Category

Motorcyklar

Äventyr, Motorcyklar

En liten weekend-roadtrip till Las Vegas

Nu har jag varit ute på äventyr igen. Jag behövde åka till Las Vegas för en jobbgrej och passade på att ta en extra dag ledigt och göra en roadtrip av det hela. I fredags tog jag och en kompis hojarna först österut och sen norrut. Vi tog den längsta, men absolut trevligaste, vägen till Vegas, med så lite motorvägskörning som möjligt. Omkring 70 mil genom öknen blev det den första dagen. 

Vi fick se en fin ökensolnedgång på vägen. Det är fortfarande varmt och skönt ute på dagen, men solen går ner vid 16:30 så man får ta tillvara på dagsljuset. 

Från helt tom öken till neonljus och märkliga konstinstallationer i Las Vegas, bara sådär.

Nästa morgon vaknade vi tidigt och åkte hit, till Hoover Dam som ligger en knapp timme från Vegas på gränsen till Arizona. Jag har velat se Hoover Dam hur länge som helst men aldrig haft vägarna förbi, trots att jag har varit i Vegas en miljon gånger. Nu blev det äntligen av! Det var enormt storslaget, som väntat.

Vi tog en guidad tour som gick ner i själva kraftverket, inuti dammen. Allt var väldigt imponerande, till exempel hur man byggde den här dammen på 1930-talet och den blev klar flera år innan utsatt datum. 

Jag var nog ändå mest imponerad av den här bron. Älskar dramatiska broar. 

Här befann jag mig i Arizona och tog ett foto på Nevada. Dagen innan hade vi varit i Kalifornien, så det blev tre delstater på två dagar. Ändå rätt bra jobbat. 

Efter Hoover Dam fick vi skynda oss tillbaka till downtown för att hinna med jobbgrejen jag var i Vegas för att göra, nämligen att gå och kolla på Tim Burton-utställningen på The Neon Museum. Den var fin. Mer om detta kommer i en artikel för Roadtrippers inom de närmsta veckorna. 

Sen var det plötsligt söndag och dags att ta ytterligare en omväg hemåt. Motorvägen mellan San Diego och Las Vegas är så själakrossande tråkig att jag hellre kör 20 extra mil än utsätter mig för den. Tur att man kan ta småvägar genom öknen istället. Här är vi mitt i ingenstans i Mojaveöknen.

När man ändå är på Route 66 är det obligatoriskt att stanna och ta ett foto på Roy’s. 

Vi avslutade med att köra genom Joshua Tree National Park mitt under pågående solnedgång. Det var så fint. Det här är en av mina favoritplatser i hela världen, så det var värt omvägen trots att det blev kolsvart precis efter det här fotot och vi fick köra de sista 3 timmarna i mörker. Fin helg!

Här får ni en liten film också:

Äventyr, Motorcyklar

Slingriga grusvägar i bergen

Den här bloggen börjar bli något av en aktivitetsdagbok, ni får ursäkta. Men eftersom jag just har köpt en dirtbike så ville jag testa att faktiskt ge mig ut och köra den, så det gjorde jag i lördags. Hojen får bara köras offroad, inte på gatan, så jag lastade upp den i en kompis pickup och så körde vi söderut. 

Vi körde uppför ett berg på en brant, slingrig grusväg. Det var otroligt vackert. Ju högre upp vi kom, desto vackrare blev utsikten med en sjö och Stilla Havet åt ena hållet och berg och Mexiko åt det andra. Det här är nog det som lockar mig mest med att köra offroad, att man får se så många fina landskap som man inte kommer åt från vanliga asfalterade vägar. Det var min upplevelse när jag hängde med på Rebelle Rally förra året också, så mycket orörd natur här ute som de flesta människor aldrig får chansen att se. 

