-
Kvinnor kan
Ibland blir jag så himla less på alla (amerikanska) brudar som förväntar sig att män ska göra allt åt dem – som inte skulle kunna byta däck eller bilbatteri eller koppla in en stereo eller borra upp en hylla på väggen om deras liv hängde på det. Jag inser att jag är uppväxt i en kultur där kvinnor betraktas som långt mer kapabla än de gör i landet jag bor i, och jag inser också att om man aldrig förväntas utföra en viss syssla så är det rätt bekvämt att inte bry sig om att lära sig hur – men jag blir ändå förolämpad av att män ständigt erbjuder mig hjälp med saker som jag mycket väl kan göra själv.
Så lite för att slå hål på myten om kvinnor som hjälplösa våp (som jag såklart bestämt hävdar är en konsekvens av förlegade sociala konstruktioner) – samt för att det kan komma till hands när man minst anar det – tänkte jag igår kväll att jag skulle lära mig att svetsa. Så jag åkte ner till en kompis motorcykelverkstad, fick skyddsmask och en snabblektion, och sen var det bara att köra.
-
De automatiserade myndigheternas högborg
Ibland känner jag att jag saknar svensk byråkrati. Den är – tro det eller ej – så himla mycket mer personlig och okomplicerad än amerikansk dito. Igår till exempel fick jag ett brev från Skatteverket med föreläggande att lämna inkomstdeklaration, vilket är lite märkligt med tanke på att jag inte har jobbat i Sverige sen 2008. Jag blev lite skrämd av hot om ganska ordentliga förseningsavgifter och ringde Skatteupplysningen, där en mycket trevlig karl meddelade att jag bara behövde skriva ett brev, “på vanligt papper”, och förklara hur det ligger till, så skulle allting lösa sig.
När det kommer till amerikansk byråkrati ligger nästan allt på en ganska frustrerande Kafka-inspirerad nivå. Här hade jag för det första aldrig fått prata med en riktig människa. Ringer man IRS (alltså det amerikanska skatteverket) i något ärende över huvud taget slussas man i regel runt bland automatiska val och förinspelade röster via knapptryckningar i evigheter, innan den automatiska rösten beklagar att den inte kunde hjälpa till och avslutar samtalet. För att inte tala om handläggningstider. Jag är just nu mitt uppe i en immigrationsprocess där det enligt uppgift kan ta allt mellan 6 månader och 2 år innan jag får någon sorts besked.
När jag öppnade brevet från Skatteverket igår råkade jag sitta i bilen med en kompis, som sneglade på pappret i min hand och undrade: “Is that a real signature?” – för ja, föreläggandet var undertecknat av en riktig person. Och det är kanske en liten och obetydlig detalj, men sånt kan jag verkligen sakna här i de automatiserade myndigheternas högborg.
-
American healthcare
Min dag i sammanfattning:
-
Se men inte röra
Det här med att ha synliga tatueringar är något av ett dubbeleggat svärd. Talesättet “Vill man vara fin får man lida pin” har verkligen aldrig varit mer passande, och inte främst för att själva tatueringsprocessen är hyfsat smärtsam – utan på grund av främlingar som tar sig helt orimliga friheter.
Jag vet inte hur många gånger jag har fått svara på samma frågor: Gjorde det ont? Hur mycket kostade det? Vad betyder det här motivet? Och det kan jag väl leva med, även om det är tröttsamt. Men något jag inte kan leva med är främlingar, personer jag aldrig har träffat förut, som kommer fram och tar i mig. Som tror att min kropp är allmän egendom bara för att jag har valt att ha synliga tatueringar.
Det här hände i lördags. Jag stod i en kö på Del Mar Fair när jag kände hur någon tog tag i min överarm bakifrån och liksom vred den utåt. När jag vände mig om stod en snubbe och hans tjej och inspekterade min arm – och han hade alltså sträckt sig fram och vridit på den för att enklare se en av mina tatueringar. Jag blev förbannad och kastade mig in i en kanske inte helt pedagogisk utskällning om objektifiering, bristande respekt för kvinnors rätt till sina egna kroppar, och integritetskränkning. Kan möjligen även ha hotat med att polisanmäla honom för ofredande.
