Categories
Äventyr Resor

En annan sorts Corona…

Tack för alla peppande och stöttande kommentarer på förra inlägget, de hjälper. Steve verkar må lite bättre den här veckan? Vi ska tillbaka till veterinären på torsdag, så vi får se hur det ser ut då. 

Nu till något helt annat.

För lite över en vecka sen befann jag mig på en strand i Mexico med en kall Corona i handen. Nu sitter jag hemma med en mild förkylning och försöker undvika att gå ut så att folk inte ska tro att jag har coronaviruset. Skulle absolut inte få för mig att resa någonstans pga risken, och vill egentligen helst inte vistas bland folk alls. Så snabbt saker och ting kan förändras ändå? 

Så här såg det i alla fall ut för en dryg vecka sen.

Vi var 10 personer som reste från San Diego till Sayulita (ungefär halvvägs ner på Mexicos västkust) för att hälsa på våra kompisar Zeb och Fafay som äger ett hotell där. Pacific Nomads heter hotellet, och det ligger precis vid stranden. Här en gruppbild i hotellpoolen (tillsammans med hunden Falkor som dricker skvättande poolvatten på den här bilden, han försöker inte mörda någon, jag lovar). 

En av dagarna åkte vi in till Sayulita (vi bodde precis utanför) och turistade oss. Titta vilken fin liten buss.

Det hängde fortfarande Mardi Gras-dekorationer överallt. 

Och vi åt lunch på en restaurang precis vid havet. Jag beställde en burrata-pizza som var så. himla. god. Har som personlig regel att om det finns en köttfri rätt med burrata på en meny måste jag beställa den. Slår aldrig fel.

En annan dag bokade vi in oss på en 7 timmar lång kryssning på en tvåvånings-partybåt med öppen bar och rutschkanor på sidorna. 

Båten la till vid Islas Marietas, en nationalpark som består av ett par öar fulla med stränder och grottor som vi fick utforska. Många gruppbilder blev det!

Tillbaka på båten fick vi hoppa i vattnet. Det var kul! Och skönt. Så himla fint väder, runt 28 grader i luften och svalkande men inte kallt i vattnet. 

Jag var så lycklig över att få vara i havet. Trots att man var tvungen att ha flytväst på sig i vattnet kring nationalparken. 

En annan dag tog vi en promenad längs stranden precis nedanför hotellet. 

Jag hade bränt mig rätt rejält i solen på båten dagen innan, trots att jag är helt paranoid när det kommer till solskydd och typ aldrig går utanför dörren utan minst SPF 50 på hela kroppen. Och trots att jag hela tiden smörjde in mig på nytt efter att ha badat. Trodde solen var min vän, men icke. 

På kvällen åt vi tacos. Eftersom halva vår grupp är veganer eller vegetarianer och nästan alla restauranger på kusten mest serverar fisk och skaldjur fick vi improvisera med en del grönsakstacos. Det blev gott dock. 

Jag har rest så mycket med den här kompisgruppen att vi alla kan varandras rutiner. Jag tillhör det gänget som alltid vaknar tidigast på morgonen, och vi satt tillsammans på takterrassen och tittade på soluppgången varje morgon medan vi var här. Så också den sista morgonen.

De flesta skulle stanna ett par dagar till, men jag och Paul, Lexy och Alexis skulle flyga hem på måndagkvällen. Så medan alla andra hajkade till ett vattenfall tog vi hyrbilen till Puerto Vallarta, staden där flygplatsen ligger, och turistade oss. Drack några öl och åt glass på boardwalken, såna grejer.

Jag hade för övrigt varit lite orolig för att det skulle vara konstigt att resa tillsammans med Paul. Vi bokade ju den här resan innan vi gjorde slut. Men det gick hur bra som helst. Vi fick ett rum med separata sängar och pratade en massa och jag är så glad att vi kan vara kompisar och fortfarande ha en så bra relation. Det har verkligen den enklaste separationen någonsin?

Drack Corona för att stödja en öl som plötsligt har fått en massa dålig PR, men som jag trots allt har tatuerad på kroppen.

Nu är jag hemma igen och har väl aldrig känt mig så glad över att jobba hemifrån som i dessa virustider. Skriver mer om detta senare.

Categories
Äventyr Nära döden-upplevelser

Nära döden-upplevelser och solnedgångar i öknen

Nu blir det mycket offroadande på bloggen, ni får ursäkta. Är bara så glad att jag har hittat en hobby som kombinerar två av mina favoritgrejer: köra motorcykel och att vara i öknen. Gjorde båda två den här helgen, och fick dessutom uppleva något av det läskigaste jag någonsin varit med om. Vi tar det från början.

