Category

Irritationsmoment

Irritationsmoment

Vad är ens poängen med att bry sig om miljön när allt ändå är på väg åt helvete?

Jag vill skriva mer om miljöfrågor eftersom det är något ni efterfrågar och något jag personligen bryr mig om, men jag brukar undvika det ändå för att det är så jäkla deppigt.

Kalifornien står i lågor, som det alltid gör så här års, men det blir verkligen bara värre och värre. Just nu brinner den största skogsbranden i Kaliforniens historia norr om San Francisco, plus ett flertal andra gigantiska bränder som är bland de största någonsin. Det blir varmare och varmare, på ett påtagligt sätt—och inte bara här, som ni som har bott i Sverige den här sommaren vet. 

Samtidigt har vi en klimatförnekande president och administration som aktivt jobbar för att riva upp miljöskyddslagar. National Geographic har en uppdaterad lista över allt Trump har gjort eller försökt göra för att sabotera USAs miljöarbete, från att gå ur Parisavtalet till att försvaga skyddet för utrotningshotade djurarter. Kalifornien är den delstat i USA som har absolut striktast miljölagar, men nu försöker Trump-administrationen ändra på det också

Allt det här är ju helt åt helvete, men jag upplever samtidigt att det speglar USAs miljömedvetenhet i stort. 

För mig som mest följer med i svenska diskussioner via internet känns det som att alla pratar om att minska sitt flygande just nu. Så fort valfri storbloggare bloggar om sin semester fylls kommentarsfältet av skuldbeläggande kring flygresor. Det är väl bra (att dra ner på flygandet alltså, inte att skuldbelägga främlingar på internet). Men jag tänker väldigt ofta att det miljöarbete som görs av medvetna svenskar helt kommer att utraderas av USA. Det här är ett gigantiskt land och folk bryr sig liksom inte om miljön? Inte tillräckligt för att ändra sina egna vanor i alla fall. (Nu generaliserar jag förstås, det finns ju många människor och organisationer som gör helt fantastiska saker för miljön, men de är garanterat i minoritet.)

Även icke-flygrelaterade frågor är mycket knepigare här. Med undantag för vissa storstäder (typ NYC) så är det till exempel nästan omöjligt att ta sig runt i amerikanska städer utan bil. Det är social accepterat att slänga typ glas och batterier i vanliga soporna. Och det äts jättemycket kött. 

Men även OM gemene amerikan plötsligt blev miljömedveten så känns det ändå ganska hopplöst nu när Trump vill gå tillbaka till energiförsörjning genom olja och kol och sälja ut nationalparkerna och alltid, alltid sätta ekonomiska intressen framför planetens intressen.

Jag tror ärligt talat inte att mina egna val gör någon skillnad över huvud taget, just eftersom USA som land jobbar så hårt på att motverka allt som är bra för miljön. Det är ju verkligen åt helvete, inte minst för resten av världen som inte har röstat fram den här hemska administrationen men som ändå kommer att drabbas av konsekvenserna. 

DEPPIGT, sa ju det. 

Irritationsmoment, Mexico

Hjärtlöshet och en dag i Tijuana

Det har bara gått drygt 500 dagar sen Trump tog över som president, men han har lyckats göra så enormt mycket skada under den tiden. Jag följer fortfarande nyheterna slaviskt, men känner mig ofta väldigt ledsen och överväldigad av all skit. Som nu, när alla som kommer till gränsen för att söka asyl automatiskt fråntas sina barn. Över tiotusen ensamma barn i ett nytt land där de inte kan språket, inspärrade under fängelseliknande förhållanden. Det är så jävla jävla hemskt, och så jävla jävla ovärdigt. 

Jag pratade med min kompis F igår, han jobbar som försvarsadvokat och flera av hans klienter är personer som har kommit till USA för att söka ett bättre liv, men som blivit stämplade som brottslingar under den nya nolltoleranslagen. F är så förbannad och frustrerad över hur de här människorna, som ofta har flytt fattigdom och våldsamheter i Central- och Sydamerika, behandlas när de kommer till USA. Och han gör allt han kan för att ge dem tillbaka sin frihet och värdighet. Är så tacksam för människor som F. 

Vi har en hjärtlös president och en hjärtlös regering som bestämmer människovärde utifrån hudfärg och ursprung. 

Mitt i allt detta måste man ändå försöka leva som vanligt och göra vad man kan för att bevisa att alla amerikaner (och andra personer som bor i USA) inte är rasistiska svin. 

