Category

Livet och lyckan

Livet och lyckan

Maxa lyckan

Tack snälla ni för alla kommentarer på förra inlägget. Vet inte varför, men jag tror att jag undermedvetet förväntade mig att folk skulle kräva förklaringar och vara kritiska. Tillbringar uppenbarligen för mycket tid på Twitter, internets sämsta plats. Men ni är bäst som vanligt.

Någon skrev att det är modigare att lämna än att stanna kvar, men för mig har det alltid varit tvärtom. Jag tänker så här…

Jag känner så många personer som stannar i förhållanden där de inte är lyckliga, ofta i många år. De här människorna säger alltid att förhållanden är svåra och kräver en massa jobb för att fungera. Det är inte smärtfritt att tillbringa sitt liv med en annan människa, jag håller med. Men behöver det vara så himla svårt? Måste man stanna i ett förhållande som kräver att man ständigt kämpar för att hålla ihop? Är det värt det? Är ett livslångt förhållande ett självändamål, och i så fall: varför?  

Jag tänker ofta på ett par i vår närhet som har varit gifta i många år. De har två små barn och äger ett hus tillsammans. De här personerna tycker inte om varandra och jag är övertygad om att hela familjen skulle må mycket bättre om de separerade. Men det kommer de aldrig att göra. Istället kommer de att hålla ihop och tycka sämre och sämre om varandra för varje år som går. Det här är min värsta mardröm. Är hellre ensam resten av livet än lever i ett kasst förhållande. 

Nu utgår jag såklart från min egen situation. Paul och jag är inte gifta, har inga barn, och vi äger ingen bostad eller något annat tillsammans, vilket gör att det är hyfsat enkelt att separera, i alla fall rent praktiskt. Jag har skrivit mycket om detta på bloggen, men jag har alltid försökt leva mitt liv på ett sätt som maximerar lyckan. Har övat i många år på att identifiera saker i mitt liv som gör mig olycklig, och sen förändra det jag kan för att må bättre. Detta kan innebära drastiska förändringar som att lämna all trygghet och flytta till andra sidan jorden, men ofta handlar det snarare om att byta jobb, flytta till en ny bostad, eller lämna ett förhållande som jag inte mår bra i. 

Jag lyssnade på en podcast för ett tag sen (minns dock inte vilken) där någon pratade om att vår definition av ett lyckat förhållande är baserad på hur länge det varar, och hur konstigt detta är. Hen sa att även korta förhållanden kan vara lyckade. Det är inget misslyckande att inse att man inte var rätt för varandra och skaka hand och gå vidare i livet. Snarare borde det betraktas som mer lyckat än ett par som håller ihop trots att de egentligen skulle må bättre av att separera. Något sånt. Önskar att jag kunde komma ihåg vem som sa detta, för jag kunde verkligen relatera. 

Jaja, ska sluta babbla om detta nu. Hoppas ni har en fin fredag och vågar satsa på att vara lyckliga.

Livet och lyckan

När det tar slut

Vet inte riktigt hur jag ska säga detta, så nu drar jag bara av det här plåstret. Paul och jag har gjort slut. Eller, vi har bestämt oss för att ta en paus. Jag vet inte vad som kommer hända i framtiden, kanske hittar vi tillbaka till varandra och kanske gör vi det inte. Det här är i alla fall vad vi behöver just nu.

Jag vet att det har kommit som en chock för många i vår närhet som på något sätt tyckte att vi var det perfekta paret. Och det var vi kanske, på många sätt. Men inte alls på andra. Vill inte gå in på för många detaljer här eftersom det är personligt och jag inte vill hänga ut någon. Det enda som är viktigt just nu är att vi fortfarande älskar varandra och kommer att göra allt vi kan för att fortsätta vara vänner. Jag tror att vi kanske till och med kommer att vara bättre som vänner än som par. 

Jag är allmänt ledsen, och lite stressad över att behöva hitta någonstans att bo. Men bortsett från det logistiska känns det… okej. Jag har aldrig haft ett så här långt förhållande förut och trodde aldrig att jag skulle ha det heller. Det känns inte som ett misslyckande att det har tagit slut, snarare är jag stolt över att vi lyssnar på våra egna och varandras känslor och fattar ett moget beslut. Jag har ett extremt behov av ensamtid och har alltid trivts med att vara singel och bo själv. Paul är fortfarande min bästa vän och det här hade varit betydligt svårare om vi bråkade och hatade varandra. Det gör vi inte. 