I lördags var vi ett gäng som åkte till Ocotillo Wells (mitt ute i ingenstans, typ två timmar rakt ut i öknen från San Diego) för att campa. Alla hade med sig sina minsta hojar.

Här är till exempel Tasha på sin pyttelilla Honda Trail 70. Och kolla solnedgången? Anledning #18792 till att jag älskar öknen.

Så här såg det ut åt andra hållet, som att himlen stod i brand. Och här är för övrigt mitt nya tält som jag köpte speciellt för detta tillfälle. P fick mitt gamla i separationen. Hade även skaffat mig en stor uppblåsbar madrass som verkligen var en game changer. Jag brukar inte gilla att campa eftersom jag alltid sover kasst i tält. Det beror nog dock mest på att jag mest brukar köra motorcykelcamping och då kan man inte ta med så mycket grejer, bara vad som får plats på hojen. Nu körde vi truck ut och jag hade med kudde, madrass och en extra filt. Sov PRIMA. 

Nästa morgon dök det upp mer folk med fler fordon, och det här finfina gänget turades om att köra runt och testa på det som fanns tillgängligt. 

Efter lunch tog vi ut alla fyrhjulsdrivna fordon på en ökentur. Ocotillo Wells är ett så kallat OHV-område. OHV står för off-highway vehicle, så såna här områden är alltså till för folk som vill ut och köra offroad. Ocotillo Wells är runt 350 kvadratkilometer stort, och fullt av kullar och sand och hopp och annat roligt.

Nu till det läskiga som hände. Efter att den här bilden togs började vi köra tillbaka till vår campingplats. Hela gänget var uppdelade på fyra olika fyrhjulsdrivna fordon, förutom en snubbes 12-åriga son som körde sin dirtbike. Ingen såg vad som hände, men på något sätt lyckades 12-åringen krascha sin hoj. Jag och A var först på plats, vi såg honom ligga orörlig vid sidan av vägen och sprang fram för att kolla så att han andades. Jag trodde på riktigt att han hade dött, att vi skulle komma fram till någons döda barn. Det var så sjukt. jävla. läskigt. Killen var medvetslös men när vi vände på honom för att kolla hans puls hörde vi att han andades. 

Vi ringde 911 och under tiden började killen vakna till. Han blödde från näsan och hade svårt att prata, men visade att han ville att vi skulle ta av honom hjälmen. De flesta som kör motorcykel vet att om någon har varit med om en olycka ska man aldrig ta av dem hjälmen, det kan göra mycket större skada, speciellt om de har skadat ryggraden eller nacken. Men killen kunde röra på nacken så vi tog av hjälmen så försiktigt vi kunde. Sen satt jag bredvid honom och höll honom i handen och pratade med honom, han förstod inte alls vad som pågick.  

Eftersom vi var mitt ute i öknen gick det inte att få dit en vanlig ambulans, så de kom och hämtade upp honom i ambulanshelikopter. Jag ville gråta hela tiden för att det var så hemskt, men höll mig lugn för killens skull. Vi fick veta nästa dag att han hade klarat sig undan med en hjärnskakning TACK OCH FUCKING LOV. All hans säkerhetsutrustning hade spruckit i kraschen, inklusive hjälmen och stövlarna, men den räddade garanterat hans liv och ben. 

Jag hatar att känna mig hjälplös, så nu tänkte jag försöka hitta någon sorts kurs att gå i första hjälpen och allmän krisberedskap. Hoppas såklart att detta aldrig händer igen, men eftersom typ alla mina hobbies är farliga kan det verkligen inte skada att vara bättre förberedd i fall att. 

En sjuk grej: om man inte har speciell ambulanshelikopterförsäkring så kan en sån här resa kosta flera hundra tusen kronor (!) i USA. Så inte nog med att man behöver oroa sig över sina skador, man får dessutom en räkning som de flesta aldrig kommer ha råd att betala. Det här landet alltså. 

Det här var i alla fall en väldigt traumatisk upplevelse för alla inblandade, inte minst för killens pappa som inte heller verkade fatta vad som hände. När vi andra hade lugnat ner oss en smula åkte vi hemåt igen. Precis i lagom tid för en till ökensolnedgång. 

Categories
Äventyr Bra saker

Hur många nationalparker besökte jag 2019?

Medan jag ändå bara ligger här på soffan och växlar mellan frossa och svettningar (kul semester detta, verkligen!) så tänkte jag passa på att göra några årssammanfattningar. Vi kan börja med detta: Mitt mål för 2019 var att besöka 10 nya nationalparker. Hur det gick? Bra OCH dåligt.

