Category

Djur

Det ofattbara, Djur

Oansvariga hundägare

En så himla läskig grej hände i fredags. Paul tog med sig vår hund Steve för att klippa hans klor (vi tycker båda att det är för läskigt att göra själva, så vi betalar hellre en professionell groomer). På vägen dit stannade han och tog en öl med sin kompis Dennis på en hundvänlig restaurang. Steve är världens mest chilla hund, han är tyst och lugn och helt ointresserad av andra hundar. Så han är väldigt lätt att ha med sig ut.  

På väg därifrån var det en annan hund på restaurangen som attackerade Steve! Den andra hunden bet tag i Steves ben och började skaka honom. Steve skrek högt och Paul kastade sig ner och fick loss honom från den andra hundens käftar. Som tur var var den andra hunden inte jättestor, så det kom inget blod och inget är brutet. Tror mest att det var väldigt läskigt för Steve, och för Paul.

Den andra hundens ägare försökte skämta bort hela händelsen (men hon erkände dock att hon inte borde ha med sig sin hund ut eftersom hunden är så aggressiv). Paul skällde ut henne inför hela restaurangen och insisterade på att få hennes namn och nummer. Är glad att jag inte var där för jag antar att min inre björnmamma hade kommit fram, och det hade inte varit kul för den andra hundägaren. 

Nu har det gått ett par dagar och Steve verkar ok men är nog fortfarande en smula mörbultad. Han går och springer som vanligt utan att halta, men om man klappar honom på benet eller bakdelen så gnyr han och springer iväg. Eftersom inget är brutet och han inte har några sår så har det känns bättre att bara vänta ut det. Att åka till veterinären är ju ytterligare ett trauma, men om det inte blir bättre tills imorgon så gör vi nog det ändå.

Blir så arg på människor som vet att deras hundar är aggressiva och ändå tar med dem ut på restauranger. 

Djur

En Steve-uppdatering

Steve har bott hos oss nu i snart fem månader, vilket låter som så himla kort tid. Det känns som att han alltid har varit vår hund. Om du är helt ointresserad av att läsa om andra personers husdjur så kan du hoppa över det här inlägget, annars kommer här en liten uppdatering kring hur det har gått hittills att adoptera en gammal gubbhund.

Det tog ett litet tag för Steves personlighet att komma fram, han var ganska blyg i början och hade väldigt lite energi. Vi tänkte att det mest var för att han är så gammal och skruttig. Men de senaste veckorna har hans inre valp börjat komma ut. Han är helt ointresserad av leksaker, men däremot får han ett ryck minst en gång om dagen och börjar skutta och springa runt och vill att man ska springa med honom. Det är eventuellt det gulligaste jag någonsin sett. Och han älskar promenader.

Flera personer har sagt att Steve ser ut som en liten gris, så vi brukar kalla honom “piglet”. Eller fjällräv, eftersom han är helt vit med en fluffig rävsvans. Gris är nog närmare sanningen dock eftersom han ger ifrån sig små grymtande ljud ibland.

Annars är han en väldigt tystlåten hund. Han varken skäller, gnäller eller gnyr. Jag har hört honom skälla exakt två gånger, ett skall varje gång, och båda gångerna har varit för att få en av våra kompisars hundar (samma hund båda gångerna) att lämna honom ifred. Så han tar ingen skit. 

Det enda problemet vi har haft med honom är att han är extremt petig med maten. Det har vi äntligen löst nu genom att börja ge honom Honest Kitchen. Det är dyrt, men så värt. Steve älskar det.

Jag älskar den här hunden så jävla mycket. Allt han gör är så gulligt att jag vill gråta. Vi hänger här hemma tillsammans hela dagarna, och han följer efter mig var jag än går. Jag har redan ångest över att åka till Sverige i sommar eftersom jag inte vill att Steve ska tro att jag har övergivit honom. 

