Category

Det ofattbara

Det ofattbara

Harvey och extremt väder

Har ni koll på vad som händer i Texas just nu? Stormen Harvey har dumpat såna vattenmassor på Houston att flera personer har dött och tusentals människor har behövt evakueras eller räddas från enorma översvämningar. Jag kollade på nyheterna på gymmet i morse och CNN intervjuade en kvinna som bodde i New Orleans när Katrina slog till för 12 år sen. Hon hade förlorat allt i stormen och flyttat till Houston för att skapa sig ett nytt liv, och nu hade hon förlorat allt igen i Harvey. Det är så jäkla orättvist, och så hemskt att det knappt går att föreställa sig. Jag vill bara gråta av detta.

Här i San Diego har vi också väder just nu. Igår hamnade jag mitt i en smärre tropisk storm på hojen på väg hem från jobbet och var dyblöt när jag kom hem. Idag ska det bli så varmt att myndigheterna har utfärdat en “extreme heat alert” och flera skolor har stängt pga bristfällig AC. San Diego är känt för sitt milda, jämna klimat, så allt utanför “25 grader och solsken” är ovanligt. Och regn mitt i sommaren? Unheard of.

Det är få saker jag tycker är så läskigt som extremt väder. Vi människor är så hjälplösa mot naturens krafter. Här är i alla fall en lista på saker man kan göra för att hjälpa stormens offer i Houston.

(Foto: Melissa Phillip, Houston Chronicle )

Det ofattbara, Irritationsmoment

Make Nazis Afraid Again

Jag har en klump i magen som vägrar ge med sig. Har så svårt att ta in att vi är nu på gränsen till kärnvapenkrig samtidigt som nazister marscherar öppet på USAs gator och kör ihjäl folk som protesterar. Det är 2017 och Donald Trump har varit president i ett drygt halvår. Hur kunde det bli så här?

Jag hade egentligen tänkt skriva något om helgen som gick. Jag var på födelsedagsfest för min kompis B på ett hotell/casino i Pala norr om San Diego, och jag var den enda som dök upp. Alla hennes andra kompisar bangade i sista sekunden, de flesta samma morgon. Så det var bara jag, B och hennes mamma hela dagen och hela kvällen.

Nu är det måndag och jag har huvudet fullt av nazister, Nordkorea och vänner som sviker. Klump i magen.

(Tishan på bilden köpte jag för övrigt på en tatueringsstudio i Malmö förra månaden. Den är för små barn, men funkar som magtröja också. Och just nu är den det mest lämpliga plagget jag äger.)

Det ofattbara

En dålig grej den här veckan

Som uppföljning på det förra inlägget, som var alldeles för positivt…

1.

“North Korea” och “Nuclear war” trendar på Twitter just nu efter att Trump har gått ut och hotat Nordkorea med kärnvapenkrig. BRA! KUL! VI KOMMER DÖ!

(Jag vet inte varför, för det är så mycket som är åt helvete i världen just nu, men just tanken på kärnvapenkrig gör att jag får så stark ångest att jag knappt kan andas. Så fort min kompis Katie såg nyheterna idag började hon skicka roliga videoklipp till mig för att distrahera mig från tanken på ett nytt världskrig… Det hjälpte inte.)

Amerika, Det ofattbara

Från Obamacare till Trump-don’t-care

Är så ledsen just nu. Det var väl ett tag sen jag klagade på att USA egentligen är ett u-land som låtsas vara ett i-land, men det har sällan varit tydligare än idag. För bara en liten stund sen röstade nämligen medlemmar av Representanthuset ja till Trumps “sjukvårdsreform” som ska ersätta Affordable Care Act (aka Obamacare). I praktiken kan den nya planen innebära att många miljoner människor blir av med sin sjukförsäkring, antingen för att de inte kommer ha råd med de nya premierna eller för att de kommer blir förnekade pga pre-existing conditions (vilket kan innebära allt från astma till graviditet till cancer till att ha blivit våldtagen).