Här kommer alla nationalparker jag besökte i år:

Projektet drogs igång med pompa och ståt sista helgen i mars, dvs så fort det var tillräckligt varmt för att ta sig utanför San Diego på motorcykel. Katie, Jordan och jag tog en långhelg och körde genom Death Valley National Park. På vägen hem körde vi även genom Joshua Tree National Park, men där har jag som bekant redan varit många, många gånger så den var inte ny. 

I slutet på maj begav sig det här gänget ut på en 10 dagar lång roadtrip där vi hade planerat att besöka minst 5 nationalparker. Men eftersom vi hamnade mitt i en snöstorm i norra Arizona fick vi ändra hela vår route i sista sekunden. Vi blev tvungna att skippa Utah och Colorado eftersom det var så mycket snö där plötsligt, och åka österut in i New Mexico istället. Därmed förlorade vi minst tre av de planerade nationalparkerna. Vi lyckades i alla fall ta oss till Zion National Park, men den var inte heller ny för mig.

På samma roadtrip tog vi oss djupt ner i en grotta! Carlsbad Caverns National Park i New Mexico. Det var coolt. Men i allmänhet är jag mindre peppad på grottor än storslagna landskap.

En till nationalpark hann vi med på den här resan, nämligen Saguaro National Park i Arizona. Där var det plötsligt 43 grader varmt, det var en enorm kontrast till den snöstorm vi tog oss igenom i samma delstat en vecka tidigare. 

I augusti, bara en vecka efter att jag kom hem från en månad i Sverige, åkte Paul och jag till South Dakota för att hänga på Sturgis i några dagar. En av mina favoritgrejer på den här resan var att få köra hoj genom Badlands National Park. Som att befinna sig i ett månlandskap. 

En månad senare var jag i en annan nationalpark, i en annan delstat, på en annan hoj. I September gjorde jag en solo-miniroadtrip genom Oregon och Washington och hamnade här, i Mount Rainier National Park. Det var regnigt men otroligt vackert.

Sen blev det oktober och Katie och jag gav oss iväg på vår episka Kalifornien-roadtrip (som jag nästan helt har glömt att blogga om, sorry). Vi tog en omväg på 200 mil för att ta oss till Babes Ride Out och prickade in fyra nationalparker på vägen. Här är vi i Sequoia National Park, som väl i och för sig mest är känd för sina stora träd och inte vad nu detta är.

Samma dag hann vi även med en liten sväng in i Kings Canyon National Park, som ligger precis bredvid Sequoia. 

Sen hamnade vi då i ett av hela årets höjdpunkter för mig: Yosemite National Park. Jag hade aldrig varit här innan och hade väl ärligt talat inte varit överpeppad på att åka hit heller (har alltså bott i Kalifornien i 11 år och aldrig varit i Yosemite innan). Men jag insåg ganska snabbt varför: Det GÅR inte att göra det här stället rättvisa på bild. Alltså, det är omöjligt. Det är så enormt storslaget och mäktigt och överdådigt i IRL, men på bild ser det liksom bara ok ut? Sånt mindfuck. 

Den sista nationalparken vi prickade av på den här resan var Pinnacles National Park, en av de nyare, mindre och minst besökta nationalparkerna i USA. Den var lite konstig. De flesta nationalparker är stora, med ordentlig infrastruktur och personal, och man måste stanna och betala en avgift för att bli insläppt (om man inte har ett National Park Pass, vilket vi såklart har, det här projektet skulle bli väldigt dyrt annars). Här fick man istället köra rakt in och gå in och betala på ett pyttelitet visitor center, men det skulle ju vara lätt att skippa om man inte är så ärligt lagd. Det gick inte heller att köra genom parken och komma ut på andra sidan. För att se något fick man parkera och vandra upp i bergen en sväng. Min kamera gick dessutom sönder här så ni får en GoPro-bild istället. Pinnacles var fint, men kändes mer som ett nationalmonument (de är ofta lite mer “vilda” och mindre uppstyrda) än en officiell nationalpark. 

En av årets första nationalparker blev även en av de sista. I november tog jag omvägen genom Joshua Tree National Park igen på väg hem från Vegas

Om ni inte har räknat blev resultatet alltså så här:

Nya nationalparker: 9
Tidigare besökta nationalparker: 2
Totala besök: 12

Ger mig själv ett B+ i betyg även om jag inte nådde riktigt ända fram den här gången. Är i alla fall nöjd med att jag fick köra motorcykel till/genom alla de 11 nationalparker jag besökte i år. Det är det överlägset bästa sättet att uppleva dem på, i alla fall om ni frågar mig. 

