Category

Musik

Livet är en fest, Musik

It’s Not Dead Fest 2017

Igår åkte Paul och jag och vår kompis Jess norrut till San Bernardino för att gå på punkfestival – närmare bestämt It’s Not Dead Fest, en heldagsfestival med ca 40 bra punkband.

Det var 40 grader varmt ute och inte ett moln på himlen, och för att komma till själva festivalområdet från parkeringen var man tvungen att promenera 2 kilometer i gassande hetta utan någon skugga. Så när vi väl var inne på festivalen var vi (läs: jag) tvungna att lägga oss ner på marken och återhämta oss i en timme eller så.

Det första bandet jag ville se var The Unseen. De har gjort en av mina favoritlåtar och jag hoppades verkligen på att de skulle spela den. Men det gjorde de inte.

Bästa festivalsällskapet.

Inne i ett cirkustält hade de en fotoutställning med punkbilder. Och Paul bar runt på min Babes Ride Out-ryggsäck hela dagen, snällt!

Vi tog ett gruppfoto. San Bernardino är egentligen inget vidare trevligt ställe och det är inte många grejer jag skulle åka hit frivilligt för. Men det är fint med bergen i bakgrunden i alla fall.

Så himla festivaligt detta. När solen gick ner bakom bergen blev det betydligt behagligare temperatur, och vi kunde sitta ner och kolla på band utan att behöva dricka tre liter vatten i timmen.

Vi avslutade kvällen med att se Rancid (som var skitbra, har inte sett dem på kanske 5 år och hade glömt hur bra de är live) och sen körde vi hem till San Diego igen. Kom hem vid 2-tiden på morgonen helt nyktra eftersom ingen av oss hade druckit en endaste öl på hela dagen. Det var för varmt! Jag tror att vi eventuellt är för gamla för sånt här.

Musik

Min första livespelning på 9 år

01

Sist jag spelade live med ett band var i Stockholm i augusti 2008, fem dagar innan jag flyttade till USA. Fram tills igår då, när vi spelade på Tower Bar med mitt nya band Poontang Clam.

Ursäkta att jag tjatar om den här spelningen, men det här var en ganska stor grej för mig. Det jag var absolut mest ledsen över att lämna när jag flyttade från Stockholm var The Crack Babies, mitt dåvarande band, och under de senaste nio åren har jag lite halvhjärtat försökt starta nya band med ett gäng olika personer, men det har inte riktigt blivit något av det.

Och jag älskar ju att spela punk. Jag är kanske inte världens bästa basist, men det gör liksom inte så mycket. Huvudsaken är att man har kul. Och det hade vi igår!

03

Min favoritgrej på hela kvällen var att titta ut över publikhavet på Tower och se omkring 10 av mina bästa vänner stå allra längst fram och supporta. Så fint!

04

Jag hade hela min livsfilosofi sammanfattad i ett klistermärke på basen dagen till ära. Och här är ett kort litet videoklipp från vår cover på Partisans “I don’t give a fuck”:

Det enda trista med detta var att det var både min första och bandets allra sista spelning eftersom Tera som sjunger flyttar till England om två veckor. Men det var kul så länge det varade!

Musik

En lördag med Lower Class Brats

Jag brukar inte blogga på lördagar eftersom mina helger ofta är så packade med aktiviteter (pga FOMO) att jag inte hinner. Men just idag hade jag tänkt försöka njuta av att inte ha något alls inplanerat förrän ikväll. Då har jag dock min första spelning med mitt nya band, och jag är en smula nervös över detta.

Det är vår gitarrists födelsedag och vår trummis man, som äger baren vi ska spela på, hade bokat en “hemlig gäst” och hintat om att vi måste repa en massa (det har vi inte) så vi är supertighta (det är vi inte) eftersom det kommer en massa folk för att se den hemliga gästen. Så, no pressure! Ha.

Och nu fick jag precis veta att gästen är Lower Class Brats, ett punkband jag lyssnade på som tonåring och som helt klart är det största band jag någonsin har spelat förband för. Såatteh. Jag var inte så nervös innan, men nu sitter jag här mitt på dagen och dricker en öl för att lugna mina nerver.

