Category

Äventyr

Äventyr, Motorcyklar

Födelsedagscamping i öknen

Helgen som gick var så himla fantastisk. Jag fick nämligen göra det absolut bästa jag vet: att åka på hojäventyr i öknen med alla mina bästisar. Paul, Katie och Edy fyller år inom några dagar från varandra så här års, så vi firade alla aprilfödelsedagar med att åka och campa i Anza-Borrego. 

Det var strålande solsken och sommarvärme och vi hade en nästan helt tom campingplats för oss själva. 

Adam och Kelly hade kört sin van ut i öknen med alla våra campinggrejer och stolar och flera kylväskor fulla med mat och öl. Det GÅR att campa med bara motorcyklar, men det blir betydligt bekvämare om någon med bil transporterar alla grejer åt en. 

Det var Katies födelsedag på lördagen, och hennes mamma hade gett henne en låda med hårkritor (?) som hon hade med sig. Paul satte genast igång och målade allas hår i olika färger. 

När det började närma sig solnedgång dök det upp fler personer och vi lagade mat runt lägerelden. 

Lexy och grabbarna beundrade Pauls gula hoj som vi brukar kalla för the Banana Hammock. 

Jag sov knappt någonting pga en jäkla fågel som satt precis utanför vårt tält och förde oväsen precis hela natten. Däremot kan det eventuellt ha varit nyttigt för min rygg att ligga på marken med bara ett tunt liggunderlag, för jag hade inte alls så ont som jag hade förväntat mig när jag vaknade nästa morgon. 

Hela öknen står i blom just nu, ocotilloträd och kaktusar och allt möjligt blommar. Allt det där regnet jag har klagat på i flera månader har i alla fall gett fina resultat. 

10 av mina absolut bästa personer. Blir verkligen helt lycklig i själen av såna här helger.

På vägen hem på söndagen hände något inte helt oväntat: Pauls hoj gick sönder. Det här händer med jämna mellanrum, oavsett vilken av sina fyra hojar han kör. Så vi fick stanna på en bensinstation och ringa bärgningsbil. 

Här satt vi i två och en halv timme i hettan och väntade, men det gjorde inte så mycket. Vi köpte snacks och godis på macken och satt och pratade om allt möjligt. Ingen av oss ville egentligen att helgen skulle ta slut, så nu fick vi lite extra tid tillsammans.

Och jag fick ytterligare ett foto på Paul och hans hoj på en bärgningsbil att lägga till i samlingen. Win win. 

Äventyr

5 helt strålande roadtrips genom USA

Jag fick en fråga från Ebba:

Hej!
Hoppas det är ok att be dig om lite råd. Jag planerar nämligen en roadtrip med min pojkvän som bröllopsresa i höst. Vi gjorde en roadtrip i Cali för några år sedan då vi började i San Francisco och slutade i San Diego, men vi hann också med en avstickare till Yosemite. Nu letar vi efter en ny rutt och jag undrar om du har något bra tips? Vi funderade på att köra East coast, typ Boston till Miami, men jag är lite fundersam kring det då vi inte ska åka förrän i november och det kommer vara så kallt i New England då..! Så om du har något annat bra förslag får du jättegärna säga till. Vi är 30 år och gillar god mat (gärna veg), kultur, berg- och dalbanor, solsken och naturupplevelser.
Tack för kul blogg!

Hej Ebba, tack för kul fråga! Nu när jag jobbar på Roadtrippers så tillbringar jag extremt mycket tid med att planera roadtrips, och delar gärna med mig av alla tips jag har. Här nedan kommer några jag har gjort, kommer att göra i år, eller har som mål att göra någon gång i framtiden.

De flesta borde funka i november, även om det kan vara lite kallt på vissa håll då. Vill man BARA ha sol och värme rekommenderar jag att köra runt Hawaii, Florida eller SoCal-Mexico. Vet inte heller hur länge ni tänkte vara ute och resa, så jag tar med några längre och några kortare alternativ. 

(Obs! Klicka på länkarna nedan för att se alla stopp och annat kul i närheten.)

Southwestern Loop


Var? Sydvästra USA
Hur länge? 10 dagar

Exakt den här roadtrippen håller vi på att planera just nu. Sista veckan i maj bär det av, 6 personer på motorcykel genom 6 delstater på 9 dagar (fast det är nog bekvämare att göra denna på 10 dagar så har man mer tid att stanna och kolla på saker). Denna tur går genom flera nationalparker och monument, så den innehåller mycket storslagen natur. Det blir även en del märkliga grejer, som ett stopp i UFO-staden Roswell, New Mexico. 

