Category

Livet och lyckan

Livet och lyckan, Vardagsanekdoter

Att göra samma sak varje dag

Ibland när jag har tid att slå ihjäl på jobbet sitter jag och läser igenom alla artiklar som LinkedIn tipsar mig om just den dagen. Ofta är dessa självhjälpsartiklar med karriärtema, typ “Så blir du mer effektiv på jobbet” eller “Så får du mer gjort innan lunch”. Och väldigt ofta handlar det om rätt självklara lösningar, typ att det bästa sättet att få mer gjort innan lunch är att kliva upp tidigare. (Duh.) För några veckor sen läste jag dock en av dessa artiklar när något märkligt hände – jag hittade ett råd som faktiskt var användbart. Artikelförfattaren pratade om att anlägga bra vanor, och hennes trick var att upprepa samma syssla varje dag.

Vill man till exempel börja motionera mer men har svårt att hitta motivationen så är tricket att göra det till en daglig rutin. Varannan dag, eller bara någon gång ibland, är för lätt att komma på ursäkter för att undvika. Men gör man något varje dag finns det inga ursäkter. Det är bara att bita ihop och göra det. Och kanske börjar man till och med uppskatta rutinen.

Ända sen jag köpte mitt löpband har jag klivit upp klockan 5:30 varje morgon för att springa ett par kilometer innan jag duschar, äter frukost och tar hojen till jobbet. Varje morgon samma sak. Och jag har börjat se fram emot den här rutinen när jag går och lägger mig om kvällarna. Min lilla stund för mig själv innan solen går upp och alla ansvar och förväntningar sätter in.

Varje dag. Inga ursäkter.

treadmillcat

Livet och lyckan, Motorcyklar

Lorelai

Man vet att man har helt fantastiska vänner när en av dem bara sådär erbjuder sig att gå in som borgensman så att man kan köpa en ny motorcykel. Häromdagen gjorde min kompis Jessica just detta, och alltså!?! Jag vet helt ärligt inte hur jag någonsin kommer kunna återgälda henne. Igår plockade jag i alla fall upp min nästan sprillans nya hoj, en 2011 Harley Nightster på 1200cc. Hon heter Lorelai och jag är helt kär. Visst är hon fin?

lorelai2

lorelai

lorelai3

Livet och lyckan

Dirty leaves fall for you and me

Jag gjorde slut med M för en vecka sen. Det är konstigt, jag trodde verkligen att det skulle vara han och jag, att vi var in it for the long haul. Den där handlösa, falla-pladask-förälskelsen som höll i sig ganska bra under de nio månader vi var tillsammans, men som ändå inte räckte. Men det är okej. Jag har varit så olycklig de senaste månaderna att det inte riktigt fanns något annat val. Och det var sorgligt först, i ungefär två timmar, sen hade jag slut på tårar och överväldigades av en annan känsla. Lättnad, tror jag.

För grejen är att jag mår så himla mycket bättre när jag är ensam, singel. När jag inte behöver bry mig om någon annan än mig själv. Jag har skrivit om det tidigare, det här med att jag och förhållanden inte riktigt går ihop och att jag inte nödvändigtvis tror att heterosexuell tvåsamhet är det ultimata levnadssättet, oavsett vad media försöker inbilla oss.

Mina vänner säger att de inte har sett mig så här glad på länge, och jag känner det mest som att jag har fått mitt liv tillbaka. Vilket egentligen är ganska åt helvete, med tanke på att jag just gjorde slut med min bästa vän, den enda person jag har känt att jag vill vara tillsammans med för alltid. Men så är det ibland. Livet.

 

Livet och lyckan

Helgen som gick och juniväder

Hade en SÅ himla fin helg, kanske mest för att det trista June gloom-vädret vi har haft de senaste veckorna verkar ha gett med sig nu. Juni är ju annars som bekant den sämsta månaden på hela året i Kalifornien, men nu var det klarblå himmel utan tillstymmelse till molntäcke hela helgen. Tur, eftersom mitt humör är till kanske 85% beroende på vädret.

Igår var det i alla fall Fars dag i USA, och jag och M och ongen firade med strandutflykter och fina restaurangmåltider. Lite så här såg det ut…

beach3

beach2

fathersday

beach1

Irritationsmoment, Livet och lyckan

Bonjour tristesse

Jag vet inte om jag lider av en mild form av post-semesterdepression eller vad det är som pågår, men under de senaste dagarna har jag börjat drabbas av en helt överväldigande känsla av tristess. Tristess är väl egentligen en ganska privilegierad känsla – tänker mig att “barnen i Afrika” inte sitter och klagar över att ha tråkigt liksom – men det gör ju inte saken bättre.

