-
Alla nationalparker jag besökte 2022, från värst till bäst
TACK för alla förslag på förra inlägget, känner mig helt klart redo att tackla ett nytt bloggår nu. Vi börjar lite ambitiöst här med en resesammanfattning av förra året, men planerar absolut att fokusera på mer vardagsgrejer också.
Som ni vet är mitt långsiktiga mål att besöka alla USA:s 63 nationalparker. Jag har hittills kommit lite längre än halvvägs. Det här är ett roligt projekt eftersom nationalparkerna är så pass utspridda att det tvingar mig att åka till ställen jag annars antagligen inte hade prioriterat att besöka (till exempel West Virginia).
Förra året hann jag med 11 nationalparker, och 8 av dem hade jag aldrig varit i tidigare. Jag gjorde en video på Instagram där jag rankade årets alla parker från sämst till bäst (obs att alla är värda att besöka, det finns inga dåliga nationalparker), och här kommer den listan i bloggform.
11. Biscayne National Park
Biscayne ligger längs kusten i södra Florida och jag var där i januari förra året. Anledningen till att den hamnar sist på den här listan är för att 95% av parken består av vatten, så det är lite svårt att utforska på hoj. Hade vi planerat lite bättre hade vi kanske bokat en båttur, annars är snorkling tydligen ett bra sätt att se Biscayne på.
Betyg: 5/10
10. Redwood National Park
Det här var mitt mest kontroversiella val, eftersom jag vet många som älskar Redwood. Alltså det är ju fint här såklart, men parken består mest av riktigt stora träd. Hata mig inte nu, men jag tycker inte att det är så himla intressant med stora träd. Hade samma problem i Sequoia National Park. Det finns såklart även annan fin natur här men den ligger väldigt avlägset till på skruttiga grusvägar som jag inte kunde ta mig till eftersom den här hojen inte är så bra på annat underlag än asfalt. Men gillar man stora träd är det en perfekt plats att besöka.
Betyg: 6/10
9. Channel Islands National Park
Det här var den nionde och sista nationalparken jag hade kvar att besöka i Kalifornien och består av fem öar mitt ute i Stilla Havet. Det var ganska knöligt att ta sig hit eftersom båtresorna säljer slut flera månader i förväg, och det finns inte så mycket att göra förutom att hajka eller paddla runt ön. Så vi gjorde båda. Det var väldigt vackert, men jag kände mig också väldigt klar med den här parken framåt eftermiddagen.
Betyg: 6,5/10
8. Everglades National Park
Den här nationalparken i Florida är spännande. Fullt av typisk Florida-natur, alltså typ träskmark och djungel. Mitt mål med det här besöket var att se minst en alligator, vilket jag hade hört skulle finnas överallt. Men vid det här laget hade jag varit i Florida i nästan två veckor och inte sett en enda! Vi traskade runt bland kärren och hyrde till och med kajaker och paddlade runt, men de enda djuren vi såg var en massa fåglar. Sen till slut fick vi syn på den här bjässen, som nog visserligen är en krokodil, men ändå.
Betyg: 7/10
7. New River Gorge National Park
New River Gorge i West Virginia är den nyaste nationalparken i USA, den blev uppgraderad från en “national river” för två år sen. Jag behövde åka till Ohio i jobbet i somras och eftersom Ohio ligger nära West Virginia passade jag då på att hyra en hoj i Cincinnati och köra genom Ohio, Kentucky och WV för att se den här platsen. Man kan säga mycket om Appalachia, och det var lärorikt för mig att köra igenom de små extremt fattiga byarna i området, det förklarar en hel del om varför USA är som det är. (Kan eventuellt utveckla detta resonemang i ett eget inlägg.) Mittpunkten i parken är den här enorma bron som jag har velat se hur länge som helst eftersom jag älskar dramatiska broar.
Hade lite otur med vädret eftersom det regnade en massa medan jag var här, men det var i alla fall väldigt vackert. Pallar inte med West Virginia rent politiskt, men naturen här är verkligen storslagen.
