Category

Det ofattbara

Joan-Cusack
Amerika, Det ofattbara

Från Obamacare till Trump-don’t-care

Är så ledsen just nu. Det var väl ett tag sen jag klagade på att USA egentligen är ett u-land som låtsas vara ett i-land, men det har sällan varit tydligare än idag. För bara en liten stund sen röstade nämligen medlemmar av Representanthuset ja till Trumps “sjukvårdsreform” som ska ersätta Affordable Care Act (aka Obamacare). I praktiken kan den nya planen innebära att många miljoner människor blir av med sin sjukförsäkring, antingen för att de inte kommer ha råd med de nya premierna eller för att de kommer blir förnekade pga pre-existing conditions (vilket kan innebära allt från astma till graviditet till cancer till att ha blivit våldtagen).

Jag förstår inte hur ett land som kallar sig en stormakt år 2017 inte kan erbjuda sjukvård som en rättighet till sina invånare. Jag förstår inte hur någon enda person kan rösta på ett parti som så tydligt tar försäkringsbolagens parti över de människor de har blivit tillsatta för att representera. Jag förstår inte hur den kristna arbetarklassen i mitten av landet, som till övervägande majoritet röstade Trump, inte inser att det är de själva som kommer att drabbas hårdast av detta. Jag förstår inte heller hur politikerna i Representanthuset med gott samvete kan rösta på ett förslag som kommer att orsaka människors död. Barn kommer att dö av detta. HUR försvarar man det här beslutet för sig själv, sin familj, sina väljare? Det är ren och skär ondska.

Förhoppningsvis röstas förslaget ner i Senaten, och alla de miljoner människor som har blivit försäkrade genom Obamacare kan fortsätta uppsöka sjukvård när det behövs. I alla fall ett tag till. 

Joan-Cusack

northkorea-la
Det ofattbara

Jamen glad påsk då

Det är långfredag och jag sitter här i något sorts panikartat ångesttillstånd och tänker på trevliga saker som kärnvapenkrig och atombombshot från Nordkorea. Ni vet, det vanliga.

Jag snubblade just över den här artikeln, om hur Kim Jong Un tydligen har sagt att han tänker släppa en atombomb på Los Angeles om hans diktatur hotas. Den här artikeln skrevs visserligen i januari, men relationen mellan USA och NK har ju inte direkt blivit bättre sen dess. Snarare raka motsatsen (<– obs att jag bara klarade av att läsa ungefär halva den här artikeln innan mina ångestnivåer blev så höga att orden på skärmen ersattes av svarta fläckar).

Så nu googlar jag “how to survive a nuclear attack” (så här, tydligen) och funderar på om vi kan övertyga vår hyresvärd om att bygga en underjordisk bunker.

Jamen glad påsk då :):):):):):):)

stockholm
Det ofattbara

Terrordåd och amerikansk cynism

stockholm

Jag var ganska skakad av lastbilsdådet i Stockholm igår och hade svårt att fokusera på något på jobbet. Några kollegor kom in och uttryckte sin sympati och för att kolla att jag var ok. Andra (ej kollegor) verkade istället tycka att det inte var så mycket att vara upprörd över. Bara 4 döda? Det är vardagsmat i USA.

Jag blir ganska illa berörd av den här cynismen. Dels är det ju sant att skolskjutningar och andra vansinnesdåd händer här varje dag, ofta med betydligt högre dödssiffror än attacken i Stockholm, men hela den här attityden att folks liv inte är värda någonting oroar mig. Det är samma sak jag hör när framför allt unga svarta män skjuts ihjäl av polisen efter att ha begått ett mindre brott, och folk bara “men om han inte ville bli skjuten skulle han kanske inte ha snott den där grejen från affären”. Vi har liksom inte dödsstraff utan rättegång på snatteri i det här landet, vad är det för fel på folk!??

Men i alla fall, tillbaka till Stockholm. Grejen med den attacken är ju inte så mycket dödssiffrorna – fyra personer döda och 15 skadade är HEMSKT, men med en lastbil som kör i full fart längs Drottninggatan hade det ändå kunnat vara betydligt värre. Det som gör i alla fall mig mest upprörd är att det hände i SVERIGE. Lilla, lugna Sverige – landet där folk står och källsorterar under terroristhot, där tungt beväpnade poliser hjälper gamla tanter över gatan, och där vi har varit förskonade från den typen av attacker som många större städer i Europa har drabbats av under de senaste åren. 

Tanken på hur sårbara vi är, hur lätt det är att skapa kaos i ett land och en stad där invånarna inte går runt och är konstant cyniskt paranoida. Känslan av att man inte är trygg någonstans. Men som motvikt: alla som under fredagen öppnade sina hem för främlingar som var fast i staden och inte kunde ta sig någonstans. Att Stockholm valde att enas och hjälpa istället för att misstänkliggöra varandra.

Så funkar det inte i USA.

