Category

Jobbrelaterat

Jobbrelaterat, Livet och lyckan

Om det hypotetiska drömjobbet

Ida:
Om du söker jobbet för New York Times och får det. Kommer du att ta det eller inte? Vad har du för tankar om jobbet? Berätta mer.

Okej, vill bara börja med att säga att jag absolut inte går runt och tror att jag kommer få det här jobbet, så mycket hybris har jag verkligen inte. Men jag tänker att det ändå är som att spela på lotto, om man inte spelar så är det hundra procent säkert att man inte vinner. Köper man en lott så finns det i alla fall en möjlighet, även om den är marginell. Så jag skickade in en ansökan, mest för att jag skulle ångra om jag inte gjorde det. 

Om vi dock rent hypotetiskt utgår från att NYT skulle ringa och erbjuda mig jobbet så skulle jag antagligen tacka ja. Det är ju en helt sjuk grej att göra, att besöka 52 platser i världen på samma år. Om man befinner sig konstant på resande fot under den tiden (utan att åka hem mellan varven) innebär detta en vecka på varje plats. Och jag är övertygad om att det skulle suga en stor del av tiden. Jag ser redan mig själv sitta och gråta på ett hotellrum någonstans i Asien för att jag är så trött och ensam. Och att sen komma hem efter ett år och inte ha ett jobb eller några rutiner att återvända till? Läskigt!

Men samtidigt, vilken jävla möjlighet detta skulle vara. Jag som är en upplevelsenarkoman av rang kan knappt tänka mig något mer spännande än att få betalt för att resa jorden runt. Och att dessutom få skriva för New York motherfucking-Times? Det är liksom alla journalisters våta dröm. Nä, hörrni. Den som får det här jobbet kan skatta sig jäkligt lycklig.

Vill dock även påpeka att jag såklart pratade med Paul innan jag ansökte. Hans svar var (som det alltid är när jag får galna idéer, även om de innebär en längre tid ifrån varandra): ”You should definitely do it. I’m not going anywhere.

Bra saker, Jobbrelaterat

How to Be Badass

Nu är det här! Det nya numret av San Diego Magazine, där jag har skrivit omslagsreportaget som handlar om fyra ascoola kvinnor. Är rätt så stolt över detta, vill typ rama in hela magasinet och hänga på väggen, och köpa en kopia och skicka till alla jag känner.

Här kan man läsa hela reportaget om man vill. (Och det vill man ju?)

Äventyr, Jobbrelaterat

Inspirerande kvinnor och att (inte) springa maraton

Jag har fått det ärofulla uppdraget att skriva ett stort reportage för San Diego Magazine om grymma kvinnor i San Diego. Har hittills intervjuat tre stycken, den ena mer inspirerande än den andra. Hör bara på detta:

Den första kvinnan jag intervjuade är arkitekt och svetsare och äger två hus som hon själv har renoverat från grunden. Hon är även professionell rallyförare och har vunnit guld i X Games, och coachar andra kvinnor som vill lära sig att köra/navigera i rallyracing.

Den andra kvinnan springer extrema maraton och är på väg att göra en Marathon Grand Slam, dvs ett maraton i alla sju världsdelar plus Nordpolen. För några månader sen sprang hon till exempel Marathon des Sables, ett sexdagars 251 kilometers ultramaraton i Saharaöknen, som har kallats “the toughest foot race on earth”.

Den tredje kvinnan fick veta att hon hade obotlig gallblåsecancer och mindre än tre månader kvar att leva. Mot alla odds lever hon fortfarande 10 år senare och har nu blivit den första personen på 250 år som har gått hela California Mission Trail på över 2570 kilometer (!) genom extremt svåråtkomlig terräng i Mexiko och Kalifornien, trots cancer och en bortopererad lunga. Hon har skrivit en bok som kommer ut i juli.

Jag som ändå har någon sorts självbild av att vara äventyrlig och göra normbrytande saker kände verkligen hur jag låg i lä när jag pratade med de här kvinnorna. Men samtidigt är det så sjukt inspirerande att prata med människor som göra såna här helt galna grejer. Om inte annat har det fått mig att självrannsaka en smula och känna att jag kanske borde åtminstone försöka springa ett maraton någon gång? Ett litet ynka maraton på asfalterade vägar en sval förmiddag känns ju ändå ganska uppnåeligt i jämförelse med att springa motsvarande 6 maraton på 6 dagar genom en sandöken i 48-gradig värme med all mat, vatten och campingutrustning man behöver under den tiden på ryggen. 

Äh, who am I kidding, jag lär ju inte springa några maraton, eller gå 120 mil till fots genom en mexikansk kaktusdjungel för den delen. Men jag hoppas ändå att det här reportaget (som kommer ut i slutet på augusti) kan inspirera andra att utforska sina gränser och göra något man annars kanske inte skulle ha gjort. Livet är kort!

