Category

Motorcyklar

Motorcyklar, Vardagsanekdoter

Jag är tråkig nu och det är ok

Jag fick ett sms idag från en kompis som meddelade att det pratades om mig i senaste avsnittet av en podcast som heter Talk Moto To Me. Jag är verkligen sämst på att lyssna på poddar, men jag kände mig i alla fall tvungen att scrolla igenom avsnittet för att höra vad de sa om mig. Jag har träffat en av tjejerna som har podden ett par gånger, och de intervjuade min kompis Mich.

Mitt namn kom upp när de pratade om att Mich inte dricker, och hur oansvarigt det är att dricka alkohol och köra hoj. En av tjejerna nämnde inspelningen av det där America’s Got Talent-avsnittet vi gjorde för några månader sen, och att jag bytte om från TV-outfit (dvs snygga kläder som gör sig bra på film, men inte skyddar om något skulle hända) till riktiga motorcykelkläder innan vi åkte hem igen, samt att jag beställde en alkoholfri öl när ett helt gäng av oss åt middag tillsammans. (De flesta andra körde dit och hem i sina TV-outfits, men jag gillar inte att köra hoj på motorvägen utan skyddsutrustning så jag tog helt enkelt med ett ombyte. Inklusive en extra hjälm.)

Sen nämnde Mich ett tillfälle när vi var i Washington på ett motorcykelevent för tjejer för ett par år sen, och alla var ute på något fält och festade hela natten. Eftersom hon inte dricker gick hon dock tillbaka till rummet tidigt, och då satt jag redan där på sängen och läste en bok.

Alltså, de sa ju verkligen bara snälla grejer om mig, men jag inser när jag lyssnar på detta vilken tant jag är. Skyddsutrustning och alkoholfri öl och sitta inne och läsa en bok och gå och lägga sig tidigt istället för att vara ute och dansa topless med trehundra tjejer på en äng? Så himla tråkigt ju!

Men ärligt talat är det rätt skönt. Att vara vuxen och känna sig trygg i sig själv och verkligen inte bry sig om vad alla de hippa kidsen håller på med och bara köra sitt eget race istället. Stannar hundra gånger hellre inne och läser en bok än festar hela natten. Hade dock inte väntat mig att bli omnämnd i en podd pga detta, haha!

Här är avsnittet om det är någon som vill lyssna. De pratar även om Moto FAM, en välgörenhetsorganisation som jag sitter i styrelsen för, och annat motorcykelrelaterat. (De nämner mig typ 17 minuter från slutet.)

Livet är en fest, Motorcyklar

Born Free 2017

I lördags morse mötte jag upp med Katie, Jess och Lexy för att köra en och en halv timme norrut på hojarna.

Till motorcykelfestivalen Born Free! Det var i vanlig ordning jättevarmt, så det första vi gjorde när vi kom fram var att byta om till shorts och sandaler.

Resten av vårt gäng hade kört upp tidigare på morgonen eller kvällen innan, så vi gick runt bland tusentals hojar och människor och letade efter våra kompisar.

Vi hittade Pauls hoj, men ingen Paul!

Till slut hittade vi dock alla och tog ett gruppfoto för att föreviga dag 1 på Born Free 2017. Det var Greg, Adam, Colin, Jimmy, Ace, Jordan, Edy, Paul, Katie, Lexy och jag, aka the Butt Club.

En av de största grejerna på Born Free är att folk som har fått en exklusiv inbjudan att bygga en hoj enbart för detta tillfälle tävlar om vems hoj som är bäst. Första pris är en massa cash och en resa till Mooneyes-träffen i Japan. Den här hojen var min favorit – Insomnia, byggd i Sverige av en svensk kille som har tillverkat hela motorn för hand. En helt sjuk grej att göra, och han vann såklart första priset! Heja Sverige!

Det var ett helt gäng svenskar på plats för att supporta, här är Peter och Peter tillsammans med Paul. De var så himla snälla, erbjöd oss att låna hojar när vi är i Sverige nästa vecka. Fast eftersom alla bodde i Göteborgsområdet blir det nog dessvärre ingenting av med det. Oh well. Nästa gång!

Hittade ännu mer spår av Sverige, fast på en amerikansk hoj den här gången.

När vi var färdigfestivalade åkte vi vidare till vårt hotell och satt i bubbelpoolen resten av kvällen och drack öl med ett gäng kanadensare som också hade varit på Born Free.

Nästa morgon träffade vi samma gäng kanadensare på hotellets parkeringsplats, så vi slog till på ett gruppfoto!