Det ofattbara

Stockholm

Jag somnade sent igår kväll med en molande oro i magen över USA:s missilattack på Syrien, och vaknade tidigt i morse till nyheten om lastbilsattacken i Stockholm. Sitter på jobbet nu och har svårt att koncentrera mig på något, men är tacksam över Facebooks Safety Check-funktion. Hela min familj bor i Stockholm och så himla många av mina vänner. Hela situationen är så surrealistisk. Världen är åt helvete. Ta hand om er där ute ♥

syria
Det ofattbara

Krig

syria

Fy fan. Det är lätt att sitta här i sin bekväma medelklasstillvaro och skämta om USA:s president, som trots allt hittills har varit just det, bara ett skämt för många. Jag är nog inte ensam om att de senaste månaderna ha pendlat mellan desperation, panik och ilska, men samtidigt funnit någon sorts makabert underhållningsvärde i vilket inkompetent jävla skämt den här administrationen är. Vi har liksom tänkt att det inte finns en chans att Trump kommer vara president speciellt länge, att med Ryssland-kopplingarna och det lägsta väljarstödet hos någon amerikansk president någonsin är det bara en tidsfråga innan han blir avsatt.

Men nu. Nu är det allvar.

Nu har vi en president utan någon som helst politisk erfarenhet som – utan att ens ha rådgjort med kongressen – sitter på sin exklusiva country club i Florida och bombar ett land vars befolkning blir utsatta för kemgasattacker av sin egen regering, men vars flyktingar han svartmålar och vägrar släppa in.

Det alldeles ofattbart omänskliga i detta.

kanin
Det ofattbara, Djur

Det blir bara värre och värre

Vet ni att jag inte en enda gång har funderat på att flytta tillbaka till Sverige? Inte en enda gång på snart nio år. Men nu börjar jag nästan överväga att i alla fall börja fundera på det, om inte annat som en backup-plan för när allt går åt helvete på riktigt här.

Det har inte ens gått två månader sen Trump blev president, men han har redan åstadkommit så mycket skada. Och har ni sett det nya budgetförslaget? Nu är det väl förhoppningsvis en ganska liten risk att det röstas igenom utan ändringar, men ändå. I korta drag så vill Trump och hans lakejer ta pengar från medicinsk forskning, miljöskyddsmyndigheten, hälsovård för fattiga, public service-TV, socialdepartementet, kulturprogram för barn och ungdomar, biståndsprogram, jordbruk, infrastruktur, osv — och istället lägga 40 miljarder på att bygga en dum jävla mur, och ännu mer på att utöka försvaret.

Jag har svårt att förstå hur någon enda person röstade för detta. De enda som gynnas av den här politiken är de rika och mäktiga, medan de fattiga och sjuka kommer bli fattigare och sjukare och sen kommer de antagligen att dö.

Jag vet i alla fall inte hur länge jag personligen kommer vilja bo i ett land som tar pengar från cancerforskning, sjukvård och kultur för att finansiera ett potentiellt kärnvapenkrig. Och hur många forskare, intellektuella och andra högutbildade kommer vilja stanna kvar i ett land som inte ser dem som tillgångar, och som dessutom lutar åt att förvandlas till en diktatur? Det känns inte helt osannolikt att många som är privilegierade nog att kunna flytta härifrån gör det, och kvar blir de som inte har något val. Ett land fullt av sjuka och fattiga, styrt av en maktgalen narcissist. Det var kanske det som var planen från början?

Nä, nu blev det negativt igen. Här är en bild på en kanin jag träffade idag för att lätta upp stämningen lite:

kanin

twitler
Det ofattbara, Vardagsfilosoferande

Jag fattar hur Hitler tog makten

twitler

Allt är så sjukt nu. Ni vet hur alla normala personer (dvs de som inte är förintelseförnekare) ser tillbaka på 30-talets Tyskland och tänker att det aldrig skulle kunna hända igen eftersom vi med facit hand skulle stoppa det? Ja, ursäkta att det blir lite Godwin’s law-varning här, men jag tänker numera ganska ofta på hur enkelt något liknande visst skulle kunna hända igen. Och att om 80 år sitter nog våra generationers barnbarn och barnbarnsbarn och säger samma sak om 2010- och 2020-talen som vi säger nu om 1930- och 1940-talen. Vi är liksom inte så upplysta som vi tror att vi är.

Dessutom har jag en obehaglig känsla av att ett världskrig skulle kunna bryta ut utan att någon i det här landet ens märker det. Alla är för distraherade av presidentens senaste chockerande, falska och felstavade utspel på Twitter. Hela situationen är så bisarr att det är svårt att ens diskutera, och det är ett heltidsjobb bara att hålla koll på alla svängar i DC just nu. Jag tror ärligt talat inte att nummer 45 kommer vara president speciellt länge till. Men det betyder verkligen inte att något kommer bli bättre. Bara lite mindre på gränsen till atomkrig.

nixon
Amerika, Det ofattbara

We’re all gonna die (fast humor hjälper lite)

Jag flyttade till USA hösten 2008, bara ett par månader innan Obama valdes till president. Det jag minns mest från den valsäsongen är nog ändå hur bra Saturday Night Live var då. Tina Fey som Sarah Palin var komediguld, kanske mest för att hon bara gick ut på scenen och repeterade exakt Sarah Palins egna ord — SNLs manusförfattare behövde liksom inte göra så mycket, skämten skrev sig själva.

