i blom just nu, ocotilloträd och kaktusar och allt möjligt blommar. Allt det där regnet jag har klagat på i flera månader har i alla fall gett fina resultat. 

10 av mina absolut bästa personer. Blir verkligen helt lycklig i själen av såna här helger.

På vägen hem på söndagen hände något inte helt oväntat: Pauls hoj gick sönder. Det här händer med jämna mellanrum, oavsett vilken av sina fyra hojar han kör. Så vi fick stanna på en bensinstation och ringa bärgningsbil. 

Här satt vi i två och en halv timme i hettan och väntade, men det gjorde inte så mycket. Vi köpte snacks och godis på macken och satt och pratade om allt möjligt. Ingen av oss ville egentligen att helgen skulle ta slut, så nu fick vi lite extra tid tillsammans.

Och jag fick ytterligare ett foto på Paul och hans hoj på en bärgningsbil att lägga till i samlingen. Win win. 

Äventyr

5 helt strålande roadtrips genom USA

Jag fick en fråga från Ebba:

Hej!
Hoppas det är ok att be dig om lite råd. Jag planerar nämligen en roadtrip med min pojkvän som bröllopsresa i höst. Vi gjorde en roadtrip i Cali för några år sedan då vi började i San Francisco och slutade i San Diego, men vi hann också med en avstickare till Yosemite. Nu letar vi efter en ny rutt och jag undrar om du har något bra tips? Vi funderade på att köra East coast, typ Boston till Miami, men jag är lite fundersam kring det då vi inte ska åka förrän i november och det kommer vara så kallt i New England då..! Så om du har något annat bra förslag får du jättegärna säga till. Vi är 30 år och gillar god mat (gärna veg), kultur, berg- och dalbanor, solsken och naturupplevelser.
Tack för kul blogg!

Hej Ebba, tack för kul fråga! Nu när jag jobbar på Roadtrippers så tillbringar jag extremt mycket tid med att planera roadtrips, och delar gärna med mig av alla tips jag har. Här nedan kommer några jag har gjort, kommer att göra i år, eller har som mål att göra någon gång i framtiden.

De flesta borde funka i november, även om det kan vara lite kallt på vissa håll då. Vill man BARA ha sol och värme rekommenderar jag att köra runt Hawaii, Florida eller SoCal-Mexico. Vet inte heller hur länge ni tänkte vara ute och resa, så jag tar med några längre och några kortare alternativ. 

(Obs! Klicka på länkarna nedan för att se alla stopp och annat kul i närheten.)

Southwestern Loop


Var? Sydvästra USA
Hur länge? 10 dagar

Exakt den här roadtrippen håller vi på att planera just nu. Sista veckan i maj bär det av, 6 personer på motorcykel genom 6 delstater på 9 dagar (fast det är nog bekvämare att göra denna på 10 dagar så har man mer tid att stanna och kolla på saker). Denna tur går genom flera nationalparker och monument, så den innehåller mycket storslagen natur. Det blir även en del märkliga grejer, som ett stopp i UFO-staden Roswell, New Mexico. 

Här finns denna resa på Roadtrippers

 

Southern Loop

Var? Den amerikanska södern
Hur länge? En vecka

Om jag hade obegränsat med tid och semester är detta den roadtrip jag helst skulle vilja göra i år, men det blir nog tyvärr inte av förrän nästa år. Man kan börja i Jacksonville, Florida och köra norrut genom Savannah (skyller på bloggen Nostalgifabriken för att jag har blivit helt sjukt sugen på att åka till Savannah) och sen gör man en loop inåt landet och tillbaka ner till kusten. Tänker att det finns en massa fin natur, god mat och roliga grejer att se/göra (Dollywood! Nashville! NOLA!) längs den här rutten. Vill man göra resan längre/varmare kan man köra hela vägen runt södra Florida också. 

Här finns denna resa på Roadtrippers

 

California to Canada

Var? Vertikal cross-country från San Diego till Banff, Kanada
Hur länge? 14-16 dagar

Den här roadtrippen åkte vi på i somras och det är något av det bästa jag har gjort i hela mitt liv. Den är ganska lång, knappt 650 mil, genom 9 delstater (7 i USA och 2 i Kanada) och 2 länder. Vi gjorde hela på 14 dagar på motorcykel och det var helt klart doable. Resan innehåller flera nationalparker, massa fin landsbygd, tomma vägar och typ en miljon vattenfall. Banff National Park, som var vår huvuddestination, är otroligt vacker, och det finns massa god mat i närliggande byar (dock inte så mycket på den amerikanska landsbygden). Antagligen ganska kallt i november dock. 

Här finns denna resa på Roadtrippers

 

SoCal National Parks

Var? Södra Kalifornien
Hur länge? 3-4 dagar

Här är en lite kortare roadtrip, och ytterligare en som jag planerar att göra senare i år. Babes Ride Out, som i vanliga fall brukar vara i Joshua Tree, flyttar det här året till Kaliforniens Central Coast (nummer 1 på den här kartan). Så vi tänkte att vi tar några extra dagar på vägen hem och kör en omväg genom några nationalparker. Den här resan går ju att göra från LA eller var som helst i SoCal egentligen, man måste inte börja i San Diego. Vi åker i oktober, men det borde gå att göra i november också.