Och sen åkte vi vidare till Born Free igen. Det var betydligt varmare dag 2 än dag 1 så vi orkade inte gå runt så mycket. Bättre att sitta i skuggan under ett träd. (Och jag, Katie och Edy visste uppenbarligen inte att den här bilden togs.)

Helgens bästa investering: en handfläkt med inbyggd vattensprayflaska för 5 dollar.

Ett sista gruppfoto!

Här vet jag inte vad som händer, men det var den sista bilden jag tog på Born Free det här året, så den får avsluta det här inlägget.

Imorgon åker vi till Stockholm! Ses kanske där?

Amerika, Motorcyklar, Vardagsfilosoferande

Kärleken till den amerikanska motorcykelkulturen

jbowen4

I ganska många år nu, när folk frågar varför jag flyttade till USA, så har jag haft detta som standardsvar: Om man gillar gamla bilar och motorcyklar, punkrock och tatueringar så finns det inget bättre ställe i världen att bo på än södra Kalifornien. De här subkulturerna är tätt sammanvävda och överlappar ofta varandra, men speciellt motorcykelkulturen är så himla stark här, antar för att det går att köra hoj året runt, och har liksom en egen estetik som lätt går att känna igen som typisk Kalifornisk. Det är lite som Coachella, fast med motorcyklar.

jbowen7

Jag tänkte på detta när jag var och såg The Picturebooks, ett bluesigt rock ‘n’ roll/punkband bestående av två skäggiga snubbar från Tyskland, som spelade i San Diego igår kväll. Alla deras musikvideor följer ungefär samma mall: de två snubbarna i bandet kör runt på sina gamla choppers i öknen i typ Joshua Tree, gärna med nån snygg tjej som är känd från Instagram bakpå, varvat med klipp där de faktiskt spelar sina instrument. Det är 70-tal, skägg, denim, tatueringar, öken, eld och motorcyklar. Och jag ÄLSKAR det. 

jbowen6

Det här med att vara från Europa och lajva amerikansk bikerkultur är ju ändå något jag själv är ganska välbekant med (hehe). Men den här kulturen är verkligen en av huvudanledningarna till att jag inte kan tänka mig att flytta från Kalifornien, oavsett hur åt helvete det här landet är på så många sätt och hur många uppoffringar man som svensk får göra för att stå ut med att bo här. Bara tanken på att sitta i en lägenhet i Stockholm en regnig söndag i november – när jag skulle kunna vara ute och köra hoj på en helt tom motorväg i öknen i södra Kalifornien – ger mig sån ångest att jag inte vet var jag ska ta vägen.

jbowen8

Det är visserligen rätt mycket elitism och klubben för inbördes beundran i den här scenen, speciellt i LA. Men tar man sig förbi det som bara är yta så hittar man något annat, mer genuint: kärleken till motorcyklar, gemenskapen, friheten, vurmen för 70-talet, och kanske till viss del en vägran att växa upp och anpassa sig efter samhällets normer och förväntningar.

jbowen2

Idag är det exakt tre veckor kvar tills Paul och jag åker till Sverige i två veckor, och det ska bli så jäkla fint. Men jag har samtidigt en känsla av att vi kommer sakna våra motorcyklar.

Alla foton tagna av Jesse Bowen

Motorcyklar, Vardagsanekdoter

50 seconds of fame

Kommer ni ihåg att jag och ett gäng kompisar var med och filmade ett avsnitt av America’s Got Talent i LA för ett par månader sen? Igår kväll sändes äntligen avsnittet, och vi var med några gånger under de första minuterna. Jag har själv inte TV och visste inte att det skulle visas igår, men jag kollade på början av avsnittet i morse på NBC.com och passade på att ta några screenshots…

agt1

Det är alltså jag längst fram i mitten bakom Simon Cowell, med svart hjälm och en röd bandana runt halsen.

agt2

Så här såg vi ut bakifrån! (Jag har leopardmönstrad väst och kör precis bakom Simon, dvs snubben i vitt längst fram.)

agt4

agt3

agt5

Vår chefredaktör på jobbet hade sett avsnittet och tagit en bild där man ser mig som hon mailade till hela företaget, så jag har fått svara på en massa frågor om detta hela dagen, haha. Ganska kul ändå!

Här är ett litet videoklipp på 50 sekunder från början av avsnittet (ursäkta kvallen, jag filmade datorskärmen med mobilen):

Sån himla konstig grej! Men roligt. Får gärna betalt för att göra något liknande igen i framtiden (om det nu skulle vara någon producent som läser detta).