Här finns denna resa på Roadtrippers

 

Southern Loop

Var? Den amerikanska södern
Hur länge? En vecka

Om jag hade obegränsat med tid och semester är detta den roadtrip jag helst skulle vilja göra i år, men det blir nog tyvärr inte av förrän nästa år. Man kan börja i Jacksonville, Florida och köra norrut genom Savannah (skyller på bloggen Nostalgifabriken för att jag har blivit helt sjukt sugen på att åka till Savannah) och sen gör man en loop inåt landet och tillbaka ner till kusten. Tänker att det finns en massa fin natur, god mat och roliga grejer att se/göra (Dollywood! Nashville! NOLA!) längs den här rutten. Vill man göra resan längre/varmare kan man köra hela vägen runt södra Florida också. 

Här finns denna resa på Roadtrippers

 

California to Canada

Var? Vertikal cross-country från San Diego till Banff, Kanada
Hur länge? 14-16 dagar

Den här roadtrippen åkte vi på i somras och det är något av det bästa jag har gjort i hela mitt liv. Den är ganska lång, knappt 650 mil, genom 9 delstater (7 i USA och 2 i Kanada) och 2 länder. Vi gjorde hela på 14 dagar på motorcykel och det var helt klart doable. Resan innehåller flera nationalparker, massa fin landsbygd, tomma vägar och typ en miljon vattenfall. Banff National Park, som var vår huvuddestination, är otroligt vacker, och det finns massa god mat i närliggande byar (dock inte så mycket på den amerikanska landsbygden). Antagligen ganska kallt i november dock. 

Här finns denna resa på Roadtrippers

 

SoCal National Parks

Var? Södra Kalifornien
Hur länge? 3-4 dagar

Här är en lite kortare roadtrip, och ytterligare en som jag planerar att göra senare i år. Babes Ride Out, som i vanliga fall brukar vara i Joshua Tree, flyttar det här året till Kaliforniens Central Coast (nummer 1 på den här kartan). Så vi tänkte att vi tar några extra dagar på vägen hem och kör en omväg genom några nationalparker. Den här resan går ju att göra från LA eller var som helst i SoCal egentligen, man måste inte börja i San Diego. Vi åker i oktober, men det borde gå att göra i november också.

Här finns denna resa på Roadtrippers

 

Route 66

Var? Chicago till LA
Hur länge? 1-2 veckor

Det här är en drömresa för mig, att köra hela Route 66 från Chicago till LA (eller omvänt). Har inga planer på att göra detta inom en överskådlig framtid dessvärre, men alla som har chansen borde ta den! Om man gillar americana och 50-talsnostalgi och amerikansk popkultur (och det gör man ju) så rekommenderar jag denna. 

Här finns denna resa på Roadtrippers

 

Lycka till med planerandet!

Äventyr, Motorcyklar

En sista minuten-roadtrip till Death Valley

I lördags morse tog jag, Katie och Jordan hojarna norrut för en tredagars-roadtrip genom Death Valley National Park. Det var en ganska spontan grej för mig. Vi var ju i Norge för bara en dryg vecka sen och jag visste inte om jag skulle vara för jetlaggad eller sjuk eller trött eller bara ha för mycket jobb för att kunna ta ledigt en dag till. Sen bestämde jag mig i sista sekunden för att jag inte ville missa detta. I’ll sleep when I’m dead.  

Första natten skulle vi ta oss ända till Lone Pine, ca 50 mil norr om San Diego. Vi kollade upp fina grejer att stanna och se på vägen, och hittade detta: Fossil Falls. Helt svarta vulkaniska klippor som påminde om Helvetesgapet i Ronja Rövardotter. 

Man fick köra grusväg för att komma dit, till Jordans stora glädje. Han älskar att slira runt på icke-asfalterade vägar på sin Harley. Jag känner mig mer neutral inför detta.

Väl framme i Lone Pine tog vi en öl på det lokala sunkhaket som var täckt i dollarsedlar. Där råkade jag hitta några svenska tjugor mitt bland alla dollars. 

Vi vaknade tidigt nästa morgon för att börja ta oss mot Death Valley. Det var sju plusgrader ute och vi var omgivna av snötäckta berg. Det var fint men kallt!

Väl framme i nationalparken var det betydligt varmare. Vi stannade för att tanka och skala av några lager kläder. 

