Category

Det ofattbara

Det ofattbara

Så jävla bakvänt (CW: abortförbud och andra hemskheter)

Om exakt en vecka, nästan på klockslaget, har jag min ceremoni för att bli amerikansk medborgare. Jag känner mig just nu väldigt kluven inför detta. Å ena sidan har jag bott i USA i över ett decennium och vill kunna rösta. Å andra sidan känns det helt bakvänt att pledge allegiance till ett land som systematiskt håller på att nedmontera demokratiska värden och mänskliga rättigheter. 

Antar att det har nått andra sidan Atlanten att flera amerikanska delstater har röstat igenom abortförbud eller extremt restriktiva abortlagar de senaste veckorna, inklusive Alabama, Georgia och Ohio. De som ligger bakom de här lagarna är dock garanterat medvetna om att de inte kommer hålla i rätten, men det är liksom det som är poängen. Roe v. Wade säger fortfarande att abort är lagligt i USA. Men lyckas man rösta igenom en tillräckligt extrem lag kommer den antagligen att hamna inför Högsta Domstolen, och där sitter numera Brett “I like beer” Kavanaugh redo att slå hål på Roe. 

Enligt Georgias nya abortlag (som dock inte börjar gälla förrän nästa år, förutsatt att den går igenom alls) förbjuds aborter efter sjätte veckan, vilket är tidigare än de flesta ens vet att de är gravida. I Alabama kommer läkare kunna dömas till 99 års fängelse för att ha utfört en abort — och eftersom det inte görs några undantag för våldtäkt eller incest innebär detta att om en kvinna blir gravid efter att ha blivit våldtagen kommer läkaren som utför hennes abort att kunna få ett längre straff än hennes våldtäktsman.

Jag kommer ihåg när The Handmaid’s Tale kom ut som tv-serie för två år sen. Då kändes den nästan som en manual för hur regeringen skulle kunna förtrycka livmoderbärare. Nu är vi nästan där. Under his eye. 

OBS! Vill man göra något för att hjälpa kan man till exempel skänka pengar till någon av följande organisationer:

Det ofattbara

Den andra sidan av gränsen

Att bo i USA just nu känns ganska ofta som att befinna sig i the twilight zone. Presidenten och republikanska politiker ljuger hejvilt om allt möjligt hela tiden, och trots att de allra flesta vet att de ljuger får det liksom bara pågå? Många av de mest destruktiva lögnerna handlar om den mexikanska gränsen och hur det tydligen råder undantagstillstånd och kaos där. Det gör det ju inte. 

Jag bor 15 minuter från världens mest trafikerade gränsövergång och lever mitt i en “mega-region” som består av San Diego och Tijuana. Jag har alltså personlig erfarenhet av alla fördelar detta för med sig: kulturellt utbyte, utökad arbetskraft och ekonomiska möjligheter, massor av god mat och dryck på båda sidor av gränsen, osv i all oändlighet. Har haft kollegor som bor på den mexikanska sidan och pendlar till USA varje dag, och vet att det motsatta också är hyfsat vanligt. 

Om man faktiskt bemödar sig med att ta sig ner till gränsen istället för att lyssna på Donald Trumps rasistiska propaganda så kan det till exempel se ut så här…

USAs sydvästra hörn, där gränsmuren möter Stilla Havet, utgörs av Border Field State Park. Och i Border Field ligger något som heter Friendship Park. För att komma dit måste man så här års promenera ungefär 2,5 km från en parkeringsplats, eftersom själva vägen in är avstängd. 

Det gjorde Katie, Edy och jag i lördags. 

Det var strålande solsken ute och allt stod i blom. Trots att detta är en extremt vacker park precis vid havet var vi nästan helt ensamma här. 

Friendship Park är ett område mellan de två gränsstaketen där personer från båda sidor av gränsen kan mötas genom stängslet. Det är hårdbevakat av Border Patrol på den amerikanska sidan — man får till exempel inte fota eller ha fysisk kontakt genom staketet. Men trots detta kör folk ibland i flera timmar för chansen att få träffa sina släktingar här. Det är både fint och extremt sorgligt på samma gång. 

Border Field State Park är också fullt av extrema kontraster: Den höga, mörka muren som sträcker sig ända ut i det klarblåa havet. Den helt tomma stranden på USA-sidan jämfört med Mexiko-sidan som är full av folk och parasoll och barn som badar. Uniformerade gränsvakter omgivna av miljontals färgglada blommor och fjärilar. Taggtråd och sandstrand. 

