Category

Resande

Amerika, Bra saker, Mexico, Resande

Födelsedag i Mexico

På tisdag fyller jag år. Min killes brorsa, som sen ett par månader tillbaka dejtar en av mina bästa vänner, fyller år en dag innan mig, och i helgen åker vi – alla fyra – till Mexiko för att fira. Vi har bokat rum på mitt favorithotell i Rosarito, precis vid kusten med balkong mot stranden. De har en infinity pool som jag planerar att tillbringa större delen av tiden vid och/eller i. Det här fotot tog jag sist jag bodde där:
lasrocas

Eftersom jag fyller år tre dagar innan Halloween har mina födelsedagar under ganska många år varit kombinerade med Halloweenfirande, men i år försöker jag köra på en helt Halloweenfri födelsedag. Så, Mexiko i helgen och en middag med vänner på faktiska födelsedagen. Jag tycker att jag förtjänar en dag om året (eller några stycken) som handlar bara om mig. Oavsett hur mycket jag faktiskt älskar Halloween.

Bra saker, Resande

Peru och Barney Stinson

Jag och min kille bokade precis en resa till Peru i mars. Min syster och hennes karl ska gifta sig i Arequipa i södra Peru eftersom han kommer därifrån och hela hans släkt bor där, och jag vägrar missa både min systers bröllop och en chans att få träffa min familj som flyger dit från Sverige. Jag har dessutom aldrig varit i Sydamerika, vilket gör det extra spännande.

Min kille har redan varit i Peru tre gånger, men han åker gärna dit igen. Vi pratade lite om det här med att boka en resa tillsammans så pass långt fram i tiden, trots att vi egentligen inte har känt varandra så hemskt länge. Men sen kom vi fram till att så länge vi håller oss till Barney Stinsons regel i How I Met Your Mother så klarar vi oss. Den går ut på att man inte ska boka något längre fram i tiden än man har varit tillsammans — har man dejtat i tre veckor så bör man bara planera saker tre veckor fram i tiden, osv. Vi har varit tillsammans i 6 månader, och resan är om 5 månader, så vi klarar gränsen.

Sen att Barney Stinson antagligen är den sista personen man bör ta relationsråd från går ju också att diskutera.

sannapaul

Äventyr, Resande, Sverige

Hemma från Sverige igen och sådär

Eftersom det är flera personer nu som har undrat om jag har slutat blogga så får jag väl skriva något här för att dementera. Jag har alltså inte slutat blogga. Jag har bara inte riktigt tid. Men ska försöka bättra mig.

Jag lyckades i alla fall ta mig både till Sverige och hem igen utan några större problem, trots olika namn på biljetten och passet. Så det var skönt.

Sen var det en rätt märklig känsla att vara tillbaka i Stockholm igen, jag kände mig som en turist trots att jag ändå har bott där i 17 år. Men så blir det väl när man flyttar bort och bor i ett helt annat land i 6 år. Jag fick i alla fall bo hos min lillebror som har en superfin lägenhet vid Mariatorget.

sv2

Och så fick jag träffa mina systerdöttrar för första gången, den minsta fick jag hålla när hon bara var 6 dagar gammal. Jag har aldrig hållt en bebis förut, så det var ju ganska nervöst.

Annat jag gjorde:

– Läste 7 böcker på 17 dagar. På flygplanet på vägen hem läste jag två böcker från början till slut, över 1200 sidor. Det är mitt nya rekord, har nog inte läst ens i närheten av så många sidor på samma dag förut, utom möjligen när jag pluggade litteraturvetenskap.

– Gick flera mil om dagen. I alla fall kändes det så. Stockholm är en så himla fin stad att gå i, och jag undviker verkligen helst att åka tunnelbana.

sv3

– Träffade HELA min släkt i flera omgångar. Fick åka till Eskilstuna, till två olika landställen, och över hela Stockholm, men jag hann med att träffa i alla fall 99% av mina nu levande släktingar – mostrar och fastrar och kusiner inkluderat.

sv5

– Parkhängde! Alltså. Här får man ju inte dricka i parker, så jag får passa på när jag är i Sverige.

sv1

– Åkte motorcykel i regnet. Det var kallt och blött, men ändå kul! Hade lite abstinens.

