Category

Äventyr

Äventyr, Motorcyklar, Resor

Mina drömmars roadtrip

Om knappt tre veckor händer det något som jag är så peppad på att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Den 30 juni ger vi oss nämligen av på en 16 dagar lång motorcykelroadtrip till Kanada. Vi = Paul, Katie, Jordan och jag. 

Vi kommer att ta oss från San Diego till Banff, en nationalpark i Alberta som på foton och film ser helt overkligt vacker ut, och sen hem igen. Hela resan kommer bli omkring 650 mil lång och gå genom sju delstater (Kalifornien, Nevada, Arizona, Wyoming, Montana, Utah och Idaho) och två länder (USA och Kanada). Vi snittar på runt 50 mil om dagen och bor på hotell eller hos kompisar över natten. 

Katie och jag har planerat detta i ganska många månader och nu börjar det äntligen kännas på riktigt. Vi har förberett oss genom att lämna in hojarna på service, se till att däck och bromsar och annat viktigt är i bra skick, installerat sadelväskor och sånt man behöver för att kunna ha med sig packning, köpt ett National Parks Pass så att vi bara kan glida in på alla nationalparker vi kommer pricka in på resan, och så vidare. 

Men mest av allt har vi förberett oss genom att kolla på en jäkla massa foton från olika enormt vackra platser vi kommer köra genom. 

Två veckor på hojen tillsammans med några av mina favoritmänniskor. Kan verkligen inte tänka mig ett bättre sätt att tillbringa sommarsemestern på. 

Äventyr, Livet är en fest

Punk Rock Bowling 2018

För en vecka sen hade jag och Paul precis landat i Las Vegas, Nevada. Vi checkade in på vårt hotell, sen satte vi oss på Hennessey’s uteservering på Fremont Street och tog en öl.

Jag hade knappt druckit en droppe alkohol på flera veckor, men är man i Vegas så är man…

Sen hörde min kompis Johan av sig och sa att han, Lotta och Robin hängde i poolen på Golden Nugget, så vi gick såklart dit vi också. Inte varje dag det är svenskar i stan.

Paul fick en snus!

Efter poolen åt vi middag, och sen googlade vi “dive bar downtown las vegas” och hittade detta ställe, Atomic Liquor. 

Vi satt på Atomics uteservering och drack öl tills klockan närmade sig midnatt. Då hade Johan, Lotta och Robin biljetter till en punkspelning, så Paul och jag gick hem till hotellet och somnade. 

Sen var det söndag och Paul och jag hade sovit i 11 timmar (!). Vi gjorde oss i ordning och gick till festivalområdet för att se Larry & His Flask spela. De var bäst som vanligt! 

Vi såg även Swinging Utters, Turbonegro, Mighty Mighty Bosstones och lite andra band. Senare gick NOFX på scenen och vi stack därifrån, vilket nog var tur. Efter att vi hade gått drog två av bandmedlemmarna ett extremt otrevligt skämt om masskjutningen som skedde på en annan musikfestival i Vegas i oktober, där 58 personer dog och över 800 skadades. Jag försökte låta bli att tänka på den masskjutningen hela helgen eftersom vi stod mitt på ett öppet fält omgivet av höga byggnader, och om någon hade velat fyra av ett semiautomatiskt vapen rakt in i folkmassan hade det varit i princip hur enkelt som helst. Sån sjuk grej att behöva oroa sig över, men välkommen till USA.

(Stone Brewing, ett bryggeri i San Diego som gjorde en collab-öl med NOFX förra året bröt samarbetet efter dessa kommentarer. Jag intervjuade ju för övrigt Fat Mike från NOFX på Stone när ölen släpptes, och han var inte speciellt trevlig då heller.) 

På väg till nästa spelning stannade vi på Evel Pie för pizza och en öl. Hela Turbojugend var också där, tydligen.

