Category

Nostalgi

Nostalgi

Pirata, girlpower och punknostalgi

pirata-punkspelning

Jag fick den här bilden skickad till mig på Facebook av en kompis i Stockholm häromdagen, och blev genast intensivt nostalgisk. Det är alltså en handritad flyer från en spelning med mitt första band Ausländer, anordnad av Pirata, som var en feministgrupp jag var med och startade för typ 13 år sen. Vi satte upp punkspelningar med (nästan) bara tjejer på scen. Det här måste ha varit omkring 2003, när jag alltså var 16 eller så.

Jag minns inte exakt hur länge vi höll på med Pirata, men det var en sån himla girlpowergrej. Att som 16-årig tjej i en ganska mansdominerad scen få engagera sig feministiskt på ett praktiskt sätt, och att dessutom få dela scen med bara andra tjejer, var nog ganska ovärderligt för många av oss.

Flyern fick jag för övrigt skickad till mig av en gammal punkkompis som jag umgicks mycket med för många år sen. Nu är han gift och har barn, men på den tiden drack vi upp hans föräldrars whiskey och smet in på den stängda ishallen i Vallentuna, eller gav oss ut mitt i natten för att gräva i containrar efter sånt som folk hade slängt bort, eller hängde i hans kollektiv i Vårberg och pratade litteratur och punk. Och så åkte vi på Roskilde och plankade in och satt i någons tält och hade högläsning ur Äldreomsorgen i övre Kågedalen på norrländska medan det regnade ute och alla omkring oss rökte hasch. Det var fina tider, ändå.

Nostalgi

Throwback Thursday

Ulf-Petter-Sanna-1990

Min pappa skickade den här bilden från 1990 till mig häromdagen. Jag till höger, brorsan till vänster, pappa i mitten. Jag har nästan inga barndomsfoton på den här sidan Atlanten, så det är fint med en liten nostalgikick då och då. Gillar även att jag har typ samma frisyr (om än lite mörkare) så här 25 år senare. Varför ändra ett vinnande koncept liksom?

Nostalgi, Sverige vs. USA, Vardagsfilosoferande

#teamsweden

Min kompis Diana var och hälsade på mig i helgen. Diana flyttade från Stockholm till LA för åtta år sen – tre år innan jag flyttade från Stockholm till San Diego, och numera är hon nog min enda svenska kompis här i krokarna. När vi träffas blir det mycket nostalgi och typiskt svenska minnen och skämt och referenser som ingen vi annars umgås med förstår. Det är viktigt, tror jag, när man bor så himla långt hemifrån, att ha någon med gemensamma referensramar och erfarenheter och språk. Många typiskt amerikanska företeelser blir lättare att hantera när man slipper vara ensam om att tycka att de är irriterande och ologiska.

Den här helgen hann vi i alla fall sitta ute i solen i 30 graders värme och dricka drinkar och halvt svettas ihjäl – bara för att det är en svensk dödssynd att vara inomhus när det är fint väder. Och så hann vi gå på bilträff, stå på gästlistan när Murder by Death och Larry and His Flask spelade på Casbah, kolla på ett par Wallander-filmer på Netflix, och ha grillparty vid poolen med min kille och hans grannar. Lite det bästa av två världar liksom.

dianasanna

Musik, Nostalgi

Throwback Thursday

Vet inte om det är nationaldagen som gör det eller vad, men jag känner mig lite nostalgisk idag. Det började med att jag snubblade över en bildmapp med foton på mitt gamla band The Crack Babies, och nu sitter jag här och fullkomligt vältrar mig i minnen från the good ol’ days. Åh tänk att få vara ung och punk igen.

0-038

0-018

0-021

20

Bild-030

IMG_2356

IMGP2806

Äventyr, Livet är en fest, Nostalgi

Festivalpeppen

Hörrni, det är den tiden på året igen – mindre än en månad kvar till Punk Rock Bowling! Ni som har följt med här ett tag vet att det är mitt favoritevent på hela året, och jag börjar bli sådär ordentligt peppad igen. Dessutom blir det här mitt femte år på raken på PRB, och det borde kanske firas lite extra på något sätt. Den enda festival jag varit på fem år på rad tidigare är Hultsfred (2000-2004), men PRB har ju den stora fördelen att man får bo på hotell i Vegas och gå på poolpartyn hela dagarna istället för att sitta och dricka punkdunk på nån sunkig campingplats i Småland.

