Category

Motorcyklar

Motorcyklar

Välkommen till familjen, Stabitha Christie

Som jag nämnde i förra inlägget köpte jag alltså en ny motorcykel i helgen, och här är är hon, min shovelhead.

Jag köpte den här hojen av Pauls lillebror Brian, som bor i Memphis och aldrig kör den. Så den stod bara och samlade damm i deras pappas garage i Kalifornien, och när vi var där och hälsade på över Thanksgiving kom jag på att jag ville köpa den. Så jag messade Brian ett bud och han accepterade det på en gång. 

Och nu i söndags körde jag alltså tre timmar norrut för att hämta upp den. Eftersom den har stått ganska länge behöver den lite smågrejer fixade innan den är körbar, men det borde vara hyfsat enkelt: nytt batteri, ny olja och bensin, rengöra förgasaren, fylla på däcken, såna saker. Annars tänkte jag inte ändra så mycket. Nytt styre och eventuellt ett nytt säte bara. Det är för övrigt Pauls andra lillebror Adam som har lackat tanken och bakskärmen. Alla är hojgalna i den här familjen!

Jag har döpt henne till Stabitha Christie, efter den här låten med mitt favoritband Against Me. Min andra hoj är också döpt efter en låt, och det är förresten den här bloggen också, så det kändes som ett bra tema. 

Visst är hon fin?

Motorcyklar

Sanna testar supermoto

Jag och Katie gjorde en rätt så kul grej igår: vi klev upp jättetidigt och åkte till Riverside för att köra supermoto! Supermoto är som en blandning mellan motocross och roadracing, och man kör små, lätta supermoto-hojar på en bana som består av både asfalt och offroad-partier med hopp. Igår tog Babes Ride Out över hela banan, så vi var en klass på 18 kvinnor som var där för att kick ass and take names.

Ungefär halva tiden fick vi sitta i klassrummet och lära oss teknik. Supermoto använder en HELT annan teknik än i princip alla andra sorters mc-åkning, så det var rätt mycket att försöka komma ihåg när man väl var ute på banan.

Det var jättevarmt ute, egentligen alldeles för varmt för att ha skinnställ på sig. Men safety first!

Efter 15 minuter i klassrummet fick vi köra 15 minuter på banan, och sen var det dags för nästa lektion. Och så höll det på hela dagen. 

Så himla empowering detta. Bara en massa grymma brudar och inga störiga snubbar, vilket jag utgår från att det vanligtvis är på de här kurserna. Ni vet, såna som ska visa sig tuffa genom att köra alldeles för fort och göra wheelies innan de ens behärskar tekniken.  

Jag körde en sån här DR-Z400SM hela dagen. Det var kul att testa något nytt, men varje gång jag kör så här lätta hojar saknar jag min 350 kilos Harley. Tror inte att supermoto egentligen är min grej, men det var roligt att prova på i alla fall!

Sista omgången på banan körde vi ett ordentligt race. Vi körde en s.k. Le Mans-start där alla fick parkera hojarna på ena sidan av banan och sen ställa sig på andra sidan. När startsignalen gick fick man springa till sin hoj, starta den och sen börja köra. Mitt enda mål med det här racet var att inte komma sist för jag är en så himla dålig förlorare. Jag landade någonstans i mitten så: mission accomplished. (Lånade bilden ovan från Anya.)

Bra gäng! Bra dag! Fast idag har jag ont i hela kroppen och kan knappt lyfta armarna. Är eventuellt för gammal för sånt här.

Motorcyklar

Det lilla blå tältet

Idag är mitt feed fyllt med betydligt trevligare saker än igår. Det är nämligen bara två dagar kvar till Babes Ride Out, årets bästa event. Jag jobbar sista dagen imorgon, sen bär det av till Joshua Tree på torsdag. Tar årets två sista semesterdagar den här veckan, som jag har sparat enbart för detta. Vilket känns ganska värt. Det går ju inte riktigt att misslyckas med kombinationen motorcyklar, öken, värme, kompisar och ledighet.

Mitt lilla blå tält, som jag köpte på Walmart för 20 dollar för fyra år sen, hänger med även i år. Det är egentligen ett barntält, så jag får sova på diagonalen för att få plats. Men det brukar gå bra ändå. I det lilla tältets ära kommer här en bildkavalkad från Babes Ride Out genom åren, i kronologisk ordning. 