Betyg: 7,5/10
6. Lassen Volcanic National Park
Den här parken ligger långt norrut i norra Kalifornien, nära gränsen till Oregon. I september åkte jag på en lång solo-roadtrip genom hela Kalifornien för att äntligen få besöka Lassen Volcanic – och så höll jag på att misslyckas med detta. Det snöade en massa i bergen bara några dagar innan mitt planerade besök så parken var stängd i flera dagar. Den öppnade igen bara några timmar innan jag kom tid, så jag hade otrolig tur med timingen.
Själva parken består av flera vulkaner, den största är Lassen Peak. Här finns även klarblåa sjöar, bubblande lerpölar och slingriga bergsvägar. Det är som en mindre version av Yellowstone. Helt klart värt ett besök.
Betyg: 7,5/10
5. Arches National Park
Södra Utah är svårslaget när det gäller naturupplevelser, det är så dramatiskt och storslaget överallt med röda klippor och naturliga bågar och öken. Det finns hela fem nationalparker i det här området, och alla är otroliga på sitt eget sätt. Jag hann med en snabbvisit till Arches när jag var i Moab på jobb i april, och trots att jag har varit här tidigare tröttnar man liksom inte. Så vackert.
Betyg: 8/10
4. Dry Tortugas National Park
I likhet med Channel Islands är det både dyrt och krångligt att ta sig till Dry Tortugas, som ligger extremt avlägset, på en liten ö mitt ute i havet, 11 mil öster om Key West i Florida. Det finns egentligen ingenting här förutom ett enormt militärfort från 1800-talet, men det är så sjukt mäktigt att se kontrasten av det stora röda fortet mot det turkosa, helt klara vattnet. Den här parken låg högt på min bucket list, och det var helt klart värt mödan att ta sig hit. (Skrev mer om det här.)
Betyg: 8/10
3. Joshua Tree National Park
Joshua Tree är min närmsta nationalpark och förra året besökte jag den två gånger, en gång med Genevieve i mars och en gång själv i oktober. Det är svårt att förklara vad som är så magiskt med det här stället, men det är en av mina favoritplatser i hela världen. Det är någonting med öknen, klippformationerna och de konstiga träden som gör att det känns som att man befinner sig på en annan planet, och jag blir alltid helt lugn i själen när jag är här.
Betyg: 9/10
2. Haleakala National Park
Bara några dagar innan nyår seglade Haleakala oväntat in på plats nummer två på den här listan. Jag hade verkligen inte förväntat mig att den här parken, som ligger på Hawaii, skulle drabba mig så ordentligt som den faktiskt gjorde. Parken består främst av vulkanen med samma namn och en enormt slingrig väg som leder upp till själva kratern. Utsikten hela vägen upp var helt enorm, man såg hela västra Maui, och kratern var något av det mest spektakulära jag någonsin sett. Kunde inte sluta stirra på den, trots att det var svinkallt och blåsigt uppe på toppen. Så mäktigt.
Betyg: 9/10
1. Yosemite National Park
Högst upp på listan har vi Yosemite, som nog är den vackraste platsen jag någonsin har besökt, och som jag alltid längtar efter att få återvända till. Det här var mitt tredje besök och det var lika överväldigande som det första. Jag förstod det inte själv förrän jag tog mig hit första gången, men det är helt omöjligt att göra de här vyerna rättvisa på bild. En perfekt plats, no notes.
Betyg: 10/10
-
Extra ledighet = panik
Jag låg hemma med min monsterförkylning/influensa i 11 dagar (och läste ut 8 böcker på 8 dagar, vilket nog aldrig har hänt förut), sen bestämde jag mig för att det fick räcka. Duschade, klädde på mig riktiga kläder och lämnade hemmet för första gången på en och en halv vecka.
Nu är det ytterligare några dagar senare, och jag hostar och nyser fortfarande ganska mycket. Imorgon är det Thanksgiving och jag har fyra dagar ledigt på raken. Ska campa i öknen och köra enduro, vilket möjligen är en dålig idé med tanke på att det är runt 8 grader på nätterna och jag som sagt hostar fortfarande. Men jag orkar inte vara hemma mer.