I tisdags tillbringade jag och några kollegor hela dagen i Tijuana, precis på andra sidan gränsen i Mexiko. Det var valdag i Kalifornien (första valomgången inför höstens midterm elections) och det kändes som ett bra tillfälle att bygga broar istället för murar. Så här såg det ut…

Vi parkerade på San Diego-sidan och promenerade över gränsen. Det var ganska tidigt på morgonen fortfarande och inte så mycket öppet. Det här tacostället hade ett motto att leva efter dock.

Mitt i en dold gränd som var extremt svår att hitta från gatan fanns detta mkt Instagram-vänliga café.

Vi tog en Uber till Telefónica, en ny hipster-foodcourt som påminde mig lite om Hornstulls Marknad. Det var fortfarande tidigt dock, så inget var öppet ännu. 

Sen åt vi tacos, såklart. Dessa veganska, asiatiska svamptacos på Verde y Crema var 👌. 

Vi promenerade flera kilometer och stannade på flera ställen för en drink eller appetizer. Sen avslutade vi dagen på en trevåningsrestaurang med egen bio och takterrass med utsikt över halva Tijuana. 

Bra kollegor, bra dag. Mexiko är ett fantastiskt land på många sätt och jag hoppas innerligt att Trump inte lyckas göra ännu mer djupgående eller permanent skada på USAs och Mexikos relation. Men det är kanske naivt av mig.

Irritationsmoment, Katterna

Katter och catcalling

Skulle ta en bild på mig och mina djur för en grej på jobbet, men det gick sådär. Med två katter och en hund som hatar varandra, plus en katt som är rädd för kameran, blev det till slut bara Ninja och jag kvar. Den sista bilden ovan blev det till slut, även om jag nog gillar den ilskna/förvånade i mitten bäst. 

En annan grej jag har tänkt på på sistone förresten: Under de knappt två åren jag hade brunt/ofärgat hår kan jag inte minnas att jag blev raggad på eller att någon snubbe skrek något efter mig på stan en enda gång. Det var extremt skönt, och jag tänkte väl mest att det nog berodde på att jag är 30+ nu och för gammal för alla pervon.

Men sen klippte jag håret och färgade det svart igen, och de senaste veckorna har det varit som en jäkla orgie i catcalling. Från random snubbar på stan till två olika män som jobbar i mataffären jag går till som igår kommenterade min nya frisyr och sen följde efter mig och ville prata medan jag handlade, till en kille som sprang efter mig in i en hiss och provade sin lycka med följande raggningsreplik: “You’re in the wrong place, the motorcycle model agency is across the street”. (Jag hade alltså min motorcykelhjälm i handen.) 

Alltså, vad ÄR det med män? Och hur blir jag av med all denna oönskade uppmärksamhet igen utan att behöva byta hårfärg? Ggghhhh. 

Irritationsmoment

Så här ser jag ut i tandställning

Här är det första publicerade fotot någonsin på min tandställning. Spännande va? Det här var på Katies födelsedag för några veckor sen (temat var att ha på sig saker man inte har tillfälle att använda så ofta), men SER NI hur rak min övre tandrad är nu? Inte för att det finns något att jämföra med eftersom jag inte har några före-bilder, men ändå. Jag lovar att det är sjukt stor skillnad från hur det såg ut för bara några månader sen. 

Jag kan dock inte skriva något om tandställningen utan att klaga. Igår var jag hos tandläkaren igen och fick ett gäng gummisnoddar som jag nu måste ha spända mellan över- och underkäken och bara får ta ut för att äta. Det gör SJUKT ont eftersom alla mina tänder nu håller på att flytta runt i munnen i olika riktningar. Jag knappt fick någon sömn natten till idag eftersom jag vaknade hela tiden av att jag hade ont i munnen, och idag jobbar jag hemifrån medan jag övar mig på att prata utan att öppna munnen. 

En bra (?) grej är dock att jag ska tatuera mitt ena knä ikväll. Det kommer göra skitont, så jag hoppas att det får mig att glömma hur ont jag har i munnen. 

Fast risken finns ju att det bara gör saken värre och att jag inte kommer vara så glad de närmsta dagarna.

Har redan bett om ursäkt på förhand till Paul.

Irritationsmoment, Vardagsfilosoferande

Fulåret 2018

Genevieve tog de här bilderna på mig när jag stod vid havet i Mexiko och frös häromveckan. Jag har nog aldrig känt mig så ful som jag gör år 2018, men jag tycker att de här bilderna är fina. G är bra på att fånga det jag gillar med mig själv. 

Det jag inte gillar har just nu mycket att göra med hela tandställningssituationen. Jag hade vant mig någorlunda vid att ha den där expandern i gommen, speciellt efter de första två veckorna när jag var tvungen att vrida om en nyckel i den varje dag och hade så ont i hela ansiktet att jag bara ville dö. Sen blev det lite bättre, jag vande mig, lärde mig att äta annat än soppa. Men jag kan fortfarande inte prata ordentligt. Kan inte säga bokstäverna E eller D, i alla fall inte på amerikanska. Och förra veckan sa tandläkaren att jag skulle börja vrida om nyckeln igen, varje dag i 10 dagar till. Skulle helst bara vilja krypa in i ett mörkt hål och inte komma ut igen förrän mars är över. 