– Fikade med egon + bebis. Vi har landställe i närheten av varandra och har båda bott länge i Västerort, men har ändå aldrig träffats tidigare. Bloggvänner for the win!

sv6

sv7

sv8

– Träffade en hel massa vänner, gick på 30-årsfest, badade mitt i stan, byggde mänskliga pyramider, shoppade, drack svensk öl, fikade, åkte Djurgårdsfärja, hälsade på hos mitt gamla jobb, åt jättemånga mackor, tog båten ut i skärgården, hade ett jobbmöte, samt pratade väldigt mycket svenska.

sv4

Inte så himla illa ändå.

(Sorry för kass bildkvalité, hade bara mobilkamera med mig.)

Äventyr, Livet är en fest, Resande

Honky Tonkin’ i Nashville

Jag och Jess var i Nashville i helgen, för att hälsa på vår kompis Jay. Han äger en tatueringsstudio med en tillhörande ganska rymlig lägenhet, så vi fick både bo och bli tatuerade helt gratis, score!

Den amerikanska södern är ett ganska märkligt ställe, väldigt kristet och segregerat och med en helt annan attityd än i Kalifornien. Ett exempel är matkulturen. Vi var på en restaurang för att äta middag första kvällen när vi precis hade kommit till Nashville. Jag beställde en sallad, och servitrisen frågade vilken sorts dressing jag ville ha. När jag sa “balsamic” stirrade hon bara på mig, så jag försökte med “vinegrette” istället – fortfarande ingen respons. När jag då frågade efter “oil and vinegar” gick det i alla fall upp ett litet ljus och hon svarade “we have Italian?” Eh men ja, det är bättre än Ranch i alla fall. Sen kom “salladen”, som bestod av en skål med isbergssallat, riven ost och bacon. Ha! Eftersom jag inte äter kött skickade jag tillbaka den och fick in en ny skål med bara isberg och ost. Ganska talande för min matupplevelse hela helgen, sallad utan bacon och dressing utan en miljon kalorier är visst unheard of i stora delar av det här landet. Jag har aldrig tidigare känt mig så kalifornisk, och då är jag inte ens från Kalifornien.

IMG_20140118_094137

Vi började resan tidigt lördag morse. När vi mellanlandade i Salt Lake City, Utah, var klockan bara typ 9 på morgonen, men vi tyckte ändå att en semesterfrukostöl var på sin plats.

IMG_20140118_192411

Jay hämtade upp oss på flygplatsen och körde runt oss till ett par barer i downtown där vi lyssnade på bluegrass och drack lokal öl. Sen åkte vi tillbaka till Jays studio. Där fanns det till vår stora lycka en mechanical bull, med sadel och allt. Samt en amerikansk flagga, såklart.

IMG_20140118_222106

Sen åkte vi till ett stort garage där Jays bikerkompisar hade födelsedagsfest. Det var kallt som tusan, men kul ändå. Efter bikerfesten gick vi på en rockabillyspelning. Jag hade bara mobilkameran med mig och tog nästan inga bilder. På spelningen sprang jag i alla fall in i tre blonda systrar från Stockholm som precis hade flyttat till Nashville. De fick komma upp på scenen när bandet hade spelat och sjunga en gammal svensk dryckesvisa, i kanon och stämmor och hela köret. Det var fint men lite knäppt.

IMG_20140119_111221

Runt 4 på morgonen eller så tyckte vi att det var en bra idé att tatuera varandra. Jay, som är tatuerare, gjorde Nashvilletatueringar på mig och Jess. Han har gjort exakt samma tatuering på typ 10 pers tidigare, så nu hoppas vi på att någon gång i livet springa in i någon med samma motiv. Sen insisterade Jay på att jag och Jess skulle tatuera våra namn på hans ben. Det var kul och lite läskigt, och antagligen inte speciellt skönt. Men riktiga mästerverk blev det i alla fall!

C360_2014-01-19-13-24-36-533

Nästa dag åkte vi runt ganska länge och letade efter ett frukostställe som hade något annat än bacon och ägg på menyn, mest för min skull. Vi hamnade i hipsterkvarteren i östra Nashville, eftersom hipsters gillar samma sorts mat som jag – veganskt, ekologiskt och närodlat, typ. Där hittade vi även den här fina väggmålningen.