På tal om ledigt håller mitt jobb alltid stängt veckan mellan jul och nyår, och beroende på hur röda dagar landar brukar det innebära omkring 10-12 dagars ledigt totalt. I år bestämde sig ledningen för att även stänga hela veckan innan jul, så nu har jag plötsligt 17 dagars semester i december.
Fick reda på detta i torsdags och blev genast stressad eftersom jag inte hade något planerat, det är svindyrt att resa någonstans över julen, och det är dessutom kallt nästan överallt. Men jag har inte en personlighet som låter mig vara ledig i över två veckor utan något att göra, får panik av tanken på att “slösa bort” en massa gratis ledighet när det finns äventyr att åka på.
Sen vaknade jag mitt i natten på torsdagen med en klar tanke i huvudet: Hawaii. Jag kunde inte somna om, så jag plockade upp mobilen och kollade upp flygbiljetter, Airbnb och motorcyklar att hyra. Nästa morgon bokade jag alltihop. Så nu är det jag som åker till Maui veckan innan jul. Det är extremt svårt att besöka Hawaii on a budget, speciellt när man reser själv, men jag lyckades ändå hitta hyfsat bra priser på allt.
Är så peppad på detta. Det är ganska exakt sju år sen jag var på Hawaii sist (då hyrde P och jag hojar och körde runt ön Oahu), och har aldrig varit på Maui tidigare. På att göra-listan står att köra den otroligt slingriga vägen till Hana på hoj, samt att besöka Haleakala National Park och se vulkanen som parken är döpt efter. Vi får se om vädret samarbetar. December är en av de regnigaste månaderna på ön, men det är i alla fall varmt.
-
Äventyr i Channel Islands National Park
I lördags vaknade jag och A vid 5-tiden på morgonen i ett hotellrum nära hamnen i Ventura, en liten kuststad norr om Los Angeles.
Vi tog en båt i ungefär en timme (och såg både valar och delfiner!) och sen befann vi oss plötsligt på Santa Cruz Island, en av de fem öar som tillsammans utgör Channel Islands National Park.
Väl framme fick vi byta om till de här otroligt snygga utstyrslarna: våtdräkt, vattentät jacka, flytväst och hjälm.
Vi hade nämligen bokat en guidad kajaktur för att se en massa havsgrottor runt ön.
I nästan tre timmar paddlade vi in och ut genom olika grottor och runt olika klippor. Ser ni elefanten ovan?!
Det var oväntat actionspäckat, med stora vågor inne i grottorna som man fick vänta ut eller använda till sin fördel. En av kajakerna i vår grupp kantrade när de paddlade igenom en av de mest avancerade grottorna. Men A och jag klarade oss rätt bra. Det var inte vår första rodeo!
Efter kajakturen återvände vi till ön för att äta vår medhavda lunch. Det finns ingen “civilisation” på Channel Islands-öarna (dvs inga restauranger, hotell, butiker, soptunnor, toaletter med rinnande vatten, etc), så man måste ta med sig allt man behöver och sen ta med sig allt därifrån igen.
Efter lunchen hajkade vi upp till toppen av ön och fick se den här otroliga utsikten. Kalifornien är den delstat i USA som har flest nationalparker, med hela 9 stycken, och eftersom det inte går att köra hoj till Channel Islands var det här den sista jag hade kvar att besöka. Det krävdes ett viss mått av planering (både båtbiljetter och kajakturer blir slutsålda flera veckor i förväg), men var helt klart värt det.
Där nere är hamnen och vår båt. Titta vad klart vattnet är! Det hela påminde mig om Dry Tortugas, en annan nationalpark belägen på en ö mitt ute i havet. Fast i Florida då.
Sen var det dags att åka tillbaka till Ventura igen. Jag köpte en öl på båten som var kanske det godaste jag har druckit. Det här var en LÅNG dag och vi var helt utmattade, så när vi kom tillbaka till hotellet totaldäckade vi klockan 19:30 och sov i TOLV TIMMAR. Bra helg.