På lördag sticker Katie och jag iväg på en roadtrip genom Kalifornien i en dryg vecka. Det kommer väldigt lägligt. Jag vet inget bättre sätt att rensa huvudet på än att köra hundratals mil på motorcykel. När jag kommer hem igen har jag förhoppningsvis en bättre plan för hur mitt liv kommer se ut framöver. Just nu har jag ingen aning. 

Livet och lyckan

Grattis på födelsedagen Paul!

Idag fyller Paul år, och i vanlig ordning har jag tagit i i överkant för att fira honom, fast han själv inte är någon stor födelsedagsfirare. Men jag kan liksom inte låta bli. Den här mannen har gjort mitt liv en miljon gånger bättre, och jag skulle på riktigt göra vad som helst för honom. Precis som han skulle för mig. 

Vi firade fyra år tillsammans för knappt två veckor sen. Innan jag träffade Paul hade jag aldrig haft ett förhållande som blev bättre med tiden istället för sämre, och jag hade väldigt svårt att föreställa mig att det skulle gå att vara tillsammans så här länge och fortfarande gilla varandra. Men jag blir fortfarande mer och mer kär i den här killen för varje år som går. Kan ibland känna mig så överväldigad av den här kärleken att jag nästan börjar gråta. 

Jag kan knappt förstå att jag lyckades träffa en så snäll och smart och omtänksam och rolig och vettig och generös kille med noll manligt ego som dessutom gillar exakt samma saker som jag. SÅ glad att jag swipade höger på honom för fyra år sen, ni fattar inte.  

Livet och lyckan

#goals

Jag funderar som ni kanske vet rätt mycket på det här med livskvalitet och att maxa lyckan osv, och just nu känner jag mig så himla less på min vardagsrutin. Det kan ju bero på att det är vinter och blir kallt och mörkt tidigt och allt det där, men den här känslan av att jag behöver förändring har inte riktigt gått över ännu. 

Jag blev i alla fall lite inspirerad av att höra om Peppes coach och det här med att göra upp målsättningar. Om jag ska försöka formulera ett huvudsakligt mål jag vill uppnå så är det nog följande: Jag vill ha ett jobb med flexibla arbetstider som inte kräver att jag befinner mig på ett kontor varje dag. Jag vill kunna ta med mig min laptop och tillbringa en månad i Stockholm varje sommar utan att behöva ta ledigt, eller jobba från en strand i Indonesien. Eller för den delen jobba hemifrån med en kelig katt i knät. Och så vill jag ha fler än 15 semesterdagar.

Jag gillar ju mitt nuvarande jobb, så om jag kunde göra exakt det jag gör nu, fast hemifrån på flexibla tider och med dubbelt så mycket semester, så vore det helt perfekt. Det kan nog bli lite knepigt att försöka övertyga min chef om att detta är en bra lösning dock. Men kanske värt ett försök? 

Det första jag tänkte göra är i alla fall att göra klart mitt hemmakontor. Tänker att det kanske hjälper att skapa en plats i hemmet där jag liksom kan *visualisera* mina mål. Sen får vi se vad som händer efter det.

Vad har ni för målsättningar för 2018?

(Fotot ovan på Paul och mig får symbolisera livskvalitet. Det är taget av Jesse Bowen.)

Jobbrelaterat, Livet och lyckan

Om det hypotetiska drömjobbet

Ida:
Om du söker jobbet för New York Times och får det. Kommer du att ta det eller inte? Vad har du för tankar om jobbet? Berätta mer.

Okej, vill bara börja med att säga att jag absolut inte går runt och tror att jag kommer få det här jobbet, så mycket hybris har jag verkligen inte. Men jag tänker att det ändå är som att spela på lotto, om man inte spelar så är det hundra procent säkert att man inte vinner. Köper man en lott så finns det i alla fall en möjlighet, även om den är marginell. Så jag skickade in en ansökan, mest för att jag skulle ångra om jag inte gjorde det. 

