Har jag sagt på sistone hur mycket jag älskar mitt jobb? Ta förra veckan till exempel. Eftersom det var internationella kvinnodagen i fredags så anlitade jag ett gäng grymma skribenter för att skriva om imponerande och tuffa kvinnor genom historien.

Här är några av artiklarna vi publicerade förra veckan:

• Meet Alice Huyler Ramsey, the 22-year-old housewife who became the first woman to drive across the country: Om den första kvinnan som körde bil från kust till kust genom hela USA år 1909. 
• Closing the adventure gap: Women of color are reshaping the outdoors travel industry: Om tre WoC som jobbar inom friluftsliv och miljöfrågor, en industri som kraftigt domineras av vita i USA. 
• From vanlife to the White House: One woman’s quest to save the world: Om en ung kvinna som tog sin passion för uteliv och för att rädda världen och gjorde karriär av den.
• Still glowing: How the Radium Girls’ suffering helped advance women’s rights in the workplace: Om hur kvinnor som jobbade i fabriker på 1920-talet dog av strålsjuka och vad det ledde till. 
• South Pass City: The ghost town that changed women’s rights forever: Om en liten stad i Wyoming där kvinnor fick rösträtt 50 år innan resten av landet.
• On International Female Ride Day, women across the world unite to ride motorcycles: Om hur tusentals kvinnor över hela världen (inklusive Saudiarabien!) kör motorcykel en lördag i maj varje år. 

Den där sista har jag skrivit, inte helt otippat. Sen jag blev befordrad till lead editor (huvudredaktör typ?) är det mitt ansvar att bestämma vad vi publicerar och när, och jag älskar det så himla mycket. Har liksom hyfsat fria tyglar att skapa mitt drömmagasin? Och berättelser om badass kvinnor råkar vara min favoritgenre. 

Det tar visserligen ganska lång tid att bygga upp en ordentlig bas av duktiga frilansare som fattar grejen och att leta upp alla spännande historier vi vill berätta, men det tar sig. Om ett år tror jag att det här kommer vara hur bra som helst. 

Sen jag började mitt nya jobb har det varit ett jäkla flängande till Cincinnati, Ohio. Jag är här nu för femte (tror jag?) gången på lika många månader. Det är inte världens mest spännande ställe att behöva åka till hela tiden, även om det för all del är väldigt trevligt att få hänga med mina kollegor i några dagar då och då, eftersom vi alla är utspridda över landet och nästan aldrig träffas IRL.

En grej jag alltid ser fram emot med att komma hit är dock hotellet jag och mina kollegor bor på varje gång. Hotel Covington ligger i Kentucky, bara ett par kilometer söder om Cincinnati, men det hade lika gärna kunnat ligga i ett hippt område i New York eller San Francisco. Älskar allt med det här hotellet, det har liksom blivit mitt home away from home eftersom jag är här så ofta.

Paul kommer hit och joinar mig imorgon bitti. Plus att vår kompis Ace precis har fått jobb på mitt jobb och också är här. Så det blir som en liten San Diego-reunion i Kentucky/Ohio. Önskar bara att vi kunde få hit San Diego-vädret också, men man kan väl inte få allt här i världen. 

Det här hösten alltså, jag har inte haft en lugn stund. Förrän nu. Håller fortfarande på att tagga ner från allt resande de senaste veckorna, plus att jag har gått och blivit ganska förkyld. Jag minns inte ens sist jag var sjuk, men jag tror att detta är min kropps sätt att säga ifrån, att det får vara nog med flängande nu för ett tag. Fine by me.

Mitt i alltihop så hände för övrigt en stor jobbgrej. Förra veckan lanserades äntligen Roadtrippers Magazine, det webbmagasin jag är verkställande redaktör för, men som fram tills alldeles nyss bara existerade på en testserver. 

Har ni tid att läsa en artikel från det nya magasinet så rekommenderar jag helt ogenerat mitt eget reportage om vår Kanada-roadtrip i juli. Jag har ett par blogginlägg kvar att skriva om den resan, men här är den liksom lite mer sammanfattad. 

Det är så skönt att allt detta är live nu. När folk har frågat om mitt nya jobb har jag ju liksom inte haft något att visa, något där jag har kunnat säga “kolla här, detta har jag gjort”. Men nu har jag det. Och det här är bara början.

Läser om hur Jenny fick sitt nya jobb och blir både fascinerad och imponerad. Jag älskar att läsa om hur folk har fått sina jobb, på samma sätt som jag älskar att se hur folk bor. Är orimligt nyfiken på andra människors privatliv, med andra ord. Så jag tänkte att jag också kunde dela med mig av hur det gick till när jag fick mitt nya jobb.

Jag gillade mitt gamla jobb men hade börjat känna lite smått att jag var redo för något nytt. Framförallt var jag redo för mer semester och att jobba hemifrån, vilket jag ju har tjatat om i bloggen ett tag. Hade sökt en del jobb och intervjuat på flera ställen, men inte känt mig speciellt peppad på något. 