-
340 mil genom Kalifornien
Jag kom hem från min 340 mil långa solo-roadtrip genom Kalifornien i lördags och fy satan vad sliten jag har känt mig sen dess. Har sovit 10-11 timmar varje natt sen jag kom hem och igår gick jag på massage för att mjuka upp mina stackars muskler. Man är verkligen inte 29 år längre, haha!
MEN vilken resa det var. Om ni har hängt med på Instagram har ni väl redan hört mig beskriva allt jag gjorde i detalj, men om inte kommer här en liten sammanfattning.
Jag började hela kalaset med två nätter i Santa Barbara på Babes Ride Out, ett motorcykelcamping-event för kvinnor, som råkar vara mitt bästa event på hela året.
Inga av mina San Diego-kompisar ville gå i år, så jag åkte dit ensam. Men det visade sig gå hur bra som helst eftersom jag sprang in i typ 50 personer jag kände. Tillbringade större delen av helgen med dessa finingar.
Sen bar det av norrut. Den första dagen körde jag drygt 30 mil på Pacific Coast Highway i ÖSREGN och snålblåst. Alltså det var verkligen så miserabelt. Min hoj drog in vatten genom luftrenaren och hackade sig fram de sista milen. Men fick i alla fall ett typ 10 sekunders regnuppehåll någonstans i Big Sur så jag kunde ta den här bilden. Det var ju otroligt vackert alltihop, trots att jag knappt kunde se någonting för allt regn. Tur att jag har kört den här sträckan flera gånger tidigare.
Nästa dag var vädret betydligt trevligare. Ganska kallt, men klarblå himmel. Jag körde över Golden Gate-bron, vilket är något jag har velat göra på hoj hur länge som helst. Har bara kört bil på den tidigare. Sen jobbade jag mig långsamt upp längs kusten. Highway 1 är otroligt kurvig så det tar sin lilla tid. Men utsikten är helt oslagbar nästan hela vägen.
Ju längre norrut man kör, desto mer börjar de turisttäta kuststäderna ersättas med ödsliga, dimmiga sträckor som känns som tagna ur en sagobok. Sen befinner man sig plötsligt mitt i en redwood-skog. Jag körde både Avenue of the Giants och genom Redwood National Park och såg de största träd jag någonsin sett. Betalade även 5 dollar för att köra min hoj genom ett träd.
Norra Kalifornien är också full av knäppa roadside attractions, som denna gigantiska Paul Bunyan-staty.
Jag tillbringade en natt i Oregon, mest för att kunna säga att jag hade kört genom hela Kalifornien, från botten till toppen. Sen körde jag söderut igen, fast inåt landet.
Jag älskar broar, och tog en omväg på en helt öde grusväg för att se den här. Ni vet tågbron i den där scenen i filmen Stand by Me? Det är denna. Den var avstängd med taggtråd och i extremt dåligt skick, nästan alla plankor var genomruttna och höll på att falla sönder. Men jag vågade mig ut för ett foto ändå. Inte mitt smartaste move kanske, men jag överlevde i alla fall.
Sen åkte jag vidare mot Lassen Volcanic National Park. Hela vägen genom nationalparken hade varit stängd i flera dagar pga snö, och jag var väldigt nervös över att jag inte skulle kunna ta mig dit. Lassen var en av huvudanledningarna till att jag ville köra hela vägen upp till toppen av Kalifornien, så det har varit väldigt surt. Men jag hade verkligen tur, för parken öppnade igen bara några timmar innan jag kom dit. Det låg fortfarande rätt mycket snö på marken, men det kändes mest lite spännande.
Ja och så fortsatte jag söderut och hittade både Muffler Men och en Uniroyal Gal, såna här enorma fiberglasskulpturer som finns längs vägarna lite här och var i USA. Måste alltid stanna och fota när jag ser en.
Det här var verkligen ett äventyr. Fick uppleva alla sorters väder, från regn och snö till sol och ökenvärme. Den kallaste temperaturen jag körde i var 4 grader och den varmaste var 37 grader. Såg kust och hav och berg och skog och vulkaner och broar och knäppa attraktioner och nationalparker och sjöar och öken. Kalifornien är en fantastisk delstat och jag är så glad att jag har fått uppleva så mycket av den.
