Category

Äventyr

Äventyr, Sportrelaterat

Vem som vann

Vi var alltså i Big Bear i helgen och åkte snowboard. Det var kallt och blåsigt och dimmigt och kanske inte världens bästa förhållanden för att vara utomhus och sporta sig. Men snön var fin i alla fall, perfekt mjuk och nästan ingen is i backarna. Så man ska väl inte klaga egentligen.

Jag förstår att ni sitter som på nålar och väntar på att få veta vem som vann. Lite svårt att mäta kanske, men Paul och jag var ganska exakt lika snabba nerför backarna och vi är för gamla att hålla på och hoppa och sånt, så jag tror det blev oavgjort? Vi är lika bra på att åka bräda! Antiklimax, jag vet. Paul fick i alla fall låna en jacka och handskar av Ryan och han hyrde bräda, boots och byxor, så han höll sig till och med någorlunda varm och torr. 

Vi släpade med oss Sarah ut i backarna också, men hon hade inte åkt skidor på 15 år så hon höll sig nere i de gröna backarna medan Paul och jag åkte de svarta på toppen.

Vi försökte lite tappert sitta ute och äta lunch, men det var så himla kallt och blåsigt så vi fick gå in och sätta oss istället. 

Älskar min nya mobilkamera, den tar så skarpa bilder!?

När vi kände oss färdigåkta tog vi en shuttle tillbaka till stugan, som låg ca 3 minuter från backen, och joinade resten av gänget. Sarah lagade mat åt alla medan vi andra försökte lägga ett 1000-bitarspussel och drack öl. 

Det blev soppa och potatis och sallad och bröd och herregud vad gott det var. Alla åt alldeles för mycket och hamnade i kollektiv matkoma. 

Sent på kvällen började det snöa, vilket var väldigt fascinerande för de i gruppen som har bott i Kalifornien i hela sina liv och bara sett snö max fyra gånger tidigare. Alltså, kan ni tänka er? Att växa upp helt utan vinter. Vilken grej. Nästa morgon var det i alla fall snö överallt, lagom i tid till att vi skulle åka hem.

Hej då Big Bear! Nu ser jag helst inte snö igen förrän nästa snowboardsäsong. 

Äventyr, Motorcyklar, Resor

En långhelg i San Felipe, Mexiko

Tidigt i lördags morse kom Genevieve och Nathalie ner från LA och mötte upp mig och Katie i San Diego. Tillsammans körde vi österut för att korsa den mexikanska gränsen i Calexico och köra söderut till San Felipe.

Vägen till San Felipe är en av de finaste jag vet. Den går genom skiftande ökenterräng i närmare 20 mil. Från sandöken till kaktusöken till röda klippor, ända tills Cortez hav öppnar upp sig framför en. Så märkligt att se havet på fel sida, alltså österut istället för västerut som vi är vana vid i Kalifornien. 

Vi hade tänkt oss en lugn och skön helg i San Felipe, som är en sömnig liten hamnstad mitt i ingenstans, men när vi kom fram upptäckte vi att ett jättelikt motorcykelevent pågick den här helgen. Vi googlade och insåg att runt 2000 bikers från olika klubbar i området skulle vara här.

Det var knappt några andra tjejer på hoj där så vi blev genast ganska populära, kan man väl säga. 

Vi tog oss i alla fall vidare till huset vi skulle bo i, som såg ut så här. När vi kom dit var det dock kolsvart ute, och de sista två milen var extremt otrevliga att köra på hoj i mörkret. Vägen var i så dåligt skick att den hade jättelika hål som inte gick att undvika eftersom vi inte såg dem. Jag hade ett sexpack Corona bakom skärmen frampå min hoj, och vid ett tillfälle körde jag rätt i ett hål i vägen som var så rejält att en av ölburkarna gick sönder. När vi kom fram upptäckte jag att både jag och min hoj var helt täckta i öl. Så kan det gå. 