Just nu är jag så sjukt trött på maten jag äter, mitt jobb, mitt umgänge, mitt hår, min garderob och min allmänna brist på motivation, och känner att något måste HÄNDA. Jag vill byta karriär, eller säga upp mig helt och börja plugga igen, eller stänga in mig i en grotta och skriva en bok, eller resa jorden runt, eller packa en ryggsäck och köra cross-country på min motorcykel. Men det går ju liksom inte att bara släppa allt när man är en ansvarsfull vuxen människa med hyra och räkningar att betala och två katter att ta hand om.

Det här kommer dessutom väldigt olägligt eftersom jag är helt pank just nu, och därför inte har råd att distrahera mig själv genom att typ hoppa fallskärm eller tatuera mig eller åka till Vegas och köra en jättesnabb racerbil, som jag annars brukar göra när tristessen sätter in.

Så vad gör man?

Livet och lyckan, Vardagsfilosoferande

Några tankar om förhållanden

Alltså, det här med att jag numera har en pojkvän, det är en ganska big deal för mig. Jag är liksom inte en sån som går och blir ihop med folk hur som helst, snarare tvärtom. Jag har bara haft två förhållanden tidigare och när de avslutades var jag båda gångerna mest lättad över att få vara singel igen. Alla som känner mig väl vet att jag inte är “förhållandetypen”, jag värderar i regel min frihet för högt för att binda mig vid en annan person. Dessutom är det extremt sällsynt att jag gillar någon tillräckligt mycket för att det ska vara värt ansträngningen.

Jag har aldrig förstått mig på folk som är serial monogamists, det vill säga konstant går från ett förhållande till ett annat. Jag har kanske för höga krav, men om jag ska ge upp min frihet (eller ja, jag överdriver kanske lite, men ni fattar) för någon så MÅSTE jag känna att det är på riktigt och att vi inte bara är en i mängden för varandra. Det ska kännas i hela kroppen att vi är rätt för varandra, och gör det inte det (vilket det typ aldrig gör) låter jag hellre bli. Jag vet så himla många som bara nöjer sig med första bästa person som visar dem intresse, och det gör mig uppriktigt ledsen för deras skull.

Jag är verkligen ingen romantiker, jag tror inte nödvändigtvis att monogama förhållanden är det ultimata sättet att leva på, och för mig känns begreppet “själsfrände” sjukt orealistiskt – liksom, vad är oddsen för att man ska träffa sin enda själsfrände bland en befolkning på 7 miljarder människor?

Med detta sagt är det så himla värt att som cynisk kärleksagnostiker träffa någon som känner precis likadant. Och att vi efter bara en knapp månad tillsammans har kommit längre i vår relation rent emotionellt än jag gjorde i något av mina andra förhållanden under de 2-2½ åren de varade. Då känns det lite som att det är på riktigt.

Igår var vi ute med ett helt gäng av mina vänner, och M berättade efteråt att en av mina killkompisar hade sagt något till honom om att det krävs en väldigt speciell kille för att få mig att ge upp mitt eremitliv. Och att M då hade svarat att det krävs en väldigt speciell tjej för att få honom att ge upp sitt. Ganska fint ändå.

ninjamikeExtra plus för att min katt ÄLSKAR honom. Det brukar vara ett bra tecken.

Bra saker, Livet och lyckan

Until further notice

Ni får ursäkta den pinsamt dåliga bloggfrekvensen här på sistone, men jag har en bra ursäkt. Jag vet inte hur man skrivet om sånt här utan att det blir cheesy, men jag har i alla fall mycket oväntat gått och blivit helt upp-över-öronen-fjärilar-i-magen-förälskad, så jag och min nya kille är tillsvidare lite upptagna med att spendera varje vaken minut tillsammans.

Jag är inte riktigt van vid detta, men jag tror jag gillar’t!

Livet och lyckan, Nostalgi, Vardagsfilosoferande

Det tidiga 00-talet

Jag läser Emma Sofie W:s inlägg om högstadie– och gymnasietiden och känner att jag har hört så många liknande berättelser från andra tjejer i min generation. Alla mådde så jäkla dåligt. Och så tänker jag att jag är så sjukt glad över att jag blev punkare när jag var i 13-årsåldern, eftersom jag är helt övertygad om att det besparade mig en hel massa lidande.

Jag växte upp i Hässelby, allra längst ut på tunnelbanans gröna linje, och gick hela grundskolan i Hässelbygårdsskolan. När jag gick i högstadiet hade alla tjejerna vita savannbyxor med svarta string och linnen som visade magen och Buffaloskor, eller så hade de Adidasbyxor instoppade i strumporna och var kickers, och så pratade alla Rinkebysvenska oavsett härkomst. Och på något vänster hade allas föräldrar tydligen råd att punga ut med de tusenlappar en äkta Canada Goose-jacka kostade.

