-
Öl och punk!
Ibland är mitt jobb extra roligt, till exempel när jag får betalt för att skriva artiklar om öl och punk, två av mina favoritgrejer i hela världen. Men såhär: San Diego är en av världens mikrobryggeritätaste städer, vi har omkring 130 mikrobryggerier på en stad av ungefär samma storlek som Stockholm. Och det öppnar fler hela tiden, ofta så många som ett nytt bryggeri i veckan.
Den här veckan släpptes ett ölsamarbete mellan Mikkeller i San Diego (ett danskt bryggeri som just öppnade här!) och the Descendents, ett av världens rent objektivt bästa punkband. Och eftersom det dessutom är San Diego Beer Week just nu pågår det ungefär en miljon olika ölevent den här helgen, vilket är bra tajming av två anledningar. 1: Det är min första helg i San Diego på en månad eftersom jag knappt har varit hemma i oktober. Och 2: Det är amerikanskt presidentval på tisdag och jag känner att jag behöver lagom mängder alkohol för att kunna hantera stressen från detta.
Alltså: öl. Här är artikeln om ni vill läsa (fast detta är nog inte så intressant för någon utanför San Diego).
-
Peppad på livet
Det har varit så himla varmt och skönt här på sistone. Soligt och runt 28 grader på dagarna, min bästa temperatur. Eftersom mitt humör till kanske 90% styrs av vädret har jag vaknat tidigt och känt mig peppad på livet de senaste dagarna. Och att få börja dagen med att köra motorcykel i varmt väder är verkligen helt oslagbart, så jag tar den långa vägen till jobbet. Nu kommer jag in på kontoret med ett stort leende som inte riktigt lägger sig förrän framåt eftermiddagen. Och då är det ju ändå dags att sätta sig på hojen och köra hemåt igen.
(Bilden ovan la jag för övrigt upp på Instagram i måndags och den har i nuläget 800 likes, vilket gör den till den i särklass mest gillade bilden jag någonsin postat. Lite kuriosa sådär!)
-
Morning Commute
Jag har inte kört hoj till jobbet hittills det här året utan tagit bilen istället, mest för att det just nu är ungefär 6 grader ute om morgnarna och det är fan KALLT. Men min kompis Fred – som äger kanske 10 motorcyklar men ingen bil och alltså kör hoj varje dag året runt – kallade mig mesig pga detta, visserligen mest på skämt, men ändå. Jag tog åt mig. För två år sen hade jag inte heller någon bil och tog hojen 3 mil till jobbet varje morgon även så här års. Nu jobbar jag 3 kilometer hemifrån och har alltså ingen ursäkt.
Sagt och gjort, jag tog hojen till jobbet imorse och det var faktiskt inte så farligt. Frös lite om händerna bara men what else is new, jag fryser alltid om händerna. Här är en spännande 20 sekunders inblick i min färd till jobbet…
(Musik: Millencolin – Fox)
-
Employee of the fucking universe
En grej som jag verkligen har tänkt på de senaste dagarna är det här med att gilla sitt jobb. Om man jobbar till exempel på kontor med andra människor (alltså i motsats till att vara sin egen chef och lyckas smed och allt det där) så känns det viktigt att då och då få bekräftelse från sina kollegor. Om det aldrig är någon som visar uppskattning för det man gör spelar det liksom ingen roll hur mycket man gillar sina faktiska arbetsuppgifter, det kommer ändå vara svårt med motivationen. Eller, är det bara jag som känner så?
Med det i åtanke har jag haft den kanske mest fantastiska veckan på jobbet någonsin. Efter att jag lanserade det där stora projektet i tisdags har jag fått så mycket lovord från chefer och kollegor att jag känner mig mer accomplished än någonsin tidigare i min karriär. Som tack för allt jobb fick jag dessutom ett presentkort på en dyr restaurang, en fin rekommendation på LinkedIn, en hel massa peppiga emails, OCH så är jag nominerad till Employee of the YEAR. Det här är alltså inte menat som skryt, även om jag för all del inte tycker att det är något fel med att tuta sitt eget horn ibland, utan mer som en påminnelse om att uppskatta de man jobbar med. Ett snällt email eller en high-five kan göra så himla stor skillnad för arbetsmoralen.
Jag gillar mitt jobb väldigt mycket i vanliga fall, men just nu ÄLSKAR jag det verkligen.
Skål för det!
