-
Nackspärren från helvetet
Här är en kul sak som hände i mitt hotellrum i morse: Jag stod i badrummet och satte upp håret i en tofs när något knäckte till i min nacke. Jag antar att jag sträckte en muskel eller något, men det gjorde så ont att jag s v i m m a d e.
Jag har svimmat tidigare ett par gånger och märker när det är på väg att hända. Så jag hann lägga mig ner på golvet innan det svartnade helt. Var nog bara avsvimmad i några sekunder, men det var ändå obehagligt. Har aldrig svimmat pga smärta tidigare.
Jag lyckades i alla fall ta mig in till kontoret. Sitter i långa strategi- och planeringsmöten hela dagarna den här veckan, vilket är mentalt och fysiskt utmattande även i vanliga fall. Hade så ont i nacken att jag grät inombords (och möjligen lite utombords också) den första timmen eller så. Nu är klockan snart 14 och det känns något bättre. Kan inte vrida huvudet, men sitter jag helt stilla gör det åtminstone inte aktivt ont.
Mina kollegor är i alla fall väldigt gulliga och hjälpsamma. Det är ingen som tvingar mig att vara på jobbet just nu. Men jag kom ändå hela vägen från Kalifornien till Ohio för att vara med på de här mötena, så det skulle kännas lite dumt att missa dem.
Imorgon ska jag kliva upp klockan 3:30 på morgonen för att flyga hem igen. Håller tummarna för att nacken är bättre innan dess!
-
En dag senare
Uppdatering: 40% av mina kollegor är uppsagda, men jag har kvar mitt jobb. Fy satan vad stressigt det senaste dygnet har varit.
-
Översvämningar och kaos i Kalifornien
Det regnar så mycket i Kalifornien just nu att det är en av huvudnyheterna i hela landet.
Speciellt här i San Diego brukar vi vara skonade från “väder” i bemärkelsen att det nästan alltid är soligt, och oftast varken för varmt eller för kallt. Men nu är hela delstaten inne på den femte stora stormen sen jul, och speciellt i norra Kalifornien innebär det rejäla översvämningar överallt.
Själv vaknade jag igår till ett gäng vädervarningar på mobilen. Till exempel denna: “Severe storm risk. Isolated to strong severe thunderstorms capable of producing damaging winds and perhaps a brief tornado may occur today.” En liten tornado bara! Inget att oroa sig för. Jag känner mig aldrig så glad över att jobba hemifrån som när det är “väder” i Kalifornien och jag kan välja att bara stanna hemma tills det går över.
Vi behöver ju regn här pga torkan, men samtidigt är ingenting byggt för regn. Hela områden svämmar över och vägar stängs för trafik och det är bilolyckor överallt. Minst 17 personer har dött hittills pga översvämningar och jordskred, och allt blir värre i de områden som tidigare har drabbats hårdast av skogsbränder.
Det hela är dessutom en oroande utveckling, eftersom det är ett så tydligt tecken på klimatförändringarna. Man märker det över hela landet, så mycket extremt väder överallt. Från de dödliga snöstormarna i Buffalo för några veckor sen till de dödliga regnstormarna i Kentucky i somras till de dödliga översvämningarna i Kalifornien just nu. Det är läskigt. Svårt att värja sig mot.
Det är också så typiskt USA att ingenting här kan göras med måtta, det ska liksom alltid vara störst och värst och mest extremt.
-
Nära döden-upplevelser och ökensäsong
Vi ställde om till vintertid här för en och en halv vecka sen, och sen dess har det blivit både mörkare (duh) och betydligt kallare. Det är omkring 20 grader på dagarna och 9 på nätterna. Det kan man ju egentligen inte klaga på – om det inte vore för att husen här inte är byggda för kyliga nätter. Det är alltså svinkallt inomhus även om det är varmt ute på dagarna.
Men en bra grej med att det har blivit kallare i stan är att ökensäsongen har börjat. Det är äntligen rimliga temperaturer i öknen, vilket innebär att man kan ge sig ut och köra motocross igen. Det har varit alldeles för hett de senaste ca 8 månaderna att min lilla Honda bara har stått i garaget och samlat damm.