Nästa morgon vaknade jag ungefär två timmar tidigare än alla andra. Så jag gjorde gröt och satte mig på altanen och åt frukost med den här utsikten. Kan tänka mig värre sätt att börja dagen på ändå.

När resten av gänget vaknade gick vi ner till havet. Det var inte jättevarmt ute, runt 20 grader i luften och alldeles för kallt i vattnet för att bada.

Sen åkte vi på äventyr! Vägen till och från huset var inte alls lika otrevlig mitt på dagen, när man kunde se och undvika alla hålen. Både Genevieve och Nathalie är för övrigt professionella fotografer, så vi stannade och fotade en hel del. Precis min typ av semester. 

Jag var den enda som hade varit i San Felipe tidigare (tre gånger till och med) och dessutom den enda som hade kört hoj i Mexiko så jag fick vara guide. 

Efter att ha ätit mat och shoppat lite inne i stan åkte vi tillbaka till huset och hängde på stranden en stund. Jag åt en skål färsk frukt på Katies nyinköpta filt. 

Och så fick vi besök av gulliga hundar.

På kvällen tog vi hojarna till den enda restaurangen i hela området. Den råkade ligga bara fem minuter bort och ha den här utsikten. Jag hade inte haft världens tur med vegansk mat hittills på den här resan, men kocken på den här restaurangen hade en fru som var vegan och blev mycket peppad på att få slänga ihop något gott jag kunde äta.

När vi var mätta och belåtna körde vi tillbaka till huset och satt i utomhusjacuzzin hela resten av kvällen och tittade på stjärnorna. Har nog aldrig sett en mer stjärnklar himmel i hela mitt liv.

Så här fint var det förresten i området där vi bodde. Så himla märkligt bara när solen inte går ned i havet. 

Sen var det måndag och vi skulle åka hemåt igen. Men det gick inte så bra, som sagt. Vi hamnade mitt i en våldsam ökenstorm och var tvungna att gömma oss från vinden bredvid det här huset medan vi försökte lista ut en plan. Det blåste så hårt att vi inte ville köra varken framåt eller tillbaka. Att köra tillbaka till San Felipe visade sig dock vara det minst farliga alternativet, så vi sms:ade våra chefer och sa att vi inte kunde komma till jobbet nästa dag eftersom vi var fast i Mexiko.

I San Felipe var det soligt och inte så blåsigt, så vi tog in på ett hotell och sen gjorde vi det bästa av situationen och satte oss på stranden igen.

När det började bli mörkt blev det även svinkallt ute, men vi promenerade ändå in till stan över den här mycket rangliga bron för att äta middag och ta en välbehövlig öl. 

San Felipe är så fint. Jag vill redan åka tillbaka, men väntar kanske tills det är lite varmare och inte så blåsigt ute.

På tisdagen gjorde vi ett nytt försök att ta oss hem. Det blåste betydligt mindre den här dagen, men istället var det bara runt 10 grader varmt ute, och på andra sidan gränsen låg det snö på marken. Det blev en mycket, mycket kall hemresa. Men vi tog oss hem i alla fall, det är det enda som räknas.

Äventyr, Nära döden-upplevelser, Resor

Fångad av en stormvind

Jag är hemma från Mexiko igen, en dag senare än planerat. Åh herregud vilket äventyr det var att försöka ta sig hem. Vi hann köra ca fyra mil igår (av de planerade 40) innan vi hamnade mitt i en fullskalig ökenstorm. Jag har kört hoj genom snö, hagel, ösregn, you name it, men vind är det helt klart värsta väderfenomenet när man bara har två hjul. Och det här var den kraftigaste vinden jag någonsin kört i.

