Category

Irritationsmoment

Irritationsmoment

Kommer det någonsin sluta regna? Ingen vet

Nu har jag försökt blogga om något annat än vädret flera gånger, men så fort jag öppnar ett nytt inlägg börjar mina fingrar skriva om hur kallt och regnigt det är! Ni får förlåta, men här kommer ett sista (eller..?) inlägg om vädret. 

Jag fattar att det antagligen uppfattas som ganska störigt att sitta i Kalifornien och klaga på lite regn. Men här är grejen: ingenting här är byggt för dåligt väder. Husen är byggda för 25 plusgrader så det är svinkallt inomhus. Vårt varmvatten tar slut så fort att det inte ens går att fylla upp ett badkar, så jag som jobbar hemifrån sitter konstant och försöker värma upp mina isbitar till händer och fötter på andra sätt.

Och vägarna är inte byggda för regn. Det har regnat såna massiva mängder nästan oavbrutet de senaste veckorna att vägarna är helt förstörda. Man får köra slalom mellan stora hål som inte fanns för bara någon månad sen. Det är rent livsfarligt att köra bil när det är mörkt och man inte ser hålen. 

Har jag sagt att vi ska till Norge om några veckor? Jag längtar till att få bo i en varm stuga i en vecka, även om det är snö och minusgrader ute. Typiskt att man ska behöva ta sig tillbaka till Skandinavien för att slippa frysa. 

Irritationsmoment

Här kommer en massa klag

Den här vintern alltså… det bara regnar och regnar och stormar och är allmänt kallt och jävligt. I flera veckor har det regnat nu, och det verkar inte som att det kommer sluta anytime soon.

Hunden vägrar gå ut när det regnar så jag får plocka upp en massa bajs från vardagsrumsgolvet (tur att vi inte har heltäckningsmatta). Och nyss fick jag ett varningsmeddelande på mobilen om flash floods.

Det är Alla hjärtans dag och Paul är i Milwaukee på motorcykelevent med sina killkompisar, så det är bara jag och djuren hemma. Jag gör som Steve och låter bli att gå ut, det är farligt på vägarna i det här vädret eftersom Kalifornien-bor inte kan köra bil i regn. Igår visade min stegräknare totalt 735 steg på hela dagen. 

Jag har bara sovit fyra timmar inatt eftersom jag började läsa en bok och inte kunde lägga den ifrån mig, så jag somnade inte förrän klockan 3 på morgonen när boken var utläst och sen var jag tvungen att kliva upp för ett möte klockan 8.

Häromdagen var jag på akuten med min onda rygg. De röntgade och gav mig en spruta i höften och sen fick jag gå hem. Har fortfarande ont och om jag trycker på svanskotan domnar mina ben bort. 

Imorgon får jag i alla fall ta av min tandställning. Lite i tidigaste laget enligt ortodontin, men jag pallar inte mer.

Jag saknar solsken och värme och att köra hoj. 

Okej, slutklagat. För den här gången.

Irritationsmoment

Pseudovetenskap och åska

Både Paul och jag känner oss väldigt gamla den här veckan. Min rygg är totalt paj (har haft ont sen förra lördagen då jag knappt kunde röra mig) och Pauls ena fot är så svullen att han knappt kan gå. Pauls fot är ett återkommande problem som han har haft sen han opererade sig som barn, men det verkar ha blivit värre på gamla dar. 

Min rygg däremot är något av ett mysterium. Eller, egentligen har det nog bara att göra med att jag har tagit i för mycket på gymmet. Idag gick jag i alla fall till en kiropraktor, trots att jag egentligen är hyfsat skeptisk mot all sorts “alternativ medicin”. Min kompis Katie har dock gått hos den här kiropraktorn i flera år och hävdar bestämt att han utövar magi. Så jag kände att det kunde vara värt ett försök.

Kiropraktorn konstaterade i alla fall att mitt bäcken är snett och att jag har en svullen led i ländryggen. Nu sitter jag här med tejp och någon sorts olja över halva ryggen och ska gå tillbaka och träffa honom igen imorgon. Han sa att detta är enkelt fixat och att det borde vara bättre innan söndag. VI FÅR SE, jag är fortfarande skeptisk.

