Category

Jobbrelaterat

Jobbrelaterat, Resor

Burträskbingo och neonskyltar i Cincinnati

Hörrni, tusen tack för att ni svarar på frågorna i förra inlägget. Lovar att svara på alla kommentarer. Och obs att jag verkligen inte försökte fiska komplimanger, men nu fick jag ett helt gäng i alla fall. Suger åt mig som en svamp ska ni veta.

Under tiden kan vi ta en titt på detta: mina två sista dagar i Ohio förra veckan. 

I fredags började min arbetsdag här, på American Sign Museum i Cincinnati. Jag ÄLSKAR Americana och sån här estetisk 50-talsnostalgi, så var extremt peppad på att få åka hit. Och det var verkligen hur coolt som helst. Rekommenderar, om ni skulle ha vägarna förbi södra Ohio. 

Vi hade i alla fall ett spännande möte med lunch och drinkar här på muséet innan vi åkte tillbaka till kontoret.

Alla som jobbar på Roadtrippers hade flugits in för morgonmötet, och resten av dagen var det bara lekar och att ha kul som gällde. Vi började med att dela in oss i lag och spela flip cup, vilket är kanske det mest amerikanska jag någonsin gjort. Typisk sån grej man gör på frat parties. Jag är dock väldigt tävlingsinriktad, även när det kommer till oseriösa tävlingar, och mitt lag vann!

Nästa lek var en scavenger hunt. Nu sökte jag på en svensk översättning och det heter tydligen burträskbingo på svenska? Är det ett ord folk använder? För den oinsatta går det alltså ut på att springa runt och checka av olika grejer från en lista – på denna stod allt från “take a photo with someone with a man bun” till “get a tattoo”. Så här såg mitt lag (Team Daddies – det var jag och ett gäng pappor) ut när vi checkade av “stay hydrated”. 

Ganska många av aktiviteterna på listan var alkoholrelaterade. Jag var dock helt galet bakis från kvällen innan, då jag hade varit ute och druckit fyra (!) öl med mina kollegor, så jag drack bara vatten hela dagen. Har på riktigt inte varit så här bakfull på flera ÅR. Vet inte vad de stoppar i ölen i Ohio egentligen. 

Och vet ni, mitt lag vann denna tävling OCKSÅ! Första pris var varsin Polariodkamera. Jag ser inte så glad ut här, men jag skyller på bakfyllan. Jag har velat ha en sån här kamera hur länge som helst, så det var verkligen ett helt perfekt pris. Och det gjorde det klart värt att springa runt och förödmjuka sig själv på stan halva dagen.

Nästa dag var det lördag och dags att åka hem, men mitt flyg gick inte förrän klockan 18 så jag hade hela dagen på mig att hänga runt. Inget av lagen från gårdagens tävling hade lyckats checka av “get a tattoo” från listan, så jag tänkte att jag skulle retroaktivt ge mitt lag extra poäng genom att göra det dagen efter istället. 

Det här blev det! En Roadtrippers-inspirerad tatuering. Det handlar alltså om att ta sig från punkt A till punkt B genom att ta så många omvägar som möjligt, så man hinner uppleva en massa på vägen. Helt klart en filosofi jag skriver under på. 

Och det var slutet på min första hela vecka på nya jobbet. Känns som att jag har hittat helt rätt.

Jobbrelaterat, Vardagsanekdoter

Inte en lugn stund

Den här sensommaren/hösten alltså. Kom hem från Ohio och Kentucky i lördags (via Michigan, så jag var alltså i fyra delstater på en och samma dag) och om bara några veckor bär det av igen. Alla vi känner verkar nämligen ha bestämt sig för att ställa till med destinationsbröllop den här hösten, så på mindre än en månad ska vi iväg på bröllop i Utah, New York och Palm Springs, plus en möhippehelg i Joshua Tree.