Categories
Äventyr Motorcyklar

En liten weekend-roadtrip till Las Vegas

Nu har jag varit ute på äventyr igen. Jag behövde åka till Las Vegas för en jobbgrej och passade på att ta en extra dag ledigt och göra en roadtrip av det hela. I fredags tog jag och en kompis hojarna först österut och sen norrut. Vi tog den längsta, men absolut trevligaste, vägen till Vegas, med så lite motorvägskörning som möjligt. Omkring 70 mil genom öknen blev det den första dagen. 

Vi fick se en fin ökensolnedgång på vägen. Det är fortfarande varmt och skönt ute på dagen, men solen går ner vid 16:30 så man får ta tillvara på dagsljuset. 

Från helt tom öken till neonljus och märkliga konstinstallationer i Las Vegas, bara sådär.

Nästa morgon vaknade vi tidigt och åkte hit, till Hoover Dam som ligger en knapp timme från Vegas på gränsen till Arizona. Jag har velat se Hoover Dam hur länge som helst men aldrig haft vägarna förbi, trots att jag har varit i Vegas en miljon gånger. Nu blev det äntligen av! Det var enormt storslaget, som väntat.

Vi tog en guidad tour som gick ner i själva kraftverket, inuti dammen. Allt var väldigt imponerande, till exempel hur man byggde den här dammen på 1930-talet och den blev klar flera år innan utsatt datum. 

Jag var nog ändå mest imponerad av den här bron. Älskar dramatiska broar. 

Här befann jag mig i Arizona och tog ett foto på Nevada. Dagen innan hade vi varit i Kalifornien, så det blev tre delstater på två dagar. Ändå rätt bra jobbat. 

Efter Hoover Dam fick vi skynda oss tillbaka till downtown för att hinna med jobbgrejen jag var i Vegas för att göra, nämligen att gå och kolla på Tim Burton-utställningen på The Neon Museum. Den var fin. Mer om detta kommer i en artikel för Roadtrippers inom de närmsta veckorna. 

Sen var det plötsligt söndag och dags att ta ytterligare en omväg hemåt. Motorvägen mellan San Diego och Las Vegas är så själakrossande tråkig att jag hellre kör 20 extra mil än utsätter mig för den. Tur att man kan ta småvägar genom öknen istället. Här är vi mitt i ingenstans i Mojaveöknen.

När man ändå är på Route 66 är det obligatoriskt att stanna och ta ett foto på Roy’s. 

Vi avslutade med att köra genom Joshua Tree National Park mitt under pågående solnedgång. Det var så fint. Det här är en av mina favoritplatser i hela världen, så det var värt omvägen trots att det blev kolsvart precis efter det här fotot och vi fick köra de sista 3 timmarna i mörker. Fin helg!

Här får ni en liten film också:

Categories
Äventyr Motorcyklar

Slingriga grusvägar i bergen

Den här bloggen börjar bli något av en aktivitetsdagbok, ni får ursäkta. Men eftersom jag just har köpt en dirtbike så ville jag testa att faktiskt ge mig ut och köra den, så det gjorde jag i lördags. Hojen får bara köras offroad, inte på gatan, så jag lastade upp den i en kompis pickup och så körde vi söderut. 

Vi körde uppför ett berg på en brant, slingrig grusväg. Det var otroligt vackert. Ju högre upp vi kom, desto vackrare blev utsikten med en sjö och Stilla Havet åt ena hållet och berg och Mexiko åt det andra. Det här är nog det som lockar mig mest med att köra offroad, att man får se så många fina landskap som man inte kommer åt från vanliga asfalterade vägar. Det var min upplevelse när jag hängde med på Rebelle Rally förra året också, så mycket orörd natur här ute som de flesta människor aldrig får chansen att se. 

Vägen var dock i ganska dåligt skick så jag körde extremt långsamt. Min betydligt mer erfarna kompis fick stanna och vänta på mig med jämna mellanrum. Det är märkligt ändå, jag är så himla bekväm på en 400-kilos Harley, kan köra hur fort som helst och hur långt som helst och känna att jag har total kontroll. Men på den här lilla Yamahan som väger typ 80 kilo fegar jag ur totalt.

Det har såklart med underlaget att göra, det är mycket lättare att köra asfalt än grus. Måste vänja mig vid att slira runt i gruset och ta mig runt/över hål och andra ojämnheter i marken, och att kunna ta lutande svängar utan att sladda. Det strider verkligen mot alla mina instinkter. 

Men det var kul! Det var runt 27 grader varmt ute, så väldigt svettigt. Men ser fram emot att ha en ny, rolig aktivitet jag kan ägna mig åt hela vintern. 