Äventyr, Livet är en fest, Motorcyklar

Palm Springs och alla bisarra ställen i öknen

Hade en SÅ himla megabra helg som gärna hade fått vara minst dubbelt så lång. Så här såg den ut…

20170527_114237

Det här gänget – Katie, Jordan, Edith, Ace och jag, plus Paul som tog bilden – hade hyrt ett hus i Palm Springs tillsammans eftersom det var långhelg. I lördags morse satte vi oss på hojarna och tog den långa vägen dit, genom bergen och med den här utsikten.

20170527_132656

Först tog vi dock en omväg förbi Joshua Tree för att äta lunch…

20170527_153344

…och gå på en liten motorcykelträff som pågick under dagen.

IMG_83591

Jag sprang in i min kompis Lindsey som också var där.

hus1

hus3

Sen åkte vi vidare till Palm Springs för att checka in. Bilderna jag tog av huset gör det inte rättvisa, så jag lånade dessa av sidan vi hyrde det från. DRÖMHUS.

20170527_195337

Vi tillbringade eftermiddagen vid poolen, grillade vegoburgare och drack några öl, och när det blev mörkt ute gick vi in och kollade på de första 12 kapitlen av R Kellys Trapped in the Closet, som är kanske det konstigaste jag har sett.

DSC_0269

Nästa morgon hade vi bara ett mål: att hänga i poolen exakt hela dagen. Men först var vi tvungna att rulla in hojarna för ett litet photoshoot. Älskar den här bilden av så många anledningar, men kanske mest pga Pauls photobomb.

20170528_095531

Vi lajvade personer som har råd att äga ett semesterhus i Palm Springs.

20170528_133641

Sen följde vi planen och hängde antingen i eller bredvid poolen exakt hela dagen. Det var 40 grader varmt ute, så det fanns ärligt talat inte så mycket annat att göra.

20170528_152343

“Livsnjutare” är ett av få ord som Paul kan på svenska, och det kommer till användning förvånansvärt ofta.

G0081718

En dag ska jag äga ett hus med pool. Detta är min målbild.

IMG_41921

Okej, en sista poolbild. Vi hakade fast alla uppblåsbara poolgrejer i varandra och flöt runt alla 6 som en liten ö i kanske… tre timmar? Jag vet inte, ganska länge i alla fall. Man kommer varandra ganska nära om man flyter runt tillsammans så här, det var fint.

DSC_0290

Sen var det måndag och Memorial Day och vi var tvungna att checka ut från drömhuset (även om vi funderade på att ockupera det och åberopa squatters rights så länge som möjligt). Vi var dock inte redo att åka hem ännu, så vi tog en låååång omväg och stannade vid Salton Sea.

DSC_0298

Det här stället är så sjukt. Sist jag var vid Salton Sea var på en roadtrip för fem år sen, men jag har ofta tänkt att jag vill åka tillbaka. Det är alltså en konstgjord sjö ca 25 mil öster om San Diego som ser ut som något ur en sagobok – allt är pastellfärgat och stillsamt. Men tittar man närmare på stranden består den mer av pulvriserade fiskskelett än sand och det stinker av död, rutten fisk runt hela sjön. De små samhällena som ligger här ute består mest av trailer parks och nedgångna ruckel täckta i graffiti. Det är en så bisarr och surrealistisk kontrast. Vackert men obehagligt på samma gång, som något ur en skräckfilm.

DSC_0315

Att det var runt 46 grader och helt vindstilla här ute gjorde upplevelsen ännu mer intensiv. Det gick liksom inte att värja sig mot något – varken hettan, stanken eller hopplösheten.

DSC_0345

Vi körde vidare till ett kanske ännu mer bisarrt ställe, nämligen Salvation Mountain. Det har jag också skrivit om innan.

DSC_0356

Det finns så mycket konstiga grejer mitt ute i öknen.

20170529_111337

Vi försökte även ta oss till ett internationellt bananmuseum (?) men det var stängt pga röd dag. Oklart exakt vad ett bananmuseum är, men vi får väl åka tillbaka och ta reda på det en annan dag.

IMG_42111

Någonstans häromkring började vi i alla fall bli ganska ordentligt överhettade. Det var nästan 50 grader (!!!) varmt ute och vi hade hjälmar och motorcykelkläder på oss och ingen AC och allt vårt vatten var varmt och vi var hungriga. Men vi lyckades ta oss till en restaurang och få lite mat och kallt vatten i oss innan någon (läs: jag) svimmade. Sen tog vi motorvägen hem till ett ganska kallt San Diego, och idag har vi kollektivt spenderat dagen med att drömma om att åka tillbaka till huset i Palm Springs igen.