Plötsligt var det 30 grader varmt och vi befann oss bland en massa sanddyner. Så här glada var Katie och jag över att slippa frysa!

Vi körde runt precis hela dagen och utforskade Death Valley. Det här är verkligen en episk plats, den hetaste, torraste och lägst belägna nationalparken i USA. Stor och storslagen. Det heter liksom Death Valley av en anledning. 

Dagens sista stopp var på Badwater Basin, som är den lägst belägna punkten i Nordamerika, 86 meter under havet. Om man kollar riktigt noga ungefär halvvägs upp på klippan på den övre bilden så sitter den en liten skylt där med texten “Sea Level”, för att verkligen understryka hur lågt vi befann oss. 

Ingen av oss ville åka hem igen, så vi tog den långa vägen hem. Vi körde genom Mojaveöknen som stod i blom tack vare allt regn den här vintern. Vi hann även med en sväng längs med Route 66 på väg till Joshua Tree. 

Sen tog vi ytterligare en omväg genom Joshua Tree National Park där det också blommade något helt galet. Jag har aldrig sett så mycket färg i öknen, det var verkligen fantastiskt. Det var även fint att få köra hoj genom två nationalparker på två dagar. Har ju som mål att besöka minst 10 nya nationalparker i år, och efter den här helgen fick jag checka av en på listan (har varit i Joshua Tree ca 100 gånger tidigare, så den räknas inte).

Nu är jag oerhört peppad på fler roadtrips så snart som möjligt. Det här var en kortis, även om vi för all del hann köra 160 mil på tre dagar. Har ont i ryggen, men det får det vara värt. 10/10 skulle göra igen. 

Äventyr, Jobbrelaterat

Ett kärleksbrev till Grand Canyon

Idag fyller Grand Canyon National Park 100 år, så jag sitter såklart här och drömmer om att få åka dit igen. Jag skrev en kärleksförklaring till den här platsen som nu ligger upp på Roadtrippers Magazine. Ni får gärna läsa! Här är ett utdrag:

President Theodore Roosevelt once called the Grand Canyon “a natural wonder which is in kind absolutely unparalleled throughout the rest of the world.”

Visiting it is a bucket-list item for many—but for me, it was more than that. 

I grew up in northern Europe, where I spent my childhood romanticizing the dramatic U.S. scenery I had only seen in pictures and on television. I was surrounded by pine forest and snow-capped mountains, but I longed for deserts, red rocks, and canyons—and the Grand Canyon represented all of that. In my mind, it was the ultimate metaphor for America: Oversized, unapologetic, aspirational, and truly, mind-blowingly epic.

Läs hela texten här.

Grattis på födelsedagen, Grand Canyon National Park! Hoppas du finns kvar i 100 år till. 

Äventyr, Motorcyklar

En bra dag och en dålig

Det här har varit en helg av kontraster. Vi börjar med lördagen…

Jag vaknade lördag morgon och hade sjukt ont i ryggen. Sen blev det gradvis värre tills jag knappt kunde stå upp. Det gjorde ont att sitta och ligga ner också, men att ligga på rygg var snäppet bättre än alla andra positioner. Så jag låg så här ganska exakt hela dagen och kände mig miserabel. Hunden och katterna turades om att hålla mig sällskap. Snällt. 

På söndagen hade det mystiska ryggontet gått över, så jag gjorde det bästa av min nyfunna kroppsliga frihet och tog hojen på långtur med Katie och Nicole. Vi stannade i Borrego Springs för att äta lunch (och ta kort med palmerna och bergen i bakgrunden).

Vi körde sammanlagt omkring 50 mil, mestadels genom berg och öken. Kanske inte världens bästa idé för ryggen, men det var extremt välbehövligt för själen. 

Idag är det måndag och jag har ont i ryggen igen, men det är i alla fall röd dag pga Martin Luther King Day så jag behöver inte sitta i en kontorsstol hela dagen. Om det här inte blir bättre snart får jag nog uppsöka en läkare och/eller kiropraktor. 

Äventyr

Mitt mål för 2019: Att besöka 10 nationalparker

Jag har ett jobb nu där jag bokstavligen får betalt för att åka på roadtrips. Vi har ett årligt stipendium för alla i företaget där man får 1000 dollar att spendera på roadtrips. Dessutom har vi obegränsat med semester. Jag tänker att jag måste utnyttja allt detta till fullo, så mitt mål för nästa år är detta: att besöka så många nationalparker som möjligt. 