Categories
Äventyr Motorcyklar Resor

Motorcykelroadtrip genom Kalifornien, dag 1-2

Förra lördagen lämnade Katie och jag San Diego och körde norrut. Den första (och sista) dagen på våra roadtrips är alltid den sämsta eftersom vi försöker ta oss så långt hemifrån som möjligt så själva roadtrippen kan börja “på riktigt”. Det här innebär oftast många timmar och mil på trist motorväg. Men vi brukar i alla fall försöka pricka in något fint att se på vägen så dagen inte känns helt bortslösad. Den här dagen fick det bli Red Rock State Park som ligger ca 40 mil norr om San Diego. Titta vilka fina klippor!

Efter Red Rock körde vi av motorvägen och fortsatte norrut på slingriga småvägar. Vi hamnade vid en fin liten affär mitt ute i ingenstans där hela verandan var full av katter, inklusive en sprillans ny kull kattungar. ÅH.

Vår destination för dagen var Kernville, en liten stad precis vid Kern River. Vi planerade den här resan för flera månader sen, innan vi insåg att detta var samma helg som Kernville Kampout, ett stort motorcykelevent som anordnas här varje oktober. Så eftersom vi ändå var i krokarna knallade vi ner till camingplatsen och sa hej till lite folk vi kände, drack lite gratisöl, och kollade på dragkamp. 

Nästa dag var det dags att börja roadtrippa PÅ RIKTIGT. Vi körde norrut från Kernville på några av de slingrigaste vägar jag någonsin kört. Det var helt tomt ute, inga bilar någonstans, bara en miljon ekorrar som sprang fram och tillbaka över vägarna. 

Vår första destination för dagen var Sequoia National Park. Nu är jag lite skadad eftersom jag har besökt flera av USA:s vackraste nationalparker det här året, så denna kändes inte riktigt lika spektakulär som vissa andra. Men fortfarande extremt fint såklart. 

Många gigantiska träd, sånt gillar man ju. 

Vi hann även med en liten sväng genom Kings Canyon National Park. När vi landade på vårt hotell utanför Fresno den kvällen var både Katie och jag helt utmattade. Vi räknade ut att vi hade kört hårnålskurvor nonstop i nästan 40 mil, omkring 7 timmar i sträck, vilket är extremt fysiskt påfrestande. När vi gick och la oss hoppades vi på färre kurvor och fler raka vägar nästa dag, det har verkligen aldrig hänt förut. 

Categories
Äventyr Sportrelaterat

Jag har (eventuellt) en ny hobby!

En av mina bättre egenskaper, om jag får säga det själv, är att jag är bra på att ta tag i saker. Jag klagar visserligen ganska mycket, men om det jag klagar på är något som jag själv har möjlighet att förändra så brukar jag se till att göra det. 

Som häromdagen när jag klagade på att jag var rastlös och inte promenerade någonstans och behövde hitta på något att göra för att komma ut ur huset. Dagen efter gick jag 8 kilometer genom North Park (området där jag bor) — visserligen till en bar och tog en öl, men ändå. Det kändes bra.

Och idag gjorde jag något som egentligen är helt out of character för mig, men nu tänkte jag testa något nytt. Jag har nämligen anmält mig till en 15 veckor lång kurs i…….. wakeboarding!

Jag vet, otippat va? 

Fram tills för bara några veckor sen hade jag aldrig åkt wakeboard. Jag har åkt snowboard i 20+ år, men det är ju mycket lättare. Man behöver till exempel inte en båt. Men när jag var med familjen ute på landet förra månaden tog vi båten ut på klipporna ett par dagar. Min pappa och kusin åkte vattenskidor och min lillebror åkte wakeboard, och jag tänkte att det väl var lika bra att prova. 

En rolig grej med mig och min brorsa är förresten hur olika våra personligheter är. Vi har ungefär samma typ av hobbies och är bra på ungefär samma grejer, men våra approacher är varandras raka motsats. Petter är extremt självsäker (han har liksom inte ett ödmjukt ben i kroppen) och går in i nya situationer och aktiviteter med ett mindset där han är 100% säker på att han genast kommer att vara bäst i världen på sagda aktivitet. Med varierande resultat, men ändå.

Jag är å andra sidan väldigt ängsligt lagd. Får lätt ångest över nya situationer och försöker alltid hitta ett sätt att backa ur i sista sekunden för att slippa stressen och nervositeten. Nu är jag dock extremt medveten om den här egenskapen hos mig själv, så jag brukar få föra en inre dialog där jag liksom övertalar mig själv att det ska bli kul och att jag aldrig ångrar efteråt när jag har provat något nytt.

