Vissa veckor gillar jag mitt jobb extra mycket. Den här veckan var en sån vecka. Jag fick nämligen följa med Southwest Airlines på deras allra första direktflyg mellan San Diego och Cabo, Mexico. Det var en kort resa, bara 24 timmar, så det gällde att maxa njutningen. Så här såg det ut:

Jag fick ta med min kompis Sarah, och när vi kom fram till vår gate möttes vi av mariachi-musik, ballonger och burritos för att fira Southwests första internationella destination från San Diego.

Alla ombord fick goodie bags med små presenter i och det var fotografer ombord som dokumenterade den här historiska (!) dagen. Den här bilden har jag snott från Southwest Airlines Facebooksida. Sarah och jag sitter i tredje raden till vänster, men mitt ansikte är dolt bakom en flagga. Ha!

Väl framme i Cabo fick vi först gå på en presskonferens, sen bussades vi hit, till Hyatt Ziva Los Cabos, ett all-inclusive resort där vi skulle bo över natten. Det här var utsikten från vårt hotellrum.

Jag var tvungen att jobba en stund, men det går ju helt okej att göra på en tropisk balkong med havsutsikt och en kall öl i handen.

Vi hade någon timme innan det var dags för middag, så vi gick ner till poolen. Jag har aldrig bott all-inclusive förut så det här var som en helt ny värld som öppnade sig. Vi hade liksom aldrig haft råd att bo så här fräsigt om vi behövde betala för det själva.

Att bada i en pool på stranden bara några meter från havet är nog mitt ultimata livsnjut. Man får hela upplevelsen men slipper oroa sig för vågor och hajar och sånt.

Sen fick vi skynda oss upp på rummet igen och göra oss i ordning innan det var dags att kliva på en buss och åka hit, till Sunset Monalisa, för drinkar och middag med Southwest-gänget.

Den här restaurangen var så extremt romantisk att jag och Sarah skojade om att det var tur att Paul inte var här (hans pass hade gått ut) eftersom vi nog inte hade kunnat hålla oss ifrån att fria till varandra. Och vi har verkligen inte tid att hålla på och planera bröllop och ha oss!

Utsikten ♥♥♥

När solen började gå ner var vi tvungna att ta några glamour shots med den här fantastiska himlen i bakgrunden.

Fast i verkligheten var det extremt blåsigt så vi satt mest och höll i hattarna för att de inte skulle blåsa iväg.

Middagen var för övrigt helt strålande. Jag åt den här tortillasoppan till förrätt, sen gick solen ner och det blev för mörkt för att fota resten av maten.

Men fint var det!

Väl tillbaka på hotellet hade vi både ätit och druckit i ganska många timmar och det var full fest trots att det var tisdag. Hela vår grupp på kanske 20 personer gick in på en av hotellets alla barer för att dansa och spela biljard, medan jag istället gick och la mig tidigt, innan midnatt.

Nästa morgon åt vi frukostbuffé med allt som är gott: frukt, yoghurt, granola, bröd, ost och pannkakor.

Sen hade vi ungefär en timme kvar innan flygbussen gick så vi gjorde det enda rätta och gick ner till poolen igen. Som sagt, måste maxa njutningen!

En mimosa på det också!

Hejdå Cabo och Hyatt Ziva! Det här var nog den bästa 24-timmarssemestern jag någonsin varit på, även om jag tillbringade den med att vara ganska konstant stressad över att behöva åka hem. Hade gärna stannat en vecka till, minst.

(Detta var en pressresa genom mitt jobb på ett magasin och alltså inget bloggsamarbete. Om det inte framgick alltså.)

I fredags fyllde jag 30 och vaknade i Bend i centrala Oregon där vi befann oss för att gå på bröllop dagen efter. Jag hade egentligen varit ganska opeppad på den här resan, mest för att det skulle vara ca 6 plusgrader och regn hela helgen (Oregon har precis samma typ av klimat som Sverige). Men i fredags var det fint! Kallt, men blå himmel och strålande sol nästan hela dagen, lite molnigt tidigt på morgonen bara.

Paul och jag hade hyrt en bil för att kunna ge oss ut och utforska. Vi styrde kosan mot Crater Lake ungefär två timmar söder om Bend. Det var kallt och höstigt ute med färgglada träd.

När vi började närma oss Crater Lake övergick hösten gradvis i vinter, tills vi befann oss i ett riktigt snölandskap.

Jag var ganska orolig över att vi inte skulle kunna se sjön. Crater Lake är tydligen täckt av moln under stora delar av året, och så här års är flera av vägarna dit avstängda. Men när vi kom fram var det alldeles klart!

Det här är en sån sjuk plats, mina mobilfoton gör den verkligen inte rättvisa. Det här är alltså USAs djupaste sjö och den tionde djupaste i världen, nästan 600 meter djup, och vattnet är alldeles klarblått. Sjön ligger i en gammal vulkankrater, därav namnet.

Tycker att vi ser inklippta ut, som att någon har Photoshoppat in oss i ett vykort? Är så glad att jag fick se detta. Om ni har vägarna förbi södra/centrala Oregon kan jag verkligen rekommendera en utflykt till Crater Lake.

Min kille som är uppväxt i södra Kalifornien har knappt sett rikig snö förut (alltså utanför skidbackarna här som mest består av konstsnö) så han var fascinerad. Jag lärde honom viktiga begrepp som kramsnö (fritt översatt till “hugging snow”) och att man inte bör göra snöänglar när det är plusgrader ute eftersom man blir så blöt.

Jag var ändå sådär impad av snön. Jag som för övrigt mest har svarta kläder på mig hade vågat köpa en senapsfärgad jacka och jag älskar den.

Vi gick runt och tittade på sjön från olika vinklar.

Sen hoppade vi in i bilen igen och körde vidare.

Vi lämnade snön bakom oss, men var fortfarande omgivna av snötäckta bergstoppar. Och granskog och björkar överallt. Kändes som hemma!

Nästa stopp var ett vattenfall! Vi hade fått en utförlig karta från Pauls kollega med 6 olika vattenfall vi hade planerat att åka till den här dagen, men eftersom vårt flyg hade blivit inställt kvällen innan och vi inte kom i säng förrän klockan 2 på natten hade vi fått en ganska sen start. Så vi skippade alla vattenfallen på kartan och hittade detta istället, Salt Creek Falls. SÅ HIMLA MÄKTIGT. Återigen så gör mina bilder det ingen rättvisa, så här kommer en kort videosnutt istället:

Det här är det överlägset största vattenfall jag någonsin sett. Nu googlade jag och såg att det tydligen är 86 meter högt och Oregons näst största vattenfall.

Vi var tvungna att vara tillbaka på hotellet för bröllops-genrep klockan 16 och befann oss några timmar bort, så efter Salt Creek Falls fick vi stressa tillbaka till bilen och köra så fort vi vågade norrut till Bend igen. Sånt konstigt ställe detta. Den kanske vackraste naturen jag har sett blandat med små bruksorter där ALLA byggader (privata och kommersiella) hade Trump/Pence-skyltar utanpå. Sån knäpp kontrast.

Bortsett från det politiska och att vi bara hann med ett vattenfall istället för 6 så var det här en alldeles strålande födelsedag! Och vi var bara 10 minuter sena till genrepet. (Bröllopsbilder kommer snart!)