Eftersom jag knappt kan sitta ner och Paul knappt kan stå så råder det ganska patetisk stämning här hemma just nu. Vi passar i alla fall in i gänget tillsammans med vår tandlösa, halvdöva hund och våra skraja katter som har gömt sig under sängen för att det åskar.

Men, ja. This too shall pass. Åskan och smärtan. 

Irritationsmoment

Kaos i statsapparaten

Det verkar vara politiskt kaos överallt just nu. Jag försöker hänga med i alla svängar kring regeringsbildningen men känner mig ärligt talat lite för… avlägsen, antar jag, för att riktigt förstå vad som händer och hur det påverkar. Om det påverkar. Känner ni som bor i Sverige några effekter av allt som har hänt (eller inte hänt, kanske snarare) sen valet?

Här i USA har det ju varit totalkaos sen Trump blev president, men just nu är det extra illa. Som ni kanske vet är den amerikanska statsapparaten nedstängd sen flera veckor tillbaka, den längsta nedstängningen i USA:s historia. Det här innebär bland annat att flera hundra tusen personer som jobbar statligt inte får betalt. Två av Pauls syskon jobbar som flygledare för det federala flygväsendet, vilket innebär att de måste gå till jobbet varje dag men utan att få betalt för det. Hans mamma jobbar också för flygväsendet, men hon har blivit hemskickad utan lön. 

Det är så mycket som påverkas av den här nedstängningen, inte bara folks levebröd och förmåga att kunna betala hyra och köpa medicin och slippa svälta. Jag pratade till exempel med en expert på National Parks Conservation Association häromdagen om hur folk vandaliserar och förstör USA:s nationalparker eftersom det inte finns tillräckligt med personal där att förhindra sånt. Skrev en artikel om detta för Roadtrippers. 

Allt detta för att vår rasistiske president vill bygga en dyr och onödig mur på den mexikanska gränsen. Ja herregud. What a time to be alive. 

Irritationsmoment

Varmt ute och kallt inne

Det här är den absolut sämsta tiden på året att bo i San Diego, i alla fall som en person som verkligen hatar att frysa. Det är visserligen ganska varmt och skönt ute på dagarna, men vårt hus är inte varmt. Alls. Det är så pass kallt ute på nätterna att huset kyls ner till ungefär samma temperatur som utomhus (ca 7-8 grader). Och sen blir det liksom aldrig speciellt mycket varmare igen.

Så jag som jobbar hemifrån sitter i ett kanske 10-gradigt hus och fryser häcken av mig hela dagarna. Jag försöker hålla mig varm genom att ha på mig flera lager kläder, dricka te, gå ut med hunden, gå till gymmet, ta varma duschar, ha en värmefläkt bredvid skrivbordet, osv. Men det hjälper bara för stunden.

Nu har jag börjat ta med mig laptopen och sätta mig och jobba utomhus i solen någon timme om dagen, så att jag i alla fall blir uppvärmd en stund. Tänker mig att detta är raka motsatsen till alla andra ställen där det är riktig vinter och husen är byggda för kyla, typ Sverige. Där är det väl varmt inne och kallt ute. Här är det tvärtom. 

Irritationsmoment

Vad är ens poängen med att bry sig om miljön när allt ändå är på väg åt helvete?

Jag vill skriva mer om miljöfrågor eftersom det är något ni efterfrågar och något jag personligen bryr mig om, men jag brukar undvika det ändå för att det är så jäkla deppigt.

Kalifornien står i lågor, som det alltid gör så här års, men det blir verkligen bara värre och värre. Just nu brinner den största skogsbranden i Kaliforniens historia norr om San Francisco, plus ett flertal andra gigantiska bränder som är bland de största någonsin. Det blir varmare och varmare, på ett påtagligt sätt—och inte bara här, som ni som har bott i Sverige den här sommaren vet. 

Samtidigt har vi en klimatförnekande president och administration som aktivt jobbar för att riva upp miljöskyddslagar. National Geographic har en uppdaterad lista över allt Trump har gjort eller försökt göra för att sabotera USAs miljöarbete, från att gå ur Parisavtalet till att försvaga skyddet för utrotningshotade djurarter. Kalifornien är den delstat i USA som har absolut striktast miljölagar, men nu försöker Trump-administrationen ändra på det också

Allt det här är ju helt åt helvete, men jag upplever samtidigt att det speglar USAs miljömedvetenhet i stort. 