Det blåste så hårt från sidan att våra motorcyklar nästan var parallella med marken. När vi kom fram till en militär kontrollstation och var tvungna att stanna så var min hoj nära på att blåsa omkull flera gånger, det tog hela min benstyrka för att hålla den upprätt. Det blåste stora grenar och gamla däck över hela vägen. Och eftersom vi var mitt i öknen gick det knappt att se något pga all sand som vinden piskade runt. Det gick liksom inte att fortsätta köra, det hade varit helt livsfarligt. Plus att det enligt uppgift snöade (!) i Kalifornien precis på andra sidan gränsen. Så vi vände om och åkte de fyra milen tillbaka till San Felipe där det var soligt och vindstilla. Tog in på ett hotell och tillbringade resten av dagen på stranden. Jag antar att det hade kunnat vara värre.

Det här är för övrigt andra gången på mindre än två månader som Katie och jag har blivit ofrivilligt strandade i Mexiko en natt. Samma sak hände när vi skulle flyga hem från Guatemala i december och Tijuanas flygplats var stängd pga dimma. 

Nu måste jag gå och lägga mig, men ett ordentligt inlägg med bilder från Mexiko kommer snart!

Äventyr, Motorcyklar, Resor

På väg till Mexiko

Det här är ett tidsinställt inlägg eftersom jag just nu, medan detta publiceras, sitter på en motorcykel någonstans i norra Mexiko. Vi är lediga på måndag pga långhelg så jag, Katie, Genevieve och Nathalie har hyrt ett hus på stranden i San Felipe. Sist jag var där, i maj förra året, tog det 10 timmar för min grupp att köra de ca 40 milen från San Diego till San Felipe. Då var vi dock omkring 20 personer, och flera hade så små bensintankar att de behövde stanna och tanka hela tiden (se bildbevis ovan). Jag utgår från att det kommer gå något snabbare med bara oss fyra. 

Jag köpte för övrigt en ny mobil häromdagen, en Google Pixel 2 med Googles eget abonnemang. Jag har alltid vägrat Apple-produkter med argumentet att Apple är en sekt, men jag får ovilligt erkänna att Google nog är precis lika illa. Oh well. Jag ska i alla fall kunna använda telefonen utomlands med det här abonnemanget, vilket var huvudanledningen till att jag bytte. Min förra mobil gick inte att använda utanför USA över huvud taget. Det jag försöker säga med allt detta är att jag förhoppningsvis kommer lyckas blogga från San Felipe. Annars får jag ta en liten paus och så hörs vi nästa vecka istället.

Äventyr, Resor

Guatemala, dag 4-7

Dag fyra i Guatemala var den helt klart sämsta, så jag tänkte inte säga så mycket om den. Vi hade hyrt en minibuss som skulle ta oss från södra delarna av landet till norra och hela resan skulle ta omkring 14 timmar. Så här glada och fräscha var vi efter den första halvtimmen. Inte lika glada och fräscha 13,5 timmar senare dock.

Vi fick i alla fall se en fin regnbåge! Okej, nog om denna dagen.

På onsdagen vaknade vi på ett bed & breakfast precis bredvid en sjö, den här gången i Petén i norra Guatemala. Där blev vi upphämtade i en minibuss (så himla många minibussar på den här resan, skulle inte ha något emot att aldrig behöva se en minibuss igen i hela mitt liv) och skjutsade hit, till Tikals nationalpark.

Tikal är känt för sina mayaruiner, vilket var hela anledningen till att vi tog oss hela vägen till norra Guatemala. Lexy och Stacey var de enda som var med på resan utan sina significant others så de fick dela rum och låtsas vara ett par på alla bilder. Oklart hur pass svartsjuka Lexys flickvän och Staceys pojkvän blev över detta.

Så sjukt mäktigt med alla dessa pyramider byggda typ på 600-talet.

Vi hade tur, för bara ett par veckor tidigare hade de öppnat Lost World, en del av parken som hade varit stängd i flera år. Innan vi klättrade uppför trapporna till Lost World-pyramiden sa vår guide åt vår kompis Ace att gå upp först, och sen hans flickvän Edy…

Ace skulle nämligen fria till Edy! Vi andra i gruppen hade känt till detta i flera månader och på något vänster lyckats hålla det hemligt från Edy. Hon blev så chockad, och SÅ glad. Jag och Katie hade sprungit efter dem upp för trapporna till pyramiden för att hinna fota ögonblicket.