Klockan 1 på natten var det äntligen dags för ett av mina favoritband att spela. Hot Water Music, som ju Chuck Ragan sjunger i. Det tog allt jag hade för att hålla mig vaken så här sent. Jag har en så extremt inrutad dygnsrytm (går och lägger mig och kliver upp ungefär samma tid varje dag, oavsett om det är vardag eller helg) att min kropp helt enkelt vägrar att hålla sig vaken efter typ klockan 23. Lyckades inte ens stanna hela spelningen eftersom jag på riktigt höll på att svimma (!?) och Paul och jag fick ta en Lyft de kanske 7 kvarteren tillbaka till hotellet. Oh well.

Nästa morgon var vi på’t igen! Tog en återställare vid poolen på Gold Spike med svenskarna. 

Paul och Lotta och jag jämförde Against Me!-tatueringar, eftersom de skulle spela senare på dagen och vi alla var oerhört peppade på detta.

Efter poolen gjorde vi oss i ordning och gick till festivalområdet. Gillar de här personerna så mycket, så fint att de kom ända till USA för att hänga i några dagar.

Vi var där precis i tid för att ställa oss längst fram innan Against Me! gick på scenen.

Mkt viktigt budskap.

Lotta och jag är superfans och var extrempeppade!!!

Killarna också!

Sen spelade Against Me!, mitt favoritband i hela världen och huvudanledningen till att vi fortfarande var kvar i Vegas fast det var måndag kväll och jag skulle jobba nästa morgon. Det var 100% värt det.

Efter spelningen gick jag tillbaka till hotellet för att få lite sömn innan vårt flyg hem gick tidigt nästa morgon. Paul var ute och festade med svenskarna till klockan 3 på morgonen och hade väldigt svårt att förstå vad det var som hände när jag väckte honom strax efter 5. Sen åkte vi i alla fall hem och jag jobbade i några timmar medan Paul sov på soffan. Och det var detta års Punk Rock Bowling! Nästa år blir mitt tionde år på PRB, det måste ju firas.

Äventyr, Sportrelaterat

Vem som vann

Vi var alltså i Big Bear i helgen och åkte snowboard. Det var kallt och blåsigt och dimmigt och kanske inte världens bästa förhållanden för att vara utomhus och sporta sig. Men snön var fin i alla fall, perfekt mjuk och nästan ingen is i backarna. Så man ska väl inte klaga egentligen.

Jag förstår att ni sitter som på nålar och väntar på att få veta vem som vann. Lite svårt att mäta kanske, men Paul och jag var ganska exakt lika snabba nerför backarna och vi är för gamla att hålla på och hoppa och sånt, så jag tror det blev oavgjort? Vi är lika bra på att åka bräda! Antiklimax, jag vet. Paul fick i alla fall låna en jacka och handskar av Ryan och han hyrde bräda, boots och byxor, så han höll sig till och med någorlunda varm och torr. 

Vi släpade med oss Sarah ut i backarna också, men hon hade inte åkt skidor på 15 år så hon höll sig nere i de gröna backarna medan Paul och jag åkte de svarta på toppen.

Vi försökte lite tappert sitta ute och äta lunch, men det var så himla kallt och blåsigt så vi fick gå in och sätta oss istället. 

Älskar min nya mobilkamera, den tar så skarpa bilder!?

När vi kände oss färdigåkta tog vi en shuttle tillbaka till stugan, som låg ca 3 minuter från backen, och joinade resten av gänget. Sarah lagade mat åt alla medan vi andra försökte lägga ett 1000-bitarspussel och drack öl. 

Det blev soppa och potatis och sallad och bröd och herregud vad gott det var. Alla åt alldeles för mycket och hamnade i kollektiv matkoma. 

Sent på kvällen började det snöa, vilket var väldigt fascinerande för de i gruppen som har bott i Kalifornien i hela sina liv och bara sett snö max fyra gånger tidigare. Alltså, kan ni tänka er? Att växa upp helt utan vinter. Vilken grej. Nästa morgon var det i alla fall snö överallt, lagom i tid till att vi skulle åka hem.