Lite så är det nu också — Trump-administrationen är ett sånt jäkla skämt att det är svårt att avgöra vilka rubriker som kommer från riktiga nyhetssajter och vilka som är påhittade av The Onion. Saturday Night Live, som har varit ganska trist de senaste åtta åren, är tillbaka på toppen igen med Melissa McCarthy som pressekreterare Sean Spicer, Kate McKinnon som Kellyanne Conway, och Alec Baldwin som Trump.

Men det finns en enorm skillnad nu från 2008: Trump blev vald till president, medan vi klarade oss undan Sarah Palin som VP.

Så även om humor hjälper (det känns en smula mer konstruktivt att kunna skratta åt situationen istället för att bara vilja krypa in i ett hål och dö) är det samtidigt ganska skräckinjagande när man inser att det här verkligen inte är ett skämt. USAs nationella säkerhet är numera en medelmåttig hackares våta dröm.

I lördags gick jag i second hand-affärer med några kompisar hela dagen och en av dem köpte en hög med gamla tidningar. Bland annat denna nedan från augusti 1974. Hoppas på liknande rubriker snart, helst innan Twitler startar ett nytt världskrig.

nixon

womens-march-washington
Det ofattbara

Början på slutet

womens-march-washington

Vi är många som sörjer idag. Det är Barack Obamas sista kväll som USA:s president, den bästa presidenten det här landet har haft på mycket länge. Imorgon börjar allvaret och (minst) fyra år av vad som mycket väl kan vara början på slutet för USA som en demokratisk stormakt. Det låter kanske överdrivet, men jag tror egentligen att det snarare är tvärtom, i försiktigaste laget. Jag läste om den här artikeln av Masha Gessen idag och den är ännu läskigare nu än när den publicerades strax efter valet. Särskilt det här stycket:

It took Putin a year to take over the Russian media and four years to dismantle its electoral system; the judiciary collapsed unnoticed. The capture of institutions in Turkey has been carried out even faster, by a man once celebrated as the democrat to lead Turkey into the EU. Poland has in less than a year undone half of a quarter century’s accomplishments in building a constitutional democracy.”

På lördag är det i alla fall Women’s March on Washington (jag skrev en artikel om San Diego-demonstrationen här) och nästan alla kvinnor jag känner (och några män) ska gå. Även om det antagligen inte kommer åstadkomma något konkret så är det i alla fall en tröst att vara omgiven av många tusen likasinnade. Systerskap kommer man långt på.

Det är en Women’s March planerad i Stockhom också. Är det någon av er som ska gå?

sunset
Det ofattbara, Vardagsfilosoferande

Var börjar man?

Ett av mina mer destruktiva drag är att jag inte har en bra strategi för att värja mig mot verkligheten och därför ganska lätt drabbas av existentiell ångest. Gårdagens händelser i Aleppo var som en kulmen av all skit som har hänt det här året, och jag fick ett rätt ordentligt sammanbrott när jag kom hem från jobbet igår. Nu har jag av ren självbevarelsedrift tagit bort Facebookappen från mobilen för att hindra mig själv från att ramla ner i det där hålet där man klickar sig vidare från en hemskt nyhet till nästa tills det liksom inte går att hantera längre.

Men sen blir jag arg på mig själv för att jag ens har möjligheten att stänga av det som händer i världen, radera Facebook och låtsas som att allt är bra. Civilbefolkningen i Syrien har liksom inte det alternativet när Ryssland släpper bomber på dem. Livet är så jävla orättvist.

Jag fick i alla fall en lång och vettig kommentar från Annika igår om vad man kan (och bör) göra istället för att förkovra sig i hemska nyheter, här är en del av den:

“Det som behövs är ju verkligen ihärdigt hårt arbete i EN riktning – valfri – inrikespolitiskt eller utrikespolitiskt, lobbygrupper eller att specialisera sig och ge sin tid och pengar till ett land, en konflikt, en grupp utsatta människor. I tio, femton år minst (och fyra allra minst). Men för att orka det tror jag inte man kan vara med fullt ut i känslostormarna som sveper förbi dagligen och stundligen på facebook och andra sociala medier…”

Jag vill väldigt gärna engagera mig mer, men mitt problem är just det här med att välja EN riktning. Det är så mycket som är på väg käpprätt åt helvete just nu, var börjar man ens?

Ergo: ångest. Och navelskådande.

Min tröst i sammanhanget är som vanligt detta. Har tagit hojen till jobbet den här veckan, trots att det är typ 10 grader ute på morgnarna, eftersom det håller mig på den rätta sidan av vansinnets gräns. Och eftersom det är vinter och blir mörkt tidigt får jag köra hem till det här:

sunset