Sen stod vi alla runt omkring dem och grät en skvätt medan Edy svarade “of course”. 

Vi tog ett gruppfoto för att föreviga den här väldigt fina stunden. Enligt vår guide förlovade sig Sofia Coppola också på toppen av den här pyramiden, men jag vet inte om det är sant eller inte. 

En annan ganska cool grej är att de filmade en scen i Star Wars: Episode IV här uppifrån. Jag visste inte detta förrän efteråt eftersom jag inte direkt är en Star Wars-nörd, men råkade ändå fota exakt samma vinkel som i filmen. 

Sen åkte vi hemåt igen. Stannade för att hämta upp pizza på en liten italiensk restaurang vår värdinna hade tipsat om medan solen gick ned i sjön bredvid. Inte så tokig dag detta.

Nästa morgon var det mulet och vi var så himla trötta från alla äventyr de senaste dagarna att vi bestämde oss för att inte lämna vårt B&B. Vi läste böcker och badade och paddlade kajak precis hela dagen. Det var välbehövligt! (Och jag hann läsa ut både bok 30 och 31 den här veckan.)

Vår sista hela dag i Guatemala skulle vi flyga från Flores till Guatemala City klockan 20 på kvällen, så fram till dess hade vi ett gäng timmar på oss att utforska själva staden. Flores Island är en pytteliten ö som det tar ungefär 15 minuter att ta sig runt till fots, och ena halvan av ön verkar hålla på att sjunka ned i sjön? Eller om det är vattennivåerna som stiger. 

Det fanns en massa små affärer här med traditionella tyger och kläder och annat hantverk, så vi gick runt och shoppade ett tag. 

Flores = Färgglada hus, fin utsikt och trånga gränder så långt ögat kunde nå. 

Vi var ganska ledsna över att behöva åka hem nästa dag. Jag hade ju varit lite orolig innan över hur det skulle gå att resa med 10 personer, men det gick verkligen hur bra som helst. Ingen blev osams, tvärtom. Vi blev snarare helt oskiljaktiga och har redan börjat planera nästa äventyr tillsammans. 

Den här killen är i alla fall min bästa resekamrat, alla kategorier. 

Vi klappade så himla många gulliga hundar på den här resan. Den här valpen var kanske den gulligaste av dem alla. 

Sen var det någon som iceade Jordan. Icing är tydligen en grej som går ut på att man lurar någon att hitta en gömd Smirnoff Ice någonstans, och personen som hittar den måste då gå ned på ett knä och halsa hela flaskan. Såna himla frat-fasoner, men roligt var det. 

Sen gick solen ned över Flores och det var dags att börja ta sig till flygplatsen för att tillbringa en sista natt i Guatemala City innan vi åkte hem till San Diego igen. Och om det inte har framgått så ÄLSKADE jag Guatemala. Skulle varmt rekommendera alla att åka hit någon gång i livet. 

Del 1 av resan hittar ni här.

Äventyr, Resor

Guatemala, dag 1-3

Gott nytt år! Vi kom hem från Guatemala igår, en dag för sent eftersom Tijuanas flygplats var stängd pga dimma så vårt plan fick lov att landa i en annan stad i Mexiko istället och vi fick bo på hotell en extra natt i väntan på att dimman skulle lätta. Är lite sur över att vi förlorade en hel semesterdag, men det kunde samtidigt helt klart ha varit värre. Guatemala var i alla fall helt fantastiskt! Så här såg de första dagarna ut…