Tills en dag. Katie och jag höll på att planera vår roadtrip till Kanada med hjälp av Roadtrippers app när hon skickade en länk till mig och sa: Det här är det perfekta jobbet för dig. Roadtrippers letade efter en Managing Editor (verkställande redaktör?) till ett nytt digitalt magasin fokuserat på roadtrips, och jag insåg genast att THIS IS IT. Drömjobbet. 

Så jag skrev ihop en ansökan och skickade in tillsammans med mitt CV samma dag.

Sen hörde jag ingenting på kanske en månad.

Men så plötsligt en dag blev jag kallad på intervju. Det var ett videosamtal med chefredaktören, och jag tyckte att det gick bra. Så pass bra att jag kände att om jag inte gick vidare så var det inte mitt fel, jag hade gjort mitt allra bästa och ville de inte ha mig så var det väl helt enkelt inte meningen att jag skulle jobba där.

Men jag gick vidare! Jag blev kallad på en andra intervju, den här gången med en av de högsta cheferna, en man vars namn började på J.

Sen hade jag en tredje intervju med en annan man som började på J.

Och en fjärde, med ytterligare en J.

Den femte och sista intervjun var med Roadtrippers CEO, vars namn också börjar på J. Jag nämner detta dels för att det är lustigt, men också för att det var så sjukt förvirrande att hålla isär vem som var vem.

Någonstans mitt i detta ringde de även alla mina tre referenser, vilket jag aldrig har varit med om att någon har gjort innan hela intervjuprocessen är över.

Den femte intervjun hade jag medan vi var på vår roadtrip. Den dagen befann vi oss i Great Falls (aka Terrible Falls) i Montana och eftersom det var tidigt på morgonen och mitt resesällskap låg och sov i hotellrummet smög jag in till hotellets inomhuspool. Där var det tomt på folk men det ekade massor, så jag var lite orolig att det inte skulle gå att föra ett samtal därinne. Men det visade sig gå helt ok. Kanske inte minst för att jag intervjuade för ett jobb på Roadtrippers medan jag var mitt i en roadtrip som jag hade planerat med hjälp av Roadtrippers. Pluspoäng!

Sen mailade jag fram och tillbaka med CEO:n i ett par dagar, och han hintade ganska hårt om att de skulle erbjuda mig jobbet. Men utan att faktiskt erbjuda mig det.

Den sista veckan på vår roadtrip pendlade jag mellan att vara övertygad om att jag skulle få jobbet och att samtidigt försöka förbereda mig mentalt på att jag inte skulle få det, vilket jag vet skulle ha krossat mitt hjärta. Varje gång vi stannade hojarna plockade jag genast upp min mobil för att kolla mejlen. Och varje gång blev jag besviken över att inte ha hört något.

Inte förrän på måndagen efter att vi hade kommit hem, min första dag tillbaka på jobbet igen, hörde de av sig med ett formellt erbjudande. Efter att ha löneförhandlat lite fram och tillbaka så accepterade jag till slut jobbet på tisdagen. Samma dag sa jag upp mig från mitt dåvarande jobb.

Och två veckor senare började jag.

Nu har jag jobbat på Roadtrippers i tre veckor, och jag älskar det. Kan knappt fatta att det här är ett riktigt jobb, att jag får betalt för att göra grejer jag tycker är 100% kul. Hoppas att den känslan håller i sig!

I tisdags jobbade jag min sista dag på San Diego Magazine. Det var lite sorgligt, jag hade ändå varit där i över fyra år. Jag fick ett kort som mina kollegor hade skrivit så himla fina saker på, och så gick jag runt hela kontoret och kramades hej då med alla. Gick därifrån vid 14-tiden och tog hojen på en tur runt en av mina favoritvägar. Det kändes som det perfekta sättet att avsluta det här kapitlet på.

Igår började jag på mitt nya jobb. Och vet ni, det är SÅ SKÖNT att jobba hemifrån igen. Jag kan sitta i linne och shorts med benen på skrivbordet och en katt i knät och jobba. Det är svinvarmt ute, vilket innebär att det är ännu varmare i vårt hus. Men jag köpte och installerade luftkonditionering på mitt hemmakontor förra veckan, så nu går det till och med att vistas inomhus.  

De senaste månaderna, medan jag har letat efter ett flexibelt jobb, har jag tryckt paus på en massa grejer jag vill göra för att jag har tänkt att “det här kan jag göra sen när jag jobbar hemifrån”. Träning, till exempel. Det är ju så bökigt att gå och träna när man jobbar på kontor hela dagen? Jag vill helst träna på morgonen eller mitt på dagen, men kan liksom inte dyka upp på kontoret svettig och i träningskläder. Men nu! Nu är det ingen som bryr sig om hur jag ser ut eller luktar. Jag kan gå och träna mitt på dagen. Har redan bokat tid med en personlig tränare. 

Och jag kan börja rida igen! Slutade för att det var så himla bökigt att ta sig ända till stallet mitt i rusningstrafiken, plus att det på vintern blir mörkt så tidigt att jag inte kunde gå och rida efter jobbet. Men nu kan jag boka ridlektioner mitt på dagen.

Än så länge är jag alltså väldigt nöjd med mitt nya jobb. Och hela nästa vecka kommer jag att hänga på huvudkontoret i Cincinnati. Jag har aldrig varit i Ohio, så det ska bli spännande. Men mer om detta senare.