-
Rosa fluff + bloggtorka
På senaste tiden har jag känt mig så himla harmonisk. Kanske beror det på att jag har slutat ta p-piller och alltså inte proppar mig full med hormoner längre. Men antagligen beror det mer på att livet i allmänhet bara är ganska gött just nu.
Jag har en helt amazing kille, två söta katter, en utmanande och givande karriär, meningsfulla relationer med vänner. Det är nästan sommar och så varmt att jag kan köra motorcykel till jobbet på tidiga morgnar utan att frysa. En gång i veckan får jag rida och umgås med hästar, och sen köra hem längs med Stilla havet precis innan solen går ner. Jag bor i en stad där det öppnar ett nytt fantastiskt ölbryggeri ungefär en gång i veckan. Min kalender är så fullbokad med roliga grejer att jag knappt har tid att bara slappna av, och det är helt okej. Jag är involverad i flera spännande projekt just nu, varav ett förhoppningsvis kan hjälpa till att rädda liv (!).
Så, ja. Bortsett från att jag har ont i axlar och handled typ jämt så är livet liksom inte så tokigt just nu.
Poängen med detta inlägg var dock inte att vältra mig i rosa fluff, utan snarare att ursäkta det dåliga bloggandet. Det brukar bli så att ju bättre jag mår, desto sämre är jag på att blogga. Men har ni något särskilt ni vill läsa om får ni hemskt gärna säga till!
-
Allt är bättre tillsammans med dig
Du är den bästa personen jag vet. Mina kompisar säger att du har så mycket positiva energier och att så länge jag inte fuckar upp det här kommer det vara du och jag, alltid. Jag vill verkligen inte fucka upp det.
Vi är så himla lika, men du är som en bättre version av mig. Min bättre hälft, på riktigt. Du gör mig till en snällare person. När jag bråkar och är arg av ingen anledning alls är du tyst och tålmodig och låter mig hållas, tills jag lugnar ner mig och säger förlåt. Du säger aldrig nej till mina äventyrsidéer, hur galna de än är. Du får mig att skratta som ingen annan. Ditt hår är magiskt, du håller mig varm när jag sover, och du står alltid upp för de som är svagare.
Våra mest perfekta dagar är vi i garaget, du och jag, täckta i olja och smuts, och vi skrattar och lyssnar på musik och dricker öl och skruvar och bankar och svetsar och pussas. Och granntanterna älskar dig, precis som alla andra som träffar dig, så de kommer över med kakor istället för att klaga på oväsendet.
När vi inte har något att göra åker vi runt och tittar på hus till salu och drömmer om en framtid där vi bor högst uppe på ett berg med utsikt och stor tomt, så vi får plats med alla framtida djur och alla framtida gamla bilar och motorcyklar. Ingen av oss vill ha barn, bara hundar, katter, hästar, får och igelkottar. Du vill nog ha ankor också, men jag gillar inte fåglar.
Idag är det exakt ett år sedan vi träffades. Det har varit bästa året i mitt liv, för allt är bättre tillsammans med dig.
-
Babes in Joshua Tree 2014
Bättre sent än aldrig, va? Här kommer bilderna från Babes in Joshua Tree, en stor motorcykelträff bara för tjejer mitt ute i öknen i oktober. 2013 var vi 50 pers som dök upp, ett år senare över 500. Sån jävla girl power.
Vi var runt 20 tjejer från San Diego som möttes upp utanför Trophy Motorcycles för att köra till Joshua Tree i samlad trupp. Jag hade fått den stora äran att leda hela kalaset. Det är en rätt speciellt känsla att köra först i ett led av så många tjejer, och trots att vi tog den långa vägen över bergen lyckades vi hamna på rätt ställe. Nöjd med detta!
I Joshua Tree, som ligger ute i öknen i närheten av Palm Springs, var det 40+ grader så det var bara att byta om till shorts som gällde.
Väldigt instagramvänlig tillställning, detta.
Andra dagen var det dags för en stor grupputflykt. Runt 150 tjejer radade upp sig för en långtur.
Jag var dock inte så sugen på att köra med en så stor grupp, så jag och ett par av de andra San Diego-tjejerna gjorde en egen liten utflykt istället. Om ni undrar vad det är för sladd som hänger ut från min väst så är det min mobilladdare. Hade den kopplad till hojen för att telefonen inte skulle dö, och fick stoppa mobilen i bh:n i brist på tillräckligt stora fickor.