Vår grupp på 10 personer landade i Guatemala City ganska sent på kvällen förra lördagen. Vi blev upphämtade i en minibuss och körda två timmar ut på landsbygden, och sen fick vi ta en båt i 20 minuter för att komma till vårt Airbnb-hus. Det var kolsvart ute under hela resan så vi visste inte riktigt vad vi kunde förvänta oss. Nästa morgon vaknade vi i alla fall till den här utsikten 😍

Vi hade hyrt tre hus på samma tomt med utsikt över Lago de Atitlán, som ska vara en av världens vackraste sjöar. På den här sidan av sjön fanns det inga bilvägar, så det enda sättet att ta sig dit var med båt. Ville man åka någonstans fick man ställa sig på bryggan och vinka åt båtarna som gick förbi tills någon kom och hämtade upp en. 

Det var julafton och strålande sommarväder ute, så vi bestämde oss för att utforska våra omgivningar till fots. 

Lago de Atitlán är omgiven av vulkaner, varav minst en tydligen är aktiv. Så sjukt mäktigt! 

Vi gick i någon timme tills vi hamnade i en liten by. 

Där tog vi ett gruppfoto på bryggan (alla byar här har egna bryggor eftersom det enda sättet att ta sig till fastlandet är med båt)…

Sen hoppade vi allihopa in i såna här tuk-tuks för att ta oss vidare till nästa by. 

Vi hamnade i San Marcos, som lite oväntat visade sig vara en metropol för amerikanska hippies. Det fanns små veganska restauranger överallt, vilket vi inte alls var beredda på. Men eftersom halva vår grupp är veganer eller vegetarianer var det en mycket trevlig överraskning. Annan trevlig grej? Alla keliga hundar som sprang runt på gatorna (de flesta hade halsband så de verkade inte vara hemlösa).

Vi satte oss på ett litet vegetariskt hippiecafé som ägdes av en brittisk man som när jag sa att jag var svensk berättade att han älskade Lisa Ekdahl och brukar spela några av hennes låtar på caféet varje kväll. Jag hade blivit så himla paff om jag hade klivit in på en restaurang i en pytteliten by i Guatemala och hört Lisa Ekdahl i högtalarna. Jag åt i vilket fall som helst en väldigt god curry.

Sen tog vi en båt hemåt igen. Den här sjön alltså. En av de vackraste platser jag har varit på.

Nästa morgon var det juldagen och vi delade in oss i två grupper. Det är lite knepigt att göra saker med så många personer, så Katie, Stacey och jag tog en båt västerut för att åka och rida och resten av gänget åkte österut för att åka zipline. 

Jag fick rida den här skönheten, Paloma, som var den kanske mest perfekta häst jag någonsin ridit. Lyhörd och full av energi. Vår guide red längst bak i gruppen och Paloma och jag fick leda, och hon ville bara springa hela tiden så vi galopperade fram längs gatorna i den lilla byn i full fart medan resten av gänget hamnade på efterkälken. Det var en sån dag jag knappt ens hade kunnat drömma om som liten hästtjej, jag blev helt lycklig i hela kroppen. 

Sen saktade vi ned en smula och red upp längs slingriga skogsstigar högt över havet i ett par timmar. Stannade för att ta lite foton med vulkanerna i bakgrunden. Alltså!? Hur är detta på riktigt?

Glada i själen men ganska utmattade satte vi oss sen på en uteservering vid vattnet och åt guacamole och drack piña coladas. Vacation level: 1000. 

Sen hoppade vi på en båt hemåt igen för att möta upp resten av gänget och laga en ordentlig julmiddag tillsammans. Och nästa dag var det dags att lämna Atitlán och åka vidare till en ny del av landet, men det får bli ett eget inlägg. 

Äventyr, Motorcyklar

Två olyckor och en skogsbrand

Jag var ute och körde hoj med Katie och Jordan precis hela dagen igår. Det blev ca 25 mil av mestadels slingriga bergsvägar, vilket är den bästa sortens terapi jag vet. Att sätta på en bra playlist och sen fokusera hela sin energi på att köra snabbt genom riktigt tighta svängar i flera timmar i sträck. All stress och alla världens problem bara försvinner, i alla fall för en stund. Det var varmt och skönt ute, men uppe i bergen märks det ändå att det är höst eftersom alla löven har ändrat färg. 