Här kommer några peppbilder från tidigare år för att riktigt komma i stämning:
prb2009
PRB 2009 med Diana, Maya och Anna. Hade sämst kamera så det här är den enda hyfsade bilden på oss alla från det året.
 
prb2010
PRB 2010 med Diana och Natalie. Lite samma kameraproblematik under detta år.
 

prb2011-1
prb2011-2
Århundradets bästa punkpoolparty på PRB 2011.
 
prb2012-4
prb2012-3
prb2012-2
Bowlingsturneringspepp, festivalgruppbild, samt ett till sånt där överjordiskt bra poolparty med Diana, Natalie och Corinne på PRB 2012.

Äventyr, Nostalgi

En annan första maj

Det här med första maj är liksom ingen speciell grej i USA. Inte Valborg heller, men det slipper jag helst fira ändå. Däremot skulle jag gärna tåga genom stan under rödsvart fana idag som jag gjorde varje år innan jag flyttade från Stockholm. Så här såg det till exempel ut på första maj 2008:

may1

may2

may3

Den här dagen öppnade vi första ölen klockan 9 på morgonen och fortsatte dricka hela dagen. Så senare på kvällen när mitt band skulle spela på Anchor (tillsammans med Mimikry av alla band, Hjalle och Heavy ni vet) så var vi verkligen inte nyktra någonstans. Men kul var det!

may4

Nostalgi, Vardagsfilosoferande

La familia

Det värsta med att ha flyttat till andra sidan jorden är att jag saknar min familj så himla mycket. Eller, det kommer och går, men just nu är jag inne i en period då jag saknar mina föräldrar och syskon mer än vanligt. Det var ganska exakt ett år sen jag träffade min mamma sist, och pappa och syskonen har jag inte träffat sen jag var i Sverige och hälsade på i augusti 2011. Vi håller kontakten via Facebook, email, Skype och telefon, men det är ändå inte samma sak. Och det suger.

Men samtidigt är det kanske dumt att klaga just nu. Nästa vecka åker jag nämligen till New York för att få tillbringa lite kvalitetstid med min pappa och hans fru. Och om en dryg månad kommer min mamma hit för sin traditionsenliga vårvecka i San Diego. Nu ska jag bara komma på ett sätt att få hit min syster och mina bröder också. Kan bli en aning knepigare.

familia2
Med pappa, lillebror, faster och kusin.

familia3
Med lillebror, mamma och lillasyster.

(Kul att jag har samma tröja på mig på båda bilderna också, fast de är tagna vid olika tillfällen. Hej garderobskris.)

Musik, Nostalgi

Jag är ett freonbaserat ollon

Idag kom jag av en händelse att tänka på ett gammalt plojband som jag spelade i när jag gick i högstadiet. Det var Christian och Calle från min klass på bas och gitarr och sång, och jag spelade trummor. Bandet hette (av någon anledning) “Jag är ett freonbaserat ollon” och vi repade på fritidsgården i Vällingby någon gång i veckan. Nu googlade jag vårt låtnamn och hittade till min stora glädje en GAMMAL HEMSIDA! (Tack Angelfire för den diskreta reklamen, samt: kul att jag faktiskt jobbar som webbdesigner nu. Jag borde skjutas för den där designen.)

Man kan dessvärre inte ladda ner några mp3:or längre, men däremot går det fortfarande att läsa våra briljanta låttexter. Vår absoluta hitlåt var “Sången till Bert-Åke Varg” tätt följd av “Åh en toalettstol bland de höstfärgade löven”. Alltså? Jag fattar inte var vi fick allt detta trams ifrån, men jag har på riktigt ont i magen av skratt just nu.

freon2

SÅ. HIMLA. DUMT.

Nostalgi

Lille huset

En gammal barndomsvän uppmärksammade mig just på att huset jag (delvis) växte upp i är till salu. Det var nog runt 10 år sen vi flyttade ut ur det huset, och trots att det är så renoverat att det inte ens ser ut som samma hus på insidan längre är det svårt att inte bli nostalgisk.

Kommer att tänka på den gången mina småbröder slängde en massa stenar på grannens tomt, och grannen (som gick under öknamnet “arga gubben”) kom rosenrasande upp till oss och skällde ut mig för det hela, eftersom han hade “sett någon med flätor” kasta stenar. Jag var helt förkrossad, och mina bröder tvingades gå ner och be om ursäkt.