Men nu är det dags igen. Vi smygstartade säsongen förra helgen, trots att det spöregnade hela vägen till öknen och sen var superblåsigt och ganska kallt när vi väl kom fram. Inte världens bästa tältväder, men oh well. Så här såg helgen ut i alla fall:
Vi var ett gäng på sju personer som begav oss ut i terrängen. Vi körde nästan fem mil totalt den här dagen, vilket är mycket när man kör offroad. I alla fall för mig som fortfarande är nybörjare och var totalt utmattad när vi kom tillbaka till vår campingplats igen.
Vår destination för dagen var de här spännande klipporna, en så kallad slot canyon.
För att komma hit fick vi köra genom ett gäng olika sorters terräng, inklusive stenrös, djup sand och olika sorters ökenväxtlighet. Det var väldigt tekniskt och jag dumpade hojen i den djupa sanden eftersom sand är skitsvårt att köra i. Men kände mig i alla fall stolt som klarade detta och tog mig både ut och tillbaka.
Jag hade en sprillans ny hjälm dagen till ära. Ser nu att jag glömde pilla bort klistermärket med storleken på, så det var ju en bra påminnelse att göra det innan nästa gång.
När vi var färdigkörda firade vi valresultatet med valfri dryck. Jag körde på Bud Light Lime i vanlig ordning.
Sen satt vi runt lägerelden och åt och drack och spelade gitarr, sådär som man gör. Det regnade lite en stund och var väldigt blåsigt hela natten. Jag frös och sov inte så mycket.
Men jag var ändå glad att jag stannade över natten, för så här fin var soluppgången nästa morgon.
Min hoj, mitt tält och min truck ❤️
Jesse övade på morgonwheelies.
De av oss som fortfarande var kvar vid 8-tiden på morgonen gick på en liten promenad. Hittade en väldigt död skorpion.
Sen körde jag hemåt igen och det spöregnade riktigt ordentligt hela vägen. Vägarna här är inte byggda för regn och vattnet har ingenstans att ta vägen, och vid ett tillfälle fick jag vattenplaning på motorvägen och trodde på riktigt att jag skulle dö. Men på någon vänster lyckades jag få kontroll över bilen och tog mig hem oskadd. Och det var den helgen det.
-
Apokalypsen är nära
Jag är nyfiken på situationen i Sverige just nu. Känns det som att coronaviruset påverkar det dagliga livet? Här har det helt klart blivit mycket värre bara de senaste dagarna. Man vet att det är en allvarlig situation när Disneyland stänger ner och NBA ställer in hela sin säsong.
Jag känner mig tacksam över att jag redan jobbar hemifrån och inte har behövt ändra speciellt mycket i mina egna rutiner. Jag är dessutom förkyld och det har regnat i flera dagar (det känns alltid som att apokalypsen är nära när det regnar så här mycket i San Diego), så “social distancing” är väldigt lätt för mig personligen just nu. Jag bor ensam och går ändå ingenstans. Men läser om restauranger och butiker som måste stänga pga inga kunder, och tänker mycket på hur hårt detta drabbar de som redan har det allra sämst. De som inte har möjlighet att jobba eller plugga hemifrån, inte har sjukförsäkring och/eller inte har råd att ta ledigt från jobbet när de är sjuka.
Det har ju blivit jävligt tydligt de senaste dagarna vilket skitland USA är på många sätt. I andra länder går det i alla fall att testa sig för viruset, men det finns inga tester här. Och skulle det finnas har jag läst om folk som har fått betala flera tusen kronor bara för själva testet. Det finns inte heller någon lagstadgad betalt sjukledighet, så folk riskerar att förlora sin inkomst om de blir sjuka.
Det som gör mig mer rädd än något annat just nu är att den person som är ytterst ansvarig för att situationen inte förvärras här är Donald fucking Trump, den absolut sämsta möjliga personen att ha något som helst sorts ansvar för liv och död. Anna-Lena kommenterade så här på mitt förra inlägg:
“Vad som är lite oroande tycker jag är ju USA. Hur kan den endast vara typ 1400 smittade i ett land med 365 miljoner människor? Och dessutom där en stor del av befolkningen kommer från Kina? Tror att Trump vill säkra sin plats som president och gå därför inte ut med alla siffror… mörkertalet måste vara enormt!”
Och så är det ju, Trump har sagt offentligt att han inte vill ha “dåliga siffror”, och eftersom det knappt går att testa sig är det helt omöjligt att veta exakt hur många som egentligen är smittade. Kul även att vi har en president som bara ljuger hela tiden och inte har någon koll på något.
