Category

Äventyr

Äventyr, Jobbrelaterat

Inspirerande kvinnor och att (inte) springa maraton

Jag har fått det ärofulla uppdraget att skriva ett stort reportage för San Diego Magazine om grymma kvinnor i San Diego. Har hittills intervjuat tre stycken, den ena mer inspirerande än den andra. Hör bara på detta:

Den första kvinnan jag intervjuade är arkitekt och svetsare och äger två hus som hon själv har renoverat från grunden. Hon är även professionell rallyförare och har vunnit guld i X Games, och coachar andra kvinnor som vill lära sig att köra/navigera i rallyracing.

Den andra kvinnan springer extrema maraton och är på väg att göra en Marathon Grand Slam, dvs ett maraton i alla sju världsdelar plus Nordpolen. För några månader sen sprang hon till exempel Marathon des Sables, ett sexdagars 251 kilometers ultramaraton i Saharaöknen, som har kallats “the toughest foot race on earth”.

Den tredje kvinnan fick veta att hon hade obotlig gallblåsecancer och mindre än tre månader kvar att leva. Mot alla odds lever hon fortfarande 10 år senare och har nu blivit den första personen på 250 år som har gått hela California Mission Trail på över 2570 kilometer (!) genom extremt svåråtkomlig terräng i Mexiko och Kalifornien, trots cancer och en bortopererad lunga. Hon har skrivit en bok som kommer ut i juli.

Jag som ändå har någon sorts självbild av att vara äventyrlig och göra normbrytande saker kände verkligen hur jag låg i lä när jag pratade med de här kvinnorna. Men samtidigt är det så sjukt inspirerande att prata med människor som göra såna här helt galna grejer. Om inte annat har det fått mig att självrannsaka en smula och känna att jag kanske borde åtminstone försöka springa ett maraton någon gång? Ett litet ynka maraton på asfalterade vägar en sval förmiddag känns ju ändå ganska uppnåeligt i jämförelse med att springa motsvarande 6 maraton på 6 dagar genom en sandöken i 48-gradig värme med all mat, vatten och campingutrustning man behöver under den tiden på ryggen. 

Äh, who am I kidding, jag lär ju inte springa några maraton, eller gå 120 mil till fots genom en mexikansk kaktusdjungel för den delen. Men jag hoppas ändå att det här reportaget (som kommer ut i slutet på augusti) kan inspirera andra att utforska sina gränser och göra något man annars kanske inte skulle ha gjort. Livet är kort!

Äventyr, Resor

Att resa med alla sina vänner

bcmc

Ni vet hur vissa storbloggare (t.ex. Sandra Beijer) åker på semester tillsammans med typ 10 kompisar? Det låter så fint, och jag har undrat lite hur man får ihop det. Men sen insåg jag att det helt enkelt handlar om att lära känna rätt sorts människor.

De senaste dryga halvåret har Paul och jag kommit väldigt nära en grupp himla bra personer som vi har löjligt mycket gemensamt med. Det är framförallt två par, Katie och Jordan samt Edith och Ace, alltså samma personer vi var i Palm Springs med förrförra helgen. När vi inte umgås, vilket för det mesta är flera gånger i veckan, så har vi olika gruppkonversationer igång på SMS eller Messenger, och jag är så himla, himla glad att vi har träffat det här gänget.

Och nu har vi som grupp tagit nästa steg i vår kompisrelation, nämligen att åka på utlandssemester tillsammans. Häromdagen bokade vi en resa till Guatemala tillsammans under julledigheten, tillsammans med ytterligare ett par. Så sammanlagt blir vi 8 personer! Jag har aldrig rest med en så här stor grupp förut, så det kommer helt klart bli intressant. Hur hittar man ens boende för så många personer!? Men är samtidigt såklart sjukt peppad.

Om någon har tips på grejer att se och göra i Guatemala vore det himla uppskattat!

Äventyr, Livet är en fest, Motorcyklar

Palm Springs och alla bisarra ställen i öknen

Hade en SÅ himla megabra helg som gärna hade fått vara minst dubbelt så lång. Så här såg den ut…

20170527_114237

Det här gänget – Katie, Jordan, Edith, Ace och jag, plus Paul som tog bilden – hade hyrt ett hus i Palm Springs tillsammans eftersom det var långhelg. I lördags morse satte vi oss på hojarna och tog den långa vägen dit, genom bergen och med den här utsikten.