20140119_150859

Sen kom Peter Keys som spelar keyboard i Lynyrd Skynyrd (!!!!!!!!!!!!!!) förbi och ville bli tatuerad. Vi var lite lätt starstuck, men han var hur cool som helst.

IMG_20140119_144032

Jag och Jess tog en promenad genom kyrkogården som ligger precis bredvid Jays studio. Där hittade vi till exempel en gravsten över “the first white child born in Nashville”. Södern, alltså.

IMG_20140120_002037

Senare på kvällen var det dags för huvudanledningen till att vi befann oss i Nashville just den här helgen – nämligen för att se Against Me! Eller ja, det var väl egentligen mest min anledning, det är mitt favoritband och jag stod längst fram och skrek mig hes hela spelningen medan Jess och Jay spelade biljard i rummet bredvid.

IMG_20140120_111321

Tredje dagen körde jag och Jay en bikertatuering på mitt ben på morgonen medan Jess fortfarande sov. Och det var typ allt vi hann med den här resan, sen var det dags att åka hem igen. Trots att jag har invändningar mot mycket i södern är Nashville en så himla fin stad med världens bästa musikkultur. Så vi kommer nog tillbaka snart, så fort det blir lite varmare ute.

Äventyr, Livet är en fest, Resande

Punk Rock Bowling 2012, dag 1

Jag är hemma från Vegas igen, och ni som har hängt med på Instagram och Facebook kanske redan anar vilket sjukt bra helg det har varit – men för er andra tar vi det från början.

Jag har ju tjatat om Against Me! en del i bloggen på sistone, och i fredags fick jag alltså gå och se dem öppna för The Cult på fint belägna Humphrey’s By The Bay här i San Diego. Det var en sjukt bra spelning, och den allra första med Tommy Gabel som Laura Jane Grace. Direkt efter spelningen satte jag mig i bilen och körde de dryga 50 milen till Las Vegas, och kom fram runt 2 på morgonen.





Nästa dag började bowlingturneringen! Jag bowlar inte själv, men var i vanlig ordning och hejade på min fellow Swede Diana som bowlar med teamet High Fivin’ Drunken Sailors.

Sen hade jag biljetter till både festivalen (där till exempel NOFX, The Briefs, Real McKenzies och The Adicts stod på dagens schema) och till en av kvällens barspelningar – men lyckades inte ta mig till någon av dem. Istället blev jag kompis med en grupp himla trevliga personer (till exempel snubben till höger på sista bilden ovan). De skulle gå och se Against Me! och The Cult som spelade i Henderson söder om Las Vegas samma kväll – alltså samma turné jag hade sett i San Diego kvällen innan. De erbjöd sig att fixa in mig gratis, och jag bestämde mig för att hänga på det istället för dagens PRB-spelningar.


Väl framme i Henderson fick jag stå allra längst fram och se mitt favoritband för andra kvällen i rad, och sen kollade vi på The Cult från backstageområdet bakom scenen eftersom mina nyfunna vänner råkade känna trummisen. Och sen blev det efterfest någon kilometer från spelstället, i deras hus som var alldeles för ballt för att jag ska kunna beskriva det rättvist. SJUKT bra första kväll i Vegas (eller i alla fall Nevada), i vilket fall som helst.

Äventyr, Resande

Blandade bilder från Milwaukee och Chicago

Det blev liksom aldrig läge att posta ett inlägg om förra helgens resa eftersom mitt hus började brinna dagen efter jag kom hem. Men nu har jag börjat få tillräckligt mycket ordning på tillvaron igen för att äntligen kunna flytta lite fokus från hela brandhistorien till mer vardagliga saker.

Förra fredagen åkte jag alltså till Milwaukee för att träffa min kompis Marcus som flyttade till Wisconsin för en dryg månad sen, och för att se ett par av de bästa livebanden någonsin. Dagen efter åkte vi ner till Chicago och såg samma spelning där också, och trots att det var svinkallt i båda städerna och jag trodde att jag skulle frysa ihjäl var hela resan verkligen hur bra som helst. Så här såg det ut…


När jag landade på flygplatsen i Milwaukee var det ingen snö på marken. Tre timmar senare låg det ett flera centimeter tjockt snötäcke över exakt hela staden. Vi lyckades ändå ta oss till spelstället i tid för att se Goddamn Gallows öppna för Reverend Horton Heat.