Aja, nu babblar jag bara på, men jag känner att jag måste skriva av mig. Har ett ångestfladder innanför bröstet som jag aktivt försöker trycka tillbaka genom att tänka rationella tankar. Jag brukar inte vara en sån som faller offer för masshysteri, men det är svårt just nu. Gick precis och köpte hostmedicin på Target och alla hyllor för toapapper, handsprit och desinfektionsmedel var helt tomma. Jag har allt jag behöver för att klara mig i minst två veckor utan att behöva lämna huset, men lider verkligen med de som behöver saker de inte kan få tag på just nu.
Hur har ni det i Sverige?
-
Nära döden-upplevelser och solnedgångar i öknen
Nu blir det mycket offroadande på bloggen, ni får ursäkta. Är bara så glad att jag har hittat en hobby som kombinerar två av mina favoritgrejer: köra motorcykel och att vara i öknen. Gjorde båda två den här helgen, och fick dessutom uppleva något av det läskigaste jag någonsin varit med om. Vi tar det från början.
I lördags var vi ett gäng som åkte till Ocotillo Wells (mitt ute i ingenstans, typ två timmar rakt ut i öknen från San Diego) för att campa. Alla hade med sig sina minsta hojar.
Här är till exempel Tasha på sin pyttelilla Honda Trail 70. Och kolla solnedgången? Anledning #18792 till att jag älskar öknen.
Så här såg det ut åt andra hållet, som att himlen stod i brand. Och här är för övrigt mitt nya tält som jag köpte speciellt för detta tillfälle. P fick mitt gamla i separationen. Hade även skaffat mig en stor uppblåsbar madrass som verkligen var en game changer. Jag brukar inte gilla att campa eftersom jag alltid sover kasst i tält. Det beror nog dock mest på att jag mest brukar köra motorcykelcamping och då kan man inte ta med så mycket grejer, bara vad som får plats på hojen. Nu körde vi truck ut och jag hade med kudde, madrass och en extra filt. Sov PRIMA.
Nästa morgon dök det upp mer folk med fler fordon, och det här finfina gänget turades om att köra runt och testa på det som fanns tillgängligt.
Efter lunch tog vi ut alla fyrhjulsdrivna fordon på en ökentur. Ocotillo Wells är ett så kallat OHV-område. OHV står för off-highway vehicle, så såna här områden är alltså till för folk som vill ut och köra offroad. Ocotillo Wells är runt 350 kvadratkilometer stort, och fullt av kullar och sand och hopp och annat roligt.
Nu till det läskiga som hände. Efter att den här bilden togs började vi köra tillbaka till vår campingplats. Hela gänget var uppdelade på fyra olika fyrhjulsdrivna fordon, förutom en snubbes 12-åriga son som körde sin dirtbike. Ingen såg vad som hände, men på något sätt lyckades 12-åringen krascha sin hoj. Jag och A var först på plats, vi såg honom ligga orörlig vid sidan av vägen och sprang fram för att kolla så att han andades. Jag trodde på riktigt att han hade dött, att vi skulle komma fram till någons döda barn. Det var så sjukt. jävla. läskigt. Killen var medvetslös men när vi vände på honom för att kolla hans puls hörde vi att han andades.
Vi ringde 911 och under tiden började killen vakna till. Han blödde från näsan och hade svårt att prata, men visade att han ville att vi skulle ta av honom hjälmen. De flesta som kör motorcykel vet att om någon har varit med om en olycka ska man aldrig ta av dem hjälmen, det kan göra mycket större skada, speciellt om de har skadat ryggraden eller nacken. Men killen kunde röra på nacken så vi tog av hjälmen så försiktigt vi kunde. Sen satt jag bredvid honom och höll honom i handen och pratade med honom, han förstod inte alls vad som pågick.
Eftersom vi var mitt ute i öknen gick det inte att få dit en vanlig ambulans, så de kom och hämtade upp honom i ambulanshelikopter. Jag ville gråta hela tiden för att det var så hemskt, men höll mig lugn för killens skull. Vi fick veta nästa dag att han hade klarat sig undan med en hjärnskakning TACK OCH FUCKING LOV. All hans säkerhetsutrustning hade spruckit i kraschen, inklusive hjälmen och stövlarna, men den räddade garanterat hans liv och ben.