Snubben i fråga verkade uppriktigt ångerfull och bad så hemskt mycket om ursäkt, och jag kände att det kanske var lite orättvist att denna enda man fick ta emot åratal av komprimerad uppdämd ilska mot tatueringstafsare. Är dock ganska övertygad om att han inte kommer göra om det, vilket väl får ses som en liten seger i sig.
Favorit i repris:
-
June gloom
För det allra mesta är det ett sant nöje att bo i San Diego, i alla fall rent vädermässigt. Det är i princip molnfritt och strålande solsken året om. Förutom i juni. I juni är himlen helt grå nästan varje dag, det ligger ett konstant molntäcke över kusten och man ser knappt en skymt av solen. June gloom kallas det, och är ett erkänt väderfenomen. Så här fyra dagar in i juni är jag redan less och saknar solen. Och tänkte dela med mig av detta som en varning, om det var någon som hade planerat att åka till södra Kalifornien i juni. I så fall rekommenderar jag att vänta till september, som är den trevligaste månaden. Eller ja, egentligen när som helst utom juni.
-
Mental ålder: gnällig gammal tant
Det finns nog ingenting jag stör mig så mycket på som upprepade, irriterande oljud. Pipandet när folk lämnar bildörren öppen med nyckeln i tändningen, ungar som spelar videospel, klockor som tickar, hundar som skäller, folk som smaskar när de äter, bilalarm, bebisskrik, snarkningar, gnissel, mobilringsignaler, basgångar, fläktremmar, utryckningssirener, fyrverkerier – är bara några exempel på saker som har en förmåga att snabbt och effektivt driva mig rakt in i ett tyst vansinne.
När jag flyttade tillbaka in i min lägenhet efter branden hade jag blivit förvarnad om att det skulle förekomma ganska mycket rejält oväsen om dagarna, eftersom de håller på att bygga upp lägenheten ovanför min igen. Och eftersom jag jobbar hemifrån blev jag inte direkt överlycklig av tanken på att behöva sitta och jobba mitt i en massa renoveringsoljud varje dag i minst ett par månaders tid. Men hittills har det inte alls varit så farligt. Det mest irriterande är när karlarna som jobbar på våningen över drar upp volymen på sin radio och lyssnar på Evanescence på lite för hög volym för att det ska gå att ignorera. Men själva renoveringsljuden kan jag leva med. Dessutom kommer det med jämna mellanrum ner en eller annan byggjobbare och mäter saker i min lägenhet och småpratar lite, och det är rätt trevligt med tanke på att jag annars för det mesta sitter här som en eremit hela dagarna utan att prata med någon.
Dagarna är alltså helt okej, trots en del oväsen. Men nätterna däremot. Sen någon vecka tillbaka har jag varje kväll strax efter läggdags börjat höra snarkningar. Rejäla skoggshuggarsnarkningar, som hörs tydligt i mitt sovrum, och jag har ingen aning om var de kommer ifrån. Lägenheten ovanför min står tom på nätterna, och de två lägenheter som angränsar till min på samma våning har så vitt jag vet inget sovrum med anslutningsvägg till mitt. Dessutom hörde jag inte ett pip under de månader jag bodde här innan branden, och ingen har flyttat in eller ut ur huset sen jag flyttade hit.
Det är ett par saker som är ganska frustrerande med de mystiska snarkningarna. Dels att jag inte vet var de kommer ifrån, dels att jag inte kan sova för att jag ligger och stör mig så mycket på oljudet, och dels att jag inte skulle kunna göra något åt det även om jag visste vem det var som snarkade. Man kan liksom inte direkt gå och knacka på hos sina grannar och be dem att sluta snarka på nätterna eftersom det är irriterande. Istället biter jag ihop och yogaandas och försöker tänka på annat. Det går sådär.
-
Fat kid foot
Alltså, min jäkla fot. Efter tatueringssittningen i söndags svullnade både benet och foten upp ganska rejält, vilket är förståeligt efter tre timmars blodigt karvande. Det som är lite märkligare är att svullnaden på benet gick ner efter någon dag, medan foten – som inte ens är direkt i närheten av den läkande tatueringen – fortfarande är ungefär dubbelt så stor som vanligt. Det gör inte ont eller så, men det stramar lite och känns som att min hud är ett par storlekar för liten för den här bautafoten. Som för övrigt knappt får plats i mina vanliga skor.