Hej då Big Bear! Nu ser jag helst inte snö igen förrän nästa snowboardsäsong. 

Äventyr, Motorcyklar, Resor

En långhelg i San Felipe, Mexiko

Tidigt i lördags morse kom Genevieve och Nathalie ner från LA och mötte upp mig och Katie i San Diego. Tillsammans körde vi österut för att korsa den mexikanska gränsen i Calexico och köra söderut till San Felipe.

Vägen till San Felipe är en av de finaste jag vet. Den går genom skiftande ökenterräng i närmare 20 mil. Från sandöken till kaktusöken till röda klippor, ända tills Cortez hav öppnar upp sig framför en. Så märkligt att se havet på fel sida, alltså österut istället för västerut som vi är vana vid i Kalifornien. 

Vi hade tänkt oss en lugn och skön helg i San Felipe, som är en sömnig liten hamnstad mitt i ingenstans, men när vi kom fram upptäckte vi att ett jättelikt motorcykelevent pågick den här helgen. Vi googlade och insåg att runt 2000 bikers från olika klubbar i området skulle vara här.

Det var knappt några andra tjejer på hoj där så vi blev genast ganska populära, kan man väl säga. 

Vi tog oss i alla fall vidare till huset vi skulle bo i, som såg ut så här. När vi kom dit var det dock kolsvart ute, och de sista två milen var extremt otrevliga att köra på hoj i mörkret. Vägen var i så dåligt skick att den hade jättelika hål som inte gick att undvika eftersom vi inte såg dem. Jag hade ett sexpack Corona bakom skärmen frampå min hoj, och vid ett tillfälle körde jag rätt i ett hål i vägen som var så rejält att en av ölburkarna gick sönder. När vi kom fram upptäckte jag att både jag och min hoj var helt täckta i öl. Så kan det gå. 

Nästa morgon vaknade jag ungefär två timmar tidigare än alla andra. Så jag gjorde gröt och satte mig på altanen och åt frukost med den här utsikten. Kan tänka mig värre sätt att börja dagen på ändå.

När resten av gänget vaknade gick vi ner till havet. Det var inte jättevarmt ute, runt 20 grader i luften och alldeles för kallt i vattnet för att bada.

Sen åkte vi på äventyr! Vägen till och från huset var inte alls lika otrevlig mitt på dagen, när man kunde se och undvika alla hålen. Både Genevieve och Nathalie är för övrigt professionella fotografer, så vi stannade och fotade en hel del. Precis min typ av semester. 

Jag var den enda som hade varit i San Felipe tidigare (tre gånger till och med) och dessutom den enda som hade kört hoj i Mexiko så jag fick vara guide. 

Efter att ha ätit mat och shoppat lite inne i stan åkte vi tillbaka till huset och hängde på stranden en stund. Jag åt en skål färsk frukt på Katies nyinköpta filt. 

Och så fick vi besök av gulliga hundar.

På kvällen tog vi hojarna till den enda restaurangen i hela området. Den råkade ligga bara fem minuter bort och ha den här utsikten. Jag hade inte haft världens tur med vegansk mat hittills på den här resan, men kocken på den här restaurangen hade en fru som var vegan och blev mycket peppad på att få slänga ihop något gott jag kunde äta.

När vi var mätta och belåtna körde vi tillbaka till huset och satt i utomhusjacuzzin hela resten av kvällen och tittade på stjärnorna. Har nog aldrig sett en mer stjärnklar himmel i hela mitt liv.

Så här fint var det förresten i området där vi bodde. Så himla märkligt bara när solen inte går ned i havet. 