Till och med katterna verkar ha accepterat Steve. De undviker att gå för nära honom, men annars verkar de inte bry sig så mycket om honom. Det hjälper förstås att han är en perfekt liten ängel. Och ärligt, har ni sett något gulligare?

Djur

Klippkort hos veterinären

Den här lilla hunden alltså. Är det inte hans ögon som smälter så är det något annat. Våra kompisar gillar att skoja om Pauls och mina betalningar till varandra på betalningsappen Venmo, eftersom ca 90% av dem har beskrivningar i stil med “Vet bill for Steve” eller “Meds for Steve”. Men sånt är livet när man adopterar en gammal skrutt. 

Häromdagen var vi hos veterinären igen. Steve hade plötsligt fått svårt att andas. Det händer ibland, men det brukar gå över efter någon minut. Den här gången gick det dock inte över, så vi körde honom till veterinären. Så fort vi kom dit började han andas normalt igen, men vi blev i alla fall hemskickade med både antibiotika och probiotika (borde inte de nollställa resultatet, kan man fråga sig). Enligt veterinären är andningssvårigheterna något som kallas reversed sneezing, vanligt hos små hundar.

Nu verkar Steve må bra igen förutom att han inte äter. Vill inte ens ha hundgodis. Så det blir nog en sväng till veterinären igen. De borde ge oss klippkort. 

Djur

Hur det går med Steve och ögat

Tack snälla alla som har hört av sig på bloggen, Facebook eller Instagram för att kolla hur det går med Steves öga. Så fint att ni bryr er. Och jag har goda nyheter! 

Steve fick träffa en ögonspecialist i måndags som undersökte ögat och konstaterade att så länge vi fortsätter med alla ögondroppar och mediciner (sammanlagt tre olika droppar fyra gånger om dagen, och två olika mediciner en gång om dagen) så ska han inte förlora ögat eller behöva opereras. Och det ser verkligen SÅ himla mycket bättre ut redan. För bara några dagar sen var ögat helt igenklibbat av grönt var, och om han öppnade det kunde man liksom se att det höll på att smälta. Så jäkla läskigt.

Nu är ögat dock helt fritt från klibb, och han har det öppet lika mycket som det friska ögat. Osäker på exakt hur mycket han ser genom det, och han måste fortfarande ha tratt runt halsen för att inte klia sig i ögat. Och så har vi ett återbesök hos ögonspecialisten nästa vecka.

Det är i alla fall en sån himla lättnad detta. Lilla hunden verkar redan mycket gladare. Och nu när han har bott hos oss i nästan två veckor har vi fått se betydligt mer personlighet krypa fram också. Han är en ganska knäpp liten hund. Men väldigt rolig och kärleksfull. 

Djur

Stackars lilla hunden

Stackars lilla Steve. Han kom till oss med ett litet sår i ena ögat som vi har gett honom ögondroppar för flera gånger om dagen. Igår kväll blev det dock plötsligt mycket sämre, och imorse var ögat så svullet och varigt att han knappt kunde öppna det. Jag rusade iväg honom till veterinären så fort de öppnade klockan 8 på morgonen. 

Efter att ha undersökt honom kom veterinären ut och visade närbilder på såret och berättade att Steves öga håller på att smälta (!!??). Det är eventuellt det läskigaste jag någonsin hört. För att undvika att han helt blir av med ögat ger vi honom nu tre olika ögondroppar var tredje timme, plus två olika mediciner en gång om dagen. Och imorgon får han komma in på återbesök.

Han är dock en riktig kämpe. Det är så kallt i vårt hus att jag drog ut en bänk i solen och satt där och jobbade i någon timme runt lunch. Steve kom tultande ut och la sig vid mina fötter i solen. Och han äter allt hundgodis jag ger honom med god aptit, alltid något. 

Nu ligger han i sin lilla säng med en tratt runt halsen och ser så ynklig ut, stackars lilla hunden. Hoppas, hoppas, hoppas att han får behålla ögat. 