-
Stressdöden och den själsliga harmonin
Jag har jobbat på ett stort projekt under några månader nu, och idag var dagen det skulle lanseras. Jag har pga detta varit “ganska” stressad de senaste veckorna. Har jobbat över många kvällar för att få allt klart till idag. Så i morse vaknade jag innan väckarklockan och låg klarvaken med stressångest och försökte somna om i några minuter, innan jag insåg att det nog var lika bra att gå till jobbet och få det överstökat. Och allt gick bra, enligt planerna, och jag har redan fått en massa high-fives och gratulationer från kollegor.
Så det var ju inget att oroa sig över egentligen, det är bara jag som stressar upp mig över saker i vanlig ordning. Jag tror dock att det är värre än vanligt just nu eftersom jag inte har fått köra motorcykel på tre veckor, sen operationen. Det låter kanske knäppt, men för mig finns det verkligen ingen bättre bot mot stress, ångest och allmän nedstämdhet än att köra hoj. Och får jag inte göra det på ett tag försvinner den själsliga harmonin och ersätts med stora stressdöden.
Jag tog i alla fall hojen runt kvarteret häromdagen, för att testa nya avgassystemet och andra uppgraderingar vi gjorde i helgen. (Videobevis nedan.) Och om några dagar kan jag nog köra igen på riktigt. Måste i alla fall intala mig själv det. Snart snart. Snart.
-
Take me out to the ballgame
Igår gjorde jag något så amerikanskt som att gå på mitt livs första baseballmatch. Det var mitt jobb som bjöd på en heldag på Petco Park, som är San Diegos baseballarena. Vi började på kontoret med öl och pizza, sen promenerade hela gänget på omkring 30 pers ner till Petco Park som ligger i downtown, bara några kvarter från vårt kontor. Jag fick ganska mycket skit för att aldrig ha sett en baseballmatch innan. Jag kontrade med att jag är från Europa och att vi bara bryr oss om fotboll där. Eller ja. “Soccer”.
Jag satt bredvid två baseballfantaster så jag fick chans att ställa jättemånga dumma frågor under matchens gång, och nu vet jag ganska mycket mer än jag gjorde tidigare om sporten och dess regler. Är dock fortfarande helt ointresserad.
I San Diego har de här två bokstäverna lite trevligare innebörd än i Sverige. Vi förlorade dock mot San Francisco, även om jag var mer intresserad av att dricka öl än att faktiskt kolla på matchen. Det händer ju liksom ingenting i baseball?
Hela gänget! Bra arbetsdag på det hela taget. Har jag sagt att jag har världens bästa jobb?
-
Roadtrip-tips!
Nu i dagarna kommer senaste numret av San Diego Magazine ut och jag fick en hel sida att ägna åt några av mina bästa mini-roadtrips i Södra Kalifornien. Här kan man läsa hela artikeln på nätet om man vill. Älskar att min hoj fick vara med på bild!
-
Ride to work / Work to ride
Det är inte varje dag man blir fotad av en professionell fotograf på väg till jobbet, men plötsligt händer det! Fotografen Jesse Bowen tog de här fotona och några till på mig och Lorelai (min hoj, alltså) för en story om pendling som kommer i nästa nummer av San Diego Magazine. Just de här fotona är dock inte med i artikeln, så jag fick tillåtelse att posta dem tidigt. Bästa sättet att pendla!
-
En sån dag
Ni vet en sån dag då du kommer in på jobbet klockan 7:30 och ingenting fungerar? Datormusen går bara att röra åt vänster, företagets hemsida (som du ansvarar för) är nere och det går inte att logga in, det är svinkallt inne på ditt kontor, och du kommer inte åt den gemensamma servern? Och så ska det tydligen regna?
En sån dag är det.
-
Deafheaven Friday
Jag delar kontor med min närmaste chef, och eftersom vi har ungefär samma musiksmak brukar vi ha musik på medan vi jobbar. Detta har fört med sig en del traditioner, till exempel denna: varje fredag exakt klockan 14:00 sätter vi på bandet Deafheaven och lyssnar på alla låtar som finns på Spotify med dem. Vi kallar detta för Deafheaven Friday, eller DHF om man känner sig lat.
Jag vet inte riktigt hur det började, eller varför, men det här har i alla fall pågått i ganska många månader nu. Och det har fört med sig att jag numera, på ett fysiskt plan, förknippar Deafheaven med fredag eftermiddag och den där fantastiska snart-helg-känslan. Det finns nog alltså inget annat band vars musik gör mig gladare, trots att jag egentligen inte lyssnar på dem utanför kontoret, och trots att de spelar en i övrigt ganska deprimerande shoegaze-black metal.
Pavlov och hans hundar kan ju slänga sig i väggen. Deafheaven Friday, där kan vi snacka klassisk betingning.
