Category

Det ofattbara

Det ofattbara

Me too.

Så här ser hela mitt Facebook-feed ut just nu, det bara fortsätter och fortsätter oavsett hur länge jag scrollar. Och det gör verkligen ont i hjärtat att se hur utbrett detta är, trots att få kvinnor nog är förvånade. Det är sjukt viktigt att uppmärksamma, såklart – men jag kan samtidigt inte låta bli att känna att vi fokuserar på fel sak här. Jag känner inte en enda kvinna (eller icke-man för den delen) som inte har blivit sexuellt trakasserad eller värre, men det här passiva fokuset på offret gör att det låter som att detta är något som bara ”händer” oss kvinnor, typ som regn eller hårväxt. Men så är det ju inte. Det är någon som aktivt orsakar detta – som trakasserar, våldtar, tafsar, inte lyssnar på ett ”nej”, drar sexistiska skämt – och det är så gott som alltid en man.

Jag skulle vilja se alla män som känner någon som har trakasserat en kvinna göra en statusrad om detta, istället för att bara låtsas som att det är ett problem som inte rör dem. För det gör det. För att citera Natalie Degraffinried:

To the men who “don’t have friends like that,” who “know how to treat women,” who are real men because “that’s the type of thing boys do,” and to the men who don’t understand why we are so deeply distrustful of you, remember this: I have been raped by far nicer men than you.  

Det ofattbara

Branden som kunde ha förstört allt

Foto från LA Times

Norra Kalifornien står i lågor just nu, i några av de värsta bränderna i delstatens historia. Över 20 personer har dött hittills. Jag läste i morse om ett äldre par – en 100-årig man och en 98-årig kvinna – som inte kunde ta sig ur sitt hus och brann inne. Detta är min värsta mardröm. Att bli innebränd, eller att förlora allt i en eldsvåda.

Det ger mig svåra flashbacks till för drygt fem år sen, när huset jag bodde i då nästan brann ner efter att lägenheten ovanför min fattade eld.

Branden startade runt klockan 17 en vanlig vardag. På den tiden jobbade jag hemifrån, och var på väg till gymmet när jag såg en massa rök komma in genom taklampan i badrummet. Jag öppnade ytterdörren och utanför sprang flera av mina grannar runt i panik och skrek att det brann. Jag hann knappt reagera, sprang bara tillbaka in för att hämta katterna, men jag hittade bara en av transportburarna, så jag fick stoppa Ninja i en resväska. Mina grannar på andra sidan gatan tog hand om katterna i några timmar medan jag försökte förstå vad som hände. Förutom typ min plånbok och min mobil fick jag inte med mig något annat ut, men jag klarade mig. Katterna klarade sig. Min lägenhet klarade sig, i alla fall någorlunda. Den fick ganska extrema vattenskador efter att brandkåren kom och släckte branden, och jag kunde inte bo där på två månader, men allt jag ägde klarade sig.

Lägenheten ovanför min totalförstördes i branden. Mina grannar förlorade alla sina ägodelar, plus en hund och en katt som brann inne. Jag kan fortfarande knappt tänka på detta utan att gråta.

Jag bodde i ett litet lägenhetshus, bara åtta lägenheter, och alla grannarna stod nära varandra, de flesta av oss var i samma ålder och umgicks hyfsat ofta. Medan branden pågick satt vi allihopa på trottaren utanför huset och grät, under filtar som Röda Korset gav oss.

Jag tänker på detta nu när över tusen hus har brunnit ner i norra Kalifornien, och det verkar som att bränderna fortfarande sprider sig. Den där skräcken som infinner sig, och sen insikten om allt man kommer att förlora. Paniken och desperationen. Hade jag kunnat resa tillbaka i tiden hade jag tagit med mig fler grejer ut ur lägenheten: pass, pengar, laptop, bilnycklar, en pärm med viktiga papper.

Nu hade jag sån himla tur. Jag förlorade inget. Jag överlevde. Hade jag inte jobbat hemifrån hade katterna eventuellt dött av rökförgiftning, men nu fick jag ut dem i tid.

Det är verkligen inte alla som har den turen.

Det ofattbara

Så mycket skit

Det är oktober, hörrni. Fattar inte var det här året har tagit vägen. Och jag har så mycket jag vill skriva om.

Jag vill skriva om Puerto Rico, som jag handlöst förälskade mig i när vi firade jul där förra året, men som nu är totalförstört efter stormen Maria och knappt får någon hjälp av USA:s skämt till president. Medan folk långsamt svälter ihjäl och San Juans borgmästare ber på sina bara knän om hjälp från fastlandet så svarar Trump med att attackera henne på Twitter.