Äventyr, Motorcyklar

Två olyckor och en skogsbrand

Jag var ute och körde hoj med Katie och Jordan precis hela dagen igår. Det blev ca 25 mil av mestadels slingriga bergsvägar, vilket är den bästa sortens terapi jag vet. Att sätta på en bra playlist och sen fokusera hela sin energi på att köra snabbt genom riktigt tighta svängar i flera timmar i sträck. All stress och alla världens problem bara försvinner, i alla fall för en stund. Det var varmt och skönt ute, men uppe i bergen märks det ändå att det är höst eftersom alla löven har ändrat färg. 

Vi hade en helt perfekt dag ända fram emot slutet av turen. Vi var på väg nerför berget och rundade ett hörn när vi och alla bilar omkring oss plötsligt stoppades av poliser och vägspärrar. Vi blev framsläppta efter ett tag och fick krypköra förbi en olycka, som var anledningen till avspärrningarna. Jag hade musik på i hjälmen och låten som spelades just då var Motorheads “Killed by death”. Det kändes plötsligt alldeles för verkligt, så jag bytte låt.

Bara några minuter senare körde vi förbi nästa olycka, den här gången med en motorcykel involverad. Hann inte se så mycket mer än en helt kraschad hoj i diket, och en bil som hojen såg ut att ha kört in i. Kollade just upp det, och motorcyklisten överlevde inte

När vi hade kommit förbi de två olycksplatserna körde vi rakt in i nästa stora händelse: ett hundratal polisbilar, brandbilar, bärgningsbilar, ambulanser och helikoptrar på plats för att släcka en skogsbrand. Med alla bränder som härjar och dödar människor och djur i stora delar av Kalifornien just nu var detta sjukt läskigt att se på så nära håll. Stora rökmoln steg upp från träden och det blev svårt att andas i motorcykelhjälmen pga av all rök. Men det verkar i alla fall som att ingen skadades i branden, tack och lov.

Vi fortsatte köra i kanske 20 minuter, tills vi var nere på andra sidan berget, då var vi tvungna att stanna och ventilera. Två olyckor och en skogsbrand. Inte det avslut vi hade tänkt oss på dagen.

Metabloggande, Motorcyklar

Motorcyklar och mens åt folket

Det händer så mycket skit i världen just nu, men här är en positiv nyhet: Katie och jag har startat en sprillans ny blogg. Den heter Red Rag Garage och är från och med idag live på RedRagGarage.com.

Traditionella motorcykelmedier riktar sig nästan alltid till män och är ofta fulla av avklädda kvinnor och sexistiska skämt. Och det är så tröttsamt att alltid behöva förhålla sig till en massa skit när man egentligen bara vill läsa om hojar, så Red Rag Garage är tänkt att fungera som en motpol till detta. Vi riktar oss främst till kvinnor/icke-män, men alla som inte blir kränkta av att läsa om motorcyklar tillsammans med en dos feminism eller ett mensskämt här och där får hemskt gärna läsa.

Loggan är gjord av min kompis Johan i Stockholm och vi är så himla nöjda med den. Jag och Johan hade pratat om att försöka komma på en bra symbol som skulle innehålla allt vi försöker förmedla i loggan utan att komma på något klockrent. Men så vaknade jag plötsligt en morgon och min första tanke var “TAMPONGTÄNDSTIFT”. (Tack, mitt undermedvetna.) Så jag messade Johan för att berätta om denna briljanta idé och han ba: “Jag håller redan på att skissa på ett sånt.”

I alla fall, kolla gärna in Red Rag Garage om ni är det minsta intresserade av motorcyklar. (Och i så fall får ni gärna följa på Instagram @_redraggarage och Facebook också!)

Äventyr, Helgen som gick, Motorcyklar

Labor Day i Big Bear

I lördags tog jag och åtta kompisar hojarna till Big Bear, som ligger uppe i bergen ett par timmar norr om San Diego. Jag brukar åka hit på vintern för att åka snowboard, men det här var första gången jag var där mitt i sommaren. Det var dessutom det enda stället vi kunde hitta någorlunda i närheten där det var under 35 grader, inga bränder och inga tropiska stormar. (Så sjukt det som händer i världen just nu!? Bränder i Washington, Oregon, Montana och Kalifornien, översvämningar i Texas, Karibien, Indien, Nepal, Bangladesh och snart Florida, och en massiv jordbävning i Mexiko. Det är så himla läskigt. Ok, slut på parentes.)

Vi hade hyrt ett stort hus med utsikt över Big Bear Lake. Det var fint och så, men allt var ganska lågbudget. Till exempel var det väldigt tydligt att all tvål och diskmedel hade spätts ut med vatten, och det satt fastkletade tuggummin under alla bord. Men jaja, det kanske inte förstörde vår helg direkt.