För mig som mest följer med i svenska diskussioner via internet känns det som att alla pratar om att minska sitt flygande just nu. Så fort valfri storbloggare bloggar om sin semester fylls kommentarsfältet av skuldbeläggande kring flygresor. Det är väl bra (att dra ner på flygandet alltså, inte att skuldbelägga främlingar på internet). Men jag tänker väldigt ofta att det miljöarbete som görs av medvetna svenskar helt kommer att utraderas av USA. Det här är ett gigantiskt land och folk bryr sig liksom inte om miljön? Inte tillräckligt för att ändra sina egna vanor i alla fall. (Nu generaliserar jag förstås, det finns ju många människor och organisationer som gör helt fantastiska saker för miljön, men de är garanterat i minoritet.)

Även icke-flygrelaterade frågor är mycket knepigare här. Med undantag för vissa storstäder (typ NYC) så är det till exempel nästan omöjligt att ta sig runt i amerikanska städer utan bil. Det är social accepterat att slänga typ glas och batterier i vanliga soporna. Och det äts jättemycket kött. 

Men även OM gemene amerikan plötsligt blev miljömedveten så känns det ändå ganska hopplöst nu när Trump vill gå tillbaka till energiförsörjning genom olja och kol och sälja ut nationalparkerna och alltid, alltid sätta ekonomiska intressen framför planetens intressen.

Jag tror ärligt talat inte att mina egna val gör någon skillnad över huvud taget, just eftersom USA som land jobbar så hårt på att motverka allt som är bra för miljön. Det är ju verkligen åt helvete, inte minst för resten av världen som inte har röstat fram den här hemska administrationen men som ändå kommer att drabbas av konsekvenserna. 

DEPPIGT, sa ju det. 

Irritationsmoment, Mexico

Hjärtlöshet och en dag i Tijuana

Det har bara gått drygt 500 dagar sen Trump tog över som president, men han har lyckats göra så enormt mycket skada under den tiden. Jag följer fortfarande nyheterna slaviskt, men känner mig ofta väldigt ledsen och överväldigad av all skit. Som nu, när alla som kommer till gränsen för att söka asyl automatiskt fråntas sina barn. Över tiotusen ensamma barn i ett nytt land där de inte kan språket, inspärrade under fängelseliknande förhållanden. Det är så jävla jävla hemskt, och så jävla jävla ovärdigt. 

Jag pratade med min kompis F igår, han jobbar som försvarsadvokat och flera av hans klienter är personer som har kommit till USA för att söka ett bättre liv, men som blivit stämplade som brottslingar under den nya nolltoleranslagen. F är så förbannad och frustrerad över hur de här människorna, som ofta har flytt fattigdom och våldsamheter i Central- och Sydamerika, behandlas när de kommer till USA. Och han gör allt han kan för att ge dem tillbaka sin frihet och värdighet. Är så tacksam för människor som F. 

Vi har en hjärtlös president och en hjärtlös regering som bestämmer människovärde utifrån hudfärg och ursprung. 

Mitt i allt detta måste man ändå försöka leva som vanligt och göra vad man kan för att bevisa att alla amerikaner (och andra personer som bor i USA) inte är rasistiska svin. 

I tisdags tillbringade jag och några kollegor hela dagen i Tijuana, precis på andra sidan gränsen i Mexiko. Det var valdag i Kalifornien (första valomgången inför höstens midterm elections) och det kändes som ett bra tillfälle att bygga broar istället för murar. Så här såg det ut…

Vi parkerade på San Diego-sidan och promenerade över gränsen. Det var ganska tidigt på morgonen fortfarande och inte så mycket öppet. Det här tacostället hade ett motto att leva efter dock.

Mitt i en dold gränd som var extremt svår att hitta från gatan fanns detta mkt Instagram-vänliga café.

Vi tog en Uber till Telefónica, en ny hipster-foodcourt som påminde mig lite om Hornstulls Marknad. Det var fortfarande tidigt dock, så inget var öppet ännu. 

Sen åt vi tacos, såklart. Dessa veganska, asiatiska svamptacos på Verde y Crema var 👌. 

Vi promenerade flera kilometer och stannade på flera ställen för en drink eller appetizer. Sen avslutade vi dagen på en trevåningsrestaurang med egen bio och takterrass med utsikt över halva Tijuana. 