Om vi dock rent hypotetiskt utgår från att NYT skulle ringa och erbjuda mig jobbet så skulle jag antagligen tacka ja. Det är ju en helt sjuk grej att göra, att besöka 52 platser i världen på samma år. Om man befinner sig konstant på resande fot under den tiden (utan att åka hem mellan varven) innebär detta en vecka på varje plats. Och jag är övertygad om att det skulle suga en stor del av tiden. Jag ser redan mig själv sitta och gråta på ett hotellrum någonstans i Asien för att jag är så trött och ensam. Och att sen komma hem efter ett år och inte ha ett jobb eller några rutiner att återvända till? Läskigt!

Men samtidigt, vilken jävla möjlighet detta skulle vara. Jag som är en upplevelsenarkoman av rang kan knappt tänka mig något mer spännande än att få betalt för att resa jorden runt. Och att dessutom få skriva för New York motherfucking-Times? Det är liksom alla journalisters våta dröm. Nä, hörrni. Den som får det här jobbet kan skatta sig jäkligt lycklig.

Vill dock även påpeka att jag såklart pratade med Paul innan jag ansökte. Hans svar var (som det alltid är när jag får galna idéer, även om de innebär en längre tid ifrån varandra): ”You should definitely do it. I’m not going anywhere.

Livet och lyckan

Om behovet av förändring

Jenny:
Jag tänkte på det du skrev om förändring för lite sedan, och att du sen blev vegan och det “räckte”. Blir du någonsin rädd för den här känslan av att något måste förändras? Sen undrar jag vilken plats som är din tryggaste och din otryggaste?

Jag är inte rädd för behovet av förändring, utan ser det snarare som en kompassnål för mitt liv. Så här: Om det är något jag är rädd för så är det att vakna en dag när jag är gammal och känna att jag inte har levt livet till fullo, utifrån mina egna möjligheter. Att jag har jobbat för länge på ett jobb där jag inte trivs, eller varit fast i ett dåligt förhållande, eller bott någonstans där jag egentligen inte ville bo. Nu går det ju såklart inte att vara lycklig varje sekund, eller ens varje dag eller vecka, av livet, men jag vill ändå göra det jag kan för att oddsen för lycka ska vara så optimala som möjligt. Och jag tänker att den här känslan – att jag måste göra en stor förändring – hjälper till att hålla mig på rätt kurs.

Sen blir det såklart lite knasigt ibland, som just nu, när jag ändå har det rätt bra och inte borde behöva ändra på något. Men kanske mitt undermedvetna känner till något som jag inte gör? Vi får se helt enkelt!

Några platser där jag känner mig trygg: hemma i soffan med Paul och djuren, omgiven av kvinnor och motorcyklar i öknen, och på min familjs landställe i Öregrund.

Min otryggaste plats är i en hiss med främmande män.

Livet och lyckan

Hur man överlever med väldigt lite semester

semester

På tal om det där med att ha väldigt begränsad semester… Jag har de senaste ca 7 åren haft 10 semesterdagar om året. TIO. Nu när jag snart har varit på mitt nuvarande jobb i tre år får jag 5 extra dagar, så jag har totalt 15. Fortfarande så himla lite.

Mina två taktiker för att överleva den här tillvaron är dessa:

1. Att bo i San Diego. Att bo i ett semesterparadis där det är fint väder året runt hjälper extremt mycket när man börjar känna sig överarbetad och less. Bara vetskapen om att det finns milslånga stränder med palmer och boardwalks bara några minuter bort är faktiskt en tröst när man sitter på ett kontor hela sommaren.

2. Att maxa helgerna. Mitt bästa trick alla kategorier är att behandla varje ledig stund som en minisemester, och speciellt helgerna. Redan i början av det här året hade jag bokat in saker nästan varje helg fram tills slutet av oktober ungefär – allt från motorcykelturer till Grand Canyon och Mexiko till två Europaresor och ett gäng festivaler. Utan allt detta skulle jag antagligen förlora förståndet helt. 

Den här livsstilen hänger ju dock på att jag inte har barn, samt att jag har en hyfsat stabil ekonomi. Men oavsett ens förutsättningar är mitt bästa livshack (näst efter att köpa färdighackad vitlök) att unna sig lite semesterfeeling så ofta man kan, även om det bara innebär att man dricker ett glas rosé till middagen en helt vanlig tisdagskväll i november.

