Category

Djur

Bra saker, Djur

Glad Halloween och god jul från Steve

Idag är det Halloween, så här kommer två julrelaterade (?) uppdateringar. 

Den första är att min hund Steve numera har ett instagramkonto. En massa personer har tjatat på mig om att Steve borde ha en egen instagram, men jag har aldrig sett mig själv som en sån person som har ett konto för mina djur. Men sen köpte jag ett nytt kameraobjektiv som tar så här fina porträtt och så hittade jag Lolas gamla tomtejacka när jag flyttade och here we are. Nu är jag en sån person.

Följ gärna! Gulliga bilder med långa tungor utlovas. @stevenjpuppers heter kontot eftersom P och jag alltid brukar hitta på roliga hela namn (förnamn, initial, efternamn) åt Steve och Steven J. Puppers är min absoluta favorit. 

(Måste verkligen klippa hans naglar.)

Den andra uppdateringen är att jag i ett svagt ögonblick när P och jag precis hade gjort slut bokade en flygbiljett till Stockholm över julen. Har inte firat en högtid med min familj på 11 år och har definitivt inte varit i Sverige i december på lika länge. Men nu kommer jag vara där i två veckor. Det ska bli fint att få hänga med familj och vänner, även om jag kanske inte ser fram emot mörker och kyla. 

Berättade för övrigt för min lillebror att jag kommer hem i jul och hans exakta respons var “Oj har du slagit huvudet? Det är vinter här då, vet du?”

Jaja. Får väl köpa en varm jacka helt enkelt. 

Djur

Vi har en hel skunkfamilj som grannar

Jag har bara varit hemma i ett par dagar, men imorgon bär det av igen. Då sticker jag och Paul nämligen till South Dakota för att gå på motorcykelfestivalen Sturgis. Har redan fått rapporter från kompisar som är där som varnar om att det är Trumpland 2000.

Vi överlever förhoppningsvis ändå. Får ge oss ut och köra hoj så mycket det bara går helt enkelt. 

Jag har visserligen åkt på en ganska redig förkylning (som jag alltid gör när jag kommer hem från en längre resa) och Paul har så ont i foten att han inte kan gå. Så vi får väl se om vi ens lyckas ta oss till South Dakota imorgon.

En lite roligare grej är detta. Vår granne i huset bredvid är bortrest så vi (eller jag, eftersom Paul inte kan gå) matar hennes katt i ett par dagar. Jag gick precis över för att servera kvällsmaten och möttes av… en hel skunkfamilj! Mamma skunk och typ 10 ungar, som tydligen bor under vår grannes hus. 

KOLLA VAD GULLIGA!

Nu är det kanske inte jättestabilt rent långsiktigt att ha 11 skunkar som bor i huset bredvid. Skunkar är sjukt gulliga men det GÅR inte att bli av med lukten om man blir skunkad. Är mest rädd för att något av våra djur ska råka komma för nära dem.

Men strunt i det nu, kolla på den här skunkfamiljen på min grannes veranda!

Det ofattbara, Djur

Oansvariga hundägare

En så himla läskig grej hände i fredags. Paul tog med sig vår hund Steve för att klippa hans klor (vi tycker båda att det är för läskigt att göra själva, så vi betalar hellre en professionell groomer). På vägen dit stannade han och tog en öl med sin kompis Dennis på en hundvänlig restaurang. Steve är världens mest chilla hund, han är tyst och lugn och helt ointresserad av andra hundar. Så han är väldigt lätt att ha med sig ut.  

På väg därifrån var det en annan hund på restaurangen som attackerade Steve! Den andra hunden bet tag i Steves ben och började skaka honom. Steve skrek högt och Paul kastade sig ner och fick loss honom från den andra hundens käftar. Som tur var var den andra hunden inte jättestor, så det kom inget blod och inget är brutet. Tror mest att det var väldigt läskigt för Steve, och för Paul.

Den andra hundens ägare försökte skämta bort hela händelsen (men hon erkände dock att hon inte borde ha med sig sin hund ut eftersom hunden är så aggressiv). Paul skällde ut henne inför hela restaurangen och insisterade på att få hennes namn och nummer. Är glad att jag inte var där för jag antar att min inre björnmamma hade kommit fram, och det hade inte varit kul för den andra hundägaren. 

Nu har det gått ett par dagar och Steve verkar ok men är nog fortfarande en smula mörbultad. Han går och springer som vanligt utan att halta, men om man klappar honom på benet eller bakdelen så gnyr han och springer iväg. Eftersom inget är brutet och han inte har några sår så har det känns bättre att bara vänta ut det. Att åka till veterinären är ju ytterligare ett trauma, men om det inte blir bättre tills imorgon så gör vi nog det ändå.

Blir så arg på människor som vet att deras hundar är aggressiva och ändå tar med dem ut på restauranger. 