Själv hade jag en 30 centimeter hög lila tuppkam och nitjacka och piercingar i ansiktet och alldeles för mycket kajal och passade inte alls in i förorten. Jag var den enda punkaren i Hässelbygårdsskolan och folk tyckte att det var roligt att kalla mig hora endast av den anledningen. Men grejen är att det liksom inte spelade någon roll. Jag gav verkligen blanka fan i vad alla kickers i skolan tyckte om mig, och så här i efterhand inser jag hur befriande det måste ha varit att inte behöva bry sig om att passa in eller ha på sig rätt märkeskläder eller att försöka få någon menlös kille att lägga märke till en.

Varje dag efter skolan åkte jag in till T-Centralen för att hänga på Lava eller Plattan, för det var där punkarna hängde. Och det jag minns tydligast från min tonårstid är hur jäkla kul vi hade det jämt.

Vi piercade läpparna med säkerhetsnålar, vi startade band fast ingen kunde spela något instrument, vi åkte kundvagn nerför trappan på Plattan, vi fick a-lagare att köpa ut Kir eller folköl som vi drack i någon park, vi tog tunnelbanan ut till övergivna kullar i Farsta och hade fester i skogen hela natten, vi hade falskleg och gick på krogen fast vi bara var 15, vi åkte på alla festivaler och bodde i billiga tält som alltid läckte vatten när det regnade och vi missade alla banden eftersom det var mycket roligare att hänga på campingområdet.

Ingenting var omöjligt, och ingen kunde säga åt oss vad vi fick göra och inte göra. Varje jul smet vi ner till Kungsträdgården och drog ut sladden till den stora julgranen så all julgransbelysning slocknade. Och så var vi feminister och kastade ägg på H&M-affischer och porrbilar, ända tills vi blev veganer, då slutade vi att kasta ägg.

Det är klart att allt inte var frid och fröjd hela tiden heller. Vi var tonåringar. Vissa tog droger, andra skar sig i armarna eller drack för mycket. Det fanns alltid någon smärta som behövde dämpas. Men grejen är att den där utseendehetsen och behovet av att smälta in och vara snygg, smal och populär, det existerade inte på samma sätt hos oss. Vi var alla outsiders. Och den gemenskapen skulle jag inte byta bort för något i världen… och jag kan sakna den där sorgfria tonårstiden så himla mycket ibland.




Länkkärlek, Livet och lyckan, Vardagsfilosoferande

Länkkärlek och annan kärlek

Läser årets kanske finaste inlägg hos Östfronten och blir helt glad, av själviska skäl. Jag är väldigt bra på att inte låta folk komma för nära, och när folk då blir sårade och i stundens hetta vräker ur sig att “om du fortsätter stöta bort folk kommer du att vakna en dag och inse att du är helt ensam” så blir jag inte rädd utan tänker att ensam inte behöver vara dåligt. Jag tycker om att vara ensam. Och inte ens de få gånger jag trott att jag har varit kär har jag känt något som är ens i närheten av känslorna som väller ut mellan raderna i Stiffys inlägg. Men det gör inget. Det är fint att det finns, och att folk får uppleva det, och om det någonsin händer mig så gör det väl det, men det är ingenting jag eftersträvar eller saknar. Och det är en insikt som jag kanske inte har formulerat för mig själv innan och som gör mig glad, detta att jag är okej med det. Jag har så mycket kärlek i mitt liv från familj och vänner och små djur och det räcker. Det räcker så himla, himla bra.

Livet och lyckan, Vardagsfilosoferande

Att vara den som stannar kvar

Sen jag lämnade Stockholm för San Diego har jag inte ångrat beslutet att flytta en enda gång. Det var jobbigt, speciellt i början, att lämna vänner och familj – men jag misstänker att det var värre för dem som stannade kvar i Sverige. Just det där med att bli kvarlämnad har alltid varit något jag bävat lite inför. Är man den som flyttar iväg till en ny, spännande plats har man så mycket annat att oroa sig för, se fram emot och uppleva, att det där med att skiljas från dem som betyder mest ändå tenderar att försvinna i bruset från allt det andra. Att däremot stanna kvar i samma vardag och rutin som tidigare, medan någon man bryr sig om försvinner till andra sidan jorden, det är så mycket mer påtagligt.

På måndag flyttar en av mina bästa vänner till en liten stad i Wisconsin. Det är nästan på andra sidan landet, en 6 timmars flygresa och en evighet bort. Och trots att jag inte har en tanke på att flytta ifrån San Diego, staden som jag lämnade hela mitt svenska liv för, så är det ändå så himla mycket sorgligare att vara den som stannar kvar än att vara den som börjar ett nytt liv på en helt annan plats.