(Paul har för övrigt kommit på världens bästa sätt att få mig att göra saker som jag egentligen vill göra, men som min inre fegis försöker få mig att undvika. Han säger bara: “Yeah, you’re right… women probably can’t do that anyway.” Och fast jag VET att han skämtar och bara försöker trycka på mina känsligaste knappar så funkar det varje gång. Jag MÅSTE bevisa att kvinnor visst kan göra det, vad det nu är.)

Jag bestämde mig i alla fall för att prova att åka wakeboard. En grej som hjälper (och som jag rekommenderar till andra ängsliga personer) är att vara ordentligt förberedd, så när grabbarna var ute och körde passade jag på att googla hur man egentligen åker wakeboard. Var mest orolig över att inte lyckas komma upp till stående på brädan. Så jag hittade en YouTube-video som jag tittade på två gånger precis innan jag spände fast brädan och hoppade i vattnet. 

Och det gick hur bra som helst! Gjorde precis som killen i videon hade sagt och kom upp på första försöket! Och ramlade inte en enda gång! 

När jag simmade i land efter två turer kunde jag inte sluta le. Det var så himla roligt. Sen hade jag rätt rejäl träningsvärk i hela kroppen i ett par dagar, men det var det värt. 

Sen jag kom hem till San Diego har jag försökt hitta ett ställe där man kan åka wakeboard, och igår hittade jag äntligen en kurs som hålls genom ett av universiteten här i stan. Det är ju egentligen nästan slöseri att bo så här nära Stilla Havet och inte utnyttja det. Så nu tänker jag göra det. Kursen börjar nästa vecka men då är jag i Ohio på en jobbgrej, så ni får en uppdatering om hur det har gått om några veckor helt enkelt, vare sig ni vill eller inte.

Categories
Amerika Äventyr Resor

En emotionell bergochdalbana i South Dakota

Är hemma från South Dakota igen och känner mig allmänt utmattad. 

Sturgis var… en upplevelse. För de som inte känner till Sturgis Motorcycle Rally är det alltså en av världens största motorcykelträffar. Den har ägt rum varje år de senaste 79 åren (!) i South Dakota. Jag har länge haft på min bucket list att åka dit, så när jag fick ett erbjudande om att åka dit i jobbet, och dessutom ta med mig Paul, gick det liksom inte att tacka nej. 

Nu har vi varit där. Och jag vet inte om jag skulle vilja åka tillbaka igen. 

Jag brukar tänka att det finns två stora subkulturer inom bikerscenen i USA. Dels finns det den yngre generationen, som jag tillhör, där kvinnor är den störst växande demografin och där många är mer liberala och öppensinnade. Och dels finns det den äldre generationen, där kvinnor kallas “old ladies” och främst sitter bakpå sina snubbars hojar. I den här svängen är det väldigt mycket machomän på stora Harleys, mycket läder och amerikanska flaggor och bara allmänt väldigt mycket USA-patriotism.  

Det är den senare generationen som i huvudsak åker på Sturgis. Och idag, år 2019, handlar mycket av deras “kultur” om att vara extrema Trump-anhängare. 

Folk åker runt med Trump-flaggor på sina hojar, och MAGA-kepsar och Trump-tischor. Paul och jag har pratat mycket om det här de senaste dagarna, eftersom det har varit så svårt att värja sig. Vi som är ett par progressiva vegetarianer från Kalifornien passar liksom inte alls in, och vill för den delen inte passa in heller. Paul brukar påpeka att när hans pappa var ung biker på 70-talet var motorcykelscenen en subversiv anti-kultur. Det handlade om att “stick it to the man”, lite på samma sätt som punken. 

Dagens bikers har tydligen glömt detta, för Trump ÄR “the man” (och dessutom en rik New Yorker som bor i en våning av guld) och de dyrkar honom som en gud. Det är bara så jävla… konstigt. Och läskigt, och deprimerande. Det blir så tydligt för oss varje gång vi lämnar San Diego att vi bor i en liberal bubbla, medan stora delar av landet är hjärntvättat av Fox News hatpropaganda. Kolla bara på den här vederstyggelsen som körde runt och spred sin MAGA-rasism hela eventet:

Men om man bortser från alla Trump-anhängare (vilket jag måste göra för att ens kunna bo i det här landet och inte helt förlora förståndet) så var South Dakota otroligt vackert. 

Vi fick låna hojar av Indian Motorcycles. Jag valde en liten blå Scout eftersom jag hade hört att den skulle vara trevlig att köra på slingriga vägar med tighta kurvor. Och det var den! Paul tog en lite sportigare variant. Den första dagen körde vi genom South Dakotas Black Hills där det finns extremt fina vägar. Vi åkte även genom Custer State Park där vi hittade den här fina sjön.