Men ja, i alla fall. Man känner sig ju inte så het, det gör man inte. Obs, fiskar inte komplimanger eller nåt alltså, jag kände bara att jag behövde ventilera lite. Tack för att ni lyssnar. Snart är det helg. Alltid något.

Irritationsmoment, Vardagsanekdoter

Killgissar att det här var den kallaste dagen på 10 år

Ggghhh den här dagen alltså. Den började med att jag gick ut till bilen för att köra till jobbet tidigt i morse och upptäckte att Paul hade råkat ta med sig min bilnyckel till sitt jobb. Det var fem plusgrader ute och jag var INTE sugen på att ta hojen till jobbet, speciellt efter att ha kört i fyra timmar genom iskyla på väg hem från Mexiko dagen innan, men jag hade inget annat val. 

Fem grader låter kanske förresten inte så kallt jämfört med snö och minusgrader. Men när man bor i ett hus med papperstunna väggar och inga element eller centralvärme är det ganska miserabelt. Det är ungefär samma temperatur inomhus som utomhus hemma hos oss året runt. Så här års sover jag fullt påklädd med cirka sju täcken och vaknar ändå av att jag fryser. 

Jag satte i alla fall på mig mitt varmaste MC-ställ och tog hojen till jobbet i vinterkylan. Jag kan inte minnas att det någonsin har varit kallare än så här i San Diego under de nästan 10 åren jag har bott här. Så av alla dagar att råka ta med sig fel bilnyckel var det här den allra sämsta. (Paul hade i alla fall jättedåligt samvete och köpte en flaska vin åt mig för att be om förlåtelse.)

Det blev lite varmare under dagen. Knappt 14 grader när jag åkte till tandläkaren vid lunchtid. 14 grader är dock fortfarande alldeles för kallt när man sitter på en motorcykel på motorvägen i 30 minuter.

Kan det bli sommar nu tack?

Irritationsmoment

Hela munnen full av tortyr

Ja ni kanske tycker att jag tjatar om min tandställning, men lyssna bara på detta. Fram tills igår hade det här med att ha tandställning varit rena barnleken. Det gjorde inte ont och jag kunde äta precis som vanligt. Men igår fick jag en palate expander insatt och nu vill jag inte ens lämna huset. Det är alltså en metallgrej som sitter i gommen och långsamt ska bredda överkäken. Varje dag måste jag sätta en nyckel i den och vrida ett varv, vilket känns ungefär som att försöka dra ut alla tänder i överkäken på samma gång. Det gör alltså skitont. 

Och detta är inte ens det värsta med den här grejen.  

Nej, det absolut värsta är att jag knappt kan prata, eftersom gommen blockeras av en metallplatta som gör att jag inte kan röra tungan ordentligt. Det låter ungefär som att försöka prata med en väldigt svullen tunga. Vissa ord och bokstäver kan jag knappt uttala. Av någon anledning verkar det dock lättare att prata svenska än engelska. Synd bara att jag inte har någon att prata svenska med. Jag har jobbat hemifrån hela dagen eftersom jag inte är redo att försöka föra ett samtal med någon annan än Paul ännu. 

Så här ska det vara nu i tre månader. Om jag inte redan hade betalat så jäkla mycket pengar för detta hade jag eventuellt gått och tagit ur den här grejen på en gång. Skitit i raka tänder. Just nu känns det inte värt det. 

En rolig grej dock: Jag hade aldrig hört talas om en palate expander innan min tandläkare började prata om det för några veckor sen. Men igår, alltså samma dag jag fick min insatt, började jag läsa Jonathan Safran Foers nya bok, I Am Here, och kolla vad jag hittade i den efter bara två sidor:

Nu handlar detta visserligen om en namnlös pubertal skitunge till karaktär, men ändå. I feel ya, little guy.   

Irritationsmoment

Kanske hjälper det om jag får klaga lite

Den här veckan har varit ganska jobbig. Vet inte vad det är, men jag känner mig bara trött och less på allt. Jag jobbar för mycket och tjänar för lite pengar, det blir mörkt för tidigt, det verkar knappt finnas några män med makt som inte tar sig friheter med kvinnors kroppar, den här veckan går för långsamt, republikanernas nya skatteplan kommer att förstöra USA:s ekonomi, jag har mens, alla på mitt jobb är sjuka så det är bara en tidsfråga innan jag blir smittad, jag har inte kört hoj på en vecka, alla mina hudvårdsprodukter är slut men jag vill inte åka till Sephora två veckor innan jul, jag har använt för mycket data på mobilen den här månaden och min operatör har dragit ner så mycket på min internethastighet att jag inte kan lyssna på poddar, och på tal om internet så röstade jävla FCC idag för att upphäva lagen om nätneutralitet. Och dessutom ska jag få tandställning nästa vecka och i väntan på detta har jag ett gäng gummiband mellan tänderna som gör att hela munnen gör ont. 