Jag vill skriva om nazistdemonstrationen i Göteborg och hur stolt jag är över alla mina kompisar som var där och stod upp mot hatet. Men också hur jävla läskigt det är att nazister ens vågar visa sig offentligt, än mindre marschera öppet på gatorna.

Men mitt i alltihop sker den dödligaste masskjutningen i USA:s moderna historia under en musikfestival i Las Vegas, med över 50 döda och 500 skadade, och jag vet inte vad jag ska säga längre. Alla jag känner som är i Vegas just nu verkar vara oskadda, men flera av mina vänner försöker desperat få tag i sina nära och kära som är där men inte svarar i sina mobiler. Det är så overkligt, även om detta händer här gång på gång. Men kommer något att ändras, kommer vapenlagarna att skärpas? Nej.

Det ofattbara

Harvey och extremt väder

Har ni koll på vad som händer i Texas just nu? Stormen Harvey har dumpat såna vattenmassor på Houston att flera personer har dött och tusentals människor har behövt evakueras eller räddas från enorma översvämningar. Jag kollade på nyheterna på gymmet i morse och CNN intervjuade en kvinna som bodde i New Orleans när Katrina slog till för 12 år sen. Hon hade förlorat allt i stormen och flyttat till Houston för att skapa sig ett nytt liv, och nu hade hon förlorat allt igen i Harvey. Det är så jäkla orättvist, och så hemskt att det knappt går att föreställa sig. Jag vill bara gråta av detta.

Här i San Diego har vi också väder just nu. Igår hamnade jag mitt i en smärre tropisk storm på hojen på väg hem från jobbet och var dyblöt när jag kom hem. Idag ska det bli så varmt att myndigheterna har utfärdat en “extreme heat alert” och flera skolor har stängt pga bristfällig AC. San Diego är känt för sitt milda, jämna klimat, så allt utanför “25 grader och solsken” är ovanligt. Och regn mitt i sommaren? Unheard of.

Det är få saker jag tycker är så läskigt som extremt väder. Vi människor är så hjälplösa mot naturens krafter. Här är i alla fall en lista på saker man kan göra för att hjälpa stormens offer i Houston.

(Foto: Melissa Phillip, Houston Chronicle )

Det ofattbara, Irritationsmoment

Make Nazis Afraid Again

Jag har en klump i magen som vägrar ge med sig. Har så svårt att ta in att vi är nu på gränsen till kärnvapenkrig samtidigt som nazister marscherar öppet på USAs gator och kör ihjäl folk som protesterar. Det är 2017 och Donald Trump har varit president i ett drygt halvår. Hur kunde det bli så här?

Jag hade egentligen tänkt skriva något om helgen som gick. Jag var på födelsedagsfest för min kompis B på ett hotell/casino i Pala norr om San Diego, och jag var den enda som dök upp. Alla hennes andra kompisar bangade i sista sekunden, de flesta samma morgon. Så det var bara jag, B och hennes mamma hela dagen och hela kvällen.

Nu är det måndag och jag har huvudet fullt av nazister, Nordkorea och vänner som sviker. Klump i magen.

(Tishan på bilden köpte jag för övrigt på en tatueringsstudio i Malmö förra månaden. Den är för små barn, men funkar som magtröja också. Och just nu är den det mest lämpliga plagget jag äger.)

Det ofattbara

En dålig grej den här veckan

Som uppföljning på det förra inlägget, som var alldeles för positivt…

1.

“North Korea” och “Nuclear war” trendar på Twitter just nu efter att Trump har gått ut och hotat Nordkorea med kärnvapenkrig. BRA! KUL! VI KOMMER DÖ!

(Jag vet inte varför, för det är så mycket som är åt helvete i världen just nu, men just tanken på kärnvapenkrig gör att jag får så stark ångest att jag knappt kan andas. Så fort min kompis Katie såg nyheterna idag började hon skicka roliga videoklipp till mig för att distrahera mig från tanken på ett nytt världskrig… Det hjälpte inte.)

Amerika, Det ofattbara

Från Obamacare till Trump-don’t-care

Är så ledsen just nu. Det var väl ett tag sen jag klagade på att USA egentligen är ett u-land som låtsas vara ett i-land, men det har sällan varit tydligare än idag. För bara en liten stund sen röstade nämligen medlemmar av Representanthuset ja till Trumps “sjukvårdsreform” som ska ersätta Affordable Care Act (aka Obamacare). I praktiken kan den nya planen innebära att många miljoner människor blir av med sin sjukförsäkring, antingen för att de inte kommer ha råd med de nya premierna eller för att de kommer blir förnekade pga pre-existing conditions (vilket kan innebära allt från astma till graviditet till cancer till att ha blivit våldtagen).