-
Nedräkning till semestern börjar nu
Något jag är väldigt peppad på exakt just nu: Om ungefär en timme påbörjar jag en 10-dagars semester som jag ska tillbringa med att köra hoj genom hela Kalifornien.
Börjar med att köra till Santa Barbara imorgon, och sen tar jag kusten hela vägen upp till Oregon. Det blir många mil, och vi får se om mitt knä pallar. Måste eventuellt köpa en ny hoj när jag kommer hem, men det får bli ett framtida problem.
Jag har bott i Kalifornien i 14 år och har aldrig varit norr om San Francisco (i den här delstaten alltså, jag har varit i Oregon, Washington, Kanada och Alaska) så det ska bli spännande.
Ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag dessutom att resa ensam. Älskar mina vänner och har ett fåtal personer som jag alltid gärna åker på hojsemester med, men det är något speciellt med att köra solo. Kan stanna var och när jag vill, för att ta foton eller äta något eller sträcka på benen. Behöver inte vara social efter en lång dag i sadeln. Jag är lagd åt det introverta hållet och har ett enormt behov av egentid, och detta fyller det behovet med råge.
Nu börjar jag dessutom den här resan med två dagar på Babes Ride Out, mitt favoritevent på hela året. Där kommer jag vara omringad av flera hundra kvinnor på hoj som kör, campar och festar tillsammans hela helgen. Så fint att börja med det, och sen få köra mitt eget race för att återhämta mig från allt socialiserande.
Nej nu måste jag gå och packa det viktigaste: snacksen. Följ med på IG om ni vill (@cylinderella)!
-
Ska vi prata lite mer om vädret?
Om ni är såna som tycker att det är tråkigt att prata om vädret kan ni fortsätta scrolla! Jag tycker personligen att vädret (och klimatet då) är något av det mest intressanta man kan diskutera, speciellt när det är så extremt och opålitligt som det är numera. Och att klimatförändringarna sker mitt framför ögonen på oss.
Jag nämnde ju att jag har en road trip planerad med start på lördag. Ska köra hoj norrut hela vägen genom Kalifornien längs med Sierra Nevada och in i Oregon, sen söderut igen via Pacific Coast Highway. Tänkte avsluta på Babes Ride Out i Santa Barbara. Ungefär så här ser den planerade rutten ut:
Det är (som bekant) extremt hett just nu, med ett par ganska allvarliga skogsbränder som härjar i södra Kalifornien. Men nu i helgen ska hettan kulminera i åska, rejäla regnskurar och risk för flash floods/översvämningar. Detta pga orkanen Kay som just nu jobbar sig uppåt genom Mexico via Stilla havet-kusten.
Och alltså, vi behöver verkligen vatten. Bristen på regn i Kalifornien gör att vattentillgången är hotad, och det är som sagt extremt hög risk för bränder.
Med det sagt är orkaner och åska inte *världens* bästa väder att köra hoj i.
I början av augusti var jag i Ohio på en jobbgrej så jag passade på att hyra en hoj och ta en road trip genom Kentucky och West Virginia i ett par dagar. Det här var bara några dagar efter de kraftiga översvämningarna i Kentucky där minst 30 personer dog. Det var så pass allvarligt att det blev en världsnyhet – jag hörde det nämnas på Dagens Eko.
“Översvämningarna har utplånat hela samhällen i några av de fattigaste områdena i USA och sökningsarbetet fortsätter. Upp emot 270 millimeter regn har fallit de två senaste dygnen på vissa håll och sex kommuner i delstaten har utlyst undantagstillstånd” skrev DN då.
Jag körde ändå och helvete vad det regnade. Och åskade. Har nog aldrig hört så mycket åska och sett så mycket blixtar. Tillbringade ca tre dagar med att gömma mig under olika tak och vänta på att olika stormar skulle dra förbi. Det gjorde de också lyckligtvis, varje storm varade i kanske 15-30 minuter.