Vi lyckades också ta oss till Mount Rushmore (som man ser i bakgrunden på första bilden ovan), så jag fick checka av ytterligare en grej från min bucket list. 

Det var varmt som tusan och fullt av gamla gubbar på enorma Harleys som körde jättelångsamt genom kurvorna. Men ändå så himla fint. Tog Needles Highway och körde alla hårnålskurvorna så snabbt det gick bland all trafik. Min lilla hoj var perfekt för detta ändamål, precis som utlovat.

På kvällen såg vi Snoop Dogg spela inne på festivalområdet. Sån märklig bokning för den här publiken, men det var skitbra och till och med alla rednecks verkade älska det. Paul och jag åkte zipline över publiken medan Snoop spelade (en till grej som kanske hade varit med på min bucket list om jag hade vetat att det ens var en möjlighet). 

Nästa dag tog vi oss nästan 20 mil söderut, via en motorväg där hastighetsgränsen var 130 km/h. Det tyckte min lilla hoj INTE om. Vi kom i alla fall fram till vår destination för dagen: Badlands National Park. 

Jag har ju som nyårslöfte att besöka 10 nationalparker i år, så vi passade på när vi var i närheten av en vi annars aldrig skulle ha vägarna förbi. Och Badlands var så. sjukt. vackert. Som att befinna sig på en annan planet. Och det låg bergsgetter och vilade sig uppe på klipporna med jämna mellanrum.

De här dagarna i South Dakota var lite som en bergochdalbana. Blandade överdoserna av högljudda Trump-anhängare med storslagen natur och fantastisk motorcykelåkning. 

Nu ska jag sätta mig och skriva ett reportage om detta. Men kände att jag behövde ventilera lite på bloggen först. Det är skönt att vara hemma i bubblan igen.

Categories
Äventyr Motorcyklar Resor

Motorcykelroadtrip genom sydvästra USA, fortsättningen

Igår kom vi hem från vår roadtrip. Allt gick strålande, ingens hoj gick sönder och ingen skadade sig eller blev sjuk. Det enda vi hade problem med var som bekant vädret. Vi fick uppleva allt från några få plusgrader, regn, hagel och snöstorm till dryga 40 graders ökenhetta. Vi lyckades i alla fall besöka en massa oerhört spännande platser. Här är några höjdpunkter.

Vi tillbringade en natt i Santa Fe i New Mexico. Min svenska kompis Maya bor där. Jag hade inte träffat henne på flera år så det var fint att ta en öl tillsammans. Nästa morgon gick vi hit, till Meow Wolf. Vet inte riktigt hur jag ska förklara detta, men det är i alla fall en “immersive art experience” som består av olika dimensioner, den ena mer skruvad än den förra. Kan verkligen rekommendera detta till alla som har vägarna förbi Santa Fe (eller Las Vegas eller Denver, de öppnar Meow Wolfs där nästa år). Dock ej om man är känslig för blinkande ljus eller klaustrofobisk, det är mycket krypande genom trånga gångar här. 

Vi var där i ett par timmar och var helt utmattade efteråt. Så himla märkligt ställe. (Jag kommer att skriva en artikel om detta för Roadtrippers, så håll utkik efter den om ni vill veta mer.)

Från Santa Fe åkte vi vidare till Roswell, också i New Mexico. Roswell är känt för den så kallade Roswellincidenten, där ett UFO enligt uppgift ska ha kraschlandat precis utanför staden år 1947. Som ett resultat av detta är Roswell helt UFO-tokigt. ALLT är på alien-tema, inklusive gatlyktorna (se ovan). Vi besökte även the International UFO Museum & Research Center, som är ett väldigt konstigt museum. Det finns ju inte direkt några övertygande bevis för att aliens existerar eller har besökt jorden, så hela det här muséet är liksom hittepå? Roligt, i vilket fall som helst.

Dag 7 började vi med att ta oss ungefär så långt söderut i New Mexiko det går att komma utan att hamna i Texas, till Carlsbad Caverns National Park. Det här är en annorlunda nationalpark som består av en serie stora grottor. Vi tog en hiss 230 meter rakt ner i ett berg, och sen gick vi runt hela grottan. Den är så stor att det tog över ett timme att gå igenom den. Väldigt mäktigt. Och svårt att fota. 

Från Carlsbad körde vi vidare västerut, till en av mina absoluta höjdpunkter på resan: White Sands National Monument. Det här stället består av alldeles vita sanddyner som ser ut som snö. 