Djur

Gott nytt år från oss och Steve

Vi avslutar det här året med tillökning i familjen. I förrgår adopterade vi Steve, en pytteliten Chihuahua utan tänder. Jag som alltid har gillat stora hundar hade aldrig trott att jag skulle förälska mig i en 2,5-kilos Chihuahua — men det var innan jag träffade Steve.  

En kompis kompis fostrade Steve åt ett hundhem efter att han hade hittats ensam ute på gatan, och så fort Paul och jag såg hans foto på Instagram kände vi båda att vi nog ändå var redo för en ny hund.

Steve är 12 år gammal och halvdöv, och tungan hänger ut eftersom det inte finns några tänder som håller den på plats. Han är extremt kärleksfull, skäller inte, och vill bara hänga på soffan och bli kliad bakom öronen. Han är vid god hälsa men ganska skruttig, så det är oklart exakt hur många år han har kvar i livet. Men vi tänkte i alla fall ge honom chansen att leva resten av sitt liv så bortskämd som det bara går. 

Katterna är lite skeptiska än så länge, men det hjälper att Steve inte har ett aggressivt ben i kroppen. Han bara sitter där och låter katterna nosa på honom innan de springer iväg och gömmer sig igen. 

Gott nytt år från oss och Steve!

Djur, Tatueringar och sånt

Rabble in paradise

Nu har det gått över en månad sen vi förlorade vår hund Lola. Det gör fortfarande ont att tänka på. Paul hanterar det hela mycket bättre än jag. Kanske för att jag jobbar hemifrån och sitter och tittar på en tom hundsäng bredvid mitt skrivbord hela dagarna.

Häromdagen gick vi i alla fall och gjorde varsin tatuering i Lolas ära. 

Vi gjorde två olika motiv fast på samma tema: En varsin öl som spiller lite i Lolas ära. Vet inte om den här traditionen finns i Sverige, men här kallas det att pour one out, alltså att man häller ut lite av sin dryck för att hedra någon som har dött. Och så “rabble”, vilket är ett påhittat ord vi använder för att beskriva de väldigt säregna ljud som Lola brukade ha för sig. 

Min (med ölburken) är gjord av Kenny på Electric Tiger Tattoo. Pauls (med 40 oz-flaskan) är gjord av Sal på Electric Tiger Tattoo. Vi gjorde dem samtidigt, bredvid varandra. 

RIP (rabble in paradise) lilla hund.

Djur

Det chiweenie-formade hålet i mitt hjärta

Jag var och klippte mig idag (ni får se nya frisyren när det inte är alldeles för mörkt för att ta en ordentlig bild). Min frisör/kompis Tasha förlorade nyligen sin hund, så vi pratade ganska mycket om våra hundar och hur sorgligt det är att de inte lever för evigt. Förra veckan hade vi i alla fall lilla Lucifer här i ett par dagar, och det var balsam för själen. 

Chiweenies har tydligen en hel del gemensamma personlighetsdrag och det visade sig ganska snabbt att Luci var som en svart kopia av Lola. Det var lite av ett slag i magen först, och jag insåg att vi verkligen inte är redo för en ny hund.

Men Luci var också sin egen person (hon gör till exempel inga såna här ljud) och vi bondade ganska hårt under de två dagar hon bodde hos oss. Hon låg i mitt knä hela dagarna medan jag jobbade och sov på min mage på natten. Världens mest chilla hund, så hon är väl kanske raka motsatsen till Lola nu när jag tänker efter. 

Försökte övertyga Lucis matte om att inte komma och hämta upp henne igen, vilket dessvärre misslyckades. Men jag fick i alla fall fylla det chiweenie-formade hålet i mitt hjärta i ett par dagar. 