På inrådan från vänner som är pre-med sov jag med foten på en kudde hela natten, så idag är det lite bättre än igår. Har det inte gått över innan nästa vecka så tar jag eventuellt och haltar iväg till doktorn.
-
This is a call for Seymour Butz
Jag fick ett så himla konstigt samtal häromdagen, sen glömde jag bort det, och nu kom jag på det igen och tänkte att jag nog måste dela med mig.
Egentligen var det ett missat samtal, och när jag ringde upp fick jag ett inspelat meddelande som sa typ: Det här är Midtown Health Clinic och om du har fått ett samtal från det här numret betyder det att du finns med på en lista över folk som är i riskzonen för att ha smittats med en sexually transmitted disease. Du bör göra detta och detta för att se till att du inte är smittad, samt skicka in namnen på alla du har haft sexuellt umgänge med under de senaste så och så många månaderna. Bla bla, och så vidare.
Eh, okej?
Sen slutade meddelandet med en helt annan röst som sa något i stil med: “This message is sponsored by HumorHotlines.com”. Och då var jag ju tvungen att googla, och det här är tydligen meddelandet som någon tyckte att det var kul att busringa mig med. Jag har fortfarande ingen aning om vem av mina vänner (eller ovänner) som ligger bakom, men jag planerar redan en hämnd som inte är nådig när jag får reda på det.
-
Men solen skiner ju i alla fall
Sjuksköterskan som på dagens rutinundersökning mätte mitt blodtryck konstaterade att det var något högre än normalt. Men hon påpekade också att förhöjda värden inte är ovanligt om man har stressat mycket på sistone, vilket fick mig att börja fundera på hur mycket stress jag faktiskt har behövt handskas med på relativt kort tid.
Bara under det senaste halvåret har jag gått igenom en separation och skilsmässa med allt vad det innebär, jag har flyttat tre gånger, gått från att jobba på kontor till att jobba hemifrån, mitt hus har brunnit ner och jag har varit hemlös betydligt längre än vad som känns acceptabelt, jag har varit med och begravt en vän som tog livet av sig, min bil har krånglat så mycket att jag under en dryg månad inte kunnat köra den alls, jag har varit med om en mindre bilolycka med påföljande utredning av försäkringsbolag, en nära vän har hamnat i fängelse och en annan flyttat till andra sidan landet, jag har blivit stoppad av polisen mitt i natten på en mörk bakgata, jag gick nyligen från att ha en fullt fungerande motorcykel till en som plötsligt inte startar alls, jag har jobbat alldeles för många 15-timmarsdagar, och tydligen samtidigt tjänat så pass mycket pengar att jag inom två veckor måste betala runt fyra tusen dollar i restskatt. Dessutom vann jag inte en spänn på megalotteriet.
Obs att detta inte är ett tyck-synd-om-mig-inlägg. Jag konstaterar bara att det kanske inte är så konstigt att blodtrycket är en smula högre än vanligt.
-
When bad things happen to good people
Om det inte vore för de senaste veckornas alla trevliga små weekendresor så skulle mars 2012 förmodligen gå till historien som den sämsta månaden någonsin. Nu är det bara en månad av ytterligheter, trots att jag har haft mer än lovligt med oflyt på sistone.
Det var alltså inte nog med att halva mitt hus brann ner dagen efter jag kom hem från Chicago och att jag fortfarande är temporärt hemlös, samt att jag blev stoppad av polisen och fick en “fix it” ticket häromdagen. Idag blev min bil dessutom båkörd bakifrån av en idiot som körde för fort. Efter att han hade kört in i mig klev han ur bilen och började skrika och gorma och försökte skylla allt på mig, och jag skrek förstås tillbaka eftersom det var hans fel, inte mitt. Att säga att det hela var en otrevlig situation är en underdrift.
Och jag hade inte ens befunnit mig i bilen över huvud taget om det inte vore för att min motorcykel la av någon timme tidigare och vägrade starta igen, och jag var tvungen att knuffa den ett par kvarter för att få hem den igen. Och motorcyklar är TUNGA.
Skitdag, to say the least. Tack och lov för solsken, fina vänner, keliga katter samt alkohol just nu, det säger jag bara.