20170527_132656

Först tog vi dock en omväg förbi Joshua Tree för att äta lunch…

20170527_153344

…och gå på en liten motorcykelträff som pågick under dagen.

IMG_83591

Jag sprang in i min kompis Lindsey som också var där.

hus1

hus3

Sen åkte vi vidare till Palm Springs för att checka in. Bilderna jag tog av huset gör det inte rättvisa, så jag lånade dessa av sidan vi hyrde det från. DRÖMHUS.

20170527_195337

Vi tillbringade eftermiddagen vid poolen, grillade vegoburgare och drack några öl, och när det blev mörkt ute gick vi in och kollade på de första 12 kapitlen av R Kellys Trapped in the Closet, som är kanske det konstigaste jag har sett.

DSC_0269

Nästa morgon hade vi bara ett mål: att hänga i poolen exakt hela dagen. Men först var vi tvungna att rulla in hojarna för ett litet photoshoot. Älskar den här bilden av så många anledningar, men kanske mest pga Pauls photobomb.

20170528_095531

Vi lajvade personer som har råd att äga ett semesterhus i Palm Springs.

20170528_133641

Sen följde vi planen och hängde antingen i eller bredvid poolen exakt hela dagen. Det var 40 grader varmt ute, så det fanns ärligt talat inte så mycket annat att göra.

20170528_152343

“Livsnjutare” är ett av få ord som Paul kan på svenska, och det kommer till användning förvånansvärt ofta.

G0081718

En dag ska jag äga ett hus med pool. Detta är min målbild.

IMG_41921

Okej, en sista poolbild. Vi hakade fast alla uppblåsbara poolgrejer i varandra och flöt runt alla 6 som en liten ö i kanske… tre timmar? Jag vet inte, ganska länge i alla fall. Man kommer varandra ganska nära om man flyter runt tillsammans så här, det var fint.

DSC_0290

Sen var det måndag och Memorial Day och vi var tvungna att checka ut från drömhuset (även om vi funderade på att ockupera det och åberopa squatters rights så länge som möjligt). Vi var dock inte redo att åka hem ännu, så vi tog en låååång omväg och stannade vid Salton Sea.

DSC_0298

Det här stället är så sjukt. Sist jag var vid Salton Sea var på en roadtrip för fem år sen, men jag har ofta tänkt att jag vill åka tillbaka. Det är alltså en konstgjord sjö ca 25 mil öster om San Diego som ser ut som något ur en sagobok – allt är pastellfärgat och stillsamt. Men tittar man närmare på stranden består den mer av pulvriserade fiskskelett än sand och det stinker av död, rutten fisk runt hela sjön. De små samhällena som ligger här ute består mest av trailer parks och nedgångna ruckel täckta i graffiti. Det är en så bisarr och surrealistisk kontrast. Vackert men obehagligt på samma gång, som något ur en skräckfilm.

DSC_0315

Att det var runt 46 grader och helt vindstilla här ute gjorde upplevelsen ännu mer intensiv. Det gick liksom inte att värja sig mot något – varken hettan, stanken eller hopplösheten.

DSC_0345

Vi körde vidare till ett kanske ännu mer bisarrt ställe, nämligen Salvation Mountain. Det har jag också skrivit om innan.

DSC_0356

Det finns så mycket konstiga grejer mitt ute i öknen.

20170529_111337

Vi försökte även ta oss till ett internationellt bananmuseum (?) men det var stängt pga röd dag. Oklart exakt vad ett bananmuseum är, men vi får väl åka tillbaka och ta reda på det en annan dag.

IMG_42111

Någonstans häromkring började vi i alla fall bli ganska ordentligt överhettade. Det var nästan 50 grader (!!!) varmt ute och vi hade hjälmar och motorcykelkläder på oss och ingen AC och allt vårt vatten var varmt och vi var hungriga. Men vi lyckades ta oss till en restaurang och få lite mat och kallt vatten i oss innan någon (läs: jag) svimmade. Sen tog vi motorvägen hem till ett ganska kallt San Diego, och idag har vi kollektivt spenderat dagen med att drömma om att åka tillbaka till huset i Palm Springs igen.