Vägen var dock i ganska dåligt skick så jag körde extremt långsamt. Min betydligt mer erfarna kompis fick stanna och vänta på mig med jämna mellanrum. Det är märkligt ändå, jag är så himla bekväm på en 400-kilos Harley, kan köra hur fort som helst och hur långt som helst och känna att jag har total kontroll. Men på den här lilla Yamahan som väger typ 80 kilo fegar jag ur totalt.

Det har såklart med underlaget att göra, det är mycket lättare att köra asfalt än grus. Måste vänja mig vid att slira runt i gruset och ta mig runt/över hål och andra ojämnheter i marken, och att kunna ta lutande svängar utan att sladda. Det strider verkligen mot alla mina instinkter. 

Men det var kul! Det var runt 27 grader varmt ute, så väldigt svettigt. Men ser fram emot att ha en ny, rolig aktivitet jag kan ägna mig åt hela vintern. 

Äventyr, Motorcyklar, Resor

Motorcykelroadtrip genom Kalifornien, dag 1-2

Förra lördagen lämnade Katie och jag San Diego och körde norrut. Den första (och sista) dagen på våra roadtrips är alltid den sämsta eftersom vi försöker ta oss så långt hemifrån som möjligt så själva roadtrippen kan börja “på riktigt”. Det här innebär oftast många timmar och mil på trist motorväg. Men vi brukar i alla fall försöka pricka in något fint att se på vägen så dagen inte känns helt bortslösad. Den här dagen fick det bli Red Rock State Park som ligger ca 40 mil norr om San Diego. Titta vilka fina klippor!

Efter Red Rock körde vi av motorvägen och fortsatte norrut på slingriga småvägar. Vi hamnade vid en fin liten affär mitt ute i ingenstans där hela verandan var full av katter, inklusive en sprillans ny kull kattungar. ÅH.

Vår destination för dagen var Kernville, en liten stad precis vid Kern River. Vi planerade den här resan för flera månader sen, innan vi insåg att detta var samma helg som Kernville Kampout, ett stort motorcykelevent som anordnas här varje oktober. Så eftersom vi ändå var i krokarna knallade vi ner till camingplatsen och sa hej till lite folk vi kände, drack lite gratisöl, och kollade på dragkamp. 

Nästa dag var det dags att börja roadtrippa PÅ RIKTIGT. Vi körde norrut från Kernville på några av de slingrigaste vägar jag någonsin kört. Det var helt tomt ute, inga bilar någonstans, bara en miljon ekorrar som sprang fram och tillbaka över vägarna. 

Vår första destination för dagen var Sequoia National Park. Nu är jag lite skadad eftersom jag har besökt flera av USA:s vackraste nationalparker det här året, så denna kändes inte riktigt lika spektakulär som vissa andra. Men fortfarande extremt fint såklart. 

Många gigantiska träd, sånt gillar man ju. 

Vi hann även med en liten sväng genom Kings Canyon National Park. När vi landade på vårt hotell utanför Fresno den kvällen var både Katie och jag helt utmattade. Vi räknade ut att vi hade kört hårnålskurvor nonstop i nästan 40 mil, omkring 7 timmar i sträck, vilket är extremt fysiskt påfrestande. När vi gick och la oss hoppades vi på färre kurvor och fler raka vägar nästa dag, det har verkligen aldrig hänt förut. 

Äventyr, Motorcyklar, Resor

Motorcykelroadtrip genom sydvästra USA, fortsättningen

Igår kom vi hem från vår roadtrip. Allt gick strålande, ingens hoj gick sönder och ingen skadade sig eller blev sjuk. Det enda vi hade problem med var som bekant vädret. Vi fick uppleva allt från några få plusgrader, regn, hagel och snöstorm till dryga 40 graders ökenhetta. Vi lyckades i alla fall besöka en massa oerhört spännande platser. Här är några höjdpunkter.