Vi får väl se hur det här går.

poontang

Musik

Kom och se mig göra bort mig på scen

tcb

Rolig grej: Nästa lördag, den 20 maj, har jag min första spelning med bandet jag är med i, Poontang Clam. Det blir även vår sista spelning eftersom vår sångare flyttar till England om ett par veckor, men oh well. Ska bli så himla kul att få stå på scen och spela punk igen, det var ganska exakt nio år sen sist jag gjorde detta (bildbevis ovan).

Mindre rolig grej: Vi har bara repat typ tre gånger totalt de senaste månaderna och jag kan inte riktigt alla låtarna ännu. Det är sjukt svårt att få till tider när vi alla fyra kan repa eftersom vi har helt olika scheman och vår trummis har dessutom tre barn och en man som jobbar hela tiden, så hon kan nästan aldrig komma ifrån.

Så vi hinner kanske repa 1-2 gånger till innan spelningen. HA. Det här kommer eventuellt bli en shitshow. Men ja, skulle ni ha vägarna förbi San Diego och vill komma och se mig göra bort mig på scen så spelar vi alltså på Tower Bar nästa lördag.

Save

Bra saker, Musik

Against Me!, fangirling och treårsjubileum

laurajanegrace

På lördag firar jag och Paul tre år tillsammans. Det ska vi fira genom att gå och se Against Me! och Green Day som spelar live här i San Diego samma kväll. Det känns som en så perfekt grej att göra, Against Me! är mitt absoluta favoritband, och Paul och jag har sett dem live tillsammans flera gånger. Den här gången känns det dock extra speciellt, av några olika anledningar:

1. Lördagens spelning sålde slut innan jag hann köpa biljetter så vi var tvungna att köpa dem av någon som sålde ett par biljetter dyrt på Craigslist. Vi har alltså betalat ganska mycket för att gå på den här konserten, men det är det 100% värt. Vi har bestämt att det får bli våra anniversary-presenter till varandra (tre år! what! det här är officiellt mitt längsta förhållande någonsin!).

2. Jag fick Against Me!s frontperson Laura Jane Graces självbiografi Tranny i julklapp av Paul och läste ut den på en dag. Det var en stor läsupplevelse – Grace kom ut som trans för några år sen men har tampats med könsdysfori och självhat i hela sitt liv, och hon berättar detaljerat om detta i boken, bland annat i gamla dagboksanteckningar. Och jag känner att jag liksom har ett personligt förhållande till Against Me! – jag såg dem live första gången när jag var 16 och har sett dem spela säkert minst 30 gånger sen dess. Den allra första spelningen de gjorde efter att Grace kom ut som trans var här i San Diego, och jag var där, och sen körde jag till Las Vegas och såg dem där också kvällen efter. Nu på lördag blir första gången jag ser dem live efter att ha läst boken och fått en helt ny förståelse och respekt både för Grace och hennes musik.

3. I boken skriver Grace att den första spelningen hon gick på som liten punkare var med Green Day, och på Against Me!s första stora nationella turné spelade de förband åt Green Day. Jag har aldrig sett Green Day och har aldrig varit ett jättefan, men att de har en så stor del i Laura Jane Graces historia gör att jag ändå är peppad på att se dem nu.

4. Laura Jane Grace var med på The Daily Show med Trevor Noah för ett par månader sen, och det var så bra. Hon är så smart och välformulerad och verkar så himla sympatisk. Jag vill liksom vara kompis med henne, men får väl nöja mig med att stå längst fram och sjunga med i alla låtarna på lördag.

EHHH alltså jag fattar att jag nog låter ganska mycket som en crazy-stalker-superfan efter allt detta, men okeeeeej det kanske jag är lite. Nu ska jag bara lista ut hur jag ska få träffa Laura Jane Grace också. Hon är nog den enda kändisen som skulle kunna toppa att få träffa en livs levande Spice Girl (nej jag kommer aldrig sluta tjata om detta).

(Bild ovan från när jag såg Against Me! i Nashville, Tennessee 2014.)

