-
Det chiweenie-formade hålet i mitt hjärta
Jag var och klippte mig idag (ni får se nya frisyren när det inte är alldeles för mörkt för att ta en ordentlig bild). Min frisör/kompis Tasha förlorade nyligen sin hund, så vi pratade ganska mycket om våra hundar och hur sorgligt det är att de inte lever för evigt. Förra veckan hade vi i alla fall lilla Lucifer här i ett par dagar, och det var balsam för själen.
Chiweenies har tydligen en hel del gemensamma personlighetsdrag och det visade sig ganska snabbt att Luci var som en svart kopia av Lola. Det var lite av ett slag i magen först, och jag insåg att vi verkligen inte är redo för en ny hund.
Men Luci var också sin egen person (hon gör till exempel inga såna här ljud) och vi bondade ganska hårt under de två dagar hon bodde hos oss. Hon låg i mitt knä hela dagarna medan jag jobbade och sov på min mage på natten. Världens mest chilla hund, så hon är väl kanske raka motsatsen till Lola nu när jag tänker efter.
Försökte övertyga Lucis matte om att inte komma och hämta upp henne igen, vilket dessvärre misslyckades. Men jag fick i alla fall fylla det chiweenie-formade hålet i mitt hjärta i ett par dagar.
-
Onsdag är den bästa dagen
Onsdag har på sista tiden kommit att bli min favoritdag på hela veckan, den jag liksom går och ser fram emot. Anledningen till detta är att jag nu tar hojen till stallet och rider mitt på dagen varje onsdag. Det är min form av terapi.
Igår hade min ridlärare en så stressig dag när jag kom till stallet att hon lite halvt på skämt föreslog att jag kunde ta ut en häst på tur istället för att ha en vanlig ridlektion i paddocken. Det tyckte jag lät som en alldeles strålande idé, så jag och en tjej som hette Julia sadlade Parakeet och Slim och gav oss ut på stigarna.
Det finns en massa stigar i området där jag rider (man kan ta en stig ända till stranden, vilket är mitt drömscenario) och utan Julia hade jag lätt gått vilse. Hon berättade att hon har ridit på det här stallet sen hon var 10 år. Hon fyller 19 om ett par veckor.
Det var kul att hänga med en tonåring i någon timme. Jag känner liksom inga tonåringar? Hon babblade på om allt möjligt och verkade förvånad över att jag är en riktig vuxen med ett riktigt jobb. Tror att det är tandställningen som förvirrar folk. Har fått höra från en massa olika personer på senaste tiden att jag ser så ung ut. Jag tror inte nödvändigtvis att det är en komplimang heller, det känns mest som att man inte riktigt blir tagen på allvar.
Men i alla fall. Jag frågade Julia vad som krävdes för att rida till stranden, och hon sa att om man travar hela vägen tar det bara en halvtimme att ta sig dit, jämfört med en och en halv timme om man skrittar. Så nu har jag ett mål med min träning: att komma i så pass bra form att jag orkar trava i ojämn terräng i 60 minuter (30 dit och 30 hem igen). Julia sa att om jag är fit när hon kommer hem från college i norra Kalifornien igen i vår så kan vi rida till stranden tillsammans.
Deal.
-
Min inre hästtjej är så glad
På senaste tiden har jag känt att det mesta i livet har börjat falla på plats. Allt från karriär och kärlek till vänskap och allmän livskvalité är på topp just nu. En av få grejer som har saknats är dock tid och ork till att träna. Jag har ganska ont i axlar och rygg från att sitta framför en dator hela dagarna, och i ena handleden från att ha blivit påkörd av en bil för några år sen. Jag vet av erfarenhet att det enda som hjälper mot allt detta är att styrketräna, men jag tycker att det är så innerligt tråkigt att gå till gymmet.