Vi hade en helt perfekt dag ända fram emot slutet av turen. Vi var på väg nerför berget och rundade ett hörn när vi och alla bilar omkring oss plötsligt stoppades av poliser och vägspärrar. Vi blev framsläppta efter ett tag och fick krypköra förbi en olycka, som var anledningen till avspärrningarna. Jag hade musik på i hjälmen och låten som spelades just då var Motorheads “Killed by death”. Det kändes plötsligt alldeles för verkligt, så jag bytte låt.

Bara några minuter senare körde vi förbi nästa olycka, den här gången med en motorcykel involverad. Hann inte se så mycket mer än en helt kraschad hoj i diket, och en bil som hojen såg ut att ha kört in i. Kollade just upp det, och motorcyklisten överlevde inte

När vi hade kommit förbi de två olycksplatserna körde vi rakt in i nästa stora händelse: ett hundratal polisbilar, brandbilar, bärgningsbilar, ambulanser och helikoptrar på plats för att släcka en skogsbrand. Med alla bränder som härjar och dödar människor och djur i stora delar av Kalifornien just nu var detta sjukt läskigt att se på så nära håll. Stora rökmoln steg upp från träden och det blev svårt att andas i motorcykelhjälmen pga av all rök. Men det verkar i alla fall som att ingen skadades i branden, tack och lov.

Vi fortsatte köra i kanske 20 minuter, tills vi var nere på andra sidan berget, då var vi tvungna att stanna och ventilera. Två olyckor och en skogsbrand. Inte det avslut vi hade tänkt oss på dagen.

Äventyr, Resor

Fler bilder från Kroatien

Jag vet inte om ni är intresserade av att höra om resor och sånt? Men jag har så mycket bilder jag bara måste dela med mig av, så nu kör vi ändå. Kroatien i bilder, del 2!

Vi hade lite växlande tur med vädret. Det var kallt, regnigt, blåsigt och åska några dagar, och varmt och soligt andra. Här var en varm dag. Pappa insisterade på att jag skulle köra båten, och eftersom det var hans födelsedag kunde jag liksom inte säga nej.

Det är sällan man ser min far så glad som när han får segla tillsammans med sin familj och sina vänner, speciellt när det blåser så mycket att seglen är parallella med horisonten.

En av de lite sämre dagarna vädermässigt blev jag så himla sjösjuk. Låg under däck och kaskadkräktes i typ tre timmar, jag som verkligen aldrig spyr. Det var vidrigt. Har nog aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Så när vi äntligen la till (i en hamn på ön Vis) så kunde jag inte vistas på båten längre, jag var tvungen att kliva i land.

Då hyrde min lillebror och jag scootrar och körde rakt över hela ön. Det var så SJUKT VACKERT.

Det enda som saknades var en ordentlig motorcykel istället för en sketen liten hyrscooter, speciellt när vi körde längs en väldigt slingrig bergsväg med den här utsikten. Kanske den finaste vägen jag någonsin kört.

På väg tillbaka till båten tog vi en omväg för att titta på en fin strand som Petter hade hittat i någon Vis-guide. Man var dock tvungen att klättra ner för en väldigt lång och väldigt brant stig som helt bestod av stora stenar för att komma dit, så vi orkade bara halvvägs. Det var ändå värt det för den här utsikten.

Och precis bredvid där vi låg med båten höll de på att filma Mamma Mia 2. Vi kom knappt in till duscharna och toaletterna för allt var avspärrat. Men ganska coolt ändå!