Vi körde genom Joshua Tree National Park, som är en stor ökenpark full av kaktusar och märkligt formade berg och stenar. Där parkerade vi hojarna och hittade ett par turister som erbjöd sig att ta kort på oss.
Motorcyklar och märkligt formade berg.
Saluting the desert…
Jag hade bara mobilen att fota med så det blev inte så många fler bilder den här gången.
På kvällarna samlades alla runt lägereldar, och det var band som spelade och foodtrucks och moonshine och giveaways. Babes Ride Out är en sån himla unik grej som verkligen behövs i den här extremt mansdominerade scenen. Innan jag åkte på den första året kände jag knappt några tjejer som körde hoj. Nu känner jag plötsligt hur många som helst.
-
If you’ll be my Gram and my Johnny too
Det är så fint att vara tillsammans med någon som fryser på nätterna för att han har gett bort alla sina filtar till hemlösa eftersom de behövde dem mer. Någon som går med på att adoptera en ensam och rädd hund med mig utan minsta tvekan, trots att det är något vi aldrig har diskuterat förut. Någon som i hemlighet tillbringar flera timmar i verkstan på jobbet och i garaget med att tillverka den finaste julklappen jag någonsin fått. Som är lugn och tålmodig när jag är stressad och otålig, som aldrig säger nej till mina galna äventyrsidéer, och som kan få mig att skratta precis när som helst.
Är så glad att just jag får vara tillsammans med honom.
-
Att göra samma sak varje dag
Ibland när jag har tid att slå ihjäl på jobbet sitter jag och läser igenom alla artiklar som LinkedIn tipsar mig om just den dagen. Ofta är dessa självhjälpsartiklar med karriärtema, typ “Så blir du mer effektiv på jobbet” eller “Så får du mer gjort innan lunch”. Och väldigt ofta handlar det om rätt självklara lösningar, typ att det bästa sättet att få mer gjort innan lunch är att kliva upp tidigare. (Duh.) För några veckor sen läste jag dock en av dessa artiklar när något märkligt hände – jag hittade ett råd som faktiskt var användbart. Artikelförfattaren pratade om att anlägga bra vanor, och hennes trick var att upprepa samma syssla varje dag.
Vill man till exempel börja motionera mer men har svårt att hitta motivationen så är tricket att göra det till en daglig rutin. Varannan dag, eller bara någon gång ibland, är för lätt att komma på ursäkter för att undvika. Men gör man något varje dag finns det inga ursäkter. Det är bara att bita ihop och göra det. Och kanske börjar man till och med uppskatta rutinen.
Ända sen jag köpte mitt löpband har jag klivit upp klockan 5:30 varje morgon för att springa ett par kilometer innan jag duschar, äter frukost och tar hojen till jobbet. Varje morgon samma sak. Och jag har börjat se fram emot den här rutinen när jag går och lägger mig om kvällarna. Min lilla stund för mig själv innan solen går upp och alla ansvar och förväntningar sätter in.
Varje dag. Inga ursäkter.
-
Lorelai
Man vet att man har helt fantastiska vänner när en av dem bara sådär erbjuder sig att gå in som borgensman så att man kan köpa en ny motorcykel. Häromdagen gjorde min kompis Jessica just detta, och alltså!?! Jag vet helt ärligt inte hur jag någonsin kommer kunna återgälda henne. Igår plockade jag i alla fall upp min nästan sprillans nya hoj, en 2011 Harley Nightster på 1200cc. Hon heter Lorelai och jag är helt kär. Visst är hon fin?
-
Dirty leaves fall for you and me
Jag gjorde slut med M för en vecka sen. Det är konstigt, jag trodde verkligen att det skulle vara han och jag, att vi var in it for the long haul. Den där handlösa, falla-pladask-förälskelsen som höll i sig ganska bra under de nio månader vi var tillsammans, men som ändå inte räckte. Men det är okej. Jag har varit så olycklig de senaste månaderna att det inte riktigt fanns något annat val. Och det var sorgligt först, i ungefär två timmar, sen hade jag slut på tårar och överväldigades av en annan känsla. Lättnad, tror jag.
För grejen är att jag mår så himla mycket bättre när jag är ensam, singel. När jag inte behöver bry mig om någon annan än mig själv. Jag har skrivit om det tidigare, det här med att jag och förhållanden inte riktigt går ihop och att jag inte nödvändigtvis tror att heterosexuell tvåsamhet är det ultimata levnadssättet, oavsett vad media försöker inbilla oss.