Sen var det måndag och vi skulle åka hemåt igen. Men det gick inte så bra, som sagt. Vi hamnade mitt i en våldsam ökenstorm och var tvungna att gömma oss från vinden bredvid det här huset medan vi försökte lista ut en plan. Det blåste så hårt att vi inte ville köra varken framåt eller tillbaka. Att köra tillbaka till San Felipe visade sig dock vara det minst farliga alternativet, så vi sms:ade våra chefer och sa att vi inte kunde komma till jobbet nästa dag eftersom vi var fast i Mexiko.

I San Felipe var det soligt och inte så blåsigt, så vi tog in på ett hotell och sen gjorde vi det bästa av situationen och satte oss på stranden igen.

När det började bli mörkt blev det även svinkallt ute, men vi promenerade ändå in till stan över den här mycket rangliga bron för att äta middag och ta en välbehövlig öl. 

San Felipe är så fint. Jag vill redan åka tillbaka, men väntar kanske tills det är lite varmare och inte så blåsigt ute.

På tisdagen gjorde vi ett nytt försök att ta oss hem. Det blåste betydligt mindre den här dagen, men istället var det bara runt 10 grader varmt ute, och på andra sidan gränsen låg det snö på marken. Det blev en mycket, mycket kall hemresa. Men vi tog oss hem i alla fall, det är det enda som räknas.

Äventyr, Nära döden-upplevelser, Resor

Fångad av en stormvind

Jag är hemma från Mexiko igen, en dag senare än planerat. Åh herregud vilket äventyr det var att försöka ta sig hem. Vi hann köra ca fyra mil igår (av de planerade 40) innan vi hamnade mitt i en fullskalig ökenstorm. Jag har kört hoj genom snö, hagel, ösregn, you name it, men vind är det helt klart värsta väderfenomenet när man bara har två hjul. Och det här var den kraftigaste vinden jag någonsin kört i.

Det blåste så hårt från sidan att våra motorcyklar nästan var parallella med marken. När vi kom fram till en militär kontrollstation och var tvungna att stanna så var min hoj nära på att blåsa omkull flera gånger, det tog hela min benstyrka för att hålla den upprätt. Det blåste stora grenar och gamla däck över hela vägen. Och eftersom vi var mitt i öknen gick det knappt att se något pga all sand som vinden piskade runt. Det gick liksom inte att fortsätta köra, det hade varit helt livsfarligt. Plus att det enligt uppgift snöade (!) i Kalifornien precis på andra sidan gränsen. Så vi vände om och åkte de fyra milen tillbaka till San Felipe där det var soligt och vindstilla. Tog in på ett hotell och tillbringade resten av dagen på stranden. Jag antar att det hade kunnat vara värre.

Det här är för övrigt andra gången på mindre än två månader som Katie och jag har blivit ofrivilligt strandade i Mexiko en natt. Samma sak hände när vi skulle flyga hem från Guatemala i december och Tijuanas flygplats var stängd pga dimma. 

Nu måste jag gå och lägga mig, men ett ordentligt inlägg med bilder från Mexiko kommer snart!

Äventyr, Motorcyklar, Resor

På väg till Mexiko

Det här är ett tidsinställt inlägg eftersom jag just nu, medan detta publiceras, sitter på en motorcykel någonstans i norra Mexiko. Vi är lediga på måndag pga långhelg så jag, Katie, Genevieve och Nathalie har hyrt ett hus på stranden i San Felipe. Sist jag var där, i maj förra året, tog det 10 timmar för min grupp att köra de ca 40 milen från San Diego till San Felipe. Då var vi dock omkring 20 personer, och flera hade så små bensintankar att de behövde stanna och tanka hela tiden (se bildbevis ovan). Jag utgår från att det kommer gå något snabbare med bara oss fyra. 