Bra saker, Livet och lyckan

Sanna ♥ Paul

06

07

08

01

03

Idag är det exakt tre år sen vi träffades. Tre år som känns betydligt längre, för jag kan inte för mitt liv föreställa mig en tillvaro utan dig, innan dig. De här åren har varit de bästa hittills i mitt liv, och jag kan knappt förstå att just jag får komma hem till dig varje dag.

Jag älskar att du sjunger små egenkomponerade sånger för våra husdjur, att du har charmat alla mina vänner till att tycka bättre om dig än om mig, att du alltid somnar på soffan två minuter efter att ha sagt “I’m not going to fall asleep”, att du säger ja till alla mina galna äventyrsidéer, att du blir helt överentusiastisk varje gång jag lagar mat och säger att det är det godaste du har ätit, att du alltid hjälper den väldigt gamla tanten som bor i huset bredvid när hon kommer över med burkar hon inte kan öppna, att du är besatt av taxar, att du är en sån som andra killar ser upp till och trots detta har noll procent manligt ego, att ditt Instagramkonto till 90% består av bilder på dig när du klappar olika hundar du har träffat, att du är lojal, omtänksam, empatisk och generös, och att du får mig att skratta exakt varje dag.

Det är ditt fel att min blogg har blivit så tråkig, för du gör mig så lycklig och vem vill läsa om någon som bara är glad hela tiden?

brunchbash

Bra saker, Livet och lyckan

Rosa fluff + bloggtorka

hotstuff

På senaste tiden har jag känt mig så himla harmonisk. Kanske beror det på att jag har slutat ta p-piller och alltså inte proppar mig full med hormoner längre. Men antagligen beror det mer på att livet i allmänhet bara är ganska gött just nu.

Jag har en helt amazing kille, två söta katter, en utmanande och givande karriär, meningsfulla relationer med vänner. Det är nästan sommar och så varmt att jag kan köra motorcykel till jobbet på tidiga morgnar utan att frysa. En gång i veckan får jag rida och umgås med hästar, och sen köra hem längs med Stilla havet precis innan solen går ner. Jag bor i en stad där det öppnar ett nytt fantastiskt ölbryggeri ungefär en gång i veckan. Min kalender är så fullbokad med roliga grejer att jag knappt har tid att bara slappna av, och det är helt okej. Jag är involverad i flera spännande projekt just nu, varav ett förhoppningsvis kan hjälpa till att rädda liv (!).

Så, ja. Bortsett från att jag har ont i axlar och handled typ jämt så är livet liksom inte så tokigt just nu.

Poängen med detta inlägg var dock inte att vältra mig i rosa fluff, utan snarare att ursäkta det dåliga bloggandet. Det brukar bli så att ju bättre jag mår, desto sämre är jag på att blogga. Men har ni något särskilt ni vill läsa om får ni hemskt gärna säga till!

Bra saker, Livet och lyckan

Allt är bättre tillsammans med dig

oneyear

Du är den bästa personen jag vet. Mina kompisar säger att du har så mycket positiva energier och att så länge jag inte fuckar upp det här kommer det vara du och jag, alltid. Jag vill verkligen inte fucka upp det.

Vi är så himla lika, men du är som en bättre version av mig. Min bättre hälft, på riktigt. Du gör mig till en snällare person. När jag bråkar och är arg av ingen anledning alls är du tyst och tålmodig och låter mig hållas, tills jag lugnar ner mig och säger förlåt. Du säger aldrig nej till mina äventyrsidéer, hur galna de än är. Du får mig att skratta som ingen annan. Ditt hår är magiskt, du håller mig varm när jag sover, och du står alltid upp för de som är svagare.

Våra mest perfekta dagar är vi i garaget, du och jag, täckta i olja och smuts, och vi skrattar och lyssnar på musik och dricker öl och skruvar och bankar och svetsar och pussas. Och granntanterna älskar dig, precis som alla andra som träffar dig, så de kommer över med kakor istället för att klaga på oväsendet.

När vi inte har något att göra åker vi runt och tittar på hus till salu och drömmer om en framtid där vi bor högst uppe på ett berg med utsikt och stor tomt, så vi får plats med alla framtida djur och alla framtida gamla bilar och motorcyklar. Ingen av oss vill ha barn, bara hundar, katter, hästar, får och igelkottar. Du vill nog ha ankor också, men jag gillar inte fåglar.

Idag är det exakt ett år sedan vi träffades. Det har varit bästa året i mitt liv, för allt är bättre tillsammans med dig.