USA har 59 nationalparker som i allmänhet består av den mest spektakulära naturen i hela landet. Jag räknade just och insåg att jag bara har varit i 7 av dem: Joshua Tree, Grand Canyon, Yellowstone, Glacier (måste göra ett inlägg om detta, Glacier var nog min favorit av de nationalparker jag besökte det här året), Grand Teton, Crater Lake och Zion. Tänkte checka av en till på listan under julveckan eftersom jag är ledig och inte har något bättre för mig än att sätta mig på hojen och köra till Saguaro National Park i Arizona. 

Detta betyder att jag har 51 parker kvar att utforska med start nästa år. Kommer helt klart inte hinna med alla på ett år, men tänker att jag kanske försöker se i alla fall… 10? Det finns ett helt gäng här i Kalifornien, plus i Utah och Arizona, som jag enkelt kan ta hojen till. 

Jag gjorde en karta över alla nationalparker på fastlandet (dvs inte Alaska, Hawaii, etc) om någon annan är sugen. Mitt bästa life hack om man planerar en roadtrip genom USA (förutom att ladda ner Roadtrippers-appen) är för övrigt att köpa ett National Parks Pass. Det kostar 80 dollar och ger gratis inträde till alla nationalparker. Annars brukar det kosta runt 30 dollar per park. 

Känner mig redan väldigt peppad på 2019.

Äventyr

Rebelle Rally och kärleken till americana

Nä, fy vad deppigt det har varit här på sistone. Försöker fokusera på något positivt istället, det känns som att det behövs. Så vi kan väl ta en titt på hur det såg ut på Rebelle Rally förra månaden? Mitt reportage om hela eventet ligger uppe på Roadtrippers nu. Det är ganska långt, så här kommer några kortare glimtar:

Den första dagen fick jag åka med en professionell rallyförare och en fotograf. Vi stannade och åt lunch på en torr flodbädd mitt i ingenstans. Det var magiskt. 

Så här såg vår utsikt ut stora delar av tiden. Snötäckta berg i bakgrunden, annars mest bara öken i alla riktningar. 

På kvällarna stannade vi i olika små bergsbyar. Här var vi i Kingston, en liten by i Nevada med ca 100 invånare. Det enda som fanns där var ett Bed and Breakfast och en saloon. Gick såklart dit och tog en öl. De var öppna till klockan 22 eller tills sista kunden gick hem, “whichever comes first”. 

En av dagarna fick jag prova på hur det känns att vara en av deltagarna i rallyt. Jag och en tjej som hette Wendy turades om att köra och navigera hela dagen. Det var extremt utmattande. Vet inte om jag skulle palla att göra detta i åtta dagar som de andra deltagarna.

En av de coolaste grejerna vi såg under dagen var detta: Diana’s Punchbowl, en varm källa i en krater mitt ute i öknen.

På nätterna tältade vi i iskallt ökenklimat. Det var åtta minusgrader den sista natten. Brrrr.

Så här såg det ut en sen kväll på Basecamp 1. 

Det stod vildhästar och betade överallt. Jag har aldrig sett vilda hästar förut, det var en stor upplevelse. 

Vi kan avsluta med den här bilden jag tog inne på en annan liten bar i en annan liten by, denna ännu längre bort från civilisationen än den förra. En grej jag tänker på ofta är det här med americana och hur nära förknippat det ofta är med konservativ politik.

Jag som älskar amerikansk nostalgi och typ knäppa roadside attractions (tänk allt från Route 66 till Harley-Davidson till neonskyltar till Elvis Presley till 50-talsdiners till jukeboxar till ghost towns) har samtidigt så svårt att förlika mig med att så mycket av detta idag liksom “ägs” av människor som röstar på Trump. Typ konservativa vita gubbar i cowboyhatt. Så ser det ut i stora delar av landet. Den här lilla gruvstaden var definitivt ingen undantag. 

Jag hade faktiskt ett långt samtal med min högsta chef om just detta tidigare idag. Han är från England, så vi har liksom bondat över att vi är två europeiska ateister som röstar vänster och samtidigt älskar americana. Vi kom i alla fall fram till att sånt här i bästa fall kan hjälpa till att bygga broar. Folk kan enas i en gemensam kärlek till knäppa små landsbygdsfenomen oavsett vem man röstar på. Jag tror att det behövs i det här landet just nu.