Vi var här för att jag behövde ta lite foton till den här artikeln om Friendship Park, och Katie och Edy hängde på för att få lite frisk luft och motion. Förutom Border Patrol och kanske tre personer som var där för att säga hej till släktingar på andra sidan gränsen såg vi inte en levande själ.

På vägen hem igen fick vi höra om dödsskjutningen i en synagoga som skedde mitt under Pesach här i San Diego bara några timmar tidigare. En 19-årig man med en AR-15 sköt ihjäl en kvinna och skadade tre andra personer medan han ropade “anti-Semitic slurs”, enligt New York Times.

Såna här hemskheter händer ju hela tiden i USA, men det är extra läskigt när det händer i ens egen stad. Vi fick i alla fall en extra påminnelse om att det verkliga hotet inte alls kommer från andra sidan den mexikanska gränsen, utan istället från arga, vita män med automatvapen. Ingen är förvånad. 

Det ofattbara, Litteraturbloggen

First wave dead eller överlevare (TW: Dödsångest och katastrofer)

I mitt närmaste kompisgäng pratar vi av någon anledning ganska ofta om vad vi skulle göra om (när?) katastrofen kommer. Vi har delat in oss i två grupper, med ungefär fem personer i varje.

Den första gruppen kallar vi för First Wave Dead. Den består av de av våra kompisar som absolut inte vill behöva leva genom postapokalypsen utan hellre bara skulle dö direkt. 

Den andra gruppen, som jag tillhör, vill överleva till varje pris. 

Jag har läst två böcker på sistone som behandlar det här ämnet från olika perspektiv: före och efter katastrofen. Böckerna är Slutet av Mats Strandberg och Station Eleven av Emily St. John Mandel. 

I Slutet är en stor komet på väg mot Jorden och alla vet exakt vilket datum och klockslag allt kommer gå under. Ingen förväntas överleva. Vad gör man under mänsklighetens sista månader? Vi får följa två tonåringar på jakt efter en sanning och ett större syfte. 

Station Eleven handlar istället om tiden efter katastrofen. En dödlig influensapandemi har utrotat nästan hela världens befolkning. Berättelsen följer framför allt en kringresande teatergrupp som sätter upp Shakespeare-föreställningar i olika byar omkring år 20 (alltså 20 år efter pandemin). De färdas till fots genom ett hotfullt, postapokalyptiskt USA som inte längre går att känna igen. 

Jag var lite nervös inför att läsa Slutet eftersom jag hade hört från så många att de fick grov dödsångest av den. Men sen läste jag den och fick inte ångest alls. Den gav mig snarare ett inre lugn. En av karaktärerna säger så här på ett ställe i boken: “Jag tycker att det finns nåt skönt i att det är såhär det tar slut. Inte så att jag är glad för det … men om allt ändå ska gå åt helvete så är det i alla fall inte vårt fel. Och vi kan inte göra något åt det.” Och det ligger liksom något i det?

Station Eleven däremot… Jag läste ut den i februari och har haft svårt att skaka av mig den sen dess. Med tanke på hur vi behandlar den här planeten känns det inte helt orimligt att vi eventuellt kommer att behöva leva i ett samhälle som liknar det i boken, där det inte längre finns någon elektricitet eller rinnande vatten eller bensin eller internet. Man tar sig runt till fots och måste varje dag skaffa föda på något sätt. Extremt klimat och farliga människor lurar bakom varje hörn. 

Ju mer jag tänker på detta, desto mer benägen blir jag att gå med i First Wave Dead-gruppen. Jag vill tro att jag är en överlevare, men är att leva det absolut viktigaste som finns, till varje pris, oavsett vilken sorts liv det är? Kanske. Jag vet inte.

Hur tänker ni, är ni First Wave Dead eller överlevare? 

Det ofattbara

Det är så orättvist

En grej till. Jag är extremt medveten om hur djupt orättvist det är att jag kan sitta här hemma i soffan i mitt uppvärmda hus och ansöka om amerikanskt medborgarskap på en sprillans ny MacBook Pro medan amerikanska gränsvakter skjuter tårgas på asylsökande barn bara några få mil bort. Medan tusentals migranter från Centralamerika nu tillbringar kyliga nätter i överfulla flyktingläger precis på andra sidan gränsen. 

Frågar mig själv varför jag ens vill bli medborgare i ett land som helt tycks ha tappat sin medmänsklighet. Men samtidigt är det ju just därför jag vill ha något att säga till om, både i lokala och nationella val. 

Fram tills dess skänker jag i alla fall pengar och prylar till Border Angels, en organisation här i San Diego som hjälper migranterna med allt från härbärge och mat till kläder och hygienprodukter. Och funderar lite till på hur enormt orättvist livet är.