Jag hatar att känna mig hjälplös, så nu tänkte jag försöka hitta någon sorts kurs att gå i första hjälpen och allmän krisberedskap. Hoppas såklart att detta aldrig händer igen, men eftersom typ alla mina hobbies är farliga kan det verkligen inte skada att vara bättre förberedd i fall att.
En sjuk grej: om man inte har speciell ambulanshelikopterförsäkring så kan en sån här resa kosta flera hundra tusen kronor (!) i USA. Så inte nog med att man behöver oroa sig över sina skador, man får dessutom en räkning som de flesta aldrig kommer ha råd att betala. Det här landet alltså.
Det här var i alla fall en väldigt traumatisk upplevelse för alla inblandade, inte minst för killens pappa som inte heller verkade fatta vad som hände. När vi andra hade lugnat ner oss en smula åkte vi hemåt igen. Precis i lagom tid för en till ökensolnedgång.
-
Ett dödsfall, två möten, en ridlektion och en massa rök
Har haft en väldigt… intensiv dag. På gott och ont. Men mest ont. Detta hände, i kronologisk ordning:
Det började i morse med att jag fick veta att min tandläkare har dött. Det här är kanske inte en sån grej som de flesta blir speciellt påverkade av, men jag har tandställning och är på ortodontin flera gånger i månaden. Och jag tyckte mycket om min tandläkare. Han var ung dessutom, skulle gissa på 45-årsåldern. Jag blev väldigt ledsen av den här nyheten och vill bara gråta medan jag skriver detta.
Samma morgon hade jag två viktiga möten på jobbet, varav det första var en presentation inför halva företaget som jag och min chef höll i och som vi hade jobbat på den senaste veckan. Jag hatar att prata inför folk och var ganska nervös. Men det hjälper när det är videosamtal och man kan sitta hemma i pyjamasbyxor med en hund i knät medan man pratar.
Efter det andra mötet hann jag precis slänga i mig en snabblunch innan det var dags för den här veckans ridlektion. Tog hojen ner till stallet som ligger precis norr om gränsen till Mexiko. Att köra motorcykel är det bästa sättet jag vet att skingra tankarna, vilket jag behövde efter den här morgonen. Att få umgås med hästar hjälper också.
Sen hann jag precis hem och sätta mig vid datorn igen innan Paul och jag kände lukten av rök och hörde ett tjutande brandlarm utifrån någonstans. Så vi sprang ut och såg en massa rök komma från vår närmaste grannes hus. Det här är samma granne som vi trodde hade dött för bara någon vecka sen, dvs den väldigt gamla damen som bor ensam med sin hund i huset bredvid vårt. En kvinna som var ute och joggade hade redan ringt 911, så Paul och jag fick ta hand om grannen och hennes hund medan vi väntade på brandkåren.
Några av er kanske minns att lägenheten ovanför min brann ner för 6 år sen, vilket är något av det mest traumatiska jag har varit med om. Nu fick jag flashbacks till hur jävla läskigt det var att sitta på trottoaren utanför och se ens hus stå i lågor och känna sig helt hjälplös.
Som tur var var det bara rök och ingen eld den här gången. Grannen hade försökt stänga av sin ugn utan att lyckas, och sen kunde hon inte öppna den. Det kunde inte brandkåren heller, så de fick ha sönder ugnen och slänga hela spisen efteråt. Det gick i alla fall att gå tillbaka in efter att brandmännen hade fått ut all rök, även om röklukten nog kommer sitta i ett bra tag framöver. Vet av egen erfarenhet hur svårt det är att bli av med röklukt.
Ja. Det var den väldigt intensiva onsdagen det. Jag behöver en drink.
-
Den sjukaste grejen som hände idag
Sitter i vår stuga i Big Bear just nu. Det snöar ute men vi har en utomhusjacuzzi på uppvärmning så snart bär det nog av ut i kylan.
Måste ändå skriva något om en grej som hände idag när vi stod i kö till en lift uppe på berget. En liten flicka, kanske 4-5 år gammal, föll ur en sittlift. Skidläraren som satt i liften med henne lyckades hålla fast i henne i flera minuter tills en massa personer sprang dit och ställde sig under liften. Till slut kom de med ett nät som flickan släpptes ned i, med skidor och allt. Vet inte om det framgår från bilderna, men det var ett ganska långt fall.