Jag förstår inte hur ett land som kallar sig en stormakt år 2017 inte kan erbjuda sjukvård som en rättighet till sina invånare. Jag förstår inte hur någon enda person kan rösta på ett parti som så tydligt tar försäkringsbolagens parti över de människor de har blivit tillsatta för att representera. Jag förstår inte hur den kristna arbetarklassen i mitten av landet, som till övervägande majoritet röstade Trump, inte inser att det är de själva som kommer att drabbas hårdast av detta. Jag förstår inte heller hur politikerna i Representanthuset med gott samvete kan rösta på ett förslag som kommer att orsaka människors död. Barn kommer att dö av detta. HUR försvarar man det här beslutet för sig själv, sin familj, sina väljare? Det är ren och skär ondska.

Förhoppningsvis röstas förslaget ner i Senaten, och alla de miljoner människor som har blivit försäkrade genom Obamacare kan fortsätta uppsöka sjukvård när det behövs. I alla fall ett tag till. 

Joan-Cusack

Det ofattbara

Jamen glad påsk då

Det är långfredag och jag sitter här i något sorts panikartat ångesttillstånd och tänker på trevliga saker som kärnvapenkrig och atombombshot från Nordkorea. Ni vet, det vanliga.

Jag snubblade just över den här artikeln, om hur Kim Jong Un tydligen har sagt att han tänker släppa en atombomb på Los Angeles om hans diktatur hotas. Den här artikeln skrevs visserligen i januari, men relationen mellan USA och NK har ju inte direkt blivit bättre sen dess. Snarare raka motsatsen (<– obs att jag bara klarade av att läsa ungefär halva den här artikeln innan mina ångestnivåer blev så höga att orden på skärmen ersattes av svarta fläckar).

Så nu googlar jag “how to survive a nuclear attack” (så här, tydligen) och funderar på om vi kan övertyga vår hyresvärd om att bygga en underjordisk bunker.

Jamen glad påsk då :):):):):):):)

Det ofattbara

Terrordåd och amerikansk cynism

stockholm

Jag var ganska skakad av lastbilsdådet i Stockholm igår och hade svårt att fokusera på något på jobbet. Några kollegor kom in och uttryckte sin sympati och för att kolla att jag var ok. Andra (ej kollegor) verkade istället tycka att det inte var så mycket att vara upprörd över. Bara 4 döda? Det är vardagsmat i USA.

Jag blir ganska illa berörd av den här cynismen. Dels är det ju sant att skolskjutningar och andra vansinnesdåd händer här varje dag, ofta med betydligt högre dödssiffror än attacken i Stockholm, men hela den här attityden att folks liv inte är värda någonting oroar mig. Det är samma sak jag hör när framför allt unga svarta män skjuts ihjäl av polisen efter att ha begått ett mindre brott, och folk bara “men om han inte ville bli skjuten skulle han kanske inte ha snott den där grejen från affären”. Vi har liksom inte dödsstraff utan rättegång på snatteri i det här landet, vad är det för fel på folk!??

Men i alla fall, tillbaka till Stockholm. Grejen med den attacken är ju inte så mycket dödssiffrorna – fyra personer döda och 15 skadade är HEMSKT, men med en lastbil som kör i full fart längs Drottninggatan hade det ändå kunnat vara betydligt värre. Det som gör i alla fall mig mest upprörd är att det hände i SVERIGE. Lilla, lugna Sverige – landet där folk står och källsorterar under terroristhot, där tungt beväpnade poliser hjälper gamla tanter över gatan, och där vi har varit förskonade från den typen av attacker som många större städer i Europa har drabbats av under de senaste åren. 

Tanken på hur sårbara vi är, hur lätt det är att skapa kaos i ett land och en stad där invånarna inte går runt och är konstant cyniskt paranoida. Känslan av att man inte är trygg någonstans. Men som motvikt: alla som under fredagen öppnade sina hem för främlingar som var fast i staden och inte kunde ta sig någonstans. Att Stockholm valde att enas och hjälpa istället för att misstänkliggöra varandra.

Så funkar det inte i USA.