Det ofattbara

Älskade lilla hund

Vår hund Lola dog i måndags kväll. Vår fina lilla tjej med världens största attityd, som följde med oss överallt och alltid skulle sitta i någons knä. Som inte gillade andra hundar men älskade människor. Som låg i sin lilla säng bredvid mitt skrivbord hela dagarna medan jag jobbade. Som hatade dammsugare och skateboards. Som krävde full uppmärksamhet precis hela tiden. Som var älskad av så himla många och gav oss så mycket glädje och kärlek. 

I söndags fick hon åka motorcykel med oss och gå på en grillfest där alla ville hålla henne. 

Nästa dag var hon hos veterinären och sövdes för att dra ut en tand. Hon fick en hjärtattack medan hon var sövd.

Lola var bara 9 år gammal. Full av liv. 

Vi satt hemma i soffan i måndags när Pauls telefon ringde och han blev helt tyst och sen tittade på mig och sa “Lola is dead”. Den meningen kommer att spelas på repeat i mitt huvud för evigt. Utan det samtalet hade vi kunnat fortsätta leva utan tanken på att Lola inte finns mer.

Nu går det inte. Jag vet inte hur vi ska gå vidare från detta. 

Älskade lilla hund. Du är så saknad. 

Det ofattbara

Att bo i ett splittrat land byggt på hat

Jag har haft så mycket ångest på sistone, det är därför det är så tyst här. Mycket har att göra med valet häromdagen, så det är skönt att det är över (och att Demokraterna vann representanthuset). Men jag har för första gången på 10 år börjat känna att det här kanske inte är ett land jag vill bo i. 

Mitt eget liv är så nära perfekt det bara går. Och ändå har jag den här krypande ångesten som inte försvinner.

Det är dels för att USA styrs av korrupta, lögnaktiga, maktgalna rasister som jobbar aktivt för att förstöra miljön och ta ifrån miljoner människor rätten till sjukvård och att behandlas lika oavsett kön, sexuell läggning, hudfärg, osv. Att regeringen använder skrämselpropaganda och rena lögner för att vända människor mot varandra. Att presidenten kan säga och göra vad han vill utan att hållas ansvarig. 

Och dels insikten att så många människor stödjer detta. 

Jag vet inte om jag vill bo i ett land där ungefär halva befolkningen tycker att den andra halvan inte förtjänar tillgång till sjukvård, och där det är helt normalt att arga vita män med maskingevär regelbundet går in i kyrkor och skolor och yogastudior och skjuter ihjäl en massa människor. 

USA har alltid varit ett splittrat land. Dels på grund av tvåpartisystemet, och dels på grund av de stora ekonomiska och demografiska skillnaderna mellan storstad och landsbygd. Men sen Trump blev president har det blivit enormt mycket värre. Så mycket hat och så mycket våld. 

Det är så jävla deprimerande. 

Det ofattbara

Män som hatar kvinnor + bilder från ett bröllop

Jaha, ja, vad ska jag skriva om här. Det börjar bli höst, jobbet går bra, och USA styrs av rika gubbar som hatar kvinnor. Ja, det där sista var väl ingen nyhet kanske, men det har blivit extra tydligt den här veckan. Vet inte om ni följer med i svängarna kring nomineringen av Brett Kavanaugh till högsta domstolen, men alla nyheter den här veckan borde komma med en triggervarning för sexuellt våld.

Jag knarkar i vanlig ordning nyhetspoddar och radio och tillbringar alldeles för mycket tid på Twitter, och sen kan jag inte sova eftersom jag blir för deprimerad av allt kvinnohat som sipprar fram ur alla vrår.

Så vi kanske kan ta och titta på några foton från det bröllop som vi var på i Utah för några veckor sen istället. Bara låtsas som att allt är som det ska i världen. Ja? Okej.    

Om två dagar ska vi på ett bröllop igen. Och ett till nästa helg. Bra timing ändå, vill mycket hellre fira mina kompisars kärlek tillsammans med mina favoritpersoner än behöva tänka på vad som händer om Kavanaugh röstas igenom. Det får bara inte hända.

Det ofattbara, Vardagsfilosoferande

Life’s a bitch and then you die

Alltså, är det normalt att bli så här påverkad av politik och skit som händer i världen? Jag har börjat få väldigt svårt att hantera och värja mig mot den dagliga vågen av riktigt, riktigt hemska nyheter.