Nu när jag jobbar hemifrån känns det dock en smula mindre jobbigt. Jag kan gå mitt på dagen när ingen är där, plus att jag får en anledning att komma ut ur huset. Så förra veckan skaffade jag ett gymkort för första gången på nästan fem år, samt bokade tid med en personlig tränare. Han gav mig ett träningsprogram som jag kan göra på egen hand (och som var så pass hårt att jag knappt kunde röra mig på tre dagar efteråt). Så nu tänker jag att jag går dit en eller två gånger i veckan. Det får räcka.
Den andra grejen som äntligen föll på plats idag var att jag hade min första ridlektion på länge. Det var jobbigt men kul, och nu tänkte jag börja rida igen varje onsdag. Parakeet hette hästen jag red idag. Hon var väldigt snäll men en sån där långsam och ofarlig ridskolehäst som nybörjare och små barn brukar få rida, och som man verkligen får kämpa med om man vill göra något snabbare än en sävlig skritt. Det är dessutom högsommarvärme ute, så jag kan meddela att jag var ganska svettig efteråt. Nästa vecka har jag dock blivit lovad en häst med lite mer fart i.
Jag tog förresten hojen till stallet och när jag var på väg därifrån var det en kille som stack upp huvudet bakom ett staket på andra sidan gatan och sa något i stil med: “Damn girl, you riding horses AND motorcycles today?” Och det gjorde jag ju. Sån himla bra dag detta.
-
Lolas spännande dag på jobbet
Lola fick följa med mig till jobbet idag. Jag jobbar på ett hundvänligt kontor, men Lola är inte världens bästa kontorshund eftersom hon har liten-hund-komplex och skäller på alla, så hon brukar inte få följa med. Idag var det dock fredag innan långhelg och kontoret var ganska tomt så jag gjorde ett undantag. Så här såg hennes dag ut:
Lola började dagen med att göra det hon gör bäst: ta en tupplur.
Fortsatte starkt med ytterligare en tupplur, den här gången mitt under ett möte. En kul grej var att vi fick pausa mötet ganska många gånger eftersom alla ville ta kort på Lola när hon sov med huvudet på bordet så här. Ganska gullig hund ändå.
Vid lunchtid kom två olika restauranger in med lunch till hela kontoret. Det är en av fördelarna med att jobba på redaktion. Jag åt pizza medan Lola och de andra hundarna som var här idag tiggde till sig lite peruansk mat av mina kollegor.
Efter lunchen gick vi på promenad!
Och sen jobbade vi hårt i någon timme…
…ända tills husse kom och hämtade upp henne på väg hem från sitt jobb. Och det var Lolas spännande dag på kontoret!
-
En människooutfit och en hundoutfit
Paul och jag ska på bröllop på lördag, och fram tills igår hade jag ingenting att ha på mig. Jag är så obekväm i klänning, men just på bröllop brukar det vara svårt att undvika. Jag gick i alla fall i lite butiker den här veckan utan att hitta något som passade. Däremot hittade jag den här lilla hundtröjan åt Lola:
Älskar den här tiden på året när alla butiker säljer Halloweengrejer, så jag som är lagt åt svart-med-dödskallar-hållet får passa på att shoppa i oktober. Vi har ju delad vårdnad om den här hunden med Pauls ex och hon har inte bott hos oss på några dagar. Hunden alltså. Så det första jag gjorde när jag kom hem från jobbet idag och såg att Paul hade varit och hämtat Lola var att dra på henne tröjan. Kan eventuellt vara det gulligaste jag har sett. Lilla punkhunden!
Sen hittade jag faktiskt en outfit åt mig själv också, den här jumpsuiten i mörkröd sammet. Den är både dramatisk och elegant samtidigt som den känns som att man har pyjamas på sig, vilket är min nya favoritkombination. Jag brukar alltid försöka hitta jumpsuits för festligare tillfällen istället för klänning, men jag har en så lång överkropp att de inte brukar passa. Den här köpte jag dock i en storlek större än normalt, vilket funkade alldeles utmärkt. 28 dollar på Target.