Äventyr, Motorcyklar

El Diablo Run 2017

Jag tror att jag nämnde att vi var i Mexiko förra helgen? Det var vi i alla fall, på en stort fyradagars motorcykelevent som heter El Diablo Run. Det hålls bara vartannat år eftersom folk festar så hårt här att det tar två år att återhämta sig. Eller något sånt? Så här såg det ut i alla fall (och så här såg det ut för två år sen).

edr1

På torsdagen, dagen innan vi skulle åka, hade vår kompis Greg en BBQ för alla som skulle köra tillsammans från San Diego. Mitt i alltihop upptäckte jag att min hoj läckte olja genom luftrenaren (det visade sig att en massa vatten hade läckt in helgen innan, när jag körde två timmar i ösregn på väg hem från Arizona) så jag var tvungen att sätta mig på Gregs garageuppfart och göra ett sistaminuten-oljebyte fast klockan var mitt i natten. Medan 8 snubbar stod bredvid och drack öl och instagrammade. Tack för hjälpen hörrni!

(Detta är för övrigt mitt bästa trick när man byter olja på en Harley: att lägga en vikt ölkartong under oljefiltret så man inte får olja över hela framsidan av hojen när man byter ut filtret.)

edr2

Tidigt nästa morgon mötte vi upp med hela gänget igen. Jag fick den stora äran (?) att leda hela den här gruppen på omkring 20 personer i princip hela vägen ner till Mexiko, mest för att ingen annan ville leda.

edr6

Efter att ha korsat gränsen befann vi oss i Mexicali och stannade vid första bästa restaurang för att äta lunch. Det visade sig dock att de inte hade något vegetariskt, och vi hade tre vegetarianer och två veganer i gruppen, så vi fem fick helt enkelt äta varsin tallrik med skivad avokado. Och tortillachips. SÅ näringsrikt och mättande, mmmm!

edr7

Det tog jättejättelång tid (typ 10 timmar) att ta oss de 40 milen från San Diego till San Felipe, dels för att vi hade en så stor grupp, och dels för att flera personer i sällskapet hade choppers med fyraliters bensintankar, så vi var tvungna att stanna och tanka hela jäkla tiden. (Om jag låter gnällig är det för att jag bara hade ätit några avokadoskivor till lunch.)

edr8

Men fint var det! Älskar vägen ner till San Felipe, bara öken och berg och tomhet så långt ögat når.

edr9

Till slut var vi i alla fall framme i San Felipe. Vi hade hyrt ett hus på stranden, men åkte först förbi Kiki’s där de flesta andra campade för att säga hej till folk lite snabbt innan vi tog oss in till stan för att äta middag.

edr10

Här bodde vi! Paul och jag var det enda paret i huset, så vi fick the master bedroom med havsutsikt och eget lyxigt badrum. Det fanns dock inga gardiner, så det blev väldigt ljust här när solen gick upp precis utanför. Men det kan man ju egentligen inte klaga på.

edr11

Nästa morgon vaknade vi till den här utsikten ♥

edr12

Vi tog hojarna in till stan för att äta frukost. San Felipe är så himla fint, en liten sömnig semesterort på östkusten av Baja California, den mexikanska delstaten som ligger precis söder om Kalifornien.

edr13

En inte helt ovanlig syn på El Diablo Run: folk som kör runt på gamla choppers utan hjälm men med simringar runt midjan.

edr5

Det var SÅ. HIMLA. VARMT. så efter frukosten tog vi oss tillbaka till vårt hus (det vita i bakgrunden) för att svalka oss i havet. Geniet Greg hade med sig en flytande uppblåsbar kylväska, så vi hade en massa kall öl också.

edr4

Försökte ta ett gruppfoto men min GoPro var visst lite blöt.

edr15

Sen blev vi hungriga och gick över till Kiki’s för att äta och kolla på hojar.

edr17

Semester, värme, Mexiko, motorcyklar. Mitt happy place!

edr19

Nästa morgon var det dags att åka hem igen. De flesta stannade en dag till, så det var bara Paul, Adam och jag på hemvägen. Det gick BETYDLIGT snabbare än på vägen ner.

edr18

Vi fick dock stanna och tanka ganska många gånger eftersom killarna hade pyttesmå tankar. Men det kan det väl ändå vara värt när det är så här fint ute. Bra helg! Hade dock gärna stannat i San Felipe i minst en vecka till.