Vi tillbringade en natt i Santa Fe i New Mexico. Min svenska kompis Maya bor där. Jag hade inte träffat henne på flera år så det var fint att ta en öl tillsammans. Nästa morgon gick vi hit, till Meow Wolf. Vet inte riktigt hur jag ska förklara detta, men det är i alla fall en “immersive art experience” som består av olika dimensioner, den ena mer skruvad än den förra. Kan verkligen rekommendera detta till alla som har vägarna förbi Santa Fe (eller Las Vegas eller Denver, de öppnar Meow Wolfs där nästa år). Dock ej om man är känslig för blinkande ljus eller klaustrofobisk, det är mycket krypande genom trånga gångar här. 

Vi var där i ett par timmar och var helt utmattade efteråt. Så himla märkligt ställe. (Jag kommer att skriva en artikel om detta för Roadtrippers, så håll utkik efter den om ni vill veta mer.)

Från Santa Fe åkte vi vidare till Roswell, också i New Mexico. Roswell är känt för den så kallade Roswellincidenten, där ett UFO enligt uppgift ska ha kraschlandat precis utanför staden år 1947. Som ett resultat av detta är Roswell helt UFO-tokigt. ALLT är på alien-tema, inklusive gatlyktorna (se ovan). Vi besökte även the International UFO Museum & Research Center, som är ett väldigt konstigt museum. Det finns ju inte direkt några övertygande bevis för att aliens existerar eller har besökt jorden, så hela det här muséet är liksom hittepå? Roligt, i vilket fall som helst.

Dag 7 började vi med att ta oss ungefär så långt söderut i New Mexiko det går att komma utan att hamna i Texas, till Carlsbad Caverns National Park. Det här är en annorlunda nationalpark som består av en serie stora grottor. Vi tog en hiss 230 meter rakt ner i ett berg, och sen gick vi runt hela grottan. Den är så stor att det tog över ett timme att gå igenom den. Väldigt mäktigt. Och svårt att fota. 

Från Carlsbad körde vi vidare västerut, till en av mina absoluta höjdpunkter på resan: White Sands National Monument. Det här stället består av alldeles vita sanddyner som ser ut som snö. 

Jag har velat åka hit hur länge som helst, och jag är så glad att vi fick till det på den här resan. Och att vädret samarbetade den här dagen!

Nästa dag körde vi söderut och in i Texas en sväng innan vi fortsatte västerut mot Las Cruces och sen tillbaka in i Arizona igen. Har ganska många tankar kring USA i allmänhet och Arizona i synnerhet, saker som jag har funderat på under den här resan, men det får bli ett annat inlägg. Här fokuserar vi bara på höjdpunkterna, annars blir det för långt.

Vi besökte en oerhört fin liten stad i södra Arizona som heter Bisbee. Tänker definitivt skriva mer om detta. Här är en bild på en fin gränd under tiden. 

Vår sista destination var Saguaro National Park utanför Tucson i Arizona. En hel park full av gigantiska saguaro-kaktusar. 

Vi tog en sista gruppbild innan vi körde några timmar norrut till Phoenix genom ökenhettan. Vi har som roadtrip-tradition att avsluta en längre resa med att boka ett lyxrum på något fint hotell, i alla fall jämfört med de billiga skitrum vi har bott på resten av resan. Så sista natten fick vi sova i stora sängar på ett lyxresort, vilket var välbehövligt. Det tar på krafterna att köra hoj exakt hela dagen 10 dagar i sträck. Och sen körde vi hela vägen hem till San Diego igen.

Mer om den här resan kommer! Måste bara sova i hundra år först.

Äventyr, Motorcyklar, Resor

Motorcykelroadtrip genom sydvästra USA, dag 1-4

De senaste dagarna har varit en vädermässig bergochdalbana. Vi är som bekant ute på en 10 dagar lång roadtrip genom flera delstater. Vi kan ta en titt på hur de senaste dagarna har sett ut…

Vi började i fredags med att köra hela vägen till Las Vegas. Ingen hade tagit ledigt, så efter jobbet tog vi en lång omväg för att undvika fredagstrafiken på motorväg 15. Kom fram strax innan midnatt. På lördagen hängde vi på Punk Rock Bowling och i den här poolen. Det var fint.