Musik, Nostalgi

Hur och varför jag började spela i punkband

Nu när jag spelar i band igen för första gången på ganska många år fick jag följande fråga i en kommentar på bloggen:

Du kan väl skriva lite om ditt band som du gått med i och din historia med musiken i allmänhet (i Sverige och här)? Du har ju nämnt det men inte så mycket detalj.

Såklart att jag kan skriva om det! Vi tar det från början.

auslander

Mitt allra första band hette Ausländer. Jag och min bästis Ida startade bandet en dag när vi var i 14-15-årsåldern och satt i en lägenhet i Visby och var extremt bakfulla. Bandnamnet fick vi från ett avsnitt av Arkiv X där en *svår* tonåring hade en affisch på väggen med texten AUSLÄNDER och Mulder berättade att det betydde OUTSIDER. Vi värvade genast Evelina och Aurora till bandet och eftersom ingen egentligen spelade något (utom Evelina som spelade gitarr) fick resten av oss välja ett instrument och lära sig det. Det blev trummor för mig eftersom jag hade scenskräck och ville gömma mig bakom cymbalerna. Vi repade i Idas föräldrars källare i Bromma tills vi hade skaffat riktig replokal.

Jag ÄLSKADE det här bandet. Trots att vi var ett gäng småtjejer som inte kunde spela (eller kanske just därför) blev vi bokade på en massa spelningar i hela Sverige och fick öppna för en del ganska coola band. När vi började i gymnasiet flyttade hela bandet (utom jag) till Visby vilket innebar att vi inte kunde repa så ofta. Mot slutet kom jag på att jag var ganska dålig på att spela trummor så jag fick spela bas istället. The Progress Epitaph, den enda låten vi spelade in officiellt i studio, går fortfarande att lyssna på på Ausländers Myspace-sida.

freon

Parallellt med Ausländer spelade jag trummor i ett plojband som hette Jag är ett freonbaserat ollon. Det har jag skrivit ett inlägg om tidigare, här.

Efter att ha bytt instrument från trummor till bas var jag med och startade bandet Våld tillsammans med ett par crusttjejer i Stockholm. Vi spelade någon sorts black metal-influerad punk. En av de coolaste spelningarna jag har gjort var när vi fick spela förband till From Ashes Rise (fortfarande ett av mina favoritband) i Göteborg 2004, när jag var 17.

arcatera

Någonstans runt samma tid (tror jag, är lite osäker på exakt när jag var med i vilket band) startade jag också Arcatera tillsammans med Sakke och Serkan. Jag var inte med i Arcatera så länge, minns faktiskt inte varför och tror inte att jag ens spelade live med dem? Det har lite varit min grej, att hoppa av band precis innan de åker på turné. Inte ens när jag var som mest punk tyckte jag att det lät kul att sova i någon skitig källare i en squat i Östeuropa och inte duscha på två veckor. Kan mycket väl ha gått miste om en del spännande upplevelser pga detta.

tcb

Nästa band, The Crack Babies, var mitt allra bästa. Det här bandet var nog egentligen den enda grejen jag var genuint ledsen över att behöva lämna när jag flyttade till Kalifornien. Jag startade även detta band tillsammans med Sakke, som sjöng och spelade gitarr. Jag spelade bas, och så värvade vi Matte på gitarr och Charlie på trummor (senare utbytt mot Serkan på trummor).

crackmobile

The Crack Babies var som en extrafamilj för mig. Vi hängde jämt, även när vi inte repade eller hade spelningar. Vi hade till och med en egen bil, The Crackmobile. Vi spelade på typ varenda punkklubb i Stockholm och i ett gäng andra städer i Sverige, och vi spelade dessutom in ett helt gäng demos i studio. Och så gjorde vi en musikvideo som jag vet att jag har lagt upp här förut, men här kommer den igen:

Vi hade vår sista spelning med The Crack Babies bara några veckor innan jag flyttade till USA 2008. Sen dess har jag lite halvhjärtat startat några band som det aldrig blev mer än några enstaka repningar med. Jag saknar verkligen att spela live, det är en sån himla adrenalinkick. Men nu när jag är med i Poontang Clam blir det förhoppningsvis av snart.