Äventyr, Motorcyklar, Resor

Det heter liksom Grand Canyon av en anledning

Vi gjorde det! Vi tog oss ända till Grand Canyon och hem igen, 200 mil på hoj på knappt tre dagar. Så här såg det ut:

DSC_0075

I fredags tog både Katie och jag en halvdag på jobbet, och vid 13-tiden satte vi oss på hojarna och styrde kosan mot Phoenix, Arizona, ca 6 timmar från San Diego. Vi var nästan framme när solen började gå ner, så vi stannade och tog lite foton i det perfekta ljuset med den perfekta saguaro-kaktusen i bakgrunden.

DSC_0092

Det var 40 grader ute större delen av vägen, vilket är så varmt att det är svårt att beskriva. Sitter man på en hoj iklädd full skyddsmundering är det lite som att sitta i en bastu i skinnkläder. Men fint var det i alla fall!

DSC_0105

I Arizona är det lagligt att köra hoj utan hjälm på sig, något vi aldrig skulle få för oss att göra. Om man inte befinner sig på en helt tom väg i mitten av ingenstans och kör jättelångsamt bara för att ta några bilder, det vill säga.

G0131309

Sen körde vi in mot Phoenix medan solen gick ner bredvid oss och temperaturen gick ner från 40 grader till “bara” 35.

20170505_212551

Framme på hotellet bytte vi om till shorts och promenerade till närmsta bar, som råkade ligga i ett superfancy shoppingcenter. Vi hade inte ens duschat efter att ha kört hoj i ökenhetta i 6 timmar och passade verkligen INTE in bland alla extremt hippa människor på det här stället, men hur mycket brydde vi oss om det? Inte alls.

Nästa morgon satte vi av upp i bergen. Det var perfekt väder ute och kaktusar överallt.

20170506_104904

Det var fortfarande så tidigt att när vi var hungriga efter lunch hade inga restauranger öppnat ännu. Så vi fick nöja oss med en extremt underväldigande lunch på en hotellrestaurang. Jag åt till exempel världens tråkigaste avokadotoast plus en tallrik med potatis *insert gråtskrattemoji*.

20170506_120534

Att köra genom Arizona är ett jäkla äventyr i sig. Landskapet skiftar hela tiden och varje ny vy är mer spektakulär än den förra. Här var vi nästan framme vid Grand Canyon och det var så SJUKT blåsigt. Men så vackert att man kunde gråta.

DSC_0149

Ja och sen var vi då framme. Grand Canyon. Det är svårt att sätta ord på detta. Det är så stort och mäktigt att det inte riktigt går att ta in. Man måste liksom fokusera på en liten del i taget för att det blir för överväldigande annars, hjärnan kan inte registrera all den här storslagenheten på en gång.

DSC_0161

Vi körde in i nationalparken genom den östra entrén (istället för den mer populära/turistiga södra) och då är detta den första utsiktsplatsen. Desert View Tower. Men vad babblar jag för? Här kommer en bildkavalkad:

DSC_0210

DSC_0207

DSC_0160

DSC_0191

Den här sista bilden tillägnar jag min mamma eftersom jag vet hur mycket hon älskar när jag sitter längst ute på smala klippavsatser med branta stup nedanför.

20170506_132859

Katie hade sin bästa rump-tischa på sig dagen till ära.

20170506_135741

Den här dagen råkade det dessutom vara International Female Ride Day, vilket vi alltså firade med att göra den kanske mest episka motorcykelresan någonsin. Är för övrigt så glad att jag har hittat Katie, vi kör hoj så himla bra tillsammans. Plus att vi har synkat våra hjälmbluetooths till varandra så vi kan prata medan vi kör.

DSC_0193

Hej då Grand Canyon!

20170506_191549

Vi stannade och åt i Flagstaff och sen körde vi vidare söderut längs 89A, som är nummer 2 på den här listan över USA:s mest sceniska roadtrips. När man kommer in i Sedona är det lätt att förstå varför (även om inga bilder gör det rättvisa).

20170507_082808

Sen var det plötsligt söndag morgon. Vi vaknade i Cottonwood där det var ca 10 grader ute, och det skulle bli ännu kallare på vägen, så vi tog på oss alla varma kläder vi hade med oss och körde upp i bergen. Vi stannade lite snabbt i Jerome, en gammal gruvstad som ligger i en brant bergssluttning. Ser nästan sydeuropeiskt ut.