På söndagen var vi dock extremt trötta på Vegas. Vi körde norrut och stannade i Valley of Fire State Park där allt ser ut såhär, helt röda klippor i alla riktningar.

Gruppfoto! Här är hela gänget: Paul, Jordan, Adam, Ace, Kelly, Edy, Lexy, Katie och jag. Fast Lexy hängde bara på de första dagarna, så nu är vi “bara” åtta personer resten av resan. 

Efter Valley of Fire körde vi norrut in i Utah och Zion National Park. Det är svårt att ta foton som gör det här stället rättvisa. Det är en av de överlägset vackraste platser jag någonsin varit på. Katie och jag körde genom Zion en sväng på vår Kanada-roadtrip förra året, men den här gången hade vi inte lika bråttom.

Obligatoriskt gruppfoto igen. Tur att jag alltid har med mig ett kamerastativ.

Hittills hade vi haft väldig tur med vädret, men på måndagmorgonen sa prognosen att det skulle regna exakt hela dagen, med start klockan 9 på morgonen. Så klockan 8 lämnade vi vårt hotell i Page, Arizona och körde hit, till Horseshoe Bend. Det regnade inte ännu, men man såg att det var på väg att börja storma vilken sekund som helst.

MEN! Vi fick se Horseshoe Bend. Det här har varit på min bucket list hur länge som helst. Återigen gör bilderna det inte rättvisa. Så sjukt fin plats.

Sen tog vi oss tillbaka till hojarna och klädde på oss alla regnkläder vi hade med oss. Det skulle visa sig att regnstormen vi körde rakt in i egentligen var en snöstorm. Vi var dock mitt ute i ingenstans, bara en rak väg utan någonstans att stanna och värma sig. Efter 11 mil såg vi äntligen en bensinstation där vi hängde i ett par timmar medan våra fingrar tinade och våra kläder torkade. Jag har nog aldrig frusit så mycket i hela mitt liv. Rekommenderar INTE att köra hoj i flera timmar genom en snöstorm.

Till slut kom solen fram och vi kunde köra vidare. Vi fick dock ändra hela vår planering för resten av veckan. Vi skulle egentligen kört norrut genom Utah och Colorado, men pga all snö bestämde vi oss för att köra rakt österut genom New Mexiko istället. Imorgon vänder vi söderut där det förhoppningsvis är lite varmare. Kanske hamnar vi i Texas, kanske inte! Vi får se.

(Vill ni hänga med på den här resan i realtid kan ni förresten följa mina stories på Instagram. @cylinderella heter jag där.)

Motorcyklar

Motorcykelbyxor för kvinnor

Om fyra dagar sticker Paul och jag och 7 av våra bästa vänner iväg på ett episkt motorcykeläventyr. Vi ska vara borta i 10 dagar och köra genom 6 delstater: Nevada, Arizona, Utah, Colorado, New Mexico och Kalifornien. Jag har aldrig varit i Colorado eller New Mexico, så är extra peppad på dem.

Vi börjar dessutom hela äventyret med två dagar i Las Vegas eftersom Punk Rock Bowling pågår där den här helgen. Detta blir mitt tionde år på den festivalen, det känns stort. Ser fram emot lite fint punk-poolhäng innan vi lämnar civilisationen i en dryg vecka.

Men det här inlägget skulle egentligen handla om byxor.  

De flesta kvinnor som kör hoj har antagligen råkat ut för samma problem, nämligen att nästan all säkerhetsutrustning är gjord för män. Och den som är gjord för kvinnor är ofta designad av män, vilket snabbt blir uppenbart. Jag brukar köra i ett par kevlarjeans från ett märke som heter Uglybros. De är snygga och hyfsat bekväma, men de har en så jäkla låg midja att jag för mitt liv inte kan förstå vem de är designade för? Låg midja känns inte bara väldigt 90-tal, det är även extremt opraktiskt för en aktivitet där man sitter framåtlutad flera timmar i taget.