Jobbrelaterat, Vardagsanekdoter

Hassling the Hoff

Så här såg min ganska märkliga torsdagsmorgon ut…

hoff1

Jag vaknade klockan 6:30 i ett varmt och mörkt hotellrum med den här utsikten.

thehoff

En timme senare tog jag hissen upp en våning till borgmästarsviten, för att intervjua David Hasselhoff. Klockan 7:50 på morgonen, innan jag ens hade ätit frukost. Det här är helt klart en av de konstigare grejerna jag har gjort i mitt liv. Han var i alla fall himla trevlig! Och lång! Och gick med på att ta ett foto!

Hela grejen var en del i en reklamkampanj för Harrah’s, som alltså är hotellet jag bodde på. De har hittat på en ny stad som heter Funner (och som bara består av det här hotellet och inget annat) och idag skulle de utnämna The Hoff till Funners första borgmästare. Sån himla rolig grej, jag älskar bra, genomtänkta kampanjer som denna. Kolla bara på den officiella reklamfilmen ovan.

hoff2

Vid 9-tiden var det dags för den officiella ceremonin att börja. De hade dukat upp runt poolen så här fint.

hoff3

Och jag fick äntligen äta frukost! Struntade i att jag inte tål kiwi och åt detta. Plus en mimosa på det.

hoff4

Ja, och sen var han alltså Funners borgmästare. (Konstigt jobb att vara en sån där Baywatch-tjej för övrigt, jag skulle känna mig extremt obekväm.)

hoff5

Ballonger för att fira! Ja, och sen satte jag mig i bilen och körde en timme söderut till kontoret. Spännande torsdag detta! Och oavsett vad som händer år 2017 (och det kan ju verkligen bli lite precis vad som helst) så kommer jag i alla fall alltid minnas detta som året då jag fick träffa både Mel B och David Hasselhoff. 90-talskändisar for the win!

Save

Jobbrelaterat, Vardagsfilosoferande

Ekorrhjulet, privilegier och Hasselhoff

harrahsroom

Mitt jobb är så knäppt ibland. Som idag, just nu sitter jag helt ensam i en gigantisk hotellsvit som är större än mitt hus (och har TVÅ badrum), iklädd världens mjukaste morgonrock, och har precis ätit buffémiddag som någon annan betalade för.

Och samtidigt som jag älskar att jag får betalt för detta så tänker jag ganska ofta – i perioder nästan oavbrutet – på hur deprimerande det här ekorrhjulet är, att jobba minst 8 timmar om dagen, 5 dagar i veckan, med bara 2-3 veckors semester om året. Den där känslan av att livet pågår medan jag sitter framför en dator på kontoret och att jag går miste om så mycket, resor och upplevelser som jag hellre skulle ägna mig åt, kombinerat med känslan av att jag skulle kunna göra nytta istället, faktiskt hjälpa människor. 15 dagars semester om året är så himla lite, och jag blir liksom helt förtvivlad av att behöva tacka nej till saker med ursäkten att jag har slut på semesterdagar. (Fast så är jag också en upplevelseknarkare som ständigt behöver GÖRA saker för att inte bli rastlös.)

Men sen blir jag arg på mig själv för att jag tänker så här, att jag inte bara kan nöja mig med det jag har. Det är ju ett väldigt privilegierad beteende detta, att ha ett bra jobb och liv och ekonomi och ändå ha mage att klaga och vilja ha mer. Men det här är min blogg, så jag tänker att jag kan få klaga lite ibland.

Men med det sagt har jag en kall öl i handen och jag har just tappat upp ett hett bad i hotellrummets jacuzzibadkar som jag ska lägga mig och läsa min bok i. Sen ska jag få sova ostört, utan några katter som kliver omkring på mitt huvud och ansikte hela natten, med centralvärmen på eftersom ingen annan är här och kan klaga på att det är för varmt. Och tidigt imorgon bitti ska jag intervjua David Hasselhoff (!) här på hotellet.

Kanske att vissa saker ändå väger upp bristen på semesterdagar, i alla fall en smula?

harrahsbath

Jobbrelaterat

TGIF

Idag är det fredag och jag är tillbaka på jobbet för första gången sen i måndags eftersom jag har dragits med en envis förkylning (som visserligen inte har gett med sig ännu, jag har bara bestämt för att ignorera den). Och eftersom ni är några som har frågat tänkte jag ge en liten sista uppdatering angående det där andra jobbet.

Det var en position som Digital Executive Producer på en av de största nyhetskanalerna i stan, och jag skickade ärligt talat in ansökan lite halvt med hopp om att aldrig höra något. Men sen blev jag alltså kallad på en första intervju, och sedan en andra, och till sist en tredje, och trots att alla intervjuerna gick bra hade jag vid det laget velat ganska mycket fram och tillbaka kring huruvida jag verkligen ville ha jobbet. En del av mig ville det, absolut, men en annan del av mig gillar mitt nuvarande jobb så himla mycket att jag inte alls kände mig redo att lämna det. Och till slut vann delen som vill stanna kvar där jag är, så för några dagar sen mailade jag det nya jobbet för att, ja, withdraw my candidacy. Det kändes schystare att inte slösa bort mer av varken deras eller min egen tid.