Det var så läskigt, jag har aldrig sett något liknande. Den lilla flickan grät när de bar bort henne och jag kan tänka mig att det är en skidlärares värsta mardröm. Den ungen lär aldrig vilja åka skidor igen.
-
Fångad av en stormvind
Jag är hemma från Mexiko igen, en dag senare än planerat. Åh herregud vilket äventyr det var att försöka ta sig hem. Vi hann köra ca fyra mil igår (av de planerade 40) innan vi hamnade mitt i en fullskalig ökenstorm. Jag har kört hoj genom snö, hagel, ösregn, you name it, men vind är det helt klart värsta väderfenomenet när man bara har två hjul. Och det här var den kraftigaste vinden jag någonsin kört i.
Det blåste så hårt från sidan att våra motorcyklar nästan var parallella med marken. När vi kom fram till en militär kontrollstation och var tvungna att stanna så var min hoj nära på att blåsa omkull flera gånger, det tog hela min benstyrka för att hålla den upprätt. Det blåste stora grenar och gamla däck över hela vägen. Och eftersom vi var mitt i öknen gick det knappt att se något pga all sand som vinden piskade runt. Det gick liksom inte att fortsätta köra, det hade varit helt livsfarligt. Plus att det enligt uppgift snöade (!) i Kalifornien precis på andra sidan gränsen. Så vi vände om och åkte de fyra milen tillbaka till San Felipe där det var soligt och vindstilla. Tog in på ett hotell och tillbringade resten av dagen på stranden. Jag antar att det hade kunnat vara värre.
Det här är för övrigt andra gången på mindre än två månader som Katie och jag har blivit ofrivilligt strandade i Mexiko en natt. Samma sak hände när vi skulle flyga hem från Guatemala i december och Tijuanas flygplats var stängd pga dimma.
Nu måste jag gå och lägga mig, men ett ordentligt inlägg med bilder från Mexiko kommer snart!
-
Aghhggkknrhshh folk som kör som idioter
På väg hem från jobbet idag var jag och min bil extremt nära på att bli påkörda av en annan bil (long story short: jag körde i filen längst till vänster på en trefilig enkelriktad gata när en bil i mittfilen försökte svänga vänster över två filer. Hade jag inte tvärbromsat och lagt mig på tutan hade bilen kört rakt in i mig. Nu stannade den istället med ca 1 centimeters marginal).
Vid det här laget var jag dock fortfarande osäker på om jag hade blivit påkörd eller inte – det lät som en mindre kollision, men det kunde lika gärna ha varit något annat, typ ljudet från den andra bilens bromsar eller alla mina grejer som flög ner på golvet från passagerarsätet när jag tvärnitade.
Så jag följde helt enkelt efter bilen som nästan hade krockat med mig tills den körde in på en parkeringsplats och parkerade. Alltså, jag vill påpeka att jag är ganska konflikträdd och helst undviker konfrontationer, men den här situationen gjorde mig så jäkla arg. Det finns få saker som gör mig så förbannad som folk som är ouppmärksamma i trafiken. Kanske framför allt för att jag och så många jag bryr mig om kör hoj, och då kan det ganska lätt handla om liv och död när bilförare inte är uppmärksamma.
Så jag gick helt enkelt fram till damen som körde bilen och skällde ut henne, sen tog jag för säkerhets skull ett foto på hennes registreringsskylt och gick tillbaka till min bil. Damen var ganska ursäktande, men hennes dotter som var i 20-årsåldern och var med i bilen blev skitsur när jag fotade regplåten, så det hela urartade till ett ganska ordentligt bråk. Damen hotade med att ringa polisen (oklart varför, med tanke på att hon hade gjort en olaglig vänstersväng och nästan orsakat en krock, medan jag inte gjort något olagligt alls), medan jag skrek något jag inte minns tillbaka och sen körde därifrån.
Sen var jag så arg att jag skakade hela vägen hem. Vad är det för FEL på folk? Hur tänker man om man först kör som en idiot och nästan orsakar en krock, och sen börjar hota personen man nästan har kört på? Vill verkligen veta.
Aja. Nu när jag har fått ventilera kan jag kanske släppa detta. Tack för att ni lyssnade.
Tacksam att jag och Beyoncé klarade oss helskinnade ur detta.