Jag trodde att jag hade fått någon sorts grepp om flyktingkatastrofen här i USA, liksom lärt mig att hantera den, men i samma stund jag tänkte den tanken kom nyheten om att Supreme Court-domaren Anthony Kennedy går i pension, vilket innebär att Trump får tillsätta ytterligare en domare, vilket innebär att det nog bara dröjer något år innan abort och samkönade äktenskap blir olagliga igen. Och om Sverigedemokraterna tar makten är det väl bara en tidsfråga innan samma saker börjar hända i Sverige. And then some.

Jag mår så dåligt över detta att jag bara vill gråta. Inte sover jag heller, har vaknat med ångest vid 5-tiden och inte kunnat somna om flera morgnar i rad.

Samtidigt pågår ju livet precis som innan. Jag kollar på fotboll och glädjer mig åt tre mål och att både Sverige och Mexiko går vidare. Jag åker på festivaler och umgås med vänner och packar inför semestern.

Men minst en gång om dagen ramlar jag rakt ner i ett svart hål av hopplöshet och hjälplöshet.

Jag antar att det bästa alternativet vore att sluta gräva ner mig i nyheterna, men det är ju lätt för mig som privilegierad vit, straight medeklassmänniska att göra. De som direkt drabbas av de här händelserna kan inte välja att bara ignorera dem, alltså borde inte jag heller få göra det.

Hur gör ni för att hantera all skit som händer i världen just nu? 

Det ofattbara

Jamen glad midsommar då

Om ni undrar varför det är så tyst här just nu så är det för att min hjärna går på högvarv genom att tänka denna enda tanke på repeat:

Om några decennier, när allt det som händer i USA just nu förhoppningsvis har förpassats till historieböckerna som skräckexempel i stil med Förintelsen, kommer jag då att kunna säga att jag var en av de som gjorde något för att stoppa det? Kommer jag att ha varit en av hjälparna?

Jag vill inte vakna upp en dag om 30 år och behöva erkänna att det var delvis mitt fel att flyktingbarn togs ifrån sina föräldrar och spärrades in under fängelseliknande förhållanden, eftersom jag inte gjorde tillräckligt mycket för att stoppa det. Jag vill inte titta tillbaka på mig själv under den här tiden som en person som bloggade om vardagligheter medan det otänkbara skedde precis utanför (bokstavligen: jag bor 15 minuter från den mexikanska gränsen).

Jag vill tro att om jag hade levt i Europa på 30-talet hade jag brutit lagen genom att gömma Anne Frank i mitt hus, inte följt lagen och rapporterat henne till nazisterna. Men nu händer det här, och är jag verkligen den personen? Vad gör jag? Skänker pengar till organisationer som kan hjälpa och delar inlägg på sociala medier, men är det tillräckligt?

Jag inser såklart att det inte är så här verkligheten fungerar, man kan ha flera tankar i huvudet samtidigt, och ingen ensam person kan lösa problemen på egen hand. Det går också att leva ett normalt liv samtidigt som man håller på att gå sönder inombords över världens orättvisor.

Det här blev ju ett väldigt navelskådande och dramatiskt inlägg. Jag vet inte om vi är på väg mot en ny förintelse. Men jag vet att det kommer att bli betydligt sämre innan det blir bättre igen. Och jag vill inte vara en i den tysta massan som bara låter det pågå.

Det ofattbara

Det brinner

Foto från LA Times
 

Södra Kalifornien står i lågor just nu och det är så sjukt läskigt. Ventura och LA har brunnit i flera dagar pga en kombination av extremt låg luftfuktighet, starka Santa Ana-vindar och inget regn. 

Vi skulle åkt på motorcykelträff i Ventura i helgen, hade hotellrum bokat och allt, men det har nu blivit inställt. Vet från mina kompisar som bor i närheten att det knappt går att andas utomhus, plus att man håller på med ganska omfattande evakueringar. Hundratals människor har förlorat sina hem och det gör ont i hjärtat att tänka på alla djur som har mist livet. 

För bara ett par timmar sen började det brinna i norra San Diego också, och branden har redan spridit sig över 200 hektar. 

En av mina kollegor som bor högt uppe på ett berg i ett av de områden med högst brandrisk sa i morse att hon hade tagit in alla sina djur – fem katter och tre hundar – som annars brukar få gå ute på dagarna, och radat upp alla reseburar vid dörren så att de är beredda om de behöver evakuera snabbt. 

I nästan hela San Diego County råder högsta möjliga brandrisk pga av hur torrt och blåsigt det är. Jag stod nyss och tittade ut genom kontorsfönstret på en byggnad bredvid där de håller på att duka upp till julfest på takterrassen, men allt bara blåser bort. 

Igår var det tydligen två jordbävningar här också.

LÄSKIGT.