-
Sverige, del 4: Alla hundar vi klappade
Jag är så trött. Den här jetlaggen är inte nådig. I morse vaknade jag klockan 5 för andra dagen i rad och kunde inte somna om, så jag klev helt enkelt upp och gick till jobbet istället. Nu är klockan 19:45 och jag har svårt att hålla mig vaken. Så i brist på något mer välformulerat kommer här en bildserie med (nästan) alla hundar vi klappade i Sverige.
Okej, gonatt!
-
Ninjas födelsedag och ändrade planer
Nä, det blev inget Grand Canyon den här helgen. Det ska vara kallt och regnigt där idag och jag är lite förkyld, vilket jag alltid blir av snabba klimatförändringar (San Diego – Cabo – San Diego). Så vi skjuter upp det till nästa helg istället. Det blir bra. Skönt att ha en lugn helg hemma för en gångs skull.
Idag fyller min katt Ninja 8 år, vilket innebär att jag har varit hennes människa i hela 7 år. Hon var egentligen min ex-svägerskas katt, men när svägerskan inte kunde behålla henne längre fick hon flytta in hos mig. Då hette hon Angel, men den här katten är INTE en ängel, så jag döpte om henne till Ninja. Och trots att hon är anledningen till att jag inte kan ha fina saker, typ växter, gardiner eller möbler utan klösmärken, så vet jag inte vad jag skulle göra utan henne. Grattis på födelsedagen Ninja!
-
Det blir bara värre och värre
Vet ni att jag inte en enda gång har funderat på att flytta tillbaka till Sverige? Inte en enda gång på snart nio år. Men nu börjar jag nästan överväga att i alla fall börja fundera på det, om inte annat som en backup-plan för när allt går åt helvete på riktigt här.
Det har inte ens gått två månader sen Trump blev president, men han har redan åstadkommit så mycket skada. Och har ni sett det nya budgetförslaget? Nu är det väl förhoppningsvis en ganska liten risk att det röstas igenom utan ändringar, men ändå. I korta drag så vill Trump och hans lakejer ta pengar från medicinsk forskning, miljöskyddsmyndigheten, hälsovård för fattiga, public service-TV, socialdepartementet, kulturprogram för barn och ungdomar, biståndsprogram, jordbruk, infrastruktur, osv — och istället lägga 40 miljarder på att bygga en dum jävla mur, och ännu mer på att utöka försvaret.
Jag har svårt att förstå hur någon enda person röstade för detta. De enda som gynnas av den här politiken är de rika och mäktiga, medan de fattiga och sjuka kommer bli fattigare och sjukare och sen kommer de antagligen att dö.
Jag vet i alla fall inte hur länge jag personligen kommer vilja bo i ett land som tar pengar från cancerforskning, sjukvård och kultur för att finansiera ett potentiellt kärnvapenkrig. Och hur många forskare, intellektuella och andra högutbildade kommer vilja stanna kvar i ett land som inte ser dem som tillgångar, och som dessutom lutar åt att förvandlas till en diktatur? Det känns inte helt osannolikt att många som är privilegierade nog att kunna flytta härifrån gör det, och kvar blir de som inte har något val. Ett land fullt av sjuka och fattiga, styrt av en maktgalen narcissist. Det var kanske det som var planen från början?
Nä, nu blev det negativt igen. Här är en bild på en kanin jag träffade idag för att lätta upp stämningen lite:
-
Djur gör allting bättre
Det finns få saker i livet som skänker mig så mycket glädje som djur. Speciellt i dessa tider (vinter + det civiliserade samhällets undergång) vet jag inte vad jag hade gjort utan blöta hundnosar och varma kattmagar att gräva ner sig i, det är en sån himla kärleksboost. Häromdagen var jag och Paul i en djuraffär som har ett rum med hemlösa katter från ett katthem i anslutning till affären. Vi fick komma in och leka med fyra små busiga kattungar ett tag och om det inte vore för att våra katter hemma skulle få spel hade vi adopterat hela bunten. (Som om inte världen är tillräckligt sorglig som den är liksom, bara tanken på hemlösa kattungar gör mig helt gråtfärdig.)
