• Livet och lyckan,  Nostalgi,  Vardagsfilosoferande

    Det tidiga 00-talet

    Jag läser Emma Sofie W:s inlägg om högstadie– och gymnasietiden och känner att jag har hört så många liknande berättelser från andra tjejer i min generation. Alla mådde så jäkla dåligt. Och så tänker jag att jag är så sjukt glad över att jag blev punkare när jag var i 13-årsåldern, eftersom jag är helt övertygad om att det besparade mig en hel massa lidande.

    Jag växte upp i Hässelby, allra längst ut på tunnelbanans gröna linje, och gick hela grundskolan i Hässelbygårdsskolan. När jag gick i högstadiet hade alla tjejerna vita savannbyxor med svarta string och linnen som visade magen och Buffaloskor, eller så hade de Adidasbyxor instoppade i strumporna och var kickers, och så pratade alla Rinkebysvenska oavsett härkomst. Och på något vänster hade allas föräldrar tydligen råd att punga ut med de tusenlappar en äkta Canada Goose-jacka kostade.

    Själv hade jag en 30 centimeter hög lila tuppkam och nitjacka och piercingar i ansiktet och alldeles för mycket kajal och passade inte alls in i förorten. Jag var den enda punkaren i Hässelbygårdsskolan och folk tyckte att det var roligt att kalla mig hora endast av den anledningen. Men grejen är att det liksom inte spelade någon roll. Jag gav verkligen blanka fan i vad alla kickers i skolan tyckte om mig, och så här i efterhand inser jag hur befriande det måste ha varit att inte behöva bry sig om att passa in eller ha på sig rätt märkeskläder eller att försöka få någon menlös kille att lägga märke till en.

    Varje dag efter skolan åkte jag in till T-Centralen för att hänga på Lava eller Plattan, för det var där punkarna hängde. Och det jag minns tydligast från min tonårstid är hur jäkla kul vi hade det jämt.

    Vi piercade läpparna med säkerhetsnålar, vi startade band fast ingen kunde spela något instrument, vi åkte kundvagn nerför trappan på Plattan, vi fick a-lagare att köpa ut Kir eller folköl som vi drack i någon park, vi tog tunnelbanan ut till övergivna kullar i Farsta och hade fester i skogen hela natten, vi hade falskleg och gick på krogen fast vi bara var 15, vi åkte på alla festivaler och bodde i billiga tält som alltid läckte vatten när det regnade och vi missade alla banden eftersom det var mycket roligare att hänga på campingområdet.

    Ingenting var omöjligt, och ingen kunde säga åt oss vad vi fick göra och inte göra. Varje jul smet vi ner till Kungsträdgården och drog ut sladden till den stora julgranen så all julgransbelysning slocknade. Och så var vi feminister och kastade ägg på H&M-affischer och porrbilar, ända tills vi blev veganer, då slutade vi att kasta ägg.

    Det är klart att allt inte var frid och fröjd hela tiden heller. Vi var tonåringar. Vissa tog droger, andra skar sig i armarna eller drack för mycket. Det fanns alltid någon smärta som behövde dämpas. Men grejen är att den där utseendehetsen och behovet av att smälta in och vara snygg, smal och populär, det existerade inte på samma sätt hos oss. Vi var alla outsiders. Och den gemenskapen skulle jag inte byta bort för något i världen… och jag kan sakna den där sorgfria tonårstiden så himla mycket ibland.




  • Nostalgi,  Vardagsfilosoferande

    Första maj

    Jag insåg just att det är första maj idag. Det betyder att jag och I skulle ha firat tvåårig bröllopsdag idag om vi fortfarande varit gifta. Nu blev det inte riktigt som vi hade tänkt oss, och det är väl egentligen ingenting jag går runt och sörjer. Men första maj 2010 var ändå en av de finaste dagarna i mitt liv, och det tycker jag fortfarande förtjänar att uppmärksammas.

  • Nostalgi

    Att skämmas eller inte skämmas

    Jag tror att man vet att man är vuxen när man inte längre skäms över bagateller. Man skäms till exempel inte över sina föräldrar även när de gör eller säger saker man hade sjunkit genom jorden över när man var 15, och man skäms inte över att visa folk bilder på sig själv när man var ung och inte visste bättre. Om den här teorin stämmer känner jag mig hemskt vuxen just nu, eftersom jag inte alls tycker att den här bilden på mig själv som 13-åring är pinsam. Tycker faktiskt att den är ganska gullig. Liksom – kolla dödssminket, den hemmaklippta jättekorta luggen, punktishan och punkbyxorna som är alldeles för stora, och den knallrosa långärmade nätbrynjan som helt skär sig med det knallrosa håret.

    Strax efter att den här bilden togs rakade jag tuppkam. Det är nog tur att jag inte har några bilder på det, för annars hade jag eventuellt behövt ta tillbaka föregående uttalande och faktiskt tycka att det var en liten smula pinsamt. Gulligt, men pinsamt.