Alla mina pengar just nu går till flygbiljetter och hotellrum och Airbnb-hus och glamping-tält. Jag älskar att gå på bröllop och det är nära vänner som gifter sig i alla tre fallen, men jag kan ändå känna att det är liiiite olägligt att allt händer på samma gång. Jag har i alla fall obegränsat med semester nu så jag slipper räkna semesterdagar eller ta obetalt, alltid något. 

Förra veckan i Cincinnati var för övrigt över förväntan. Jag trodde att jag skulle vara på kontoret på dagarna och sen ha lediga kvällar att ägna åt att blogga och läsa böcker, men så blev det INTE. Istället tillbringade jag hela dagarna antingen framför min laptop på kontoret eller i möten (varav ett åtta timmar långt maratonmöte), och efter jobbet åt jag middag och drack drinkar med några av mina kollegor exakt varje kväll. Har knappt haft en vaken minut för mig själv, vilket ändå känns helt okej. Jag jobbar med en massa bra personer och när de flesta bor i olika delar av landet och jobbar hemifrån känns det extra viktigt med teambuilding.

En annan grej som hände förra veckan är att jag började äta mjölkprodukter igen. Har ätit helveganskt i nästan ett år nu, men på sistone har det börjat kännas som att jag inte får i mig ordentligt med näring. Det var extra påtagligt under vår Kanada-roadtrip där jag under två veckor fick improvisera ihop nästan varje måltid. Det hade även varit nästan omöjligt att äta veganskt förra veckan i Ohio och Kentucky, och jag har liksom ingen lust att leva på pommes och isbergssallat medan alla omkring mig äter sig mätta. Det känns betydligt mindre ätstört från mitt håll att kalla sig vegetarian, och sen kan jag ju för all del fortfarande äta mestadels veganskt när det finns god/nyttig/mättande mat att tillgå. 

Vet att jag egentligen inte behöver försvara det här valet på bloggen, men nu blev det visst så.

Jobbrelaterat

Början på ett nytt kapitel

I tisdags jobbade jag min sista dag på San Diego Magazine. Det var lite sorgligt, jag hade ändå varit där i över fyra år. Jag fick ett kort som mina kollegor hade skrivit så himla fina saker på, och så gick jag runt hela kontoret och kramades hej då med alla. Gick därifrån vid 14-tiden och tog hojen på en tur runt en av mina favoritvägar. Det kändes som det perfekta sättet att avsluta det här kapitlet på.

Igår började jag på mitt nya jobb. Och vet ni, det är SÅ SKÖNT att jobba hemifrån igen. Jag kan sitta i linne och shorts med benen på skrivbordet och en katt i knät och jobba. Det är svinvarmt ute, vilket innebär att det är ännu varmare i vårt hus. Men jag köpte och installerade luftkonditionering på mitt hemmakontor förra veckan, så nu går det till och med att vistas inomhus.  

De senaste månaderna, medan jag har letat efter ett flexibelt jobb, har jag tryckt paus på en massa grejer jag vill göra för att jag har tänkt att “det här kan jag göra sen när jag jobbar hemifrån”. Träning, till exempel. Det är ju så bökigt att gå och träna när man jobbar på kontor hela dagen? Jag vill helst träna på morgonen eller mitt på dagen, men kan liksom inte dyka upp på kontoret svettig och i träningskläder. Men nu! Nu är det ingen som bryr sig om hur jag ser ut eller luktar. Jag kan gå och träna mitt på dagen. Har redan bokat tid med en personlig tränare. 

Och jag kan börja rida igen! Slutade för att det var så himla bökigt att ta sig ända till stallet mitt i rusningstrafiken, plus att det på vintern blir mörkt så tidigt att jag inte kunde gå och rida efter jobbet. Men nu kan jag boka ridlektioner mitt på dagen.

Än så länge är jag alltså väldigt nöjd med mitt nya jobb. Och hela nästa vecka kommer jag att hänga på huvudkontoret i Cincinnati. Jag har aldrig varit i Ohio, så det ska bli spännande. Men mer om detta senare.  