Jag köpte för övrigt en ny mobil häromdagen, en Google Pixel 2 med Googles eget abonnemang. Jag har alltid vägrat Apple-produkter med argumentet att Apple är en sekt, men jag får ovilligt erkänna att Google nog är precis lika illa. Oh well. Jag ska i alla fall kunna använda telefonen utomlands med det här abonnemanget, vilket var huvudanledningen till att jag bytte. Min förra mobil gick inte att använda utanför USA över huvud taget. Det jag försöker säga med allt detta är att jag förhoppningsvis kommer lyckas blogga från San Felipe. Annars får jag ta en liten paus och så hörs vi nästa vecka istället.

Äventyr, Resor

Guatemala, dag 4-7

Dag fyra i Guatemala var den helt klart sämsta, så jag tänkte inte säga så mycket om den. Vi hade hyrt en minibuss som skulle ta oss från södra delarna av landet till norra och hela resan skulle ta omkring 14 timmar. Så här glada och fräscha var vi efter den första halvtimmen. Inte lika glada och fräscha 13,5 timmar senare dock.

Vi fick i alla fall se en fin regnbåge! Okej, nog om denna dagen.

På onsdagen vaknade vi på ett bed & breakfast precis bredvid en sjö, den här gången i Petén i norra Guatemala. Där blev vi upphämtade i en minibuss (så himla många minibussar på den här resan, skulle inte ha något emot att aldrig behöva se en minibuss igen i hela mitt liv) och skjutsade hit, till Tikals nationalpark.

Tikal är känt för sina mayaruiner, vilket var hela anledningen till att vi tog oss hela vägen till norra Guatemala. Lexy och Stacey var de enda som var med på resan utan sina significant others så de fick dela rum och låtsas vara ett par på alla bilder. Oklart hur pass svartsjuka Lexys flickvän och Staceys pojkvän blev över detta.

Så sjukt mäktigt med alla dessa pyramider byggda typ på 600-talet.

Vi hade tur, för bara ett par veckor tidigare hade de öppnat Lost World, en del av parken som hade varit stängd i flera år. Innan vi klättrade uppför trapporna till Lost World-pyramiden sa vår guide åt vår kompis Ace att gå upp först, och sen hans flickvän Edy…

Ace skulle nämligen fria till Edy! Vi andra i gruppen hade känt till detta i flera månader och på något vänster lyckats hålla det hemligt från Edy. Hon blev så chockad, och SÅ glad. Jag och Katie hade sprungit efter dem upp för trapporna till pyramiden för att hinna fota ögonblicket.

Sen stod vi alla runt omkring dem och grät en skvätt medan Edy svarade “of course”. 

Vi tog ett gruppfoto för att föreviga den här väldigt fina stunden. Enligt vår guide förlovade sig Sofia Coppola också på toppen av den här pyramiden, men jag vet inte om det är sant eller inte. 

En annan ganska cool grej är att de filmade en scen i Star Wars: Episode IV här uppifrån. Jag visste inte detta förrän efteråt eftersom jag inte direkt är en Star Wars-nörd, men råkade ändå fota exakt samma vinkel som i filmen. 

Sen åkte vi hemåt igen. Stannade för att hämta upp pizza på en liten italiensk restaurang vår värdinna hade tipsat om medan solen gick ned i sjön bredvid. Inte så tokig dag detta.

Nästa morgon var det mulet och vi var så himla trötta från alla äventyr de senaste dagarna att vi bestämde oss för att inte lämna vårt B&B. Vi läste böcker och badade och paddlade kajak precis hela dagen. Det var välbehövligt! (Och jag hann läsa ut både bok 30 och 31 den här veckan.)

Vår sista hela dag i Guatemala skulle vi flyga från Flores till Guatemala City klockan 20 på kvällen, så fram till dess hade vi ett gäng timmar på oss att utforska själva staden. Flores Island är en pytteliten ö som det tar ungefär 15 minuter att ta sig runt till fots, och ena halvan av ön verkar hålla på att sjunka ned i sjön? Eller om det är vattennivåerna som stiger. 

Det fanns en massa små affärer här med traditionella tyger och kläder och annat hantverk, så vi gick runt och shoppade ett tag. 