Eller den gången hela familjen var på fest hos grannarna, och min styvpappa i ett svagt ögonblick lämnade bilen olåst med husnycklarna inuti, och någon helt sonika promenerade in i vårt hus och stal en massa värdelösa saker (till exempel en handväska full med Kinderäggleksaker) som vi senare hittade utspridda över grannskapet.

I det här huset har jag lekt med Barbie, skrivit och gett ut den familjebaserade tidningen Goda Nyheter tillsammans med min syster, fött upp säkert 25 hamstrar, klätt ut mig till Spice Girls, spelat oräkneliga pingismatcher i garaget, kollat på alla avsnitt av Sunset Beach, spelat Tjejsnack med kompisar, haft oändliga bråk med mina småsyskon, färgat håret för första gången, blivit vegetarian och senare vegan, piercat överläppen med en säkerhetsnål, haft föräldrafria fester, och hängt alldeles för mycket på Skunk trots analogt modem och världens slöaste uppkoppling.

Livet och lyckan, Nostalgi, Vardagsfilosoferande

Det tidiga 00-talet

Jag läser Emma Sofie W:s inlägg om högstadie– och gymnasietiden och känner att jag har hört så många liknande berättelser från andra tjejer i min generation. Alla mådde så jäkla dåligt. Och så tänker jag att jag är så sjukt glad över att jag blev punkare när jag var i 13-årsåldern, eftersom jag är helt övertygad om att det besparade mig en hel massa lidande.

Jag växte upp i Hässelby, allra längst ut på tunnelbanans gröna linje, och gick hela grundskolan i Hässelbygårdsskolan. När jag gick i högstadiet hade alla tjejerna vita savannbyxor med svarta string och linnen som visade magen och Buffaloskor, eller så hade de Adidasbyxor instoppade i strumporna och var kickers, och så pratade alla Rinkebysvenska oavsett härkomst. Och på något vänster hade allas föräldrar tydligen råd att punga ut med de tusenlappar en äkta Canada Goose-jacka kostade.

Själv hade jag en 30 centimeter hög lila tuppkam och nitjacka och piercingar i ansiktet och alldeles för mycket kajal och passade inte alls in i förorten. Jag var den enda punkaren i Hässelbygårdsskolan och folk tyckte att det var roligt att kalla mig hora endast av den anledningen. Men grejen är att det liksom inte spelade någon roll. Jag gav verkligen blanka fan i vad alla kickers i skolan tyckte om mig, och så här i efterhand inser jag hur befriande det måste ha varit att inte behöva bry sig om att passa in eller ha på sig rätt märkeskläder eller att försöka få någon menlös kille att lägga märke till en.

Varje dag efter skolan åkte jag in till T-Centralen för att hänga på Lava eller Plattan, för det var där punkarna hängde. Och det jag minns tydligast från min tonårstid är hur jäkla kul vi hade det jämt.

Vi piercade läpparna med säkerhetsnålar, vi startade band fast ingen kunde spela något instrument, vi åkte kundvagn nerför trappan på Plattan, vi fick a-lagare att köpa ut Kir eller folköl som vi drack i någon park, vi tog tunnelbanan ut till övergivna kullar i Farsta och hade fester i skogen hela natten, vi hade falskleg och gick på krogen fast vi bara var 15, vi åkte på alla festivaler och bodde i billiga tält som alltid läckte vatten när det regnade och vi missade alla banden eftersom det var mycket roligare att hänga på campingområdet.

Ingenting var omöjligt, och ingen kunde säga åt oss vad vi fick göra och inte göra. Varje jul smet vi ner till Kungsträdgården och drog ut sladden till den stora julgranen så all julgransbelysning slocknade. Och så var vi feminister och kastade ägg på H&M-affischer och porrbilar, ända tills vi blev veganer, då slutade vi att kasta ägg.

Det är klart att allt inte var frid och fröjd hela tiden heller. Vi var tonåringar. Vissa tog droger, andra skar sig i armarna eller drack för mycket. Det fanns alltid någon smärta som behövde dämpas. Men grejen är att den där utseendehetsen och behovet av att smälta in och vara snygg, smal och populär, det existerade inte på samma sätt hos oss. Vi var alla outsiders. Och den gemenskapen skulle jag inte byta bort för något i världen… och jag kan sakna den där sorgfria tonårstiden så himla mycket ibland.