Jag gjorde i alla fall den här perfekta fickparkeringen idag. Alltid något.

Irritationsmoment

Mina egna ganska futtiga erfarenheter

Jag känner så många som har blivit våldtagna eller utsatta för grova sexuella övergrepp att mina egna erfarenheter känns futtiga i jämförelse. Jag har haft tur. Vilket är en helt sjuk grej att behöva skriva, men så är det ju, och det känns verkligen uppenbart när jag läser alla berättelser under #metoo-hashtaggen de senaste dagarna.

Bara några snabba minnesbilder:

När jag var tonåring var jag på Augustibuller och bodde i tält på festivalområdet. En av dagarna låg det plötsligt en däckad snubbe jag inte kände i mitt tält. Jag väckte honom och sa åt honom att dra och då blev han våldsam. Jag stukade tummen när jag försökte försvara mig och fick tillbringa resten av kvällen i sjuktältet.

När jag var 20 hade jag en stalker som skickade anonyma brev och blommor hem till mig med jämna mellanrum, alltid undertecknade med bokstaven K. Det visade sig vara en före detta kollega till mig (vars namn inte började på K, det var en homage till filosofen Kirkegaard) (varför är “svåra” män alltid så jävla creepy?) som var besatt av mig på ett obehagligt sätt. Han slutade när jag hotade att polisanmäla.

När jag var 22 hyrde jag ett rum i ett hus som jag delade med ett lesbiskt par och en straight snubbe. Vi var alla kompisar och en kväll gick jag och snubben ut och tog en drink och han drack alldeles för mycket. Senare den kvällen kom han in i mitt rum och vägrade gå och försökte tjata sig till sex. Jag sa nej och flyttade ut kort därefter.

För bara några veckor sen var jag ute och körde hoj med ett gäng kompisar (män och kvinnor). Vi hade stannat vid en utsiktsplats för att ta några foton när två män i 50-60-årsåldern stannade sina hojar på samma ställe. Medan Edy tog ett foto på mig hörde vi hur männen sa till varandra (om oss): “Why do they still have their shirts on?” Det här är bara ETT exempel av flera hundra liknande som man bara lär sig att ignorera efter ett tag som kvinna i motorcykelsvängen. Att jag ens kommer ihåg den här händelsen är för att Katie just skrev ett blogginlägg på Red Rag Garage om den.

Och så alla dessa dick pics. Jag vet inte hur många oombedda bilder jag har fått på erigerade kukar från fullständiga främlingar på nätet. Kan ni ens föreställa er om kvinnor skulle börja göra så? Systematiskt skicka bilder på sina nakna kön till främlingar? Ett tag var det så illa att jag och en kompis skämtade om att starta ett klädmärke som tillverkade små kostymer till kukarna. Så att det skulle bli lite trevligare att titta på. För vad kan man göra annat än att skämta om det? Hela fenomenet är ju så absurt. No one cares about your boner.  

***

Det är mycket möjligt att jag har glömt eller förträngt andra händelser. Jag har så dåligt minne, och sånt här händer ju hela tiden, det blir liksom vardagsmat efter ett tag. 

Det ofattbara, Irritationsmoment

Make Nazis Afraid Again

Jag har en klump i magen som vägrar ge med sig. Har så svårt att ta in att vi är nu på gränsen till kärnvapenkrig samtidigt som nazister marscherar öppet på USAs gator och kör ihjäl folk som protesterar. Det är 2017 och Donald Trump har varit president i ett drygt halvår. Hur kunde det bli så här?

Jag hade egentligen tänkt skriva något om helgen som gick. Jag var på födelsedagsfest för min kompis B på ett hotell/casino i Pala norr om San Diego, och jag var den enda som dök upp. Alla hennes andra kompisar bangade i sista sekunden, de flesta samma morgon. Så det var bara jag, B och hennes mamma hela dagen och hela kvällen.

Nu är det måndag och jag har huvudet fullt av nazister, Nordkorea och vänner som sviker. Klump i magen.

(Tishan på bilden köpte jag för övrigt på en tatueringsstudio i Malmö förra månaden. Den är för små barn, men funkar som magtröja också. Och just nu är den det mest lämpliga plagget jag äger.)