Det ofattbara

Stockholm

Jag somnade sent igår kväll med en molande oro i magen över USA:s missilattack på Syrien, och vaknade tidigt i morse till nyheten om lastbilsattacken i Stockholm. Sitter på jobbet nu och har svårt att koncentrera mig på något, men är tacksam över Facebooks Safety Check-funktion. Hela min familj bor i Stockholm och så himla många av mina vänner. Hela situationen är så surrealistisk. Världen är åt helvete. Ta hand om er där ute ♥

Det ofattbara

Krig

syria

Fy fan. Det är lätt att sitta här i sin bekväma medelklasstillvaro och skämta om USA:s president, som trots allt hittills har varit just det, bara ett skämt för många. Jag är nog inte ensam om att de senaste månaderna ha pendlat mellan desperation, panik och ilska, men samtidigt funnit någon sorts makabert underhållningsvärde i vilket inkompetent jävla skämt den här administrationen är. Vi har liksom tänkt att det inte finns en chans att Trump kommer vara president speciellt länge, att med Ryssland-kopplingarna och det lägsta väljarstödet hos någon amerikansk president någonsin är det bara en tidsfråga innan han blir avsatt.

Men nu. Nu är det allvar.

Nu har vi en president utan någon som helst politisk erfarenhet som – utan att ens ha rådgjort med kongressen – sitter på sin exklusiva country club i Florida och bombar ett land vars befolkning blir utsatta för kemgasattacker av sin egen regering, men vars flyktingar han svartmålar och vägrar släppa in.

Det alldeles ofattbart omänskliga i detta.

Det ofattbara, Djur

Det blir bara värre och värre

Vet ni att jag inte en enda gång har funderat på att flytta tillbaka till Sverige? Inte en enda gång på snart nio år. Men nu börjar jag nästan överväga att i alla fall börja fundera på det, om inte annat som en backup-plan för när allt går åt helvete på riktigt här.

Det har inte ens gått två månader sen Trump blev president, men han har redan åstadkommit så mycket skada. Och har ni sett det nya budgetförslaget? Nu är det väl förhoppningsvis en ganska liten risk att det röstas igenom utan ändringar, men ändå. I korta drag så vill Trump och hans lakejer ta pengar från medicinsk forskning, miljöskyddsmyndigheten, hälsovård för fattiga, public service-TV, socialdepartementet, kulturprogram för barn och ungdomar, biståndsprogram, jordbruk, infrastruktur, osv — och istället lägga 40 miljarder på att bygga en dum jävla mur, och ännu mer på att utöka försvaret.

Jag har svårt att förstå hur någon enda person röstade för detta. De enda som gynnas av den här politiken är de rika och mäktiga, medan de fattiga och sjuka kommer bli fattigare och sjukare och sen kommer de antagligen att dö.

Jag vet i alla fall inte hur länge jag personligen kommer vilja bo i ett land som tar pengar från cancerforskning, sjukvård och kultur för att finansiera ett potentiellt kärnvapenkrig. Och hur många forskare, intellektuella och andra högutbildade kommer vilja stanna kvar i ett land som inte ser dem som tillgångar, och som dessutom lutar åt att förvandlas till en diktatur? Det känns inte helt osannolikt att många som är privilegierade nog att kunna flytta härifrån gör det, och kvar blir de som inte har något val. Ett land fullt av sjuka och fattiga, styrt av en maktgalen narcissist. Det var kanske det som var planen från början?

Nä, nu blev det negativt igen. Här är en bild på en kanin jag träffade idag för att lätta upp stämningen lite:

kanin

Det ofattbara, Vardagsfilosoferande

Jag fattar hur Hitler tog makten

twitler

Allt är så sjukt nu. Ni vet hur alla normala personer (dvs de som inte är förintelseförnekare) ser tillbaka på 30-talets Tyskland och tänker att det aldrig skulle kunna hända igen eftersom vi med facit hand skulle stoppa det? Ja, ursäkta att det blir lite Godwin’s law-varning här, men jag tänker numera ganska ofta på hur enkelt något liknande visst skulle kunna hända igen. Och att om 80 år sitter nog våra generationers barnbarn och barnbarnsbarn och säger samma sak om 2010- och 2020-talen som vi säger nu om 1930- och 1940-talen. Vi är liksom inte så upplysta som vi tror att vi är.

Dessutom har jag en obehaglig känsla av att ett världskrig skulle kunna bryta ut utan att någon i det här landet ens märker det. Alla är för distraherade av presidentens senaste chockerande, falska och felstavade utspel på Twitter. Hela situationen är så bisarr att det är svårt att ens diskutera, och det är ett heltidsjobb bara att hålla koll på alla svängar i DC just nu. Jag tror ärligt talat inte att nummer 45 kommer vara president speciellt länge till. Men det betyder verkligen inte att något kommer bli bättre. Bara lite mindre på gränsen till atomkrig.