Äventyr, Motorcyklar

El Diablo Run 2017

Jag tror att jag nämnde att vi var i Mexiko förra helgen? Det var vi i alla fall, på en stort fyradagars motorcykelevent som heter El Diablo Run. Det hålls bara vartannat år eftersom folk festar så hårt här att det tar två år att återhämta sig. Eller något sånt? Så här såg det ut i alla fall (och så här såg det ut för två år sen).

edr1

På torsdagen, dagen innan vi skulle åka, hade vår kompis Greg en BBQ för alla som skulle köra tillsammans från San Diego. Mitt i alltihop upptäckte jag att min hoj läckte olja genom luftrenaren (det visade sig att en massa vatten hade läckt in helgen innan, när jag körde två timmar i ösregn på väg hem från Arizona) så jag var tvungen att sätta mig på Gregs garageuppfart och göra ett sistaminuten-oljebyte fast klockan var mitt i natten. Medan 8 snubbar stod bredvid och drack öl och instagrammade. Tack för hjälpen hörrni!

(Detta är för övrigt mitt bästa trick när man byter olja på en Harley: att lägga en vikt ölkartong under oljefiltret så man inte får olja över hela framsidan av hojen när man byter ut filtret.)

edr2

Tidigt nästa morgon mötte vi upp med hela gänget igen. Jag fick den stora äran (?) att leda hela den här gruppen på omkring 20 personer i princip hela vägen ner till Mexiko, mest för att ingen annan ville leda.

edr6

Efter att ha korsat gränsen befann vi oss i Mexicali och stannade vid första bästa restaurang för att äta lunch. Det visade sig dock att de inte hade något vegetariskt, och vi hade tre vegetarianer och två veganer i gruppen, så vi fem fick helt enkelt äta varsin tallrik med skivad avokado. Och tortillachips. SÅ näringsrikt och mättande, mmmm!

edr7

Det tog jättejättelång tid (typ 10 timmar) att ta oss de 40 milen från San Diego till San Felipe, dels för att vi hade en så stor grupp, och dels för att flera personer i sällskapet hade choppers med fyraliters bensintankar, så vi var tvungna att stanna och tanka hela jäkla tiden. (Om jag låter gnällig är det för att jag bara hade ätit några avokadoskivor till lunch.)

edr8

Men fint var det! Älskar vägen ner till San Felipe, bara öken och berg och tomhet så långt ögat når.

edr9

Till slut var vi i alla fall framme i San Felipe. Vi hade hyrt ett hus på stranden, men åkte först förbi Kiki’s där de flesta andra campade för att säga hej till folk lite snabbt innan vi tog oss in till stan för att äta middag.

edr10

Här bodde vi! Paul och jag var det enda paret i huset, så vi fick the master bedroom med havsutsikt och eget lyxigt badrum. Det fanns dock inga gardiner, så det blev väldigt ljust här när solen gick upp precis utanför. Men det kan man ju egentligen inte klaga på.

edr11

Nästa morgon vaknade vi till den här utsikten ♥

edr12

Vi tog hojarna in till stan för att äta frukost. San Felipe är så himla fint, en liten sömnig semesterort på östkusten av Baja California, den mexikanska delstaten som ligger precis söder om Kalifornien.

edr13

En inte helt ovanlig syn på El Diablo Run: folk som kör runt på gamla choppers utan hjälm men med simringar runt midjan.

edr5

Det var SÅ. HIMLA. VARMT. så efter frukosten tog vi oss tillbaka till vårt hus (det vita i bakgrunden) för att svalka oss i havet. Geniet Greg hade med sig en flytande uppblåsbar kylväska, så vi hade en massa kall öl också.

edr4

Försökte ta ett gruppfoto men min GoPro var visst lite blöt.

edr15

Sen blev vi hungriga och gick över till Kiki’s för att äta och kolla på hojar.

edr17

Semester, värme, Mexiko, motorcyklar. Mitt happy place!

edr19

Nästa morgon var det dags att åka hem igen. De flesta stannade en dag till, så det var bara Paul, Adam och jag på hemvägen. Det gick BETYDLIGT snabbare än på vägen ner.

edr18

Vi fick dock stanna och tanka ganska många gånger eftersom killarna hade pyttesmå tankar. Men det kan det väl ändå vara värt när det är så här fint ute. Bra helg! Hade dock gärna stannat i San Felipe i minst en vecka till.