Flores = Färgglada hus, fin utsikt och trånga gränder så långt ögat kunde nå. 

Vi var ganska ledsna över att behöva åka hem nästa dag. Jag hade ju varit lite orolig innan över hur det skulle gå att resa med 10 personer, men det gick verkligen hur bra som helst. Ingen blev osams, tvärtom. Vi blev snarare helt oskiljaktiga och har redan börjat planera nästa äventyr tillsammans. 

Den här killen är i alla fall min bästa resekamrat, alla kategorier. 

Vi klappade så himla många gulliga hundar på den här resan. Den här valpen var kanske den gulligaste av dem alla. 

Sen var det någon som iceade Jordan. Icing är tydligen en grej som går ut på att man lurar någon att hitta en gömd Smirnoff Ice någonstans, och personen som hittar den måste då gå ned på ett knä och halsa hela flaskan. Såna himla frat-fasoner, men roligt var det. 

Sen gick solen ned över Flores och det var dags att börja ta sig till flygplatsen för att tillbringa en sista natt i Guatemala City innan vi åkte hem till San Diego igen. Och om det inte har framgått så ÄLSKADE jag Guatemala. Skulle varmt rekommendera alla att åka hit någon gång i livet. 

Del 1 av resan hittar ni här.

Äventyr, Resor

Guatemala, dag 1-3

Gott nytt år! Vi kom hem från Guatemala igår, en dag för sent eftersom Tijuanas flygplats var stängd pga dimma så vårt plan fick lov att landa i en annan stad i Mexiko istället och vi fick bo på hotell en extra natt i väntan på att dimman skulle lätta. Är lite sur över att vi förlorade en hel semesterdag, men det kunde samtidigt helt klart ha varit värre. Guatemala var i alla fall helt fantastiskt! Så här såg de första dagarna ut…

Vår grupp på 10 personer landade i Guatemala City ganska sent på kvällen förra lördagen. Vi blev upphämtade i en minibuss och körda två timmar ut på landsbygden, och sen fick vi ta en båt i 20 minuter för att komma till vårt Airbnb-hus. Det var kolsvart ute under hela resan så vi visste inte riktigt vad vi kunde förvänta oss. Nästa morgon vaknade vi i alla fall till den här utsikten 😍

Vi hade hyrt tre hus på samma tomt med utsikt över Lago de Atitlán, som ska vara en av världens vackraste sjöar. På den här sidan av sjön fanns det inga bilvägar, så det enda sättet att ta sig dit var med båt. Ville man åka någonstans fick man ställa sig på bryggan och vinka åt båtarna som gick förbi tills någon kom och hämtade upp en. 

Det var julafton och strålande sommarväder ute, så vi bestämde oss för att utforska våra omgivningar till fots. 

Lago de Atitlán är omgiven av vulkaner, varav minst en tydligen är aktiv. Så sjukt mäktigt! 

Vi gick i någon timme tills vi hamnade i en liten by. 

Där tog vi ett gruppfoto på bryggan (alla byar här har egna bryggor eftersom det enda sättet att ta sig till fastlandet är med båt)…

Sen hoppade vi allihopa in i såna här tuk-tuks för att ta oss vidare till nästa by. 

Vi hamnade i San Marcos, som lite oväntat visade sig vara en metropol för amerikanska hippies. Det fanns små veganska restauranger överallt, vilket vi inte alls var beredda på. Men eftersom halva vår grupp är veganer eller vegetarianer var det en mycket trevlig överraskning. Annan trevlig grej? Alla keliga hundar som sprang runt på gatorna (de flesta hade halsband så de verkade inte vara hemlösa).