Uglybros-byxorna med alldeles för låg midja.

Det här är så himla vanligt. Snygga motorcykelkläder är inte funktionella. Funktionella motorcykelkläder gör att man ser ut som en säck med potatis. Plus att de knappast går att komma undan med någon annanstans än PÅ hojen. Kör man till jobbet eller liknande måste man alltså byta om när man kommer fram. 

För ett par år sen startade tre av mina kompisar därför ett märke som heter Atwyld. De gör motorcykelkläder för kvinnor, designade av kvinnor. Det är inte billigt, så jag har dragit mig för att köpa något, även om jag ofta går in och dreglar över nästan allt de säljer. Men eftersom vi kommer att köra nästan 500 mil nästa vecka kände jag att det var dags för en byx-uppgradering, så jag köpte dessa (obs är ej sponsrad). 

Och de är helt perfekta? Hög midja, alldeles mjuka och bekväma, och de ser ut som vanliga jeans fast de har kevlar och avtagbara skydd. 

Jag vet vad ni tänker, men oroa er inte. Ni kommer få se omkring en miljon bilder på hur de ser ut på med start nästa vecka. Så peppad på roadtrip! Och nya byxor!

Äventyr, Mexico, Motorcyklar, Resor

El Diablo Run 2019

I fredags tog Katie och Kelly och jag hojarna ner till Mexiko. Eller, Kelly fick åka bakpå Katies eftersom hon inte har en egen hoj (ännu! vi jobbar på det).

Väl framme i San Felipe körde vi rakt mot el Malecón, alltså en huvudgata/boardwalk precis vid havet. Det var tropisk värme och luftfuktighet ute, mitt bästa klimat. Här kollar jag för övrigt på en polis som säger åt oss att vi inte får parkera på trottoaren. 

Vi körde vidare söderut mot vårt Airbnb. Halva gänget var redan där, och Katie, Kelly, Edy och jag gick ner till stranden för att svalka av oss lite. Dock var vattnet så lågt så här dags på dygnet att man fick vada ut typ 100 meter innan vattnet gick högre upp än till knäna. Grannhunden Barney följde med och badade. 

Vårt hus hade en stor takterass där vi satt hela kvällarna och nätterna medan vi var här. Vi var bara några meter från havet så fin utsikt hade vi också.

På lördagen var det International Female Ride Day, så alla tjejerna (utom en som fortfarande låg och sov) firade med att ta ett gruppfoto innan vi åkte in mot San Felipe och dagens festligheter. 

Ja, vi passade på att ta ett gruppfoto med killarna också förstås. De två till höger var inresta från New York, resten är mitt vanliga San Diego-gäng. Vi hade två personer till i huset, från Ohio, men de var bakis och tog sovmorgon.

Vi tog hojarna till Kiki’s, där själva El Diablo Run äger rum. Många kommer hit och tältar på stranden eftersom det är gratis, men jag kan inte tänka mig något värre än att bo i tält på en sandstrand. Lycka till med att inte ha sand överallt i resten av livet.

Det var runt 35 grader varmt i luften och alldeles ljummet i vattnet. Perfekt badväder.

Hittade en massa tjejer vi kände (och några vi inte kände) och tog ytterligare ett gruppfoto. Är lika delar imponerad och chockad över Brittanys pose längst ner till höger. 

Vi åt mexikansk mat på Rositas på boardwalken. 

Och innan det blev mörkt åkte vi tillbaka till huset igen. Vägen hit från stan är SÅ. HIMLA. DÅLIG. Alltså, det går knappt att beskriva i ord hur pass dålig den är. Det är som att köra puckelpist på månen, där man hela tiden måste väja för krater-lika hål i asfalten. Eftersom hälften av hojarna i vår grupp var choppers utan fjädring tog det väldigt lång tid att köra den knappa milen fram och tillbaka varje dag. 