Det var nog allt just nu. Frågor på det?

Musik, Vardagsfilosoferande

Make punk great again

Om det är något positivt som kommer ur de närmsta fyra årens politiska situation så tror jag att det är riktigt bra punk. Det är svårt att göra bra punk under en sympatisk president, det är sen gammalt. Men med den nya vit makt-regeringen vid rodret skriver materialet liksom sig självt. Jag har i alla fall inte varit så här sugen på att starta punkband igen på länge.

Som inspration satte jag ihop en liten spellista på Spotify med några lagom arga, politiska punklåtar. Om någon är sugen går den att lyssna på här eller nedan.

Jag hittade dessutom några livebilder på mitt gamla band The Crack Babies som bonusinspiration. Hoppas jag kommer ihåg hur man spelar bas, för jag behöver få ut min frustration på något sätt och att spela punk är det bästa sättet jag kan komma på.

thecrackbabies

thecrackbabies2

thecrackbabies3

thecrackbabies4

Musik, Vardagsanekdoter

Dolly

dolly
Vi var och såg Dolly Parton live igår kväll. Jag hade egentligen inte tänkt gå – älskar Dolly men är liksom inget superfan, jag kan typ 5 av hennes låtar. Men så tog Paul upp det faktum att vi kanske aldrig kommer få chansen att se henne igen. Bara det senaste året har vi ju förlorat Prince, Bowie och Lemmy, och Dolly Parton är ändå 70 år gammal. Så jag lyckades fixa gratisbiljetter genom jobbet och så gick vi på konserten.

Och det var så himla bra!? Dolly var klädd i glitter och paljetter från topp till tå, inklusive bedazzlade instrument, och pratade antagligen mer än hon faktiskt sjöng. Hon berättade små historier och drog skämt och var så himla gullig och rolig. Och så sjöng hon helt fantastiskt. Jag kan eventuellt ha gråtit en skvätt under några av balladerna? Plus att vi nu kan säga att vi har sett Dolly Parton sjunga “I will always love you” live, det känns som en ganska stor grej ändå.

Musik

Svensk hardcore i San Diego

refused

Vi var och såg Refused spela här i San Diego igår kväll, och det var så himla bra. En grej jag älskar med det här bandet är att de verkligen inte är rädda för att vara politiska på scen. Dennis Lyxzén stod på barrikaderna i en röd kostym igår och deklarerade att männen måste gå samman för att krossa patriarkatet, och så spottade han ganska rejält på Donald Trump och slog fast att resten av världen skrattar åt USA just nu. Det är ganska ofta en öm tå att säga något negativt om USA inför amerikaner, men gårdagens publik var helt klart med på noterna. Men det är väl kanske så att de som går och kollar på ett kommunist-straightedge-hardcoreband från Umeå på en måndagkväll redan är någorlunda politiskt medvetna. Kan man ju hoppas.

Sen pratades det visserligen även en del om “the Skellefteå disease”, dvs inavel. Så helt PK var det kanske inte.

För övrigt var vi ju på Punk Rock Bowling i helgen. Rapport därifrån kommer snarast!

Bra saker, Musik

STARSTRUCK

sannachuck

Det bästa som har hänt mig hittills i år hände i lördags: jag fick träffa Chuck Ragan!!! Se bildbevis ovan. Jag och Paul var i Fullerton i Orange County för att se honom spela för andra gången på tre dagar. Det var en mitt-på-dagen-spelning (vilket kanske är den bästa grejen någonsin om man är en morgonmänniska och inte orkar vara uppe halva natten för att kolla på band) och innan det började stod Chuck och drack en öl vid baren helt ensam. Så jag tog chansen och gick fram och presenterade mig. Minns inte exakt vad jag sa eftersom jag alltid får en total blackout när jag är väldigt nervös och gör något utanför min comfort zone. Att prata med min största celebrity crush, som också råkar vara min favoritartist, är definitivt utanför min comfort zone.

Han var i vilket fall som helst den trevligaste personen någonsin. Och sen spelade han och jag grät lite för att det var så bra och sen åkte vi hem till San Diego igen. BÄSTA DAGEN.