Vi satte oss på ett litet vegetariskt hippiecafé som ägdes av en brittisk man som när jag sa att jag var svensk berättade att han älskade Lisa Ekdahl och brukar spela några av hennes låtar på caféet varje kväll. Jag hade blivit så himla paff om jag hade klivit in på en restaurang i en pytteliten by i Guatemala och hört Lisa Ekdahl i högtalarna. Jag åt i vilket fall som helst en väldigt god curry.

Sen tog vi en båt hemåt igen. Den här sjön alltså. En av de vackraste platser jag har varit på.

Nästa morgon var det juldagen och vi delade in oss i två grupper. Det är lite knepigt att göra saker med så många personer, så Katie, Stacey och jag tog en båt västerut för att åka och rida och resten av gänget åkte österut för att åka zipline. 

Jag fick rida den här skönheten, Paloma, som var den kanske mest perfekta häst jag någonsin ridit. Lyhörd och full av energi. Vår guide red längst bak i gruppen och Paloma och jag fick leda, och hon ville bara springa hela tiden så vi galopperade fram längs gatorna i den lilla byn i full fart medan resten av gänget hamnade på efterkälken. Det var en sån dag jag knappt ens hade kunnat drömma om som liten hästtjej, jag blev helt lycklig i hela kroppen. 

Sen saktade vi ned en smula och red upp längs slingriga skogsstigar högt över havet i ett par timmar. Stannade för att ta lite foton med vulkanerna i bakgrunden. Alltså!? Hur är detta på riktigt?

Glada i själen men ganska utmattade satte vi oss sen på en uteservering vid vattnet och åt guacamole och drack piña coladas. Vacation level: 1000. 

Sen hoppade vi på en båt hemåt igen för att möta upp resten av gänget och laga en ordentlig julmiddag tillsammans. Och nästa dag var det dags att lämna Atitlán och åka vidare till en ny del av landet, men det får bli ett eget inlägg. 

Äventyr, Motorcyklar

Två olyckor och en skogsbrand

Jag var ute och körde hoj med Katie och Jordan precis hela dagen igår. Det blev ca 25 mil av mestadels slingriga bergsvägar, vilket är den bästa sortens terapi jag vet. Att sätta på en bra playlist och sen fokusera hela sin energi på att köra snabbt genom riktigt tighta svängar i flera timmar i sträck. All stress och alla världens problem bara försvinner, i alla fall för en stund. Det var varmt och skönt ute, men uppe i bergen märks det ändå att det är höst eftersom alla löven har ändrat färg. 

Vi hade en helt perfekt dag ända fram emot slutet av turen. Vi var på väg nerför berget och rundade ett hörn när vi och alla bilar omkring oss plötsligt stoppades av poliser och vägspärrar. Vi blev framsläppta efter ett tag och fick krypköra förbi en olycka, som var anledningen till avspärrningarna. Jag hade musik på i hjälmen och låten som spelades just då var Motorheads “Killed by death”. Det kändes plötsligt alldeles för verkligt, så jag bytte låt.

Bara några minuter senare körde vi förbi nästa olycka, den här gången med en motorcykel involverad. Hann inte se så mycket mer än en helt kraschad hoj i diket, och en bil som hojen såg ut att ha kört in i. Kollade just upp det, och motorcyklisten överlevde inte

När vi hade kommit förbi de två olycksplatserna körde vi rakt in i nästa stora händelse: ett hundratal polisbilar, brandbilar, bärgningsbilar, ambulanser och helikoptrar på plats för att släcka en skogsbrand. Med alla bränder som härjar och dödar människor och djur i stora delar av Kalifornien just nu var detta sjukt läskigt att se på så nära håll. Stora rökmoln steg upp från träden och det blev svårt att andas i motorcykelhjälmen pga av all rök. Men det verkar i alla fall som att ingen skadades i branden, tack och lov.

Vi fortsatte köra i kanske 20 minuter, tills vi var nere på andra sidan berget, då var vi tvungna att stanna och ventilera. Två olyckor och en skogsbrand. Inte det avslut vi hade tänkt oss på dagen.