Jag och Marcus och hans trevliga Wisconsin-kompisar.


Sen spelade Larry and His Flask som är ett av mina favoritband. Vi stod längst fram och sjöng oss hesa och dansade oss svettiga.


Svettiga! Och Marcus var charmig som vanligt.


Sen hittade jag Jayke Orvis. Han spelar mandolin i Goddamn Gallows och ett gäng andra band och är något av en kändis i bluegrasskretsar, och jag råkar ha en smärre crush på honom.

Efter Larry and His Flask åkte vi vidare på efterfest med banden. Ingen orkade stanna kvar och se Reverend Horton Heat.


Nästa dag var snöstormen över och Milwaukee var hur fint som helst.


Vi påbörjade vår lilla roadtrip till Chicago, som ligger ungefär två timmar söder om Milwaukee.


Det är mycket ost i Wisconsin. Här ett helt ostslott.


I Chicago var det ingen snö, men så kallt att det knappt gick att vara utomhus. Men fin gatukonst i alla fall!


Sista dagen gjorde vi mest turistgrejer, som till exempel att åka upp till toppen av John Hancock Observatory och kolla på utsikten över staden och Lake Michigan. Jag gillade verkligen Chicago, och planerar redan att åka dit igen. Men nästa gång får det bli på sommaren.

Resande

Våga vägra snö

Jag var så himla peppad häromdagen när jag bokade flyg- och konsertbiljetter till Milwaukee och Chicago för början av mars att jag helt förbisåg en mycket viktig aspekt av resan. Det är vinter där nu. Alltså inte 25 grader och solsken som i San Diego, utan riktig vinter. Jag pratade just med min kompis som bor i Wisconsin och han påpekade att det förmodligen kommer vara snö när jag är där om tre veckor. SNÖ! Förutom sammanlagt två endagsturer upp i bergen för att åka snowboard har jag inte sett snö på snart fyra år. Och jag kan verkligen inte påstå att det är något jag saknar. Dessutom äger jag inga varma kläder och känner inte direkt för att investera i det när jag bara ska vara borta i tre dagar. Så jag undrar lite hur detta kommer gå.

Jag törs för övrigt knappt publicera det här inlägget, eftersom jag misstänker att det är betydligt kallare i Sverige just nu och att det kommer uppfattas som bortskämt att klaga. Men jag tycker mig samtidigt ha rätt att undvika vinterväder till varje pris. Jag flyttade trots allt till andra sidan jorden just för att slippa snö och kyla. Så, frågan återstår. Hur ska detta gå?

(Det här är den enda aktiviteten där jag uppskattar snö)

Äventyr, Musik, Resande

Saker att se fram emot

Katta Kvack skrev häromdagen ett inlägg om vikten av att ha saker att se fram emot. Nu är ju våra utgångslägen ungefär så olika de kan bli, men jag håller verkligen med om poängen. Jag tenderar nämligen att bli lite stressad om jag inte har något roligt att se fram emot, till exempel en resa eller en bra spelning. Eller ännu hellre en kombination.

Därför har jag sett till att den här våren ha just musikresor inbokade så att det räcker och blir över. Följande är vad jag har bokat och klart för de närmaste månaderna:

2 mars åker jag till Milwaukee, Wisconsin, för att se Reverend Horton Heat, Larry and His Flask och Goddamn Gallows spela. Dagen efter tar vi en buss ner till Chicago, Illinois, och ser samma spelning där också. Sen flyger jag hem från Chicago ytterligare en dag senare. Jag får alltså se ett gäng band jag verkligen gillar i två nya städer i två delstater jag aldrig varit i, på samma helg. Flygbiljetterna är bokade och klara, och imorgon tänkte jag köpa konsertbiljetter.

23 mars åker jag upp till San Francisco för att se Rancid och Cock Sparrer göra en jubileumsspelning eftersom banden har spelat tillsammans i 20 respektive 40 år. Biljetterna till konserten sålde slut på bara ett par timmar, så jag såg till att köpa dem samma minut de släpptes. Har även flygbiljetter bokade och sovplats kirrad.

17 april blir det San Francisco igen! Då spelar nämligen Refused, The Bronx och The Hives tillsammans på ytterligare en slutsåld spelning som jag köpte biljetter till så fort de släpptes. Har inte köpt flygbiljetter ännu eftersom jag inte har bestämt mig för hur länge jag ska stanna, men det brukar lösa sig.