Men ja, det var lite av ett sidospår. Är ni intresserade av att läsa om Rebelle Rally i mer detalj rekommenderar jag som sagt detta reportage

Äventyr

Lite snabba tankar från Rebelle Rally innan det bär av igen

Jag vill skriva ett långt inlägg om Rebelle Rally, det offroad-rally för kvinnor jag fick hänga med på den senaste veckan. Men jag hinner inte just nu, måste packa inför Babes Ride Out som börjar i morgon, och så har jag en massa jobb att ta igen. Jag tänkte i alla fall dela med mig av några bilder under tiden.

Rebelle Rally var helt magiskt, trots att vi min sista natt där tältade i ÅTTA MINUSGRADER. Jag har aldrig frusit så mycket i hela mitt liv. Men innan dess hann jag få se ett helt gäng spektakulära vyer mitt i ingenstans i Nevada, sånt man inte ser från vanliga bilvägar utan måste köra offroad i terräng för att få uppleva: 

Torra, alldeles vita flodbäddar omgivna av snötäckta berg. Sanddyner som tornar upp sig och ser ut att höra hemma mer i Saharaöknen än i Nevada. Vildhästar som står och betar i stora flockar. Höga kullar och djupa dalar. Och mitt i alltihopa, omkring 100 kvinnor från hela världen som navigerar genom terrängen enbart med hjälp av karta och kompass.

Mer om detta senare. Nu måste jag som sagt iväg på nästa äventyr.

Äventyr, Motorcyklar, Resor

Motorcykelroadtrip till Kanada, dag 8-9

Läs del 1 här.
Läs del 2 här.
Läs del 3 här.

Dag 8 på resan vaknade vi i Kanada. Det kändes liksom befriande att vara i ett vänligt land som bedriver mer human politik efter att ha kört genom ett par uberkonservativa amerikanska delstater de senaste dagarna. Det är möjligt att jag inbillar mig, men det var ändå en påtaglig känsla av lättnad. Det här var dessutom första dagen på en vecka som vi inte hade en planerad destination. Vi skulle bo kvar på samma hotell en natt till, så den här dagen var det bara att utforska Banff som gällde.

Men först: fotboll! Det var lördag mitt i VM och Sverige mötte England i kvartsfinal klockan 8 på morgonen vår tid. Det gick ju inte så bra. Men oh well. 

Sen satte vi oss på hojarna och körde mot Banff National Park. Det var lite kallt och ganska regnigt, men det gjorde inte så mycket.

Banff ser nämligen ut så här.

Vi hade ett helt gäng turkosa sjöar på listan över saker att se under dagen. Vi började med denna: Bow Lake. 

Det regnade ganska mycket under dagen, men så fort vi stannade och satte på oss regnkläder så slutade det. Och när vi tog av dem igen kom regnet genast tillbaka. Typiskt.

Nästa stopp var Lake Louise, som är Banffs mest kända sjö. Det var packat med folk men ändå så sjukt mäktigt. Alldeles turkost vatten omringat av granskog och höga, snötäckta berg. Nästa gång kommer jag hit mitt i veckan istället för på en lördag och hyr en kanot att paddla runt i.

Efter Louise tog vi oss till närliggande Moraine Lake, ytterligare ett naturens underverk. Det finns liksom inget jag kan skriva som gör den här miljön rättvisa. Det var bara så jäkla vackert. 

Här står jag och skymmer utsikten.

Här är en till sjö som vi råkade snubbla över när vi stannade för att dra på oss regnkläder för typ tredje gången. Banff = sjöar, granskog och berg. Som Sverige på steroider. 

Sen var det söndag och dags att bege sig söderut igen.

Vi började med att ta oss till British Columbia, och sen upp längs en smal, slingrig bergsväg till Takakkaw Falls, som råkar vara Kanadas näst högsta vattenfall. Av alla vattenfall vi såg på den här resan var detta helt klart ett av de mäktigaste.

Sen körde vi och körde ända till solen gick ner och vi befann oss i Pincher Creek, Alberta för vår sista natt i Kanada. 

Äventyr, Motorcyklar, Resor

Motorcykelroadtrip till Kanada, dag 6-7

Läs del 1 här.
Läs del 2 här.

Dag sex och sju skulle bli de absolut sämsta dagarna på hela resan, men det visste vi inte när vi lämnade Gardiner torsdag morgon…

Vi tog väg nummer 89 norrut genom Montana. De första ganska många milen bestod mest av väldigt rak, platt, tom och tråkig landsväg förbi otaliga fält och bondgårdar. Paul gjorde sig bekväm på hyrhojen (“the dad bike” som vi kallade den eftersom det är väldigt många äldre män som kör såna här).