Vi tillbringade i alla fall lördagkvällen på takterassen. Jag hade så ont i ryggen, antagligen pga den kassa vägen, att jag inte kunde sitta upp utan istället fick ligga på en dyna på golvet. Resten av gänget kom och la sig på golvet med mig i solidaritet, och så låg vi där i många timmar och kollade på stjärnhimlen och pratade strunt. Så himla, himla fint. 

Sen var det söndag och dags att åka hemåt igen. 

Jag hade egentligen tänkt göra en ordentlig video från den här helgen, men jag glömde hela tiden bort att filma. Så det blev bara några korta klipp. Varsågoda, El Diablo Run på 22 sekunder:

Äventyr, Motorcyklar, Resor

Nedräkning till Mexiko

Imorgon sticker jag till Mexiko tillsammans med ungefär alla mina kompisar. Vi ska på El Diablo Run, en stor chopperfest på stranden i San Felipe. Vi har hyrt ett stort hus precis vid havet och jag längtar SÅ mycket efter att få göra alla mina favoritgrejer i ett par dagar: köra motorcyklar, hänga med vänner, dricka drinkar på stranden, bada och äta tacos. 

Sist vi åkte på EDR, för två år sen, blev vår grupp på vägen ner så himla stor att det tog ca 10 timmar att köra 40 mil. Det här året har vi lärt oss av våra misstag och delat in oss i tre mindre grupper istället. Katie, Kelly och jag är den minsta gruppen, och eftersom vi är de enda som kör nyare hojar och inte behöver stanna och tanka var tionde mil så lär vi komma fram betydligt snabbare än alla andra.

Så här har de senaste dagarna sett ut: Alla har hängt hemma hos varandra och kollat/meckat på hojar. 

Jag har förberett mig för den här resan genom att göra en ordentlig service på hojen, samt skaffa ett nytt framdäck. Tog det nya däcket till verkstan igår för att få det utbytt och kände mig ganska stolt över den här lösningen. Vem behöver ens en bil när man kan frakta allt bakpå hojen!?

Nu försöker jag jobba men jag är så peppad på den här helgen att jag har svårt att koncentrera mig. Fick i alla fall just några foton från EDR 2017 av min kompis Mikey som körde ner med oss det året, och som fotar medan han kör hoj som en annan galning.

Det är alltså Paul och jag längst fram, och typ 20 pers bakom oss. 10 timmar!!!

Ses snart, Mexiko!

Äventyr, Motorcyklar

Födelsedagscamping i öknen

Helgen som gick var så himla fantastisk. Jag fick nämligen göra det absolut bästa jag vet: att åka på hojäventyr i öknen med alla mina bästisar. Paul, Katie och Edy fyller år inom några dagar från varandra så här års, så vi firade alla aprilfödelsedagar med att åka och campa i Anza-Borrego. 

Det var strålande solsken och sommarvärme och vi hade en nästan helt tom campingplats för oss själva. 

Adam och Kelly hade kört sin van ut i öknen med alla våra campinggrejer och stolar och flera kylväskor fulla med mat och öl. Det GÅR att campa med bara motorcyklar, men det blir betydligt bekvämare om någon med bil transporterar alla grejer åt en. 

Det var Katies födelsedag på lördagen, och hennes mamma hade gett henne en låda med hårkritor (?) som hon hade med sig. Paul satte genast igång och målade allas hår i olika färger. 

När det började närma sig solnedgång dök det upp fler personer och vi lagade mat runt lägerelden. 

Lexy och grabbarna beundrade Pauls gula hoj som vi brukar kalla för the Banana Hammock. 

Jag sov knappt någonting pga en jäkla fågel som satt precis utanför vårt tält och förde oväsen precis hela natten. Däremot kan det eventuellt ha varit nyttigt för min rygg att ligga på marken med bara ett tunt liggunderlag, för jag hade inte alls så ont som jag hade förväntat mig när jag vaknade nästa morgon. 

Hela öknen står i blom just nu, ocotilloträd och kaktusar och allt möjligt blommar. Allt det där regnet jag har klagat på i flera månader har i alla fall gett fina resultat. 