Äventyr, Motorcyklar, Resor

Det heter liksom Grand Canyon av en anledning

Vi gjorde det! Vi tog oss ända till Grand Canyon och hem igen, 200 mil på hoj på knappt tre dagar. Så här såg det ut:

DSC_0075

I fredags tog både Katie och jag en halvdag på jobbet, och vid 13-tiden satte vi oss på hojarna och styrde kosan mot Phoenix, Arizona, ca 6 timmar från San Diego. Vi var nästan framme när solen började gå ner, så vi stannade och tog lite foton i det perfekta ljuset med den perfekta saguaro-kaktusen i bakgrunden.

DSC_0092

Det var 40 grader ute större delen av vägen, vilket är så varmt att det är svårt att beskriva. Sitter man på en hoj iklädd full skyddsmundering är det lite som att sitta i en bastu i skinnkläder. Men fint var det i alla fall!

DSC_0105

I Arizona är det lagligt att köra hoj utan hjälm på sig, något vi aldrig skulle få för oss att göra. Om man inte befinner sig på en helt tom väg i mitten av ingenstans och kör jättelångsamt bara för att ta några bilder, det vill säga.

G0131309

Sen körde vi in mot Phoenix medan solen gick ner bredvid oss och temperaturen gick ner från 40 grader till “bara” 35.

20170505_212551

Framme på hotellet bytte vi om till shorts och promenerade till närmsta bar, som råkade ligga i ett superfancy shoppingcenter. Vi hade inte ens duschat efter att ha kört hoj i ökenhetta i 6 timmar och passade verkligen INTE in bland alla extremt hippa människor på det här stället, men hur mycket brydde vi oss om det? Inte alls.

Nästa morgon satte vi av upp i bergen. Det var perfekt väder ute och kaktusar överallt.

20170506_104904

Det var fortfarande så tidigt att när vi var hungriga efter lunch hade inga restauranger öppnat ännu. Så vi fick nöja oss med en extremt underväldigande lunch på en hotellrestaurang. Jag åt till exempel världens tråkigaste avokadotoast plus en tallrik med potatis *insert gråtskrattemoji*.

20170506_120534

Att köra genom Arizona är ett jäkla äventyr i sig. Landskapet skiftar hela tiden och varje ny vy är mer spektakulär än den förra. Här var vi nästan framme vid Grand Canyon och det var så SJUKT blåsigt. Men så vackert att man kunde gråta.

DSC_0149

Ja och sen var vi då framme. Grand Canyon. Det är svårt att sätta ord på detta. Det är så stort och mäktigt att det inte riktigt går att ta in. Man måste liksom fokusera på en liten del i taget för att det blir för överväldigande annars, hjärnan kan inte registrera all den här storslagenheten på en gång.

DSC_0161

Vi körde in i nationalparken genom den östra entrén (istället för den mer populära/turistiga södra) och då är detta den första utsiktsplatsen. Desert View Tower. Men vad babblar jag för? Här kommer en bildkavalkad:

DSC_0210

DSC_0207

DSC_0160

DSC_0191

Den här sista bilden tillägnar jag min mamma eftersom jag vet hur mycket hon älskar när jag sitter längst ute på smala klippavsatser med branta stup nedanför.

20170506_132859

Katie hade sin bästa rump-tischa på sig dagen till ära.

20170506_135741

Den här dagen råkade det dessutom vara International Female Ride Day, vilket vi alltså firade med att göra den kanske mest episka motorcykelresan någonsin. Är för övrigt så glad att jag har hittat Katie, vi kör hoj så himla bra tillsammans. Plus att vi har synkat våra hjälmbluetooths till varandra så vi kan prata medan vi kör.

DSC_0193

Hej då Grand Canyon!

20170506_191549

Vi stannade och åt i Flagstaff och sen körde vi vidare söderut längs 89A, som är nummer 2 på den här listan över USA:s mest sceniska roadtrips. När man kommer in i Sedona är det lätt att förstå varför (även om inga bilder gör det rättvisa).

20170507_082808

Sen var det plötsligt söndag morgon. Vi vaknade i Cottonwood där det var ca 10 grader ute, och det skulle bli ännu kallare på vägen, så vi tog på oss alla varma kläder vi hade med oss och körde upp i bergen. Vi stannade lite snabbt i Jerome, en gammal gruvstad som ligger i en brant bergssluttning. Ser nästan sydeuropeiskt ut.

