Category

Det ofattbara

Amerika, Det ofattbara

Om det här är ett test har vi redan förlorat

Det är fint att vara hemma, men det känns samtidigt som att jag har kastats rakt in i någon sorts makaber parodi på verkligheten i USA. Från att ha tillbringat en månad i en av världens mest välfungerande demokratier och haft otaliga diskussioner med andra svenskar om vad som egentligen pågår i USA, till att komma hem till tre masskjutningar på bara några dagar: 4 döda och 12 skadade i Gilroy, Kalifornien för en vecka sen; 20 döda och flera dussin skadade i El Paso, Texas igår; och 9 döda och 26 skadade i Dayton, Ohio bara några timmar senare.

Det är så oerhört tragiskt och ofattbart, men samtidigt kommer alla dessa döda att vara bortglömda i medierna om en vecka. Det är så det fungerar här. Det har hittills skett 252 masskjutningar i USA det här året. Vi är inne på årets 216:e dag. 

Jag lyssnade på någon podcast häromdagen (minns inte vilken) där de pratade om hur en massa tech bros i Silicon Valley är övertygade om att vi lever i en datorsimulering av verkligheten och att allt egentligen är ett test för att se hur mänskligheten handskas med olika problem. USA:s enorma problem med arga, vita, unga män som regelbundet begår massmord med automatvapen utan att någon gör något åt det är väl ett ganska tydligt tecken på att om vår verklighet är ett test, så har vi redan misslyckats. 

Det ofattbara

Fotboll, croissanter och brott mot mänskliga rättigheter

Det är sommar och Sverige är till semifinal i fotbolls-VM. Vi kollade på Sverige-Tyskland på en bar igår morse (bra start på dagen: croissanter och öl) och ungefär halvvägs genom matchen insåg jag att om Sverige vann skulle jag få se semifinalen i Sverige nästa vecka. Då blev jag ännu gladare över segern. 

Ni kanske undrar varför jag skriver om oviktiga saker som fotboll och croissanter här istället för att skriva om USA:s valcirkus eller det faktum att det här landet numera driver koncentrationsläger för barn (och dessutom tjänar en massa pengar på det) på den mexikanska gränsen. Anledningen till att jag inte skriver mer om detta är för att jag helt enkelt inte pallar. Det är så jävla, jävla hemskt och jag mår dåligt över allt som händer här just nu. Känner mig lättad över att få sticka iväg till en hyfsat fungerande demokrati i en månad. Så privilegierad är jag.

Häromdagen tog jag dock en öl med en kompis som jobbar som brottmålsadvokat. Han frivilligarbetar med en organisation som hjälper flyktingar och asylsökande med försvarshjälp, så han är ofta nere vid gränsen och träffar klienter som sitter inspärrade i läger. Han sa att han har besökt fängelser i tre olika länder men aldrig sett något så hemskt som flyktinglägrena i södra USA. 

Jag frågade honom vad vanliga människor (dvs vi som inte har en juridikexamen eller pratar spanska speciellt väl) kan göra för att hjälpa, och han sa att det absolut viktigaste är att skänka pengar. Det gör jag såklart redan, men om någon annan sitter hemma och känner sig hjälplös och rädd över att historien återupprepar sig så kan man alltså ge pengar till organisationer som jobbar direkt med att hjälpa de här flyktingarna. Till exempel RAICES, Border Angels, och lokala kyrkor som fungerar som härbärgen. (Obs att jag aldrig skulle uppmana någon att skänka pengar till kyrkor i vanliga fall, eftersom jag är helt övertygad om att organiserad religion är det absolut största hotet mot demokrati både i USA och resten av världen. Men det är illa nu.)

Okej, det var allt jag ville säga om detta. 

Det ofattbara, Djur

Oansvariga hundägare

En så himla läskig grej hände i fredags. Paul tog med sig vår hund Steve för att klippa hans klor (vi tycker båda att det är för läskigt att göra själva, så vi betalar hellre en professionell groomer). På vägen dit stannade han och tog en öl med sin kompis Dennis på en hundvänlig restaurang. Steve är världens mest chilla hund, han är tyst och lugn och helt ointresserad av andra hundar. Så han är väldigt lätt att ha med sig ut.  

På väg därifrån var det en annan hund på restaurangen som attackerade Steve! Den andra hunden bet tag i Steves ben och började skaka honom. Steve skrek högt och Paul kastade sig ner och fick loss honom från den andra hundens käftar. Som tur var var den andra hunden inte jättestor, så det kom inget blod och inget är brutet. Tror mest att det var väldigt läskigt för Steve, och för Paul.

