Ända sen jag köpte min nya hoj så lever och andas jag motorcyklar, och det är nog lite anledningen till att jag har blivit så himla dålig på att blogga på sistone. Har liksom en känsla av att ni inte är så intresserade av att höra mig tjata om motorcyklar dagarna i ända. Men jag vill ändå dela med av mina äventyr från förra helgen.

I lördags var det dags för en biker-hillbilly-campingfest som går under namnet Escape to Hazzard County. 500 bikers samlas på en gigantisk campingplats uppe i bergen norr om Santa Barbara och dricker moonshine och festar hela natten, är väl bästa sättet att sammanfatta det på. Jag åkte upp med mina kompisar Fred, Randy och Matthew. Vi möttes hemma hos mig klockan 7 på morgonen eftersom vi hade dryga 40 mil framför oss.

Ganska många timmar senare var vi äntligen framme i Hazzard County. Vi parkerade hojarna och satte upp tälten. Biljetterna till eventet kostade 45 dollar, och i det ingick all mat och alkohol samt en massa gratisgrejer, plus att alla som checkade in fick en halvflaska Sailor Jerry-rom att festa till det med. Livsfarliga grejer.

Min ena boot gick sönder efter ungefär en timme på campingen. Hela sulan lossnade, så jag fick tejpa ihop den. Kändes ändå ganska passande på något sätt.

De hade byggt en bar av höbalar i äkta hillbillyanda.

Mycket skägg och denim på den här tillställningen. Korvfest deluxe.

Jag körde stenhårt på looken cowboyhatt, pälsväst och tejpade boots. Här med Matthew och Fred.

Scenen där kvällens band skulle spela.

Medan solen gick ner började hillbillyspelen. Här tävlar folk till exempel i precisionssporten “springa med en höbal”.

Sen blev det mörkt och svinkallt. Alltså, svinkallt på riktigt. När jag gick och la mig i tältet klockan 3 på morgonen var det nollgradigt. Trodde på riktigt att jag skulle frysa ihjäl, trots megavarm sovsäck, filt och ett gäng värmealstrande små påsar som jag slängde ner i sovsäcken. Det här med att campa i november alltså…

Sen tog jag inga fler bilder, så jag lånar denna från Randy (till vänster) på mitt lilla crew. Det var en ganska hård hemresa nästa dag – sammanlagt 80 mil på motorcykel, efter öppen bar och max tre timmars sömn. Men det får det vara värt. Såna här fester händer ungefär once in a lifetime.

Den här helgen var det dags för Babes in Borrego, som jag har skrivit om tidigare, och det var något av det bästa jag nånsin har varit med om. Tillsammans med 50 (!) andra tjejer på hoj körde vi två timmar rakt ut i öknen – upp och ner för milsvida slingriga bergsvägar och flera kilometer off road på rena sanddyner – till en helt öde ökenplätt med hårt packad mark perfekt för att campa på. Några bilar hängde också på med ved, alkohol och campingutrustning, så totalt var vi nog runt 70 tjejer, de flesta mellan 25 och 35 men flera både yngre och äldre.

Oavsett vad folk (snubbar) säger så är motorcykelkulturen extremt mansdominerad och ganska misogyn. Kvinnor figurerar i regel mest i bakgrunden, som accessoarer eller kuttersmycken att visa upp bakpå hojen. Därför är det så extremt inspirerande att träffa andra tjejer som kör hoj – inte för att deras killar har fått dem intresserade, utan på grund av en genuin kärlek till motorcyklar.

Första stoppet efter att alla hade mötts upp. Det var folk med som kört i 20 år och folk som kört i 2 månader, så vissa körde betydligt snabbare än andra.
 

Andra stoppet – mat och drinkar på den enda baren i Borrego Springs. Vi fullkomligt tog över stället, och när vi var på väg därifrån stod typ hela lokalbefolkningen och filmade och tog kort. Antar att det inte är varje dag det kommer 50 bikerbrudar och hälsar på.
 

Framme! Nästan alla körde ett ärevarv runt hela stället för att fira.
 

En hyfsad samling. Mest Harleys, men även en och annan Honda, Yamaha, Triumph och Ducati.
 

Sätta upp partytält och lägereld. Två hundar fick följa med också.
 

Mitt pyttelilla tält hade jag hittat superbilligt på Walmart. Det var visserligen för barn, men jag sov på diagonalen så jag fick (typ) plats i alla fall.
 

När tälten var uppsatta och den första ölen urdrucken utbröt spontan dragracing på ökenmarken och det visade sig vara perfekt underlag för att köra jättesnabbt på.
 

Jag tog ganska många varv på min hyrda Sportster – det är en helt obeskrivlig frihetskänsla i att kunna köra hur snabbt man vill på helt platt mark utan hastighetsbegränsningar eller farliga bilar i vägen.
 

Den här tjejen hade kommit ända från New York för att vara med på festligheterna.
 

Någon hade kommit på den briljanta idén att ha med sig en bar.
 

Sen satt vi runt lägerelden halva natten och drack öl och skaffade nya vänner för livet och njöt av det sjukt befriande i att inte ha en massa snubbar omkring oss för en gångs skull. Klockan 5:30 gick solen upp bakom bergen och det var nog ingen som fick mer än ett par timmars sömn. Men så himla värt.
 

Nästa dag hade alla på sig sina nya Babes in Borrego-linnen, specialtillverkade bara för det här tillfället. Här Jess och jag.
 

Älskar den här Sportstern och att dess ägare fick med sig både extradäck och gitarr på den.
 

En liten skorpion hade gömt sig under någons hjälm.
 

Mer köra-snabbt-i-öknen, som uppvärmning för den långa hemfärden.
 

Så himla fint här ute i ingenstans. Jag filmade lite också, här är en video från första kvällen:
 

Och det var den helgen det. Nu är jag redan peppad på nästa år. Kolla hashtaggen #babesinborrego på Instagram för typ en miljon bilder till.