G0361418

Efter att ha kört flera timmar genom olika bergsstäder och på slingriga vägar med hårnålskurvor i typ 5-gradig värme tills vi tappade känseln i fingrarna, och sen ha korsat gränsen till Kalifornien igen (där det var betydligt varmare), befann vi oss plötsligt i Glamis, på en av mina absoluta favoritvägar.

20170507_144154

Att vara omgiven av de här sanddynerna är som att befinna sig i ett månlandskap.

20170507_155430

Sen stannade vi en sista gång, i El Centro. Det skulle nämligen regna resten av vägen hem så vi var tvungna att dra på oss regnställ.

20170507_154235

I brist på vattentäta stövlar får man improvisera!

20170507_155419

Sen körde vi de sista 20 milen i ösregn, kyla och vind. Det var ganska miserabelt. Men på något sätt ändå ett passande avslut på det här äventyret. När jag kom hem var jag så fysiskt utmattad att jag på riktigt började gråta när Paul frågade vad jag ville ha till middag eftersom jag inte kunde ta så stora beslut. Men betyget på den här helgen blir ändå helt klart 10 kaktusar av 10 möjliga

Äventyr, Irritationsmoment

Om vädret kunde samarbeta vore det fint

weather

Jag börjar känna mig en smula motarbetad av högre makter som av någon anledning inte vill att jag ska få se Grand Canyon. Vi skulle ju åkt förra helgen, men sköt upp det en vecka pga kallt och regn den enda dagen vi skulle vara där. Alla andra dagar i hela april och hittills i maj har varit soliga och varma. Men nu ser det ut som att det ska regna helgen som kommer också. Inte bara i GC, utan i princip hela vägen från San Diego till Arizona, så vi kommer med andra ord bli ganska blöta på hojarna.

Så vi får se hur det blir. Just nu lutar det åt att vi helt enkelt packar en massa regnkläder och kör ändå. Jag har inte en ledig helg utan planer igen förrän i juni, och då är det med stor sannolikhet för varmt för att köra genom Arizona.

Aja. Detta är i alla fall mitt största problem i livet just nu, så jag antar att det kunde vara värre.

Save

Äventyr, Livet är en fest, Resor

24 timmar i Mexico

Vissa veckor gillar jag mitt jobb extra mycket. Den här veckan var en sån vecka. Jag fick nämligen följa med Southwest Airlines på deras allra första direktflyg mellan San Diego och Cabo, Mexico. Det var en kort resa, bara 24 timmar, så det gällde att maxa njutningen. Så här såg det ut:

20170425_090240

Jag fick ta med min kompis Sarah, och när vi kom fram till vår gate möttes vi av mariachi-musik, ballonger och burritos för att fira Southwests första internationella destination från San Diego.

17992058_10155419969633949_6270004049518101041_n

Alla ombord fick goodie bags med små presenter i och det var fotografer ombord som dokumenterade den här historiska (!) dagen. Den här bilden har jag snott från Southwest Airlines Facebooksida. Sarah och jag sitter i tredje raden till vänster, men mitt ansikte är dolt bakom en flagga. Ha!

20170425_135806

Väl framme i Cabo fick vi först gå på en presskonferens, sen bussades vi hit, till Hyatt Ziva Los Cabos, ett all-inclusive resort där vi skulle bo över natten. Det här var utsikten från vårt hotellrum.

20170425_140500

Jag var tvungen att jobba en stund, men det går ju helt okej att göra på en tropisk balkong med havsutsikt och en kall öl i handen.

18110175_10209077484681518_53797641_o

Vi hade någon timme innan det var dags för middag, så vi gick ner till poolen. Jag har aldrig bott all-inclusive förut så det här var som en helt ny värld som öppnade sig. Vi hade liksom aldrig haft råd att bo så här fräsigt om vi behövde betala för det själva.

18120296_10209077483721494_1332647123_o

Att bada i en pool på stranden bara några meter från havet är nog mitt ultimata livsnjut. Man får hela upplevelsen men slipper oroa sig för vågor och hajar och sånt.

20170425_180929

Sen fick vi skynda oss upp på rummet igen och göra oss i ordning innan det var dags att kliva på en buss och åka hit, till Sunset Monalisa, för drinkar och middag med Southwest-gänget.

20170425_171053

Den här restaurangen var så extremt romantisk att jag och Sarah skojade om att det var tur att Paul inte var här (hans pass hade gått ut) eftersom vi nog inte hade kunnat hålla oss ifrån att fria till varandra. Och vi har verkligen inte tid att hålla på och planera bröllop och ha oss!