Mina vänner säger att de inte har sett mig så här glad på länge, och jag känner det mest som att jag har fått mitt liv tillbaka. Vilket egentligen är ganska åt helvete, med tanke på att jag just gjorde slut med min bästa vän, den enda person jag har känt att jag vill vara tillsammans med för alltid. Men så är det ibland. Livet.
-
Helgen som gick och juniväder
Hade en SÅ himla fin helg, kanske mest för att det trista June gloom-vädret vi har haft de senaste veckorna verkar ha gett med sig nu. Juni är ju annars som bekant den sämsta månaden på hela året i Kalifornien, men nu var det klarblå himmel utan tillstymmelse till molntäcke hela helgen. Tur, eftersom mitt humör är till kanske 85% beroende på vädret.
Igår var det i alla fall Fars dag i USA, och jag och M och ongen firade med strandutflykter och fina restaurangmåltider. Lite så här såg det ut…
-
Bonjour tristesse
Jag vet inte om jag lider av en mild form av post-semesterdepression eller vad det är som pågår, men under de senaste dagarna har jag börjat drabbas av en helt överväldigande känsla av tristess. Tristess är väl egentligen en ganska privilegierad känsla – tänker mig att “barnen i Afrika” inte sitter och klagar över att ha tråkigt liksom – men det gör ju inte saken bättre.
Just nu är jag så sjukt trött på maten jag äter, mitt jobb, mitt umgänge, mitt hår, min garderob och min allmänna brist på motivation, och känner att något måste HÄNDA. Jag vill byta karriär, eller säga upp mig helt och börja plugga igen, eller stänga in mig i en grotta och skriva en bok, eller resa jorden runt, eller packa en ryggsäck och köra cross-country på min motorcykel. Men det går ju liksom inte att bara släppa allt när man är en ansvarsfull vuxen människa med hyra och räkningar att betala och två katter att ta hand om.
Det här kommer dessutom väldigt olägligt eftersom jag är helt pank just nu, och därför inte har råd att distrahera mig själv genom att typ hoppa fallskärm eller tatuera mig eller åka till Vegas och köra en jättesnabb racerbil, som jag annars brukar göra när tristessen sätter in.
Så vad gör man?
-
Några tankar om förhållanden
Alltså, det här med att jag numera har en pojkvän, det är en ganska big deal för mig. Jag är liksom inte en sån som går och blir ihop med folk hur som helst, snarare tvärtom. Jag har bara haft två förhållanden tidigare och när de avslutades var jag båda gångerna mest lättad över att få vara singel igen. Alla som känner mig väl vet att jag inte är “förhållandetypen”, jag värderar i regel min frihet för högt för att binda mig vid en annan person. Dessutom är det extremt sällsynt att jag gillar någon tillräckligt mycket för att det ska vara värt ansträngningen.
Jag har aldrig förstått mig på folk som är serial monogamists, det vill säga konstant går från ett förhållande till ett annat. Jag har kanske för höga krav, men om jag ska ge upp min frihet (eller ja, jag överdriver kanske lite, men ni fattar) för någon så MÅSTE jag känna att det är på riktigt och att vi inte bara är en i mängden för varandra. Det ska kännas i hela kroppen att vi är rätt för varandra, och gör det inte det (vilket det typ aldrig gör) låter jag hellre bli. Jag vet så himla många som bara nöjer sig med första bästa person som visar dem intresse, och det gör mig uppriktigt ledsen för deras skull.
Jag är verkligen ingen romantiker, jag tror inte nödvändigtvis att monogama förhållanden är det ultimata sättet att leva på, och för mig känns begreppet “själsfrände” sjukt orealistiskt – liksom, vad är oddsen för att man ska träffa sin enda själsfrände bland en befolkning på 7 miljarder människor?
Med detta sagt är det så himla värt att som cynisk kärleksagnostiker träffa någon som känner precis likadant. Och att vi efter bara en knapp månad tillsammans har kommit längre i vår relation rent emotionellt än jag gjorde i något av mina andra förhållanden under de 2-2½ åren de varade. Då känns det lite som att det är på riktigt.
Igår var vi ute med ett helt gäng av mina vänner, och M berättade efteråt att en av mina killkompisar hade sagt något till honom om att det krävs en väldigt speciell kille för att få mig att ge upp mitt eremitliv. Och att M då hade svarat att det krävs en väldigt speciell tjej för att få honom att ge upp sitt. Ganska fint ändå.
Extra plus för att min katt ÄLSKAR honom. Det brukar vara ett bra tecken.