Och jag känner mig nöjd med detta. Inte minst för att min arbetsdag idag innehåller både en kock som kommer in med pizza och glass till lunch, och en ölprovning med några av San Diegos nyaste bryggerier. Det hade varit fint att jobba med nyhetsjournalistik, men det kan jag ju fortfarande göra någon gång i framtiden. Just nu känner jag mig ändå ok med att få betalt för att äta pizza och dricka öl istället. Det gör mig eventuellt till en sämre människa, men då får det vara så.

beertasting

Jobbrelaterat, Vardagsfilosoferande

Allt suger inte, bara nästan

snow

Aja, men allt är faktiskt inte domedagsvarning och katastrof, i alla fall inte för mig personligen. Den här veckan blev jag till exempel befordrad på jobbet med tillhörande löneförhöjning. Jag gillar mitt jobb väldigt mycket, och det är fint att jobba för ett företag som värderar och belönar de som jobbar hårt och är bra på det de gör. Min nya titel är Digital Production Manager & Editor. Inte så tokigt!

Själva löneförhöjningen kommer jag nog dock inte att märka av så mycket eftersom det första jag gjorde var att skänka pengar till Standing Rock och anmäla mig som månadsgivare hos ACLU. Försöker “äga mina privilegier” och leva efter devisen put your money where your mouth is. På tal om detta; eftersom Trump gick till val på sänkta skatter kommer många amerikaner att få “mer i plånboken” varje månad. En av mina kompisar har kommit på idén att starta en sajt där man kan skänka överskottet man tidigare betalade i skatt till ACLU, Planned Parenthood och andra organisationer som verkligen kommer behövas de kommande 4 åren. För de som har råd är det den bästa idén jag har hört på länge. 

Jobbrelaterat

Öl och punk!

descendents

Ibland är mitt jobb extra roligt, till exempel när jag får betalt för att skriva artiklar om öl och punk, två av mina favoritgrejer i hela världen. Men såhär: San Diego är en av världens mikrobryggeritätaste städer, vi har omkring 130 mikrobryggerier på en stad av ungefär samma storlek som Stockholm. Och det öppnar fler hela tiden, ofta så många som ett nytt bryggeri i veckan.

Den här veckan släpptes ett ölsamarbete mellan Mikkeller i San Diego (ett danskt bryggeri som just öppnade här!) och the Descendents, ett av världens rent objektivt bästa punkband. Och eftersom det dessutom är San Diego Beer Week just nu pågår det ungefär en miljon olika ölevent den här helgen, vilket är bra tajming av två anledningar. 1: Det är min första helg i San Diego på en månad eftersom jag knappt har varit hemma i oktober. Och 2: Det är amerikanskt presidentval på tisdag och jag känner att jag behöver lagom mängder alkohol för att kunna hantera stressen från detta.

Alltså: öl. Här är artikeln om ni vill läsa (fast detta är nog inte så intressant för någon utanför San Diego).

Jobbrelaterat, Motorcyklar

Peppad på livet

morningride

Det har varit så himla varmt och skönt här på sistone. Soligt och runt 28 grader på dagarna, min bästa temperatur. Eftersom mitt humör till kanske 90% styrs av vädret har jag vaknat tidigt och känt mig peppad på livet de senaste dagarna. Och att få börja dagen med att köra motorcykel i varmt väder är verkligen helt oslagbart, så jag tar den långa vägen till jobbet. Nu kommer jag in på kontoret med ett stort leende som inte riktigt lägger sig förrän framåt eftermiddagen. Och då är det ju ändå dags att sätta sig på hojen och köra hemåt igen.

(Bilden ovan la jag för övrigt upp på Instagram i måndags och den har i nuläget 800 likes, vilket gör den till den i särklass mest gillade bilden jag någonsin postat. Lite kuriosa sådär!)

Jobbrelaterat, Motorcyklar

Morning Commute

Jag har inte kört hoj till jobbet hittills det här året utan tagit bilen istället, mest för att det just nu är ungefär 6 grader ute om morgnarna och det är fan KALLT. Men min kompis Fred – som äger kanske 10 motorcyklar men ingen bil och alltså kör hoj varje dag året runt – kallade mig mesig pga detta, visserligen mest på skämt, men ändå. Jag tog åt mig. För två år sen hade jag inte heller någon bil och tog hojen 3 mil till jobbet varje morgon även så här års. Nu jobbar jag 3 kilometer hemifrån och har alltså ingen ursäkt.

Sagt och gjort, jag tog hojen till jobbet imorse och det var faktiskt inte så farligt. Frös lite om händerna bara men what else is new, jag fryser alltid om händerna. Här är en spännande 20 sekunders inblick i min färd till jobbet…

(Musik: Millencolin – Fox)