20170425_180259

Utsikten ♥♥♥

18120438_10209078334662767_593704122_o

När solen började gå ner var vi tvungna att ta några glamour shots med den här fantastiska himlen i bakgrunden.

18120596_10209078329142629_1133713658_o

Fast i verkligheten var det extremt blåsigt så vi satt mest och höll i hattarna för att de inte skulle blåsa iväg.

20170425_185932

Middagen var för övrigt helt strålande. Jag åt den här tortillasoppan till förrätt, sen gick solen ner och det blev för mörkt för att fota resten av maten.

20170425_185448

Men fint var det!

20170425_213836

Väl tillbaka på hotellet hade vi både ätit och druckit i ganska många timmar och det var full fest trots att det var tisdag. Hela vår grupp på kanske 20 personer gick in på en av hotellets alla barer för att dansa och spela biljard, medan jag istället gick och la mig tidigt, innan midnatt.

20170426_084642

Nästa morgon åt vi frukostbuffé med allt som är gott: frukt, yoghurt, granola, bröd, ost och pannkakor.

20170426_092556

Sen hade vi ungefär en timme kvar innan flygbussen gick så vi gjorde det enda rätta och gick ner till poolen igen. Som sagt, måste maxa njutningen!

20170426_094411

En mimosa på det också!

20170426_101410

Hejdå Cabo och Hyatt Ziva! Det här var nog den bästa 24-timmarssemestern jag någonsin varit på, även om jag tillbringade den med att vara ganska konstant stressad över att behöva åka hem. Hade gärna stannat en vecka till, minst.

(Detta var en pressresa genom mitt jobb på ett magasin och alltså inget bloggsamarbete. Om det inte framgick alltså.)

Äventyr, Vardagsfilosoferande

Den här veckan också

hyatt-ziva-los-cabos

Det lutar åt att den här veckan blir ännu mer hektisk än förra veckan, så nu kör jag ett till veckoschema för att få lite struktur på tillvaron.

MÅNDAG:
Idag är det jobb, jobb, jobb till en antagligen ganska sen timme och sen måste jag hem och packa….

TISDAG:
…för imorgon åker jag till Cabo San Lucas i Mexiko! Det är en pressresa eftersom Southwest Airlines börjar flyga direkt mellan San Diego och Cabo imorgon och de ville bjuda med några lokala journalister på premiärflighten. Jag tar med min kompis Sarah och vi får bo på finhotell (se bild ovan) och äta finmiddag. Är så peppad på detta.

ONSDAG:
Dag två i Cabo. Förhoppningsvis hinner vi med att relaxa lite innan flyget hem igen går, även om jag nog mest kommer behöva jobba. Men jag tänker mig att jag helt enkelt tar med laptopen till poolen?

TORSDAG:
Tillbaka på kontoret för jobb, jobb, jobb och sen är det hem och packa som gäller IGEN…

FREDAG:
…för på fredag eftermiddag tar jag och Katie hojarna till Arizona för att se Grand Canyon. Eller, det har i alla fall varit planen de senaste veckorna, men nu ser det ut som att det ska bli kallt och regnigt hela helgen och det känns inte så kul. Det här börjar kännas ganska exakt som mitt Grand Canyon-försök förra året, då det var fint väder hela månaden utom den enda dagen jag försökte åka dit, då snöade det. Så vi håller koll på prognosen och om det inte blir bättre innan onsdag så tar vi detta nästa helg istället. Vi har hotellrum bokade för båda helgerna just in case.

LÖRDAG:
Om allt går som planerat (vilket det alltså eventuellt inte gör) så vaknar vi i Phoenix, AZ på lördag och kör sedan 4 timmar norrut till Grand Canyon. Så om vädret kunde samarbeta vore det fint, kthx.

SÖNDAG:
Söndag blir en lång dag eftersom vi måste ta oss hela vägen hem igen. Det är över 700 kilometer på hoj i ett kör, vilket är ganska mycket. Men jag har gjort det förr så det ska nog gå igen. Sen kommer jag ganska garanterat behöva ta igen en del sömn, men det får väl bli nästa vecka.