10 av mina absolut bästa personer. Blir verkligen helt lycklig i själen av såna här helger.

På vägen hem på söndagen hände något inte helt oväntat: Pauls hoj gick sönder. Det här händer med jämna mellanrum, oavsett vilken av sina fyra hojar han kör. Så vi fick stanna på en bensinstation och ringa bärgningsbil. 

Här satt vi i två och en halv timme i hettan och väntade, men det gjorde inte så mycket. Vi köpte snacks och godis på macken och satt och pratade om allt möjligt. Ingen av oss ville egentligen att helgen skulle ta slut, så nu fick vi lite extra tid tillsammans.

Och jag fick ytterligare ett foto på Paul och hans hoj på en bärgningsbil att lägga till i samlingen. Win win. 

Äventyr, Motorcyklar

En sista minuten-roadtrip till Death Valley

I lördags morse tog jag, Katie och Jordan hojarna norrut för en tredagars-roadtrip genom Death Valley National Park. Det var en ganska spontan grej för mig. Vi var ju i Norge för bara en dryg vecka sen och jag visste inte om jag skulle vara för jetlaggad eller sjuk eller trött eller bara ha för mycket jobb för att kunna ta ledigt en dag till. Sen bestämde jag mig i sista sekunden för att jag inte ville missa detta. I’ll sleep when I’m dead.  

Första natten skulle vi ta oss ända till Lone Pine, ca 50 mil norr om San Diego. Vi kollade upp fina grejer att stanna och se på vägen, och hittade detta: Fossil Falls. Helt svarta vulkaniska klippor som påminde om Helvetesgapet i Ronja Rövardotter. 

Man fick köra grusväg för att komma dit, till Jordans stora glädje. Han älskar att slira runt på icke-asfalterade vägar på sin Harley. Jag känner mig mer neutral inför detta.

Väl framme i Lone Pine tog vi en öl på det lokala sunkhaket som var täckt i dollarsedlar. Där råkade jag hitta några svenska tjugor mitt bland alla dollars. 

Vi vaknade tidigt nästa morgon för att börja ta oss mot Death Valley. Det var sju plusgrader ute och vi var omgivna av snötäckta berg. Det var fint men kallt!

Väl framme i nationalparken var det betydligt varmare. Vi stannade för att tanka och skala av några lager kläder. 

Plötsligt var det 30 grader varmt och vi befann oss bland en massa sanddyner. Så här glada var Katie och jag över att slippa frysa!

Vi körde runt precis hela dagen och utforskade Death Valley. Det här är verkligen en episk plats, den hetaste, torraste och lägst belägna nationalparken i USA. Stor och storslagen. Det heter liksom Death Valley av en anledning. 

Dagens sista stopp var på Badwater Basin, som är den lägst belägna punkten i Nordamerika, 86 meter under havet. Om man kollar riktigt noga ungefär halvvägs upp på klippan på den övre bilden så sitter den en liten skylt där med texten “Sea Level”, för att verkligen understryka hur lågt vi befann oss. 

Ingen av oss ville åka hem igen, så vi tog den långa vägen hem. Vi körde genom Mojaveöknen som stod i blom tack vare allt regn den här vintern. Vi hann även med en sväng längs med Route 66 på väg till Joshua Tree. 

Sen tog vi ytterligare en omväg genom Joshua Tree National Park där det också blommade något helt galet. Jag har aldrig sett så mycket färg i öknen, det var verkligen fantastiskt. Det var även fint att få köra hoj genom två nationalparker på två dagar. Har ju som mål att besöka minst 10 nya nationalparker i år, och efter den här helgen fick jag checka av en på listan (har varit i Joshua Tree ca 100 gånger tidigare, så den räknas inte).

Nu är jag oerhört peppad på fler roadtrips så snart som möjligt. Det här var en kortis, även om vi för all del hann köra 160 mil på tre dagar. Har ont i ryggen, men det får det vara värt. 10/10 skulle göra igen.