Men jag är inte så sugen på att köra genom den sortens väder i Kalifornien, där ingenting är byggt för regn, inklusive vägarna, och där ingen vet hur man kör när det är blött ute. Så nu funderar jag helt enkelt på att skjuta upp min semester med en vecka och dessutom åka motsatt riktning. Börja på Babes Ride Out och sen köra norrut på PCH och söderut genom bergen och öknen. Det borde lösa alla problem. Lite antiklimax dock eftersom jag är packad och redo. Men den här lösningen känns både säkrare och trevligare.
Detta blev lite långt, sorry. Jag har tydligen en massa tankar jag måste få ut mig helt plötsligt! Nu ska jag iväg och ta en öl med två svenska kompisar som är i stan. Det är verkligen inte varje dag det händer. Tjing!
-
En olycka i Mexiko
Jag tog en långhelg förra helgen och tillbringade fyra dagar med att köra enduro i Mexiko med fyra kompisar. Det var helt fantastiskt, men även jobbigt, svårt, läskigt, och utmattande. Ett riktigt ordentligt äventyr med andra ord.
Vi körde nästan 50 mil totalt, vilket är väldigt mycket när man kör svår terräng och inga asfalterade vägar. Den sista dagen, med bara omkring 25 kilometer kvar till mållinjen, tog jag en kurva i ganska hög hastighet och hann inte se ett enormt hål mitt i banan förrän det var för sent. Körde rakt ned i hålet och både jag och hojen kastades iväg flera meter. Jag landade hårt och kunde inte röra mig över huvud taget på flera minuter.
Jag körde sist i gruppen och mina kompisar befann sig redan långt framför mig, så jag låg där jag låg tills ett gäng mexikaner som också var ute och körde enduro stannade och hjälpte mig upp.
Ungefär då märkte mina kompisar att jag inte var bakom dem längre, så de kom och eskorterade mig tillbaka till våra pickups. Jag blödde ganska mycket från ena handen och skrapsår i ryggslutet, och min hjälmskärm och mina skyddsglasögon hade gått i flera delar. Hade så ont i svanskotan att jag knappt kunde gå. Efter att vi hade lastat upp hojarna på flaken behövde vi fortfarande köra flera timmar norrut för att korsa gränsen tillbaka till USA och jag var inte i skick att köra. En kompis fick köra hem mig i min truck och hjälpa mig in.
Nu har det gått två dagar och jag kan fortfarande knappt gå. Igår var svanskotan så svullen att det såg ut som jag hade en tennisboll innanför huden, men idag har det gått ner lite. Kan dock inte sova på rygg eller på sidan utan måste sova på magen, och det är svårt att sitta eller gå.
Hade just ett videosamtal med en läkare som tyckte att jag skulle fortsätta vila och ta antiinflammatoriska, så jag avvaktar med att ta mig till sjukhuset för tillfället. Får omvärdera om det inte blir bättre.
Försöker se det från den ljusa sidan: Jag bröt i alla fall inga ben (såvida jag inte har en fraktur på svanskotan), min hoj klarade sig hyfsat i kraschen, jag lyckades ändå köra 45 mil genom svår terräng utan några större problem, och min kontorsstol är den enda någorlunda bekväma platsen i mitt hem för tillfället så jag kan åtminstone göra mitt job.
-
Ett par dagar i Moab
Nu har jag varit ute på äventyr igen, den här gången i Utah. Var där i jobbet förra veckan för att hänga på Easter Jeep Safari, ett gigantiskt Jeep-event i Moab, som lätt är en av de vackraste platserna på jorden.
Jag skulle egentligen ha landat i Moab på måndagen, men efter ett inställt flyg fick jag och en av publicisterna som hade bjudit in mig hyra en bil och köra fyra timmar från Salt Lake City på tisdagen istället. Det gjorde inte mig något, jag roadtrippar mycket hellre än att flyga (och hade antagligen tagit hojen hela vägen om det inte vore snöstorm i SLC). Och i princip hela södra Utah ser ut såhär, med röda klippor och ökenlandskap i alla riktningar. Overkligt vackert.
