Jag vaknade imorse av att min katt Ninja satt på mitt nattduksbord och krafsade på mina böcker. Det här är inte ovanligt, Ninjas främsta hobby är att hela tiden hitta på nya irriterande sätt att väcka mig på. Men hon brukar inte vara så här envis. Till slut klev jag upp… och hittade blod, hundbajs och kräks över halva köket och vardagsrummet. 

Tog genast med mig Steve till veterinären, där han efter ganska många timmar av undersökningar och blodprov fick diagnosen bukspottskörtelinflammation. Plus att hans njurar är i ganska dåligt skick. Och så har han sårnader i ögonen sen tidigare.

Jag VET ju att det är så här det är när man adopterar gamla djur, de är ofta sjuka och skruttiga. Men det gör ändå så ont i hjärtat att tänka på att min lilla hund är sjuk och har ont, och att jag inte kan förklara för honom vad det är som händer. Bröt ihop en smula hos veterinären och sitter här hemma med extremt dåligt samvete nu, dels för att jag inte visste att Steve var sjuk och dels för att jag blev arg på Ninja när hon försökte berätta det för mig. 

Det är också världens sämsta tajming eftersom jag ska på semester på torsdag. Åker till Mexico i fem dagar med 10 av mina bästisar, en resa vi har planerat i flera månader. Ska tillbaka till veterinären med Steve imorgon, får se hur han mår då och bestämma om jag fortfarande kan åka till Mexico eller om jag borde stanna hemma.

Den här lille skrutten ligger i alla fall och snarkar högt i sin säng nu. Det har varit en lång dag för alla inblandade. 

Jag har bara varit hemma i ett par dagar, men imorgon bär det av igen. Då sticker jag och Paul nämligen till South Dakota för att gå på motorcykelfestivalen Sturgis. Har redan fått rapporter från kompisar som är där som varnar om att det är Trumpland 2000.

Vi överlever förhoppningsvis ändå. Får ge oss ut och köra hoj så mycket det bara går helt enkelt. 

Jag har visserligen åkt på en ganska redig förkylning (som jag alltid gör när jag kommer hem från en längre resa) och Paul har så ont i foten att han inte kan gå. Så vi får väl se om vi ens lyckas ta oss till South Dakota imorgon.

En lite roligare grej är detta. Vår granne i huset bredvid är bortrest så vi (eller jag, eftersom Paul inte kan gå) matar hennes katt i ett par dagar. Jag gick precis över för att servera kvällsmaten och möttes av… en hel skunkfamilj! Mamma skunk och typ 10 ungar, som tydligen bor under vår grannes hus. 

KOLLA VAD GULLIGA!

Nu är det kanske inte jättestabilt rent långsiktigt att ha 11 skunkar som bor i huset bredvid. Skunkar är sjukt gulliga men det GÅR inte att bli av med lukten om man blir skunkad. Är mest rädd för att något av våra djur ska råka komma för nära dem.

Men strunt i det nu, kolla på den här skunkfamiljen på min grannes veranda!

Steve har bott hos oss nu i snart fem månader, vilket låter som så himla kort tid. Det känns som att han alltid har varit vår hund. Om du är helt ointresserad av att läsa om andra personers husdjur så kan du hoppa över det här inlägget, annars kommer här en liten uppdatering kring hur det har gått hittills att adoptera en gammal gubbhund.

Det tog ett litet tag för Steves personlighet att komma fram, han var ganska blyg i början och hade väldigt lite energi. Vi tänkte att det mest var för att han är så gammal och skruttig. Men de senaste veckorna har hans inre valp börjat komma ut. Han är helt ointresserad av leksaker, men däremot får han ett ryck minst en gång om dagen och börjar skutta och springa runt och vill att man ska springa med honom. Det är eventuellt det gulligaste jag någonsin sett. Och han älskar promenader.

Flera personer har sagt att Steve ser ut som en liten gris, så vi brukar kalla honom “piglet”. Eller fjällräv, eftersom han är helt vit med en fluffig rävsvans. Gris är nog närmare sanningen dock eftersom han ger ifrån sig små grymtande ljud ibland.

Annars är han en väldigt tystlåten hund. Han varken skäller, gnäller eller gnyr. Jag har hört honom skälla exakt två gånger, ett skall varje gång, och båda gångerna har varit för att få en av våra kompisars hundar (samma hund båda gångerna) att lämna honom ifred. Så han tar ingen skit. 

Det enda problemet vi har haft med honom är att han är extremt petig med maten. Det har vi äntligen löst nu genom att börja ge honom Honest Kitchen. Det är dyrt, men så värt. Steve älskar det.

Jag älskar den här hunden så jävla mycket. Allt han gör är så gulligt att jag vill gråta. Vi hänger här hemma tillsammans hela dagarna, och han följer efter mig var jag än går. Jag har redan ångest över att åka till Sverige i sommar eftersom jag inte vill att Steve ska tro att jag har övergivit honom. 