Den första kvällen var det en så himla fin solnedgång. Det berodde i och för sig nog ganska mycket på att det var mycket rök i luften pga en brand nedanför berget. Men vi carpade tillfället i alla fall.

Dag två var det utflyktsdags! Vi var verkligen inte de enda som hade kommit på idén att sticka upp i de svala bergen under en långhelg, så det var väldigt mycket bilar och folk överallt.

Vi tog oss i alla fall hit, till Treasure Island, för att bada!

Så fort vi kom dit gick solen i moln, men jag var ändå först i. Man ångrar aldrig ett dopp osv.

Hoppade från klipporna gjorde vi också, det var kul!

Sen packade vi ihop och åkte därifrån. Vi körde runt hela sjön, på en väldigt fin, snirklig väg. När vi var ungefär halvvägs så började det ösregna, men det gjorde inte så mycket. Jag var dock den enda som hade regnkläder med mig (pga är väderpessimist/svensk).

Väl hemma i stugan igen så spelade vi spel, drack några öl, lagade mat, läste böcker…

…och vissa satt på golvet och synkade sina hjälm-bluetooths till varandra.

Dag 3 var det måndag och Labor Day, vilket vi firade genom att hitta en amerikansk flagga i ett hörn och ta med den ut på äventyr. Tre personer är fortfarande rekord på hur många som har åkt på min hoj samtidigt. Nästa gång försöker vi med fyra!

Motorcyklar, Vardagsanekdoter

Jag är tråkig nu och det är ok

Jag fick ett sms idag från en kompis som meddelade att det pratades om mig i senaste avsnittet av en podcast som heter Talk Moto To Me. Jag är verkligen sämst på att lyssna på poddar, men jag kände mig i alla fall tvungen att scrolla igenom avsnittet för att höra vad de sa om mig. Jag har träffat en av tjejerna som har podden ett par gånger, och de intervjuade min kompis Mich.

Mitt namn kom upp när de pratade om att Mich inte dricker, och hur oansvarigt det är att dricka alkohol och köra hoj. En av tjejerna nämnde inspelningen av det där America’s Got Talent-avsnittet vi gjorde för några månader sen, och att jag bytte om från TV-outfit (dvs snygga kläder som gör sig bra på film, men inte skyddar om något skulle hända) till riktiga motorcykelkläder innan vi åkte hem igen, samt att jag beställde en alkoholfri öl när ett helt gäng av oss åt middag tillsammans. (De flesta andra körde dit och hem i sina TV-outfits, men jag gillar inte att köra hoj på motorvägen utan skyddsutrustning så jag tog helt enkelt med ett ombyte. Inklusive en extra hjälm.)

Sen nämnde Mich ett tillfälle när vi var i Washington på ett motorcykelevent för tjejer för ett par år sen, och alla var ute på något fält och festade hela natten. Eftersom hon inte dricker gick hon dock tillbaka till rummet tidigt, och då satt jag redan där på sängen och läste en bok.

Alltså, de sa ju verkligen bara snälla grejer om mig, men jag inser när jag lyssnar på detta vilken tant jag är. Skyddsutrustning och alkoholfri öl och sitta inne och läsa en bok och gå och lägga sig tidigt istället för att vara ute och dansa topless med trehundra tjejer på en äng? Så himla tråkigt ju!

Men ärligt talat är det rätt skönt. Att vara vuxen och känna sig trygg i sig själv och verkligen inte bry sig om vad alla de hippa kidsen håller på med och bara köra sitt eget race istället. Stannar hundra gånger hellre inne och läser en bok än festar hela natten. Hade dock inte väntat mig att bli omnämnd i en podd pga detta, haha!

Här är avsnittet om det är någon som vill lyssna. De pratar även om Moto FAM, en välgörenhetsorganisation som jag sitter i styrelsen för, och annat motorcykelrelaterat. (De nämner mig typ 17 minuter från slutet.)

Livet är en fest, Motorcyklar

Born Free 2017

I lördags morse mötte jag upp med Katie, Jess och Lexy för att köra en och en halv timme norrut på hojarna.

Till motorcykelfestivalen Born Free! Det var i vanlig ordning jättevarmt, så det första vi gjorde när vi kom fram var att byta om till shorts och sandaler.

Resten av vårt gäng hade kört upp tidigare på morgonen eller kvällen innan, så vi gick runt bland tusentals hojar och människor och letade efter våra kompisar.

Vi hittade Pauls hoj, men ingen Paul!