Det var SVINKALLT, minusgrader och snålblåst. Jag hade tredubbla jackor på mig. Men inne i Jeeparna var det varmt i alla fall. Här är jag och Anna, en annan av publicisterna, som även råkar vara världsmästare i jet ski.
Jag höll på riktigt på att blåsa av den här väldigt branta klippan, men vad gör man inte för ett foto.
Den vägen som går där nere körde jag förresten på hoj för två år sen, och det är en av de vackraste vägar jag någonsin kört. Highway 128, rekommenderas starkt om du någonsin är i Moab! Den här utkiksplatsen kan man dock bara ta sig till med ett ordentligt offroad-fordon (till exempel en Jeep).
Dag två var det dags för nya stigar. Jag skulle hänga med på ett “trail cleanup”-projekt med organisationen Tread Lightly och Bureau of Land Management för att ta hand om och bevara utsatta områden. Massor av frivilliga dök up.
Vi byggde staket runt tusenåriga hällristningar för att skydda dem och den ömtåliga marken runt omkring dem från skadegörelse. Jag ska skriva ett reportage om detta, så jag gick mest runt och intervjuade folk.
Sen fick jag köra Jeep.
Tog tillfället i akt och körde rakt igenom en liten sjö. Det var kul!
Sista dagen (trodde vi, men istället blev vi kvar en extra dag pga ytterligare ett inställt flyg) hade vi några timmar över och passade på att köra in i Arches National Park. Kan inte ens minnas sist jag besökte en nationalpark i BIL och inte på motorcykel, men det var fint ändå. Jag tog det här fotot genom att stå upp med halva kroppen utanför takluckan i hyrbilen medan den var i rörelse, lite sketchy men det gick bra ändå.
Så här glad var jag över att vara tillbaka i södra Utah. Jag är så otroligt sugen på att hyra släp och ta med mig alla hojar och min mountainbike hit igen i höst och stanna i minst en vecka. Moab är som en stor lekpark för alla som gillar vackra platser. Och vem gör inte det?
-
Sista helgen i mars och första helgen i april
För några månader sen tittade jag i min kalender och tyckte att det såg lite tomt på äventyr ut i mars och april. Tänkte att det kanske var lika bra, man måste inte göra saker exakt hela tiden. Men eftersom jag är som jag är råkade jag planera in en massa sista minuten-grejer och nu är kalendern fullpackad och jag lite halvt utmattad igen.
Har ett par dagar hemma just nu där jag försöker göra saker som att städa, tvätta, springa ärenden och hänga med katterna. Nästa vecka bär det av igen, till Utah den här gången.
Här är några äventyr från de senaste två veckorna i alla fall.
För två lördagar sen packade jag hojen och styrde kosan mot Palm Springs. Där var det omkring 37 grader varmt och jag fick stanna och ta av några lager kläder.
Hade dock ett hotellrum med pool bokat, så jag carpade eftermiddagen med rosébubbel och en god bok i skuggan.
Nästa dag fortsatte jag norrut till Joshua Tree för att möta upp med min kompis Genevieve. Vi tog hojarna in i Joshua Tree National Park och hittade några offroad-stigar att köra runt på. Det var väldigt djup sand, men kul ändå.
När vi skulle åka hemåt nästa dag var det måndag och storm i alla riktningar och det kändes inte så kul på motorcykel, så vi tog oss tillbaka till Palm Springs och samma hotell jag hade bott på under lördagen. Jag jobbade från hotellet medan Genevieve hängde i poolen, och sen gick vi och åt mexikanskt till middag.
På tisdagen var det visserligen inte storm längre, men det var ändå svinkallt uppe i bergen. Jag kopplade in min elektriska jacka och tog på mig alla lager kläder men frös ändå. Stannade och åt huttrande mina pannkakor jag hade snott med mig från frukostbuffén på hotellet till lunch, och kom hem en hel dag senare än planerat.
Den försenade hemkomsten innebar att jag bara hade ett par dagar på mig att planera nästa äventyr, som bland annat innebar att hämta upp och köra den här husbilen 35 mil norrut på fredagen.