  • Nostalgi,  Sverige

    Stockholm i mitt hjärta

    Niotillfem skriver ett inlägg om vad hon saknar med Stockholm, och jag blir oförklarligt nedstämd av att läsa det. Jag kommer på mig själv med att önska att jag också hade den relationen till Stockholm, eller vilken stad som helst egentligen. Kanske har jag varit i USA för länge, men jag har verkligen inget minne av hur det luktar i Stockholm, och jag har under de senaste tre åren över huvud taget inte behövt tampas med hemlängtan.

    Icke desto mindre. Jag åker till Sverige om lite mindre än en månad, och det här är min lista över vad som ska bli fint:

    – Svensk yoghurt. Även om jag är lite orolig över att mina smaklökar ska ha blivit så degenererade av amerikansk mat att jag inte kommer uppskatta svenska delikatesser längre.
    – Lagrad prästost på knäckebröd
    – Långa ljusa nätter
    – Parkhäng med systembolagetkassar, bandare och fina vänner
    – Att få gå igenom alla mina kläder, skor och böcker och fylla minst två resväskor att ta med mig hem till Kalifornien igen. Bättre än all shopping i världen.
    – Äta vegetariskt buffé i Ulriksdals slottsträdgård med mamma
    – Åka till landet med pappa och äta frukost på verandan, till havsutsikt, ljudet av vågskalp och doften av nyklippt gräs
    – Läsa DN Kultur om morgnarna
    – Klappa Zorro, världens finaste labrador
    – Åka tunnelbana
    – Hälsa på mina gamla kollegor (till exempel Sofia) i världens bästa bokhandel, och försöka övertala dem att låta mig köpa en jättehög med svenska böcker på personalrabatt
    – Äta smultron, kantareller och färskpotatis

    Vad mer? Ni som har Stockholm lite mer färskt i minnet, vad får jag inte missa som turist i min egen hemstad?

  • Musik,  Nostalgi

    En djupdykning i nostalgiträsket

    Idag blev jag på Facebook påmind om Ausländer, det allra första bandet jag spelade i. Alla i bandet var tjejer i de yngre tonåren, och vi spelade skitsnabb punk med avgrundsvrålssång. Ingen av oss kunde egentligen riktigt spela något när vi startade Ausländer, så alla valde liksom instrument utefter vad vi hade tillgång till i utrustningsväg. Jag fick bli trummis eftersom jag hade lite scenskräck och ville kunna gömma mig bakom cymbalerna, Ida spelade bas, Evelina gitarr och Aurora fick sjunga. Och så styrde vi upp en replokal i Idas föräldrars källare i Bromma.

    Vi spelade tillsammans ganska länge, i alla fall i ett par år, och utvecklades under den tiden både genremässigt och talangmässigt. Vi bytte också instrument och medlemmar vid några tillfällen. När jag slutade i bandet hade jag gått från att spela trummor till att spela bas. Och så hade resten av medlemmarna flyttat till Gotland, vilket var anledningen till att jag hoppade av. Var lite svårt att repa när vi bodde en tre timmars båtresa ifrån varandra.

    Men den där första tiden, när vi fortfarande var unga och naiva och inte världens bästa musiker, den tiden kan jag verkligen sakna. Påminnelsen jag fick idag bestod av en 16 minuter lång mp3-fil rippad från ett kassettband inspelat i replokalen för typ 10 år sen, och jag blir sjukt nostalgisk av att lyssna på den. Gitarrerna är helt ostämda (eftersom ostämda gitarrer är punk!), trummorna i otakt (eftersom jag bara manglade på så snabbt jag kunde) och låtarna superkorta treackordshistorier.

    Trots att vi var ett gäng 14-åriga tjejer som mest förde en massa oväsen blev vi bokade till spelningar mest hela tiden. Vi spelade i städer över hela landet, och i Stockholm på bland annat Kulturhuset och Kafé 44. Till de finare minnena hör den där gången vi spelade på Kafé 44 iklädda hemmasydda cheerleaderuniformer som det stod Ausländer på. Eller när vi skrev vår första låt, “Ville ska dö”, som bytte namn beroende på vilken idiotkille vi var irriterade på för tillfället. “Tulle ska dö” och “Julle ska dö” var två alternativa versioner. Eller hur vi ett tag namngav nästan alla vara låtar genom att skriva random ord på lappar och sen pussla ihop dem – så fick vi till spännande låttitlar som till exempel “Fog Cloaking Silence” och “Poliser jagade UFO”.

    De låtar som inte handlade om folk vi ogillade var i princip alltid politiska, och fyllda med anarkistiska slagord av rimkaraktär. “Never obey, never conform, fight the power, freedom for all!” är en favorit.

    Evelina sammanfattade pa ett mycket träffande sätt upplevelsen av att lyssna igenom den gamla inspelningen:

    Den här inspelningen har dock sedermera utnämnts till en nationalskatt för väl utvalda lyssnare (det vill säga bandmedlemmarna ONLY), men här kan man lyssna på två låtar av betydligt senare datum. Var beredda på mer metal än råpunk dock. Första låten där är kanske den enda officiella inspelningen där jag spelar trummor, någonsin.