Till och med katterna verkar ha accepterat Steve. De undviker att gå för nära honom, men annars verkar de inte bry sig så mycket om honom. Det hjälper förstås att han är en perfekt liten ängel. Och ärligt, har ni sett något gulligare?

Den här lilla hunden alltså. Är det inte hans ögon som smälter så är det något annat. Våra kompisar gillar att skoja om Pauls och mina betalningar till varandra på betalningsappen Venmo, eftersom ca 90% av dem har beskrivningar i stil med “Vet bill for Steve” eller “Meds for Steve”. Men sånt är livet när man adopterar en gammal skrutt. 

Häromdagen var vi hos veterinären igen. Steve hade plötsligt fått svårt att andas. Det händer ibland, men det brukar gå över efter någon minut. Den här gången gick det dock inte över, så vi körde honom till veterinären. Så fort vi kom dit började han andas normalt igen, men vi blev i alla fall hemskickade med både antibiotika och probiotika (borde inte de nollställa resultatet, kan man fråga sig). Enligt veterinären är andningssvårigheterna något som kallas reversed sneezing, vanligt hos små hundar.

Nu verkar Steve må bra igen förutom att han inte äter. Vill inte ens ha hundgodis. Så det blir nog en sväng till veterinären igen. De borde ge oss klippkort. 

Tack snälla alla som har hört av sig på bloggen, Facebook eller Instagram för att kolla hur det går med Steves öga. Så fint att ni bryr er. Och jag har goda nyheter! 

Steve fick träffa en ögonspecialist i måndags som undersökte ögat och konstaterade att så länge vi fortsätter med alla ögondroppar och mediciner (sammanlagt tre olika droppar fyra gånger om dagen, och två olika mediciner en gång om dagen) så ska han inte förlora ögat eller behöva opereras. Och det ser verkligen SÅ himla mycket bättre ut redan. För bara några dagar sen var ögat helt igenklibbat av grönt var, och om han öppnade det kunde man liksom se att det höll på att smälta. Så jäkla läskigt.

Nu är ögat dock helt fritt från klibb, och han har det öppet lika mycket som det friska ögat. Osäker på exakt hur mycket han ser genom det, och han måste fortfarande ha tratt runt halsen för att inte klia sig i ögat. Och så har vi ett återbesök hos ögonspecialisten nästa vecka.

Det är i alla fall en sån himla lättnad detta. Lilla hunden verkar redan mycket gladare. Och nu när han har bott hos oss i nästan två veckor har vi fått se betydligt mer personlighet krypa fram också. Han är en ganska knäpp liten hund. Men väldigt rolig och kärleksfull. 

Stackars lilla Steve. Han kom till oss med ett litet sår i ena ögat som vi har gett honom ögondroppar för flera gånger om dagen. Igår kväll blev det dock plötsligt mycket sämre, och imorse var ögat så svullet och varigt att han knappt kunde öppna det. Jag rusade iväg honom till veterinären så fort de öppnade klockan 8 på morgonen. 

Efter att ha undersökt honom kom veterinären ut och visade närbilder på såret och berättade att Steves öga håller på att smälta (!!??). Det är eventuellt det läskigaste jag någonsin hört. För att undvika att han helt blir av med ögat ger vi honom nu tre olika ögondroppar var tredje timme, plus två olika mediciner en gång om dagen. Och imorgon får han komma in på återbesök.

Han är dock en riktig kämpe. Det är så kallt i vårt hus att jag drog ut en bänk i solen och satt där och jobbade i någon timme runt lunch. Steve kom tultande ut och la sig vid mina fötter i solen. Och han äter allt hundgodis jag ger honom med god aptit, alltid något. 

Nu ligger han i sin lilla säng med en tratt runt halsen och ser så ynklig ut, stackars lilla hunden. Hoppas, hoppas, hoppas att han får behålla ögat. 

Vi avslutar det här året med tillökning i familjen. I förrgår adopterade vi Steve, en pytteliten Chihuahua utan tänder. Jag som alltid har gillat stora hundar hade aldrig trott att jag skulle förälska mig i en 2,5-kilos Chihuahua — men det var innan jag träffade Steve.  

En kompis kompis fostrade Steve åt ett hundhem efter att han hade hittats ensam ute på gatan, och så fort Paul och jag såg hans foto på Instagram kände vi båda att vi nog ändå var redo för en ny hund.

Steve är 12 år gammal och halvdöv, och tungan hänger ut eftersom det inte finns några tänder som håller den på plats. Han är extremt kärleksfull, skäller inte, och vill bara hänga på soffan och bli kliad bakom öronen. Han är vid god hälsa men ganska skruttig, så det är oklart exakt hur många år han har kvar i livet. Men vi tänkte i alla fall ge honom chansen att leva resten av sitt liv så bortskämd som det bara går. 

Katterna är lite skeptiska än så länge, men det hjälper att Steve inte har ett aggressivt ben i kroppen. Han bara sitter där och låter katterna nosa på honom innan de springer iväg och gömmer sig igen. 

Gott nytt år från oss och Steve!