Jag skulle på Biltwell 100, ett ökenrace i Ridgecrest. När jag kom fram efter att ha suttit i bilköer i några timmar (så kallad Vegas-trafik – det är alltid bilköer på motorväg 15 på fredagar eftersom det är den vägen som leder till Las Vegas) parkerade jag bredvid Edy och Ace som campade i sin pickup.
Jag jobbar ju för ett företag som ägs av världens största husvagns- och husbilstillverkare, men har trots detta inte ägnat mig speciellt mycket åt husbilssemestrande. Det här var dock så sjukt najs, hade liksom el och ett badrum med toalett och dusch och ett kök och en riktig säng hela helgen. Kommer bli svårt att tälta igen efter detta.
På lördagen var det racedags! Ace (som råkar vara min kollega) hade fått den alldeles urbota dåliga idén att köra sin minihoj i racet, fyra mil genom hyfsat svår ökenterräng. Men det gick bra! Han överlevde.
Andra körde mer passande motorcyklar. Detta är dock en massa Harleys, inte heller världens bästa ökenhojar. Men det är det som är kul med Biltwell 100, folk dyker upp på alla möjliga konstiga fordon. Anything goes, så länge det har två hjul.
Ja och sen var det söndag och jag körde Jasmine (som jag döpte husbilen till) hela vägen tillbaka till San Diego igen. Alltså, det är extremt lyxigt att ha en sån här att campa i, men att köra den på Kaliforniens väldigt *intensiva* motorvägar var ganska stressigt. Till ingens förvåning tror jag att jag håller mig till att roadtrippa på motorcyklar även i fortsättningen.
-
När jag besökte Dry Tortugas, en av de mest avlägset belägna nationalparkerna i USA
Är hemma från Florida och har så mycket jag vill dela med mig av. Vi kan börja med en av de grejer jag mest hade sett fram emot att göra på den här resan, nämligen att besöka Dry Tortugas National Park.
Dry Tortugas ligger mitt ute i havet, 11 mil väster om Key West. Och Key West i sin tur är den sydligaste punkten i det kontinentala USA och den västligaste av alla Florida Keys-öarna. För att ta sig dit kör man Highway 1 hela vägen från fastlandet. Här är en karta för lite perspektiv:
I onsdags vaknade vi i Key West innan solen gick upp och promenerade till färjeterminalen för att ta en båt till Dry Tortugas. Resan tar ca 2,5 timmar och sen är man där hela dagen innan man tar samma båt hem igen. Båtbiljetter bör bokas flera månader i förväg eftersom det är begränsat med platser och de säljer slut snabbt. Det enda andra sättet att ta sig dit är via sjöflygplan.
Nationalparken består av ett enormt militärfort byggt på 1800-talet, samt havet och några små öar runtomkring. Jag har velat åka hit ända sen första gången jag såg ett foto på den här helt osannolika platsen. Den känns ännu mer bisarr när man faktiskt står där, inne i fortet, och börjar fundera på hur i helsike de fick ut alla miljoners tegelstenar hit, mitt ute i ingenstans, för 150 år sen.
Vi promenerade runt och utforskade i ett par timmar. Man kunde klättra upp hela vägen till ovansidan (taket? toppen? vet inte hur jag ska formulera det) av fortet och gå runt hela byggnaden. Utsikten var helt enorm. En vallgrav runt fortet, och sen bara turkost vatten så långt ögat kunde nå i alla riktningar.
Och inuti var det gångar och tegel och fönster för kanoner.
Vi fick lunch och sen var det dags att hoppa i vattnet. Jag badade medan M snorklade. Jag har en irrationell skräck för allt som lever (och inte lever ?) i havet, vilket är mitt livs stora tragedi eftersom jag samtidigt älskar att simma och bada. Men så länge jag inte behöver se vad som finns under ytan brukar det gå bra. Vattnet var alldeles ljummet.
Ja och sen öppnade baren på båten, så då tog vi en ö-öl innan det var dags att åka tillbaka till Key West igen. Det var en magisk dag och jag kan verkligen varmt rekommendera den här utflykten till alla som råkar ha vägarna förbi södra Florida.