Bra kollegor, bra dag. Mexiko är ett fantastiskt land på många sätt och jag hoppas innerligt att Trump inte lyckas göra ännu mer djupgående eller permanent skada på USAs och Mexikos relation. Men det är kanske naivt av mig.

Irritationsmoment, Katterna

Katter och catcalling

Skulle ta en bild på mig och mina djur för en grej på jobbet, men det gick sådär. Med två katter och en hund som hatar varandra, plus en katt som är rädd för kameran, blev det till slut bara Ninja och jag kvar. Den sista bilden ovan blev det till slut, även om jag nog gillar den ilskna/förvånade i mitten bäst. 

En annan grej jag har tänkt på på sistone förresten: Under de knappt två åren jag hade brunt/ofärgat hår kan jag inte minnas att jag blev raggad på eller att någon snubbe skrek något efter mig på stan en enda gång. Det var extremt skönt, och jag tänkte väl mest att det nog berodde på att jag är 30+ nu och för gammal för alla pervon.

Men sen klippte jag håret och färgade det svart igen, och de senaste veckorna har det varit som en jäkla orgie i catcalling. Från random snubbar på stan till två olika män som jobbar i mataffären jag går till som igår kommenterade min nya frisyr och sen följde efter mig och ville prata medan jag handlade, till en kille som sprang efter mig in i en hiss och provade sin lycka med följande raggningsreplik: “You’re in the wrong place, the motorcycle model agency is across the street”. (Jag hade alltså min motorcykelhjälm i handen.) 

Alltså, vad ÄR det med män? Och hur blir jag av med all denna oönskade uppmärksamhet igen utan att behöva byta hårfärg? Ggghhhh. 

Irritationsmoment

Så här ser jag ut i tandställning

Här är det första publicerade fotot någonsin på min tandställning. Spännande va? Det här var på Katies födelsedag för några veckor sen (temat var att ha på sig saker man inte har tillfälle att använda så ofta), men SER NI hur rak min övre tandrad är nu? Inte för att det finns något att jämföra med eftersom jag inte har några före-bilder, men ändå. Jag lovar att det är sjukt stor skillnad från hur det såg ut för bara några månader sen. 

Jag kan dock inte skriva något om tandställningen utan att klaga. Igår var jag hos tandläkaren igen och fick ett gäng gummisnoddar som jag nu måste ha spända mellan över- och underkäken och bara får ta ut för att äta. Det gör SJUKT ont eftersom alla mina tänder nu håller på att flytta runt i munnen i olika riktningar. Jag knappt fick någon sömn natten till idag eftersom jag vaknade hela tiden av att jag hade ont i munnen, och idag jobbar jag hemifrån medan jag övar mig på att prata utan att öppna munnen. 

En bra (?) grej är dock att jag ska tatuera mitt ena knä ikväll. Det kommer göra skitont, så jag hoppas att det får mig att glömma hur ont jag har i munnen. 

Fast risken finns ju att det bara gör saken värre och att jag inte kommer vara så glad de närmsta dagarna.

Har redan bett om ursäkt på förhand till Paul.

Irritationsmoment, Vardagsfilosoferande

Fulåret 2018

Genevieve tog de här bilderna på mig när jag stod vid havet i Mexiko och frös häromveckan. Jag har nog aldrig känt mig så ful som jag gör år 2018, men jag tycker att de här bilderna är fina. G är bra på att fånga det jag gillar med mig själv. 

Det jag inte gillar har just nu mycket att göra med hela tandställningssituationen. Jag hade vant mig någorlunda vid att ha den där expandern i gommen, speciellt efter de första två veckorna när jag var tvungen att vrida om en nyckel i den varje dag och hade så ont i hela ansiktet att jag bara ville dö. Sen blev det lite bättre, jag vande mig, lärde mig att äta annat än soppa. Men jag kan fortfarande inte prata ordentligt. Kan inte säga bokstäverna E eller D, i alla fall inte på amerikanska. Och förra veckan sa tandläkaren att jag skulle börja vrida om nyckeln igen, varje dag i 10 dagar till. Skulle helst bara vilja krypa in i ett mörkt hål och inte komma ut igen förrän mars är över. 

Men ja, i alla fall. Man känner sig ju inte så het, det gör man inte. Obs, fiskar inte komplimanger eller nåt alltså, jag kände bara att jag behövde ventilera lite. Tack för att ni lyssnar. Snart är det helg. Alltid något.