På en annan ö där vi hade lagt till gick Petter och jag ut och utforskade. Vi hittade en stig som visade sig inte alls vara en stig utan ett litet vattenfall som tog oss till toppen av ön. Jag har lärt mig att om jag bara är tyst och följer efter min bror brukar man hamna i något sorts äventyr. Här är han en flagga.

En annan stig vi tog ledde ner till de här fina klipporna. Vi var dock på jakt efter någonstans att bada, och det här var inte ultimat för det.

Ja, och så åt vi en massa god mat också.

Och min pappa fyllde 60. Det var en himla fin resa detta, även om det enligt en svensk vi träffade på en restaurang var den kallaste septembermånaden i Kroatien på hur länge som helst. Och min första natt tillbaka i San Diego vaknade jag flera gånger av att det kändes som att min säng gungade, efter att ha sovit på en båt i en vecka. Nästa gång åker jag motorcykel genom Kroatien istället för segelbåt.

Äventyr, Resor

Jag är i Kroatien!

Jag är i Kroatien och seglar tillsammans med fyra svenskar och en britt (min pappa, styvmamma, och lillebror, samt min pappas bästis och hans fru). Det tog knappt tre timmar för dem att flyga hit. För mig tog det ungefär 18, och jag fick vara vaken i över 30 timmar i sträck för att inte förstöra dygnsrytmen. Men känner mig inte så jetlaggad i alla fall, vilket är skönt.

Kroatien är SÅ. HIMLA. FINT. Nu har jag i och för sig bara sett skärgården, som består av något tusental öar där flera har såna här fina byar med stenhus med tegeltak. Det här är segelbåten vi hyr, Victoria of Sweden heter den passande nog.

Alltså!? Den här byn heter Pučišća och ligger på ön Brač. Vi tillbringade första natten här efter att jag hade landat i Split och sen tagit en färja från fastlandet till Brač för att möta de andra. Jag somnade på färjan eftersom jag var helt slut från allt resande och vaknade i panik när jag insåg att vi var framme. Men hann av i alla fall.

Vi tog en promenad runt den lilla staden, och pappa fotade mig när jag tog ca en miljon bilder på allt fint.

Dag två hade vi himla tur med vädret. Förutom att det först inte blåste så mycket, vilket gör det svårt att segla. Men jag har ingenting emot att åka på motor. Här är för övrigt min fina pappa och min fina lillebror.

Ju äldre jag blir, desto mer börjar jag uppskatta att åka båt. Min familj har haft båt i hela mitt liv, och min pappa kappseglar med både folkbåt och laserjolle, men jag har alltid varit en motvillig båtresenär. Men för något år sen så ändrades detta. Nu älskar jag det. Det är som ett lugn som infinner sig när man är ute på havet som är annorlunda från det lugn som infinner sig till exempel när jag åker hoj. Det är en intensiv form av lycka. Rekommenderas till den som har möjlighet.

Petter och jag låg på däck och läste, men inte för länge. Jag hade tre böcker med mig, men jag läste ut två och en halv på flygresan på vägen hit. Så nu får jag snåla med den sista halvan.

Eftersom det inte blåste var det lika bra att stanna båten och bada mitt i havet. Det är knappt 25 grader i vattnet, så till och med jag blir badsugen.

Jag försöker få Petter att läsa ut sin bok så jag kan läsa den sen. Det går ganska bra, han sitter bredvid mig och läser medan jag skriver detta.

Igår kväll la vi till vid Stari Grad på ön Hvar. Där var det så himla fint, det kändes som att vara i Italien. Eller, som jag tänker mig att Italien känns, jag har fortfarande aldrig varit där.

Här är hela gänget (utom pappa som tog fotot) på väg till en helt fantastisk middag på en liten restaurang i en gränd. Sen gick vi tillbaka till båten och somnade. Jag vaknade klockan 6 nästa morgon av ett våldsamt ösregn med tillhörande åska som gjorde så att det lät som att hela båten höll på att gå under. Det gjorde den inte. Men det får bli nästa inlägg!