Här kommer i alla fall några djurbilder från de senaste dagarna.
Så fort det börjar bli kallare ute blir Ninja och Turtle helt oskiljaktiga. De ligger på sängen i gästrummet och sover sked hela dagarna och det är kanske det gulligaste jag vet.
Våra katter är fortfarande ganska skeptiska till hunden, men om man mutar alla tre med godis så kan man i alla fall få dem att närma sig varandra utan att någon fräser. Hjärtsmält på den här bilden!
I onsdags fick Lola följa med mig till jobbet. Det var ganska kallt ute på morgonen så hon fick ha en julkofta på sig.
Sen låg hon i mitt knä och sov på tangentbordet mest hela dagen. Fick inte så mycket jobb gjort, men det kan det väl vara värt.
Så här ser det ganska ofta ut på kvällarna hemma hos oss. Myskläder, filtar och en däckad hund på armen.
Och när det inte är hundvecka här hemma (eftersom Lola bara bor hos oss varannan vecka) så har jag alltid minst en katt på mig.
♥
-
Här kommer Costa Rica-bilderna… varning för djur!
Eftersom jag har sagt att jag ska lägga upp bilder från Costa Rica ett tag nu är det väl lika bra att få det gjort. Jag och Stacey var alltså i Costa Rica i fem dagar för ett par veckor sen. Om det är någon som läser här som mot förmodan inte gillar djur så kan jag avråda från att läsa vidare. Mina foton från den här resan består till kanske 90% av bilder på djur vi träffade. Bästa sortens semester!
Vi landade i Liberia sent på tisdagkvällen och blev upphämtade på flygplatsen av Staceys kompis Mickey och hennes mamma Dawn, som båda bor i Nuevo Arenal i nordvästra Costa Rica. Nästa morgon åkte vi direkt till deras veterinär och hämtade upp en kattunge!!!
Det här är Mickey. Både hon och Dawn är stora djurälskare och fostrar kattungar och hundvalpar för adoption. Mickey bor dessutom på en gigantisk ranch full av olika sorters djur. HEAVEN!
Här är huset vi bodde i på Mickeys ranch…
Och här är utsikten från baksidan. Mickey har 6 hundar och 8 katter som följer efter henne vart hon än går. Här är några av dem. Den stora sjön heter Laguna de Arenal och har en ganska fascinerande historia. Nuevo Arenal betyder alltså “Nya Arenal”. Gamla Arenal ligger på botten av sjön, som är artificiell och skapades på 70-talet för att generera hydroelektricitet. Eftersom man dränkte hela staden skapades Nuevo Arenal som ett sätt att omlokalisera lokalbefolkningen.
Någonstans bakom molnen ligger även en stor vulkan som vi aldrig lyckades se eftersom det var för molnigt hela resan.
Förutom katter och hundar har Mickey även: hästar, kor, höns – och minikor! Kolla vad gulliga.
Vår första hela dag i Costa Rica regnade det oavbrutet, så vi hoppade in i vår lilla sketna hyrbil och körde till La Fortuna någon timme bort.
Där fanns det nämligen hot springs! Så vi satt i alldeles varmt mineralvatten och drack öl mitt i det tropiska regnet. Fint!
På väg hem till Mickey igen stannade vi på en restaurang med den här utsikten för att köpa två flaskor vin att ta med oss. Är det semester så är det!
Nästa dag hade vi siktet inställt på att se ett vattenfall! Vägarna i Costa Rica är de sämsta jag någonsin sett. Asfalterade vägar är ovanligt, de flesta ser istället ut så här. Grus och lera och djur på vift överallt. Man får tuta så flyttar de (förhoppningsvis) på sig.