Bra saker, Jobbrelaterat

Plötsligt händer det

Här var det tyst. Vi kom hem från vår två veckor långa roadtrip i fredags, och jag har så många bilder och berättelser jag vill dela med mig av. Det kommer, snart. Men först en ganska stor nyhet.

För några månader sen skrev jag följande om mitt professionella drömscenario: “Jag vill ha ett jobb med flexibla arbetstider som inte kräver att jag befinner mig på ett kontor varje dag. Jag vill kunna ta med mig min laptop och tillbringa en månad i Stockholm varje sommar utan att behöva ta ledigt, eller jobba från en strand i Indonesien. Eller för den delen jobba hemifrån med en kelig katt i knät. Och så vill jag ha fler än 15 semesterdagar.”

Jag har sökt en del jobb och haft ganska många intervjuer sen jag skrev detta, men inget har känts riktigt rätt. Jag har skickat orimligt många mail där jag har tackat nej till nästa steg i intervjuprocessen. Det är ju fördelen med att söka jobb medan man har ett jobb man ändå gillar. Man behöver inte nöja sig med första bästa alternativ. 

Men så plötsligt dök det upp, det perfekta jobbet. Katie hittade annonsen och skickade länken till mig med kommentaren “I was gonna apply to this, but it’s obviously the perfect job for you”. Inte nog med att titeln och arbetsuppgifterna var nästan identiska med det jag gör nu, men det här jobbet var dessutom helt remote (alltså att man kan jobba varifrån som helst) och med obegränsat med semester. Och på ett företag jag redan var ett stort fan av. 

Jag skickade in en ansökan, och någon månad och fem intervjuer senare blev jag erbjuden jobbet. Det var igår. Idag sa jag upp mig från mitt nuvarande jobb. Och om två veckor börjar jag jobba som Managing Editor på Roadtrippers.com. 

Jobbrelaterat

Hej, det är bara jag som tjatar om semesterdagar igen

En grej jag tycker är sjukt intressant är vad folk jobbar med och hur de hamnade där. Läser alla kommentarer på det här inlägget hos Hanna med fascination. Just nu är det extra intressant eftersom jag själv håller på att genomgå någon sorts karriärkris.

Jag har varit på mitt nuvarande jobb i snart fyra år, och jag tycker fortfarande väldigt mycket om det — men samtidigt saknar jag vissa grejer som känns viktigare ju äldre jag blir. Jag vill som sagt jobba hemifrån, ha mer flexibla arbetstider, och fler semesterdagar. Kort sagt saknar jag lite av det som kallas work-life balance här.

Ni kanske minns att jag intervjuade för ett annat jobb för ett drygt år sen, men att jag efter tre intervjuer insåg att jag gillade mitt nuvarande jobb så pass mycket att jag inte var redo att byta, så jag drog mig ur anställningsprocessen.

Nu har detta hänt igen. De senaste veckorna har jag haft ett gäng jobbintervjuer för en kvinnoägd digital byrå som specialiserar sig på att hjälpa progressiva politiska kandidater vinna val. Alla i företaget är utspridda över landet och jobbar hemifrån. Plus att personen som skulle bli min chef om jag fick jobbet är gift med sångaren i ett av mina favoritband (!). Jag skulle tjäna betydligt mindre pengar än jag gör nu, men annars lät det som det perfekta jobbet. Tills jag fick veta att de bara erbjöd 10 lediga dagar om året, INKLUSIVE sjukdagar.

Och där tog det stopp för mig. Jag mailade och sa som det var, att jag verkligen ville ha jobbet, men att jag inte var villig att offra min mentala hälsa för det.