Här finns denna resa på Roadtrippers

 

Route 66

Var? Chicago till LA
Hur länge? 1-2 veckor

Det här är en drömresa för mig, att köra hela Route 66 från Chicago till LA (eller omvänt). Har inga planer på att göra detta inom en överskådlig framtid dessvärre, men alla som har chansen borde ta den! Om man gillar americana och 50-talsnostalgi och amerikansk popkultur (och det gör man ju) så rekommenderar jag denna. 

Här finns denna resa på Roadtrippers

 

Lycka till med planerandet!

Äventyr, Motorcyklar

En sista minuten-roadtrip till Death Valley

I lördags morse tog jag, Katie och Jordan hojarna norrut för en tredagars-roadtrip genom Death Valley National Park. Det var en ganska spontan grej för mig. Vi var ju i Norge för bara en dryg vecka sen och jag visste inte om jag skulle vara för jetlaggad eller sjuk eller trött eller bara ha för mycket jobb för att kunna ta ledigt en dag till. Sen bestämde jag mig i sista sekunden för att jag inte ville missa detta. I’ll sleep when I’m dead.  

Första natten skulle vi ta oss ända till Lone Pine, ca 50 mil norr om San Diego. Vi kollade upp fina grejer att stanna och se på vägen, och hittade detta: Fossil Falls. Helt svarta vulkaniska klippor som påminde om Helvetesgapet i Ronja Rövardotter. 

Man fick köra grusväg för att komma dit, till Jordans stora glädje. Han älskar att slira runt på icke-asfalterade vägar på sin Harley. Jag känner mig mer neutral inför detta.

Väl framme i Lone Pine tog vi en öl på det lokala sunkhaket som var täckt i dollarsedlar. Där råkade jag hitta några svenska tjugor mitt bland alla dollars. 

Vi vaknade tidigt nästa morgon för att börja ta oss mot Death Valley. Det var sju plusgrader ute och vi var omgivna av snötäckta berg. Det var fint men kallt!

Väl framme i nationalparken var det betydligt varmare. Vi stannade för att tanka och skala av några lager kläder. 

Plötsligt var det 30 grader varmt och vi befann oss bland en massa sanddyner. Så här glada var Katie och jag över att slippa frysa!

Vi körde runt precis hela dagen och utforskade Death Valley. Det här är verkligen en episk plats, den hetaste, torraste och lägst belägna nationalparken i USA. Stor och storslagen. Det heter liksom Death Valley av en anledning. 

Dagens sista stopp var på Badwater Basin, som är den lägst belägna punkten i Nordamerika, 86 meter under havet. Om man kollar riktigt noga ungefär halvvägs upp på klippan på den övre bilden så sitter den en liten skylt där med texten “Sea Level”, för att verkligen understryka hur lågt vi befann oss. 

Ingen av oss ville åka hem igen, så vi tog den långa vägen hem. Vi körde genom Mojaveöknen som stod i blom tack vare allt regn den här vintern. Vi hann även med en sväng längs med Route 66 på väg till Joshua Tree. 

Sen tog vi ytterligare en omväg genom Joshua Tree National Park där det också blommade något helt galet. Jag har aldrig sett så mycket färg i öknen, det var verkligen fantastiskt. Det var även fint att få köra hoj genom två nationalparker på två dagar. Har ju som mål att besöka minst 10 nya nationalparker i år, och efter den här helgen fick jag checka av en på listan (har varit i Joshua Tree ca 100 gånger tidigare, så den räknas inte).

Nu är jag oerhört peppad på fler roadtrips så snart som möjligt. Det här var en kortis, även om vi för all del hann köra 160 mil på tre dagar. Har ont i ryggen, men det får det vara värt. 10/10 skulle göra igen. 

Äventyr, Jobbrelaterat

Ett kärleksbrev till Grand Canyon

Idag fyller Grand Canyon National Park 100 år, så jag sitter såklart här och drömmer om att få åka dit igen. Jag skrev en kärleksförklaring till den här platsen som nu ligger upp på Roadtrippers Magazine. Ni får gärna läsa! Här är ett utdrag:

President Theodore Roosevelt once called the Grand Canyon “a natural wonder which is in kind absolutely unparalleled throughout the rest of the world.”

Visiting it is a bucket-list item for many—but for me, it was more than that. 

I grew up in northern Europe, where I spent my childhood romanticizing the dramatic U.S. scenery I had only seen in pictures and on television. I was surrounded by pine forest and snow-capped mountains, but I longed for deserts, red rocks, and canyons—and the Grand Canyon represented all of that. In my mind, it was the ultimate metaphor for America: Oversized, unapologetic, aspirational, and truly, mind-blowingly epic.

Läs hela texten här.

Grattis på födelsedagen, Grand Canyon National Park! Hoppas du finns kvar i 100 år till.