På grund av extremt dåliga vägar och ganska dålig väder tog det jättelång tid att ta oss till Tenorio Volcano National Park. För att komma till vattenfallet fick man hajka genom regnskogen i en halvtimme eller så. Jag har aldrig sett så mycket grönska som i Costa Rica.
Vi gick ner för en trappa och så öppnade sig plötsligt djungeln…
…till detta! Rio Celeste heter floden som har det här vattenfallet, den är känd för sitt turkosa vatten.
Något av det finaste jag har sett! Det här råkade för övrigt vara samma vattenfall som jag la upp en bild på innan jag åkte hit, bara av en slump.
Efter vattenfallet var vi helt utsvultna och hittade ett helt tomt hotell (eftersom det var lågsäsong) med en liten restaurang. Jag hade förväntat mig att det skulle vara svårt att vara vegetarian här, men istället åt jag så himla god mat hela resan!? Detta får man om man beställer “Typical food” – ris, bönor, hemmagjord ost, salsa, sallad och kokbanan. Och så en liten öl på det.
När det var läggdags såg det ut såhär i Staceys rum. Inte så mycket plats för henne…
Så vi flyttade katterna till mitt rum istället! Bästa sovsällskapet.
Nästa dag var det dags för mig och Stacey att ge oss ut på egen hand för första gången, utan Mickey. Stacey körde och jag navigerade.
Vi skulle till Monteverde på en zipline tour, plus att jag skulle hoppa bungee jump. På parkeringplatsen stod en ensam häst och betade.
Sen åkte vi 14 olika linbanor i mestadels ösregn. Tur att det var varmt!
Vid ett tillfälle skickades vi ner till marken från en hög plattform med hjälp av ett rep. Inget för höjdrädda detta!
Det roligaste på hela touren var detta: en Tarzan-lian!
När det var dags för mig att hoppa bungee jump så började det ösregna och åska och blixtra, så guiderna tyckte inte att det var någon bra idé att hoppa. Så vi fick köra ner till Monteverdes lilla by och ta in på ett hotell över natten, istället för att åka tillbaka hem till Mickey som vi hade tänkt. Och tidigt nästa morgon infann vi oss på Monteverde Extremo Park igen, och så fick jag äntligen hoppa!
Här kan ni se videon med hoppet om ni vill.
Efter bungee jumpingen körde vi raka vägen tillbaka till Mickeys ranch igen. Det var vår sista dag i Costa Rica och vi ville gärna hänga med Mickeys hästar lite. Hon har ett sto, en hingst och ett litet föl.
Jag fick rida hingsten eftersom jag är en van ryttare. Mickey var ganska nervös eftersom hon själv aldrig har vågat rida den här hästen – han är ung och ny under sadeln – men det gick hur bra som helst. Fölet och alla hundarna följde efter oss under hela turen.
Efter ridturen satte vi oss på altanen och tog ett glas vin. Jag fick en pytteliten kattunge i knät.
Sen tog Mickey med oss på en tur i sin dune buggy runt sina ägor.
Det låg kor och latade sig mitt i vägen.
Och så här fin var utsikten.
Sen var vi tvungna att ta oss tillbaka till Liberia ca två timmar bort eftersom vi skulle flyga hem igen nästa morgon. På ett ställe hade halva vägen täckts av ett lerras.
UFO zone. Oooookej.
Vårt hotell för natten låg vägg i vägg med ett casino, så vi tänkte att vi lika gärna kunde spela bort de sista av våra colónes. För mig gick det snabbt, men Stacey vann en massa pengar istället.
Och så nästa morgon flög vi hem igen. Vi hade egentligen planerat att ta oss till stranden en dag också, men allt tog mycket längre tid än planerat eftersom vägarna var så dåliga. Så det får väl bli nästa gång istället. Tur att vi har gott om stränder här hemma! (Och sorry för megalångt inlägg.)