Det här är dock mitt problem: ju mer jag letar jobb och får reda på om företagen som anställer, desto mer uppskattar jag jobbet jag redan har. Jag tjänar hyfsat bra, har roliga arbetsuppgifter, en massa ”perks” och jobbar med bra människor. Plus att jag har bra sjukförsäkring, tandvårdsförsäkring och pensionssparande genom jobbet. Jag vet massor av amerikaner som skulle döda för att ha ett jobb som detta.

Men jag är svensk, och jag kan liksom inte bli av med den där lilla rösten som sitter och viskar ”fem veckors semester” i mitt öra om och om igen tills jag helt förlorar förståndet.  

Djur, Jobbrelaterat

Lolas spännande dag på jobbet

Lola fick följa med mig till jobbet idag. Jag jobbar på ett hundvänligt kontor, men Lola är inte världens bästa kontorshund eftersom hon har liten-hund-komplex och skäller på alla, så hon brukar inte få följa med. Idag var det dock fredag innan långhelg och kontoret var ganska tomt så jag gjorde ett undantag. Så här såg hennes dag ut:

Lola började dagen med att göra det hon gör bäst: ta en tupplur. 

Fortsatte starkt med ytterligare en tupplur, den här gången mitt under ett möte. En kul grej var att vi fick pausa mötet ganska många gånger eftersom alla ville ta kort på Lola när hon sov med huvudet på bordet så här. Ganska gullig hund ändå. 

Vid lunchtid kom två olika restauranger in med lunch till hela kontoret. Det är en av fördelarna med att jobba på redaktion. Jag åt pizza medan Lola och de andra hundarna som var här idag tiggde till sig lite peruansk mat av mina kollegor. 

Efter lunchen gick vi på promenad! 

Och sen jobbade vi hårt i någon timme…

…ända tills husse kom och hämtade upp henne på väg hem från sitt jobb. Och det var Lolas spännande dag på kontoret!

Jobbrelaterat, Tatueringar och sånt

Två grejer från idag bara

Det är alldeles för sent för att jag ska vara uppe och blogga egentligen, men jag måste få in dagens inlägg innan jag går och lägger mig. Så här kommer det. Två roliga grejer som hände idag.

Vi hade champagneprovning på jobbet! Den här kvinnan har startat en prenumerationstjänst som heter We Drink Bubbles där man kan få hem en box med mousserande vin varje månad. Det låter farligt. Men gott.

Inte så tokigt att få betalt för att dricka cava en helt vanlig torsdag ändå. Och ja, väggarna på mitt jobb är täckta av *inspirerande* citat. Deal with it.

Efter jobbet åkte jag direkt till Electric Tiger Tattoo för att bli tatuerad av Brittany. Det känns som att det var ganska längesen jag tatuerade mig sist så det var väl på tiden. Det här blev det:

En kompistatuering för att fira minnet av vår Guatemala-resa i julas. Den är full av internskämt som nog inte är roliga för någon annan än oss, så jag tänker inte ens försöka förklara. Paul, Lexy, Katie och Jordan har i alla fall varsin tatuering som matchar denna. 

Jobbrelaterat, Livet och lyckan

Om det hypotetiska drömjobbet

Ida:
Om du söker jobbet för New York Times och får det. Kommer du att ta det eller inte? Vad har du för tankar om jobbet? Berätta mer.

Okej, vill bara börja med att säga att jag absolut inte går runt och tror att jag kommer få det här jobbet, så mycket hybris har jag verkligen inte. Men jag tänker att det ändå är som att spela på lotto, om man inte spelar så är det hundra procent säkert att man inte vinner. Köper man en lott så finns det i alla fall en möjlighet, även om den är marginell. Så jag skickade in en ansökan, mest för att jag skulle ångra om jag inte gjorde det. 