Djur

En Steve-uppdatering

Steve har bott hos oss nu i snart fem månader, vilket låter som så himla kort tid. Det känns som att han alltid har varit vår hund. Om du är helt ointresserad av att läsa om andra personers husdjur så kan du hoppa över det här inlägget, annars kommer här en liten uppdatering kring hur det har gått hittills att adoptera en gammal gubbhund.

Det tog ett litet tag för Steves personlighet att komma fram, han var ganska blyg i början och hade väldigt lite energi. Vi tänkte att det mest var för att han är så gammal och skruttig. Men de senaste veckorna har hans inre valp börjat komma ut. Han är helt ointresserad av leksaker, men däremot får han ett ryck minst en gång om dagen och börjar skutta och springa runt och vill att man ska springa med honom. Det är eventuellt det gulligaste jag någonsin sett. Och han älskar promenader.

Flera personer har sagt att Steve ser ut som en liten gris, så vi brukar kalla honom “piglet”. Eller fjällräv, eftersom han är helt vit med en fluffig rävsvans. Gris är nog närmare sanningen dock eftersom han ger ifrån sig små grymtande ljud ibland.

Annars är han en väldigt tystlåten hund. Han varken skäller, gnäller eller gnyr. Jag har hört honom skälla exakt två gånger, ett skall varje gång, och båda gångerna har varit för att få en av våra kompisars hundar (samma hund båda gångerna) att lämna honom ifred. Så han tar ingen skit. 

Det enda problemet vi har haft med honom är att han är extremt petig med maten. Det har vi äntligen löst nu genom att börja ge honom Honest Kitchen. Det är dyrt, men så värt. Steve älskar det.

Jag älskar den här hunden så jävla mycket. Allt han gör är så gulligt att jag vill gråta. Vi hänger här hemma tillsammans hela dagarna, och han följer efter mig var jag än går. Jag har redan ångest över att åka till Sverige i sommar eftersom jag inte vill att Steve ska tro att jag har övergivit honom. 

Till och med katterna verkar ha accepterat Steve. De undviker att gå för nära honom, men annars verkar de inte bry sig så mycket om honom. Det hjälper förstås att han är en perfekt liten ängel. Och ärligt, har ni sett något gulligare?

Djur

Klippkort hos veterinären

Den här lilla hunden alltså. Är det inte hans ögon som smälter så är det något annat. Våra kompisar gillar att skoja om Pauls och mina betalningar till varandra på betalningsappen Venmo, eftersom ca 90% av dem har beskrivningar i stil med “Vet bill for Steve” eller “Meds for Steve”. Men sånt är livet när man adopterar en gammal skrutt. 

Häromdagen var vi hos veterinären igen. Steve hade plötsligt fått svårt att andas. Det händer ibland, men det brukar gå över efter någon minut. Den här gången gick det dock inte över, så vi körde honom till veterinären. Så fort vi kom dit började han andas normalt igen, men vi blev i alla fall hemskickade med både antibiotika och probiotika (borde inte de nollställa resultatet, kan man fråga sig). Enligt veterinären är andningssvårigheterna något som kallas reversed sneezing, vanligt hos små hundar.

Nu verkar Steve må bra igen förutom att han inte äter. Vill inte ens ha hundgodis. Så det blir nog en sväng till veterinären igen. De borde ge oss klippkort. 

Djur

Hur det går med Steve och ögat

Tack snälla alla som har hört av sig på bloggen, Facebook eller Instagram för att kolla hur det går med Steves öga. Så fint att ni bryr er. Och jag har goda nyheter! 

Steve fick träffa en ögonspecialist i måndags som undersökte ögat och konstaterade att så länge vi fortsätter med alla ögondroppar och mediciner (sammanlagt tre olika droppar fyra gånger om dagen, och två olika mediciner en gång om dagen) så ska han inte förlora ögat eller behöva opereras. Och det ser verkligen SÅ himla mycket bättre ut redan. För bara några dagar sen var ögat helt igenklibbat av grönt var, och om han öppnade det kunde man liksom se att det höll på att smälta. Så jäkla läskigt.

Nu är ögat dock helt fritt från klibb, och han har det öppet lika mycket som det friska ögat. Osäker på exakt hur mycket han ser genom det, och han måste fortfarande ha tratt runt halsen för att inte klia sig i ögat. Och så har vi ett återbesök hos ögonspecialisten nästa vecka.

Det är i alla fall en sån himla lättnad detta. Lilla hunden verkar redan mycket gladare. Och nu när han har bott hos oss i nästan två veckor har vi fått se betydligt mer personlighet krypa fram också. Han är en ganska knäpp liten hund. Men väldigt rolig och kärleksfull. 