Den andra hundens ägare försökte skämta bort hela händelsen (men hon erkände dock att hon inte borde ha med sig sin hund ut eftersom hunden är så aggressiv). Paul skällde ut henne inför hela restaurangen och insisterade på att få hennes namn och nummer. Är glad att jag inte var där för jag antar att min inre björnmamma hade kommit fram, och det hade inte varit kul för den andra hundägaren. 

Nu har det gått ett par dagar och Steve verkar ok men är nog fortfarande en smula mörbultad. Han går och springer som vanligt utan att halta, men om man klappar honom på benet eller bakdelen så gnyr han och springer iväg. Eftersom inget är brutet och han inte har några sår så har det känns bättre att bara vänta ut det. Att åka till veterinären är ju ytterligare ett trauma, men om det inte blir bättre tills imorgon så gör vi nog det ändå.

Blir så arg på människor som vet att deras hundar är aggressiva och ändå tar med dem ut på restauranger. 

Det ofattbara

Så jävla bakvänt (CW: abortförbud och andra hemskheter)

Om exakt en vecka, nästan på klockslaget, har jag min ceremoni för att bli amerikansk medborgare. Jag känner mig just nu väldigt kluven inför detta. Å ena sidan har jag bott i USA i över ett decennium och vill kunna rösta. Å andra sidan känns det helt bakvänt att pledge allegiance till ett land som systematiskt håller på att nedmontera demokratiska värden och mänskliga rättigheter. 

Antar att det har nått andra sidan Atlanten att flera amerikanska delstater har röstat igenom abortförbud eller extremt restriktiva abortlagar de senaste veckorna, inklusive Alabama, Georgia och Ohio. De som ligger bakom de här lagarna är dock garanterat medvetna om att de inte kommer hålla i rätten, men det är liksom det som är poängen. Roe v. Wade säger fortfarande att abort är lagligt i USA. Men lyckas man rösta igenom en tillräckligt extrem lag kommer den antagligen att hamna inför Högsta Domstolen, och där sitter numera Brett “I like beer” Kavanaugh redo att slå hål på Roe. 

Enligt Georgias nya abortlag (som dock inte börjar gälla förrän nästa år, förutsatt att den går igenom alls) förbjuds aborter efter sjätte veckan, vilket är tidigare än de flesta ens vet att de är gravida. I Alabama kommer läkare kunna dömas till 99 års fängelse för att ha utfört en abort — och eftersom det inte görs några undantag för våldtäkt eller incest innebär detta att om en kvinna blir gravid efter att ha blivit våldtagen kommer läkaren som utför hennes abort att kunna få ett längre straff än hennes våldtäktsman.

Jag kommer ihåg när The Handmaid’s Tale kom ut som tv-serie för två år sen. Då kändes den nästan som en manual för hur regeringen skulle kunna förtrycka livmoderbärare. Nu är vi nästan där. Under his eye. 

OBS! Vill man göra något för att hjälpa kan man till exempel skänka pengar till någon av följande organisationer:

Det ofattbara

Den andra sidan av gränsen

Att bo i USA just nu känns ganska ofta som att befinna sig i the twilight zone. Presidenten och republikanska politiker ljuger hejvilt om allt möjligt hela tiden, och trots att de allra flesta vet att de ljuger får det liksom bara pågå? Många av de mest destruktiva lögnerna handlar om den mexikanska gränsen och hur det tydligen råder undantagstillstånd och kaos där. Det gör det ju inte. 

Jag bor 15 minuter från världens mest trafikerade gränsövergång och lever mitt i en “mega-region” som består av San Diego och Tijuana. Jag har alltså personlig erfarenhet av alla fördelar detta för med sig: kulturellt utbyte, utökad arbetskraft och ekonomiska möjligheter, massor av god mat och dryck på båda sidor av gränsen, osv i all oändlighet. Har haft kollegor som bor på den mexikanska sidan och pendlar till USA varje dag, och vet att det motsatta också är hyfsat vanligt. 

Om man faktiskt bemödar sig med att ta sig ner till gränsen istället för att lyssna på Donald Trumps rasistiska propaganda så kan det till exempel se ut så här…

USAs sydvästra hörn, där gränsmuren möter Stilla Havet, utgörs av Border Field State Park. Och i Border Field ligger något som heter Friendship Park. För att komma dit måste man så här års promenera ungefär 2,5 km från en parkeringsplats, eftersom själva vägen in är avstängd. 

Det gjorde Katie, Edy och jag i lördags. 

Det var strålande solsken ute och allt stod i blom. Trots att detta är en extremt vacker park precis vid havet var vi nästan helt ensamma här. 

