Det är ju lite sorgligt det här, att se hur besöksstatistiken halveras framför ögonen på en när man inte uppdaterar på ett par dagar. Men precis som många andra i bloggvärlden just nu så lider jag av lite skrivkramp. Eller, egentligen handlar det mer om en känsla av meningslöshet kring bloggandet. Jag tänker mig att en blogg är som ett fönster in till någons liv, men det är av naturliga skäl en ytterst begränsad del av personens verklighet man som läsare får ta del av. Vissa saker kan eller vill jag inte skriva om i bloggen, och när de sakerna är det som tar upp det mesta av min tid och mina tankar så känns det falskt på gränsen till lögn att samtidigt skriva blogginlägg om något helt annat. Det är ju annars enkelt att bara fylla ut med lite bilder och rosa fluff i brist på något “riktigt” att skriva om.

Det som tagit upp hela min hjärnkapacitet den senaste tiden har varit att hitta en ny lägenhet. Även om vi fortfarande är vänner så tror jag rent generellt att det är bäst för alla inblandade i en separation att inte bo tillsammans. Och eftersom vi just hittade en ny person som kunde ta över mitt rum och min halva av hyran redan den första december blev det plötsligt lite bråttom för mig att hitta något nytt.

Jag har inte bott själv på drygt tre år. När jag flyttade till San Diego var det tryggt att bo tillsammans med någon för att slippa känna sig ensam när man fortfarande inte kände en enda själ i stan. Dessutom hade jag som student inte råd att bo själv, och sen gifte jag mig och flyttade av uppenbara skäl ihop med min man.

Nu när jag är ensamstående med en stadig inkomst känns drömmen om att ha en helt egen lägenhet igen plötsligt ganska realistisk. Så realistisk, in fact, att jag idag skriver på kontrakt och får nycklarna till en tvåa på 55 kvadrat i centrala San Diego. Jag var och tittade på den i söndags och blev genast lite smått förälskad.

Efter att jag skickade in en hyresansökan drömde jag hela natten igår att hyresvärden hörde av sig och sa att jag fick lägenheten. Sen vaknade jag i drömmen upp och insåg att jag bara hade drömt – och återigen dök hyresvärden upp och meddelade att lägenheten var min, och så vaknade jag igen – fast jag alltså fortfarande sov och drömde. Denna dröm nästlade sig in i så många nivåer att det var rena Inception-känslan på det, och när jag faktiskt vaknade på riktigt var lägenheten det enda jag kunde tänka på. Så jag ringde hyresvärden och fick till min stora glädje veta att de hade valt mig som hyresgäst, och att utmattningen från nattens invecklade drömscenario inte hade varit förgäves.

Så lagom i tid till den här veckans Thanksgivinghelg och fyra dagars ledighet flyttar jag alltså tillbaka till San Diego. Inte en dag för sent.