G0361418

Efter att ha kört flera timmar genom olika bergsstäder och på slingriga vägar med hårnålskurvor i typ 5-gradig värme tills vi tappade känseln i fingrarna, och sen ha korsat gränsen till Kalifornien igen (där det var betydligt varmare), befann vi oss plötsligt i Glamis, på en av mina absoluta favoritvägar.

20170507_144154

Att vara omgiven av de här sanddynerna är som att befinna sig i ett månlandskap.

20170507_155430

Sen stannade vi en sista gång, i El Centro. Det skulle nämligen regna resten av vägen hem så vi var tvungna att dra på oss regnställ.

20170507_154235

I brist på vattentäta stövlar får man improvisera!

20170507_155419

Sen körde vi de sista 20 milen i ösregn, kyla och vind. Det var ganska miserabelt. Men på något sätt ändå ett passande avslut på det här äventyret. När jag kom hem var jag så fysiskt utmattad att jag på riktigt började gråta när Paul frågade vad jag ville ha till middag eftersom jag inte kunde ta så stora beslut. Men betyget på den här helgen blir ändå helt klart 10 kaktusar av 10 möjliga

Helgen som gick, Motorcyklar

Hippy Killer Hoedown 2017

hk1

Igår var det lördag och det här glada gänget tog hojarna norrut för att gå på Hippy Killer Hoedown, en årlig bil- och hojfestival i Perris (uttalas likadant som Paris, men är ungefär raka motsatsen).

hk2

Katies pappa Dale hade precis köpt en sprillans ny Road King, så han hängde också på.

hk3

Vi promenerade runt och tittade på hojar och shoppade lite.

hk4

Fina bilar fanns det också. Jag gillade det gröna temat här.

hk5

Katie och Edy och jag tog en selfie…

hk6

Och så här blev den!

hk7

Dagens bästa grej: vi blev kompisar med Chopper, en liten taxvalp som var så himla kelig och glad.

hk8

Den här guldiga sportstern är en av mina favorithojar. Hoppas att min ironhead kan bli lika fin som denna en dag.

hk9

Det var ASVARMT ute, typ 35 grader och vindstilla. Så vi drack flera liter vatten och hittade lite skugga att svalka oss i. Och jag vet inte varför min selfiekamera gjorde mig helt suddig?

hk10

Vi kollade på lite flattrackracing också och fascinerades över hur de här personerna kunde ha så mycket kläder på sig i den här hettan.

hk11

En sista bild innan vi åkte hemåt igen.

Äventyr, Motorcyklar

Grand Canyon 2: Revanschen

IMG_3493-Edit

För knappt ett år sen åkte jag och min kompis Genevieve på ett fyradagars motorcykeläventyr till Arizona för att få se Grand Canyon. Men vi kom inte längre än till Flagstaff, som ligger lite drygt 10 mil söder om Grand Canyon, eftersom det började snöa på vägen dit och sen inte slutade förrän nästa morgon, och då var det fortfarande snö på marken och alldeles på tok för kallt för att åka längre upp i bergen.

Jag var inte så glad över detta eftersom jag var helt inställd på att checka av GC från min bucket list innan jag fyllde 30. Men så blev det alltså inte.

Men skam den som ger sig. I slutet av den här månaden har jag och min kompis Katie bokat in en ny tur till Grand Canyon, så håll tummarna för att vädret samarbetar den här gången! Det blir en betydligt kortare resa – vi åker från San Diego fredag eftermiddag och kommer hem igen söndag, vilket innebär att vi kommer köra omkring 180 mil på motorcykel på bara lite mer än två dagar. Det är ganska mycket. Men så länge det inte snöar kan jag faktiskt inte tänka mig något jag hellre skulle vilja göra här i livet.

Bra saker, Motorcyklar

Den perfekta solnedgången

Den där plåtningen jag skrev om i förra inlägget? Det tar nog ett par dagar till innan jag får alla bilderna från den, men fotografen var snäll nog att skicka över ett par redan igår. Här kommer min favorit, som lyckas fånga ungefär allt jag lever för i en bild:

sunsetride

Foto taget av Jesse Bowen på Sunrise Highway i San Diego. Alltså, det är kanske knäppt att tillbringa en halv dag såhär med att ta foton som inte kommer användas till något speciellt egentligen? Jag vet inte, jag gillar att ha fina bilder att lägga upp på Instagram och bloggen, det känns ändå som en tillräcklig anledning för mig.