Friendship Park är ett område mellan de två gränsstaketen där personer från båda sidor av gränsen kan mötas genom stängslet. Det är hårdbevakat av Border Patrol på den amerikanska sidan — man får till exempel inte fota eller ha fysisk kontakt genom staketet. Men trots detta kör folk ibland i flera timmar för chansen att få träffa sina släktingar här. Det är både fint och extremt sorgligt på samma gång. 

Border Field State Park är också fullt av extrema kontraster: Den höga, mörka muren som sträcker sig ända ut i det klarblåa havet. Den helt tomma stranden på USA-sidan jämfört med Mexiko-sidan som är full av folk och parasoll och barn som badar. Uniformerade gränsvakter omgivna av miljontals färgglada blommor och fjärilar. Taggtråd och sandstrand. 

Vi var här för att jag behövde ta lite foton till den här artikeln om Friendship Park, och Katie och Edy hängde på för att få lite frisk luft och motion. Förutom Border Patrol och kanske tre personer som var där för att säga hej till släktingar på andra sidan gränsen såg vi inte en levande själ.

På vägen hem igen fick vi höra om dödsskjutningen i en synagoga som skedde mitt under Pesach här i San Diego bara några timmar tidigare. En 19-årig man med en AR-15 sköt ihjäl en kvinna och skadade tre andra personer medan han ropade “anti-Semitic slurs”, enligt New York Times.

Såna här hemskheter händer ju hela tiden i USA, men det är extra läskigt när det händer i ens egen stad. Vi fick i alla fall en extra påminnelse om att det verkliga hotet inte alls kommer från andra sidan den mexikanska gränsen, utan istället från arga, vita män med automatvapen. Ingen är förvånad. 

Det ofattbara, Litteraturbloggen

First wave dead eller överlevare (TW: Dödsångest och katastrofer)

I mitt närmaste kompisgäng pratar vi av någon anledning ganska ofta om vad vi skulle göra om (när?) katastrofen kommer. Vi har delat in oss i två grupper, med ungefär fem personer i varje.

Den första gruppen kallar vi för First Wave Dead. Den består av de av våra kompisar som absolut inte vill behöva leva genom postapokalypsen utan hellre bara skulle dö direkt. 

Den andra gruppen, som jag tillhör, vill överleva till varje pris. 

Jag har läst två böcker på sistone som behandlar det här ämnet från olika perspektiv: före och efter katastrofen. Böckerna är Slutet av Mats Strandberg och Station Eleven av Emily St. John Mandel. 

I Slutet är en stor komet på väg mot Jorden och alla vet exakt vilket datum och klockslag allt kommer gå under. Ingen förväntas överleva. Vad gör man under mänsklighetens sista månader? Vi får följa två tonåringar på jakt efter en sanning och ett större syfte. 

Station Eleven handlar istället om tiden efter katastrofen. En dödlig influensapandemi har utrotat nästan hela världens befolkning. Berättelsen följer framför allt en kringresande teatergrupp som sätter upp Shakespeare-föreställningar i olika byar omkring år 20 (alltså 20 år efter pandemin). De färdas till fots genom ett hotfullt, postapokalyptiskt USA som inte längre går att känna igen. 

Jag var lite nervös inför att läsa Slutet eftersom jag hade hört från så många att de fick grov dödsångest av den. Men sen läste jag den och fick inte ångest alls. Den gav mig snarare ett inre lugn. En av karaktärerna säger så här på ett ställe i boken: “Jag tycker att det finns nåt skönt i att det är såhär det tar slut. Inte så att jag är glad för det … men om allt ändå ska gå åt helvete så är det i alla fall inte vårt fel. Och vi kan inte göra något åt det.” Och det ligger liksom något i det?

Station Eleven däremot… Jag läste ut den i februari och har haft svårt att skaka av mig den sen dess. Med tanke på hur vi behandlar den här planeten känns det inte helt orimligt att vi eventuellt kommer att behöva leva i ett samhälle som liknar det i boken, där det inte längre finns någon elektricitet eller rinnande vatten eller bensin eller internet. Man tar sig runt till fots och måste varje dag skaffa föda på något sätt. Extremt klimat och farliga människor lurar bakom varje hörn. 

Ju mer jag tänker på detta, desto mer benägen blir jag att gå med i First Wave Dead-gruppen. Jag vill tro att jag är en överlevare, men är att leva det absolut viktigaste som finns, till varje pris, oavsett vilken sorts liv det är? Kanske. Jag vet inte.

Hur tänker ni, är ni First Wave Dead eller överlevare? 

Det ofattbara

Det är så orättvist

En grej till. Jag är extremt medveten om hur djupt orättvist det är att jag kan sitta här hemma i soffan i mitt uppvärmda hus och ansöka om amerikanskt medborgarskap på en sprillans ny MacBook Pro medan amerikanska gränsvakter skjuter tårgas på asylsökande barn bara några få mil bort. Medan tusentals migranter från Centralamerika nu tillbringar kyliga nätter i överfulla flyktingläger precis på andra sidan gränsen. 