Till slut hittade vi dock alla och tog ett gruppfoto för att föreviga dag 1 på Born Free 2017. Det var Greg, Adam, Colin, Jimmy, Ace, Jordan, Edy, Paul, Katie, Lexy och jag, aka the Butt Club.

En av de största grejerna på Born Free är att folk som har fått en exklusiv inbjudan att bygga en hoj enbart för detta tillfälle tävlar om vems hoj som är bäst. Första pris är en massa cash och en resa till Mooneyes-träffen i Japan. Den här hojen var min favorit – Insomnia, byggd i Sverige av en svensk kille som har tillverkat hela motorn för hand. En helt sjuk grej att göra, och han vann såklart första priset! Heja Sverige!

Det var ett helt gäng svenskar på plats för att supporta, här är Peter och Peter tillsammans med Paul. De var så himla snälla, erbjöd oss att låna hojar när vi är i Sverige nästa vecka. Fast eftersom alla bodde i Göteborgsområdet blir det nog dessvärre ingenting av med det. Oh well. Nästa gång!

Hittade ännu mer spår av Sverige, fast på en amerikansk hoj den här gången.

När vi var färdigfestivalade åkte vi vidare till vårt hotell och satt i bubbelpoolen resten av kvällen och drack öl med ett gäng kanadensare som också hade varit på Born Free.

Nästa morgon träffade vi samma gäng kanadensare på hotellets parkeringsplats, så vi slog till på ett gruppfoto!

Och sen åkte vi vidare till Born Free igen. Det var betydligt varmare dag 2 än dag 1 så vi orkade inte gå runt så mycket. Bättre att sitta i skuggan under ett träd. (Och jag, Katie och Edy visste uppenbarligen inte att den här bilden togs.)

Helgens bästa investering: en handfläkt med inbyggd vattensprayflaska för 5 dollar.

Ett sista gruppfoto!

Här vet jag inte vad som händer, men det var den sista bilden jag tog på Born Free det här året, så den får avsluta det här inlägget.

Imorgon åker vi till Stockholm! Ses kanske där?

Amerika, Motorcyklar, Vardagsfilosoferande

Kärleken till den amerikanska motorcykelkulturen

jbowen4

I ganska många år nu, när folk frågar varför jag flyttade till USA, så har jag haft detta som standardsvar: Om man gillar gamla bilar och motorcyklar, punkrock och tatueringar så finns det inget bättre ställe i världen att bo på än södra Kalifornien. De här subkulturerna är tätt sammanvävda och överlappar ofta varandra, men speciellt motorcykelkulturen är så himla stark här, antar för att det går att köra hoj året runt, och har liksom en egen estetik som lätt går att känna igen som typisk Kalifornisk. Det är lite som Coachella, fast med motorcyklar.

jbowen7

Jag tänkte på detta när jag var och såg The Picturebooks, ett bluesigt rock ‘n’ roll/punkband bestående av två skäggiga snubbar från Tyskland, som spelade i San Diego igår kväll. Alla deras musikvideor följer ungefär samma mall: de två snubbarna i bandet kör runt på sina gamla choppers i öknen i typ Joshua Tree, gärna med nån snygg tjej som är känd från Instagram bakpå, varvat med klipp där de faktiskt spelar sina instrument. Det är 70-tal, skägg, denim, tatueringar, öken, eld och motorcyklar. Och jag ÄLSKAR det. 

jbowen6

Det här med att vara från Europa och lajva amerikansk bikerkultur är ju ändå något jag själv är ganska välbekant med (hehe). Men den här kulturen är verkligen en av huvudanledningarna till att jag inte kan tänka mig att flytta från Kalifornien, oavsett hur åt helvete det här landet är på så många sätt och hur många uppoffringar man som svensk får göra för att stå ut med att bo här. Bara tanken på att sitta i en lägenhet i Stockholm en regnig söndag i november – när jag skulle kunna vara ute och köra hoj på en helt tom motorväg i öknen i södra Kalifornien – ger mig sån ångest att jag inte vet var jag ska ta vägen.

jbowen8

Det är visserligen rätt mycket elitism och klubben för inbördes beundran i den här scenen, speciellt i LA. Men tar man sig förbi det som bara är yta så hittar man något annat, mer genuint: kärleken till motorcyklar, gemenskapen, friheten, vurmen för 70-talet, och kanske till viss del en vägran att växa upp och anpassa sig efter samhällets normer och förväntningar.

jbowen2

Idag är det exakt tre veckor kvar tills Paul och jag åker till Sverige i två veckor, och det ska bli så jäkla fint. Men jag har samtidigt en känsla av att vi kommer sakna våra motorcyklar.

Alla foton tagna av Jesse Bowen