Äventyr, Motorcyklar

Grand Canyon 2: Revanschen

IMG_3493-Edit

För knappt ett år sen åkte jag och min kompis Genevieve på ett fyradagars motorcykeläventyr till Arizona för att få se Grand Canyon. Men vi kom inte längre än till Flagstaff, som ligger lite drygt 10 mil söder om Grand Canyon, eftersom det började snöa på vägen dit och sen inte slutade förrän nästa morgon, och då var det fortfarande snö på marken och alldeles på tok för kallt för att åka längre upp i bergen.

Jag var inte så glad över detta eftersom jag var helt inställd på att checka av GC från min bucket list innan jag fyllde 30. Men så blev det alltså inte.

Men skam den som ger sig. I slutet av den här månaden har jag och min kompis Katie bokat in en ny tur till Grand Canyon, så håll tummarna för att vädret samarbetar den här gången! Det blir en betydligt kortare resa – vi åker från San Diego fredag eftermiddag och kommer hem igen söndag, vilket innebär att vi kommer köra omkring 180 mil på motorcykel på bara lite mer än två dagar. Det är ganska mycket. Men så länge det inte snöar kan jag faktiskt inte tänka mig något jag hellre skulle vilja göra här i livet.

Äventyr, Bra saker, Vardagsanekdoter

Dagen då jag träffade en Spice Girl

Igår gjorde jag detta knäppa: tog ledigt från jobbet för att åka till LA och vara med i ett avsnitt av America’s Got Talent.

20170329_125323

Jag och typ 15 andra tjejer hade blivit tillfrågade om att vara med i en scen i det första avsnittet av nästa säsong av AGT, och det kan man ju inte direkt säga nej till. Så onsdag morgon tog jag hojen tillsammans med 4 kompisar från San Diego till Pasadena för att möta upp med resten av gänget.

agt5

Hela grejen gick ut på att vi skulle eskortera Simon Cowell, en av kändisdomarna, fram till röda mattan.

20170329_134145

Jag har varit med på tillräckligt många filminspelningar vid det här laget för att vara beredd på att det mest går ut på att sitta och vänta på sin tur. Så det gjorde vi, i skuggan eftersom det var sjukt varmt ute.

IMG_33911
Jess och jag passade även på att köra en hard stance på röda mattan medan vi väntade.

20170329_143611

Efter några timmar var det äntligen dags att börja filma. Vi fick poliseskort för att köra bakom “Simon” (fast egentligen var det inte han utan en body double) medan en kamerabil körde bredvid och filmade.

IMG_20291

De tyckte att den röda hjälmen jag hade med mig var för färgglad så jag fick ha på mig den här fåniga saken istället. Aja. Det kommer ju bara att visas på nationell TV, så no big deal… ¯\_(ツ)_/¯

20170329_150606

Inte världens sämsta gäng att få hänga med en hel dag om man säger så. Jag kände alla utom kanske 3 personer sen tidigare, men vi bor alla ganska utspritt i södra Kalifornien och träffas inte så ofta så det var som en fin liten reunion.

agt1

Sen fick vi sitta och vänta igen. Vilket var helt ok, för sen hände den bästa grejen någonsin, nämligen detta:

agt3

VI FICK TRÄFFA MEL B FRÅN SPICE GIRLS!!! Hon är en av domarna på America’s Got Talent vilket var huvudanledningen till att jag ville göra den här grejen. Jag var så peppad på möjligheten att få träffa en Spice Girl IRL att jag tjatade på så många personer som jobbade på den här produktionen att de till slut gick med på att hämta Mel B åt oss. SCORE! Hon var skitsnygg och cool och KOLLA hon håller armen om mig på fotot! *Starstruck*

melb

OCH! Mel B kommenterade på min kompis Jaimes Instagramfoto! De flesta av oss på bilden är omkring 30 och växte upp under Spice Girls-eran, så det här var en ganska stor grej för oss.

20170329_163405

Till slut dök även Simon Cowell upp och körde hoj med oss i typ en minut innan han försvann iväg igen.

20170329_160822

Och här gör Mel B sin entré på röda mattan framför en massa barn, som för övrigt skrek och jublade åt oss också. Det var fint. Om jag kan inspirera en enda liten flicka att bli en tatuerad bikertjej när hon blir stor så har jag gjort mitt jobb! Så, i sammanfattning var detta kanske min bästa onsdag någonsin. Avsnittet kommer att visas på amerikansk TV 30 maj, och förhoppningsvis klipper de inte bort oss. Ha!