Frågar mig själv varför jag ens vill bli medborgare i ett land som helt tycks ha tappat sin medmänsklighet. Men samtidigt är det ju just därför jag vill ha något att säga till om, både i lokala och nationella val. 

Fram tills dess skänker jag i alla fall pengar och prylar till Border Angels, en organisation här i San Diego som hjälper migranterna med allt från härbärge och mat till kläder och hygienprodukter. Och funderar lite till på hur enormt orättvist livet är.

Det ofattbara

Älskade lilla hund

Vår hund Lola dog i måndags kväll. Vår fina lilla tjej med världens största attityd, som följde med oss överallt och alltid skulle sitta i någons knä. Som inte gillade andra hundar men älskade människor. Som låg i sin lilla säng bredvid mitt skrivbord hela dagarna medan jag jobbade. Som hatade dammsugare och skateboards. Som krävde full uppmärksamhet precis hela tiden. Som var älskad av så himla många och gav oss så mycket glädje och kärlek. 

I söndags fick hon åka motorcykel med oss och gå på en grillfest där alla ville hålla henne. 

Nästa dag var hon hos veterinären och sövdes för att dra ut en tand. Hon fick en hjärtattack medan hon var sövd.

Lola var bara 9 år gammal. Full av liv. 

Vi satt hemma i soffan i måndags när Pauls telefon ringde och han blev helt tyst och sen tittade på mig och sa “Lola is dead”. Den meningen kommer att spelas på repeat i mitt huvud för evigt. Utan det samtalet hade vi kunnat fortsätta leva utan tanken på att Lola inte finns mer.

Nu går det inte. Jag vet inte hur vi ska gå vidare från detta. 

Älskade lilla hund. Du är så saknad. 

Det ofattbara

Att bo i ett splittrat land byggt på hat

Jag har haft så mycket ångest på sistone, det är därför det är så tyst här. Mycket har att göra med valet häromdagen, så det är skönt att det är över (och att Demokraterna vann representanthuset). Men jag har för första gången på 10 år börjat känna att det här kanske inte är ett land jag vill bo i. 

Mitt eget liv är så nära perfekt det bara går. Och ändå har jag den här krypande ångesten som inte försvinner.

Det är dels för att USA styrs av korrupta, lögnaktiga, maktgalna rasister som jobbar aktivt för att förstöra miljön och ta ifrån miljoner människor rätten till sjukvård och att behandlas lika oavsett kön, sexuell läggning, hudfärg, osv. Att regeringen använder skrämselpropaganda och rena lögner för att vända människor mot varandra. Att presidenten kan säga och göra vad han vill utan att hållas ansvarig. 

Och dels insikten att så många människor stödjer detta. 

Jag vet inte om jag vill bo i ett land där ungefär halva befolkningen tycker att den andra halvan inte förtjänar tillgång till sjukvård, och där det är helt normalt att arga vita män med maskingevär regelbundet går in i kyrkor och skolor och yogastudior och skjuter ihjäl en massa människor. 

USA har alltid varit ett splittrat land. Dels på grund av tvåpartisystemet, och dels på grund av de stora ekonomiska och demografiska skillnaderna mellan storstad och landsbygd. Men sen Trump blev president har det blivit enormt mycket värre. Så mycket hat och så mycket våld. 

Det är så jävla deprimerande. 

Det ofattbara

Män som hatar kvinnor + bilder från ett bröllop

Jaha, ja, vad ska jag skriva om här. Det börjar bli höst, jobbet går bra, och USA styrs av rika gubbar som hatar kvinnor. Ja, det där sista var väl ingen nyhet kanske, men det har blivit extra tydligt den här veckan. Vet inte om ni följer med i svängarna kring nomineringen av Brett Kavanaugh till högsta domstolen, men alla nyheter den här veckan borde komma med en triggervarning för sexuellt våld.

Jag knarkar i vanlig ordning nyhetspoddar och radio och tillbringar alldeles för mycket tid på Twitter, och sen kan jag inte sova eftersom jag blir för deprimerad av allt kvinnohat som sipprar fram ur alla vrår.

Så vi kanske kan ta och titta på några foton från det bröllop som vi var på i Utah för några veckor sen istället. Bara låtsas som att allt är som det ska i världen. Ja? Okej.    

Om två dagar ska vi på ett bröllop igen. Och ett till nästa helg. Bra timing ändå, vill mycket hellre fira mina kompisars kärlek tillsammans med mina favoritpersoner än behöva tänka på vad som händer om Kavanaugh röstas igenom. Det får bara inte hända.