Jag har velat åka hit hur länge som helst, och jag är så glad att vi fick till det på den här resan. Och att vädret samarbetade den här dagen!

Nästa dag körde vi söderut och in i Texas en sväng innan vi fortsatte västerut mot Las Cruces och sen tillbaka in i Arizona igen. Har ganska många tankar kring USA i allmänhet och Arizona i synnerhet, saker som jag har funderat på under den här resan, men det får bli ett annat inlägg. Här fokuserar vi bara på höjdpunkterna, annars blir det för långt.

Vi besökte en oerhört fin liten stad i södra Arizona som heter Bisbee. Tänker definitivt skriva mer om detta. Här är en bild på en fin gränd under tiden. 

Vår sista destination var Saguaro National Park utanför Tucson i Arizona. En hel park full av gigantiska saguaro-kaktusar. 

Vi tog en sista gruppbild innan vi körde några timmar norrut till Phoenix genom ökenhettan. Vi har som roadtrip-tradition att avsluta en längre resa med att boka ett lyxrum på något fint hotell, i alla fall jämfört med de billiga skitrum vi har bott på resten av resan. Så sista natten fick vi sova i stora sängar på ett lyxresort, vilket var välbehövligt. Det tar på krafterna att köra hoj exakt hela dagen 10 dagar i sträck. Och sen körde vi hela vägen hem till San Diego igen.

Mer om den här resan kommer! Måste bara sova i hundra år först.

Categories
Äventyr Motorcyklar Resor

Motorcykelroadtrip genom sydvästra USA, dag 1-4

De senaste dagarna har varit en vädermässig bergochdalbana. Vi är som bekant ute på en 10 dagar lång roadtrip genom flera delstater. Vi kan ta en titt på hur de senaste dagarna har sett ut…

Vi började i fredags med att köra hela vägen till Las Vegas. Ingen hade tagit ledigt, så efter jobbet tog vi en lång omväg för att undvika fredagstrafiken på motorväg 15. Kom fram strax innan midnatt. På lördagen hängde vi på Punk Rock Bowling och i den här poolen. Det var fint.

På söndagen var vi dock extremt trötta på Vegas. Vi körde norrut och stannade i Valley of Fire State Park där allt ser ut såhär, helt röda klippor i alla riktningar.

Gruppfoto! Här är hela gänget: Paul, Jordan, Adam, Ace, Kelly, Edy, Lexy, Katie och jag. Fast Lexy hängde bara på de första dagarna, så nu är vi “bara” åtta personer resten av resan. 

Efter Valley of Fire körde vi norrut in i Utah och Zion National Park. Det är svårt att ta foton som gör det här stället rättvisa. Det är en av de överlägset vackraste platser jag någonsin varit på. Katie och jag körde genom Zion en sväng på vår Kanada-roadtrip förra året, men den här gången hade vi inte lika bråttom.

Obligatoriskt gruppfoto igen. Tur att jag alltid har med mig ett kamerastativ.

Hittills hade vi haft väldig tur med vädret, men på måndagmorgonen sa prognosen att det skulle regna exakt hela dagen, med start klockan 9 på morgonen. Så klockan 8 lämnade vi vårt hotell i Page, Arizona och körde hit, till Horseshoe Bend. Det regnade inte ännu, men man såg att det var på väg att börja storma vilken sekund som helst.

MEN! Vi fick se Horseshoe Bend. Det här har varit på min bucket list hur länge som helst. Återigen gör bilderna det inte rättvisa. Så sjukt fin plats.

Sen tog vi oss tillbaka till hojarna och klädde på oss alla regnkläder vi hade med oss. Det skulle visa sig att regnstormen vi körde rakt in i egentligen var en snöstorm. Vi var dock mitt ute i ingenstans, bara en rak väg utan någonstans att stanna och värma sig. Efter 11 mil såg vi äntligen en bensinstation där vi hängde i ett par timmar medan våra fingrar tinade och våra kläder torkade. Jag har nog aldrig frusit så mycket i hela mitt liv. Rekommenderar INTE att köra hoj i flera timmar genom en snöstorm.

Till slut kom solen fram och vi kunde köra vidare. Vi fick dock ändra hela vår planering för resten av veckan. Vi skulle egentligen kört norrut genom Utah och Colorado, men pga all snö bestämde vi oss för att köra rakt österut genom New Mexiko istället. Imorgon vänder vi söderut där det förhoppningsvis är lite varmare. Kanske hamnar vi i Texas, kanske inte! Vi får se.

(Vill ni hänga med på den här resan i realtid kan ni förresten följa mina stories på Instagram. @cylinderella heter jag där.)