Och så här såg jag ut, hej hej!

Efter några timmar på resande fot befann vi oss i en by som hette White Sulphur Springs, och vi var hungriga och behövde tanka. En kvinna från University of Montana kom fram till oss på macken och ställde några frågor för en studie hon höll på med kring motorcykelresande. Eftersom universitetsfolk brukar vara betydligt mer progressivt lagda än gemene man i Montana (generaliserar hejvilt här) passade jag på att fråga kvinnan om hon kunde rekommendera ett lunchställe med veganmat i närheten. Hon var själv vegetarian (vad var det jag sa) och tipsade om det här stället, Bar 47. De hade goda vegoburgare.

Sen körde vi rakt in i Lewis and Clark National Forest, där allt såg ut så här. Höga berg och granskog. Vi stannade på ett random fint ställe vid sidan av vägen för att fota och sträcka på benen.

Det visade sig att vid just det här random stället låg det ett vattenfall en kort promenad rakt in i skogen. Känner att jag måste upprepa detta: ta alltid chansen att se ett vattenfall om du kan. Det är eventuellt mitt livsmotto.

Hittills var dagen som ni ser ganska trevlig. Men sen blev det värre…

Vi tog oss ända till Great Falls, Montana, där vi skulle bo över natten. I Great Falls finns nämligen Sip ‘n Dip Lounge, en tikibar med sjöjungfrur som simmar runt i en pool bakom baren (eller ja, kvinnor klädda som sjöjungfrur alltså, sånt udda jobb). Den här baren har blivit utnämnd i GQ till “the #1 bar in the world worth flying for” och Katie ville absolut stanna i Great Falls så att vi kunde gå hit. 

Problemet var bara att Donald Trump höll ett rally i Great Falls samma dag som vi kom dit, så exakt hela den här lilla staden var full av Trump-supportrar. När vi kom till Sip ‘n Dip var baren helt packad av bröliga människor i Trump-t-shirts. Detta är mitt absolut värsta mardrömsscenario, att vara omringad av människor vars hela ideologi bygger på hat. Det är speciellt obehagligt som invandrare, även för mig som vithyad och blåögd. Jag mådde verkligen dåligt av detta, fick en panikattack och var tvungen att gå in på toaletten och hyperventilera. 

Mina fina vänner förstod i alla fall mitt obehag (och kände sig inte direkt helt bekväma de heller) så de drack upp sina drinkar och sen gick vi därifrån. Paul och Jordan gjorde sitt bästa för att demonstrera att vi minsann inte accepterar rasism, homofobi eller annat hat. 

Katie som är en problemlösare av rang hittade en restaurang med ett svenskt namn dit vi kunde gå istället. Hon tänkte att ett hipsterställe med utländskt namn inte skulle locka många Trump-supportrar, och det hade hon helt rätt i. Det är möjligt att Great Falls är en trevligare stad andra dagar på året när inte världens sämsta människa är på besök, men den här dagen döpte jag om den till Terrible Falls istället. 

Nästa dag gjorde vi något välbehövligt: lämnade USA och körde in i Kanada istället. Här är vi precis på andra sidan kanadensiska gränsen. Den kanadensiska passkontrollanten var så himla trevlig. Hon pekade på min patch som det står “More Trees, Less Assholes” på och sa att hon hade en t-shirt med samma budskap. Ha! Vi kände oss genast välkomna.

Anledningen till att den här dagen hamnade på listan över resans sämsta dagar hade mest att göra med att vägen mellan Great Falls och Calgary var SÅ. HIMLA. TRÅKIG. Det var jättevarmt och blåsigt, och vi körde minst 60 mil av helt rak och platt landsväg där vi hela tiden hamnade bakom långsamma långtradare. Jag höll på att somna på hojen flera gånger. Vi stannade i alla fall på ett mikrobryggeri och åt pizza ungefär halvvägs.

Sen blev det bättre! Vi lyckades äntligen ta oss till Banff, vår destination för resan, och där var vi plötsligt omringade av dramatiska berg och slingriga vägar. Det här var utsikten från vårt hotellrum. 

Precis bredvid hotellet låg en hipsterrestaurang som hade massa goda veganska alternativ, vilket var välbehövligt efter en vecka av att ha ätit nästan uteslutande torra vegoburgare, pizza utan ost och spaghetti med tomatsås. Det var så gott att vi gick tillbaka hit nästa kväll också. Kanada, ändå. Sånt bra land.