Djur

Stackars lilla hunden

Stackars lilla Steve. Han kom till oss med ett litet sår i ena ögat som vi har gett honom ögondroppar för flera gånger om dagen. Igår kväll blev det dock plötsligt mycket sämre, och imorse var ögat så svullet och varigt att han knappt kunde öppna det. Jag rusade iväg honom till veterinären så fort de öppnade klockan 8 på morgonen. 

Efter att ha undersökt honom kom veterinären ut och visade närbilder på såret och berättade att Steves öga håller på att smälta (!!??). Det är eventuellt det läskigaste jag någonsin hört. För att undvika att han helt blir av med ögat ger vi honom nu tre olika ögondroppar var tredje timme, plus två olika mediciner en gång om dagen. Och imorgon får han komma in på återbesök.

Han är dock en riktig kämpe. Det är så kallt i vårt hus att jag drog ut en bänk i solen och satt där och jobbade i någon timme runt lunch. Steve kom tultande ut och la sig vid mina fötter i solen. Och han äter allt hundgodis jag ger honom med god aptit, alltid något. 

Nu ligger han i sin lilla säng med en tratt runt halsen och ser så ynklig ut, stackars lilla hunden. Hoppas, hoppas, hoppas att han får behålla ögat. 

Djur

Gott nytt år från oss och Steve

Vi avslutar det här året med tillökning i familjen. I förrgår adopterade vi Steve, en pytteliten Chihuahua utan tänder. Jag som alltid har gillat stora hundar hade aldrig trott att jag skulle förälska mig i en 2,5-kilos Chihuahua — men det var innan jag träffade Steve.  

En kompis kompis fostrade Steve åt ett hundhem efter att han hade hittats ensam ute på gatan, och så fort Paul och jag såg hans foto på Instagram kände vi båda att vi nog ändå var redo för en ny hund.

Steve är 12 år gammal och halvdöv, och tungan hänger ut eftersom det inte finns några tänder som håller den på plats. Han är extremt kärleksfull, skäller inte, och vill bara hänga på soffan och bli kliad bakom öronen. Han är vid god hälsa men ganska skruttig, så det är oklart exakt hur många år han har kvar i livet. Men vi tänkte i alla fall ge honom chansen att leva resten av sitt liv så bortskämd som det bara går. 

Katterna är lite skeptiska än så länge, men det hjälper att Steve inte har ett aggressivt ben i kroppen. Han bara sitter där och låter katterna nosa på honom innan de springer iväg och gömmer sig igen. 

Gott nytt år från oss och Steve!

Djur, Tatueringar och sånt

Rabble in paradise

Nu har det gått över en månad sen vi förlorade vår hund Lola. Det gör fortfarande ont att tänka på. Paul hanterar det hela mycket bättre än jag. Kanske för att jag jobbar hemifrån och sitter och tittar på en tom hundsäng bredvid mitt skrivbord hela dagarna.

Häromdagen gick vi i alla fall och gjorde varsin tatuering i Lolas ära. 

Vi gjorde två olika motiv fast på samma tema: En varsin öl som spiller lite i Lolas ära. Vet inte om den här traditionen finns i Sverige, men här kallas det att pour one out, alltså att man häller ut lite av sin dryck för att hedra någon som har dött. Och så “rabble”, vilket är ett påhittat ord vi använder för att beskriva de väldigt säregna ljud som Lola brukade ha för sig. 

Min (med ölburken) är gjord av Kenny på Electric Tiger Tattoo. Pauls (med 40 oz-flaskan) är gjord av Sal på Electric Tiger Tattoo. Vi gjorde dem samtidigt, bredvid varandra. 

RIP (rabble in paradise) lilla hund.

Djur

Det chiweenie-formade hålet i mitt hjärta

Jag var och klippte mig idag (ni får se nya frisyren när det inte är alldeles för mörkt för att ta en ordentlig bild). Min frisör/kompis Tasha förlorade nyligen sin hund, så vi pratade ganska mycket om våra hundar och hur sorgligt det är att de inte lever för evigt. Förra veckan hade vi i alla fall lilla Lucifer här i ett par dagar, och det var balsam för själen. 

Chiweenies har tydligen en hel del gemensamma personlighetsdrag och det visade sig ganska snabbt att Luci var som en svart kopia av Lola. Det var lite av ett slag i magen först, och jag insåg att vi verkligen inte är redo för en ny hund.

Men Luci var också sin egen person (hon gör till exempel inga såna här ljud) och vi bondade ganska hårt under de två dagar hon bodde hos oss. Hon låg i mitt knä hela dagarna medan jag jobbade och sov på min mage på natten. Världens mest chilla hund, så hon är väl kanske raka motsatsen till Lola nu när jag tänker efter. 

Försökte övertyga Lucis matte om att inte komma och hämta upp henne igen, vilket dessvärre misslyckades. Men jag fick i alla fall fylla det chiweenie-formade hålet i mitt hjärta i ett par dagar.