För några veckor sen blev jag intervjuad för en svensk tidning om fenomenet (?) att posta kattbilder på Instagram. Jag tyckte att det var ganska roligt, mest för att i proportion till hur många bilder jag faktiskt tar på mina katter är det en extremt liten andel som publiceras någonstans. Om jag la upp alla kattbilder jag har i min mobil skulle jag framstå som ett psykfall. Men ibland kan jag faktiskt inte låta bli.

Häromdagen köpte jag en ny bädd till katterna, och inom loppet av minuter var katterna och bädden helt oskiljaktiga. Nu ligger de där och sover precis hela dagarna och är så söta att man vill äta upp dem. Så nu tar jag och lägger upp ett gäng bilder på det hela en gång för alla, så behöver vi inte prata om det här igen. Okej?

Jag går runt lite som i limbo här, medan jag väntar på det där samtalet som ska tala om för mig att jag får flytta tillbaka in i min lägenhet igen. Men jag börjar tvivla på att det kommer. Idag fick jag veta att det nog dröjer minst 10 dagar till, och det värsta är att det finns absolut ingenting jag kan göra åt saken. Det är bara att acceptera.

Under tiden får jag tiden att gå genom att utföra sociala experiment på mina katter, som är om möjligt ännu mer missnöjda än jag över situationen. Lilla Blue, som vi tillfälligt har döpt om till Turtle, är kanske världens keligaste katt, speciellt på morgonen när jag precis har vaknat. Då kryper hon in under mitt täcke och lägger sig tätt intill och spinner och ger mig blöta kattpussar i ansiktet. Det sociala experimentet har gått ut på att återskapa samma situation mitt under dagen. Och det ger resultat – sätter jag igång min väckarklocka nu, när som helst på dygnet, så hoppar hon upp i mitt knä och börjar spinna. Cuddle by brainwash, som jag föredrar att kalla det.

Och eh, kanske att jag behöver komma ut ur huset lite oftare innan crazy catlady-tendenserna tar över helt. Typ skaffa en hobby eller så.

Det allra sista jag tog med mig från gamla lägenheten i Oceanside när jag flyttade ner till San Diego igen var mina katter. Det var inte det lättaste. De visste ju såklart att någonting var på gång, eftersom jag i ett par dagar hade flyttat ut nästan alla mina möbler och prylar ur lägenheten, och när jag kom för att hämta dem VÄGRADE båda två att gå in i transportburen. Till slut var jag tvungen att gå ner till djuraffären på hörnet och köpa en ny transportbur (med lucka i taket istället för på kortsidan), en massa kattgodis och kattmynta, och lyckades efter ganska mycket om och men lura in båda katterna i varsin bur. Och eftersom båda mina katter HATAR att åka bil fick jag sen sitta och lyssna på en extremt otrevlig kattsymfoni under exakt varje sekund av de 30 minuter resan tog.

När jag hade parkerat bilen bakom nya huset gick jag in för att ställa upp yttergrinden och dörren för att smidigt kunna bära in kattburarna, och lämnade under tiden bildörren vidöppen för att det inte skulle bli för varmt. När jag kom tillbaka ut till bilen igen satt det till min stora förvåning en tredje katt där inne. En orange hankatt som hade hoppat upp i förarsätet och inlett stirrtävling med mina båda honkatter. Jag ropade något och katten forsvann iväg in i gränden bakom huset och jag tror inte att mina katter riktigt hann fatta vad som hände.

Och så för ett par dagar sen nar jag kom ut till bilen så låg samma oranga hankatt och sov på min motorhuv. Han rörde inte en min när jag klev fram och försiktigt bad honom att flytta på sig, utan låg kvar ända tills jag startade motorn. Han har inget halsband, men jag misstänker att han bor hos grannarna på andra sidan gränden. Annars hade det varit mycket lockande att ta hem och göra honom till en del av mitt begynnande crazy cat lady-harem. The more the merrier.

…kan jag bjussa på en bild på min knasiga katt när hon sitter i morgonsolen på köksbordet och filosoferar. Heeelt normalt.