Om vi dock rent hypotetiskt utgår från att NYT skulle ringa och erbjuda mig jobbet så skulle jag antagligen tacka ja. Det är ju en helt sjuk grej att göra, att besöka 52 platser i världen på samma år. Om man befinner sig konstant på resande fot under den tiden (utan att åka hem mellan varven) innebär detta en vecka på varje plats. Och jag är övertygad om att det skulle suga en stor del av tiden. Jag ser redan mig själv sitta och gråta på ett hotellrum någonstans i Asien för att jag är så trött och ensam. Och att sen komma hem efter ett år och inte ha ett jobb eller några rutiner att återvända till? Läskigt!

Men samtidigt, vilken jävla möjlighet detta skulle vara. Jag som är en upplevelsenarkoman av rang kan knappt tänka mig något mer spännande än att få betalt för att resa jorden runt. Och att dessutom få skriva för New York motherfucking-Times? Det är liksom alla journalisters våta dröm. Nä, hörrni. Den som får det här jobbet kan skatta sig jäkligt lycklig.

Vill dock även påpeka att jag såklart pratade med Paul innan jag ansökte. Hans svar var (som det alltid är när jag får galna idéer, även om de innebär en längre tid ifrån varandra): ”You should definitely do it. I’m not going anywhere.

Bra saker, Jobbrelaterat

How to Be Badass

Nu är det här! Det nya numret av San Diego Magazine, där jag har skrivit omslagsreportaget som handlar om fyra ascoola kvinnor. Är rätt så stolt över detta, vill typ rama in hela magasinet och hänga på väggen, och köpa en kopia och skicka till alla jag känner.

Här kan man läsa hela reportaget om man vill. (Och det vill man ju?)

Äventyr, Jobbrelaterat

Inspirerande kvinnor och att (inte) springa maraton

Jag har fått det ärofulla uppdraget att skriva ett stort reportage för San Diego Magazine om grymma kvinnor i San Diego. Har hittills intervjuat tre stycken, den ena mer inspirerande än den andra. Hör bara på detta:

Den första kvinnan jag intervjuade är arkitekt och svetsare och äger två hus som hon själv har renoverat från grunden. Hon är även professionell rallyförare och har vunnit guld i X Games, och coachar andra kvinnor som vill lära sig att köra/navigera i rallyracing.

Den andra kvinnan springer extrema maraton och är på väg att göra en Marathon Grand Slam, dvs ett maraton i alla sju världsdelar plus Nordpolen. För några månader sen sprang hon till exempel Marathon des Sables, ett sexdagars 251 kilometers ultramaraton i Saharaöknen, som har kallats “the toughest foot race on earth”.

Den tredje kvinnan fick veta att hon hade obotlig gallblåsecancer och mindre än tre månader kvar att leva. Mot alla odds lever hon fortfarande 10 år senare och har nu blivit den första personen på 250 år som har gått hela California Mission Trail på över 2570 kilometer (!) genom extremt svåråtkomlig terräng i Mexiko och Kalifornien, trots cancer och en bortopererad lunga. Hon har skrivit en bok som kommer ut i juli.

Jag som ändå har någon sorts självbild av att vara äventyrlig och göra normbrytande saker kände verkligen hur jag låg i lä när jag pratade med de här kvinnorna. Men samtidigt är det så sjukt inspirerande att prata med människor som göra såna här helt galna grejer. Om inte annat har det fått mig att självrannsaka en smula och känna att jag kanske borde åtminstone försöka springa ett maraton någon gång? Ett litet ynka maraton på asfalterade vägar en sval förmiddag känns ju ändå ganska uppnåeligt i jämförelse med att springa motsvarande 6 maraton på 6 dagar genom en sandöken i 48-gradig värme med all mat, vatten och campingutrustning man behöver under den tiden på ryggen. 

Äh, who am I kidding, jag lär ju inte springa några maraton, eller gå 120 mil till fots genom en mexikansk kaktusdjungel för den delen. Men jag hoppas ändå att det här reportaget (som kommer ut i slutet på augusti) kan inspirera andra att utforska sina gränser och göra något man annars kanske inte skulle ha gjort. Livet är kort!