Djur, Vardagsanekdoter

Onsdag är den bästa dagen

Onsdag har på sista tiden kommit att bli min favoritdag på hela veckan, den jag liksom går och ser fram emot. Anledningen till detta är att jag nu tar hojen till stallet och rider mitt på dagen varje onsdag. Det är min form av terapi. 

Igår hade min ridlärare en så stressig dag när jag kom till stallet att hon lite halvt på skämt föreslog att jag kunde ta ut en häst på tur istället för att ha en vanlig ridlektion i paddocken. Det tyckte jag lät som en alldeles strålande idé, så jag och en tjej som hette Julia sadlade Parakeet och Slim och gav oss ut på stigarna. 

Det finns en massa stigar i området där jag rider (man kan ta en stig ända till stranden, vilket är mitt drömscenario) och utan Julia hade jag lätt gått vilse. Hon berättade att hon har ridit på det här stallet sen hon var 10 år. Hon fyller 19 om ett par veckor. 

Det var kul att hänga med en tonåring i någon timme. Jag känner liksom inga tonåringar? Hon babblade på om allt möjligt och verkade förvånad över att jag är en riktig vuxen med ett riktigt jobb. Tror att det är tandställningen som förvirrar folk. Har fått höra från en massa olika personer på senaste tiden att jag ser så ung ut. Jag tror inte nödvändigtvis att det är en komplimang heller, det känns mest som att man inte riktigt blir tagen på allvar.

Men i alla fall. Jag frågade Julia vad som krävdes för att rida till stranden, och hon sa att om man travar hela vägen tar det bara en halvtimme att ta sig dit, jämfört med en och en halv timme om man skrittar. Så nu har jag ett mål med min träning: att komma i så pass bra form att jag orkar trava i ojämn terräng i 60 minuter (30 dit och 30 hem igen). Julia sa att om jag är fit när hon kommer hem från college i norra Kalifornien igen i vår så kan vi rida till stranden tillsammans.

Deal. 

Djur, Vardagsfilosoferande

Min inre hästtjej är så glad

På senaste tiden har jag känt att det mesta i livet har börjat falla på plats. Allt från karriär och kärlek till vänskap och allmän livskvalité är på topp just nu. En av få grejer som har saknats är dock tid och ork till att träna. Jag har ganska ont i axlar och rygg från att sitta framför en dator hela dagarna, och i ena handleden från att ha blivit påkörd av en bil för några år sen. Jag vet av erfarenhet att det enda som hjälper mot allt detta är att styrketräna, men jag tycker att det är så innerligt tråkigt att gå till gymmet.

Nu när jag jobbar hemifrån känns det dock en smula mindre jobbigt. Jag kan gå mitt på dagen när ingen är där, plus att jag får en anledning att komma ut ur huset. Så förra veckan skaffade jag ett gymkort för första gången på nästan fem år, samt bokade tid med en personlig tränare. Han gav mig ett träningsprogram som jag kan göra på egen hand (och som var så pass hårt att jag knappt kunde röra mig på tre dagar efteråt). Så nu tänker jag att jag går dit en eller två gånger i veckan. Det får räcka.

Den andra grejen som äntligen föll på plats idag var att jag hade min första ridlektion på länge. Det var jobbigt men kul, och nu tänkte jag börja rida igen varje onsdag. Parakeet hette hästen jag red idag. Hon var väldigt snäll men en sån där långsam och ofarlig ridskolehäst som nybörjare och små barn brukar få rida, och som man verkligen får kämpa med om man vill göra något snabbare än en sävlig skritt. Det är dessutom högsommarvärme ute, så jag kan meddela att jag var ganska svettig efteråt. Nästa vecka har jag dock blivit lovad en häst med lite mer fart i.

Jag tog förresten hojen till stallet och när jag var på väg därifrån var det en kille som stack upp huvudet bakom ett staket på andra sidan gatan och sa något i stil med: “Damn girl, you riding horses AND motorcycles today?” Och det gjorde jag ju. Sån himla bra dag detta.