Jag förstår inte hur ett land som kallar sig en stormakt år 2017 inte kan erbjuda sjukvård som en rättighet till sina invånare. Jag förstår inte hur någon enda person kan rösta på ett parti som så tydligt tar försäkringsbolagens parti över de människor de har blivit tillsatta för att representera. Jag förstår inte hur den kristna arbetarklassen i mitten av landet, som till övervägande majoritet röstade Trump, inte inser att det är de själva som kommer att drabbas hårdast av detta. Jag förstår inte heller hur politikerna i Representanthuset med gott samvete kan rösta på ett förslag som kommer att orsaka människors död. Barn kommer att dö av detta. HUR försvarar man det här beslutet för sig själv, sin familj, sina väljare? Det är ren och skär ondska.

Förhoppningsvis röstas förslaget ner i Senaten, och alla de miljoner människor som har blivit försäkrade genom Obamacare kan fortsätta uppsöka sjukvård när det behövs. I alla fall ett tag till. 

Joan-Cusack

Det ofattbara

Jamen glad påsk då

Det är långfredag och jag sitter här i något sorts panikartat ångesttillstånd och tänker på trevliga saker som kärnvapenkrig och atombombshot från Nordkorea. Ni vet, det vanliga.

Jag snubblade just över den här artikeln, om hur Kim Jong Un tydligen har sagt att han tänker släppa en atombomb på Los Angeles om hans diktatur hotas. Den här artikeln skrevs visserligen i januari, men relationen mellan USA och NK har ju inte direkt blivit bättre sen dess. Snarare raka motsatsen (<– obs att jag bara klarade av att läsa ungefär halva den här artikeln innan mina ångestnivåer blev så höga att orden på skärmen ersattes av svarta fläckar).

Så nu googlar jag “how to survive a nuclear attack” (så här, tydligen) och funderar på om vi kan övertyga vår hyresvärd om att bygga en underjordisk bunker.

Jamen glad påsk då :):):):):):):)

Det ofattbara

Terrordåd och amerikansk cynism

stockholm

Jag var ganska skakad av lastbilsdådet i Stockholm igår och hade svårt att fokusera på något på jobbet. Några kollegor kom in och uttryckte sin sympati och för att kolla att jag var ok. Andra (ej kollegor) verkade istället tycka att det inte var så mycket att vara upprörd över. Bara 4 döda? Det är vardagsmat i USA.

Jag blir ganska illa berörd av den här cynismen. Dels är det ju sant att skolskjutningar och andra vansinnesdåd händer här varje dag, ofta med betydligt högre dödssiffror än attacken i Stockholm, men hela den här attityden att folks liv inte är värda någonting oroar mig. Det är samma sak jag hör när framför allt unga svarta män skjuts ihjäl av polisen efter att ha begått ett mindre brott, och folk bara “men om han inte ville bli skjuten skulle han kanske inte ha snott den där grejen från affären”. Vi har liksom inte dödsstraff utan rättegång på snatteri i det här landet, vad är det för fel på folk!??

Men i alla fall, tillbaka till Stockholm. Grejen med den attacken är ju inte så mycket dödssiffrorna – fyra personer döda och 15 skadade är HEMSKT, men med en lastbil som kör i full fart längs Drottninggatan hade det ändå kunnat vara betydligt värre. Det som gör i alla fall mig mest upprörd är att det hände i SVERIGE. Lilla, lugna Sverige – landet där folk står och källsorterar under terroristhot, där tungt beväpnade poliser hjälper gamla tanter över gatan, och där vi har varit förskonade från den typen av attacker som många större städer i Europa har drabbats av under de senaste åren. 

Tanken på hur sårbara vi är, hur lätt det är att skapa kaos i ett land och en stad där invånarna inte går runt och är konstant cyniskt paranoida. Känslan av att man inte är trygg någonstans. Men som motvikt: alla som under fredagen öppnade sina hem för främlingar som var fast i staden och inte kunde ta sig någonstans. Att Stockholm valde att enas och hjälpa istället för att misstänkliggöra varandra.

Så funkar det inte i USA.

Det ofattbara

Stockholm

Jag somnade sent igår kväll med en molande oro i magen över USA:s missilattack på Syrien, och vaknade tidigt i morse till nyheten om lastbilsattacken i Stockholm. Sitter på jobbet nu och har svårt att koncentrera mig på något, men är tacksam över Facebooks Safety Check-funktion. Hela min familj bor i Stockholm och så himla många av mina vänner. Hela situationen är så surrealistisk. Världen är åt helvete. Ta hand om er där ute ♥