25 maj bär det av till Las Vegas för mitt favoritevenemang på hela året, nämligen Punk Rock Bowling. Vi bokade hotellrum redan i december, så nu sitter jag bara och väntar på att festivalbiljetterna ska släppas så jag kan köpa dem också. Hittills har bara 5 av kanske 40 band som spelar tillkännagetts, men Rancid, NOFX och Adicts känns ju som en rätt bra start.

Och det var väl det, i alla fall än så länge. Eftersom USA ligger så himla dåligt till för utlandsresor – om man inte har en massa tid och pengar att spendera på sånt, men vem har det? – så försöker jag satsa på att se så mycket som möjligt av det här jättestora landet jag bor i istället.

Mexico, Resande

Mexico, dag 2


Andra dagen i Mexico var jag så bakis när jag vaknade att det gjorde ont. Förmodligen för att vi ofrivilligt hade blivit strandade på en bar i fem timmar kvällen innan. Men har man semester så har man. Vädret var i alla fall lika strålande som dagen innan.


Vi åkte söderut till den lilla turistbyn Puerto Nuevo för att äta frukost på en restaurang där baren var byggd som ett piratskepp. Jag älskar att allt i Mexico är så himla färgglatt.


Vi åt quesadillas med en helt himmelsk guacamole. When in Rome, liksom.


Jag hade egentligen velat promenera runt i Puerto Nuevo och fota lite eftersom det var så charmigt, men var fortfarande på tok för sliten. Så det här blev den enda bilden jag lyckades ta.


Vi åkte tillbaka till hotellet, beställde varsin mimosa i baren, och la oss vid poolen. Orkade inte ens gå upp till hotellrummet och byta om till badkläder först.


Både jag och Johnny lyckades somna i solstolarna, så vi låg i varsin solstol vid poolen i princip hela dagen. Livskvalité.


Vårt hotell till höger, Stilla Havet till vänster.


Sen beställde vi mer mimosas och gick tillbaka upp på rummet för att titta på solnedgången från balkongen. Jag var sliten, som sagt.


Vi hade missat solnedgången kvällen innan på grund av de där dumma punkterade däcken, så den här kvällen var vi mycket laddade. Tog ut högtalare på balkongen också, Johnny var DJ.


Worth it.


Och det var den sista kvällen i Mexico. Minisemester, som sagt. På väg hem nästa dag blev vi stoppade i tullen och intagna för secondary inspection eftersom vi tydligen såg misstänkta ut. Men vi hade inga droger på oss, så efter typ en timme släppte de oss och vi fick åka hem igen.

Mexico, Resande

Mexico, dag 1

Vid lunchtid på torsdagen packade jag och min granne Johnny in oss i bilen och körde ner till Rosarito i Mexico. Det är bara en ungefär 40 minuters biltur från San Diego, men ändå som att komma in i en helt ny värld. Vi hade himla tur med vädret – inte ett moln på himlen och 20+ grader hela helgen trots att det är mitt i midvintern. Alla bilder från första dagen är tagna av Johnny.


Det första vi gjorde när vi var framme i Rosarito var att gå direkt till El Nido, en bar som Johnnys pappa, som var arkitekt, designade back in the days. El Nido betyder “nästet” på spanska – och hela baren var full av fåglar både ute och inne.


Mycket sånt här blev det, mexikansk cerveza och tortillachips med salsa. Stapelvaror både i Mexico och i södra Kalifornien.


Vi satt på uteserveringen, det var som att sitta i en liten regnskog. Bakom oss fanns det ett litet vattenfall med sköldpaddor och exotiska fiskar också.


Sen åkte vi vidare till ett hotell, också detta designat av arkitektpappan. Det var egentligen stängt (vi frågade varför och fick någon luddig förklaring om att det pågick en “revolution”) men vi fick i alla fall smita in och titta på den gudomliga utsikten.


Hamnade mitt i en vindtunnel, och jag fick hålla ner håret för att det inte skulle stå åt alla håll.


Och så kom vi slutligen ner till vårt hotell, Las Rocas Resort & Spa. Det är lätt att hitta, eftersom det står en GIGANTISK staty av Jesus högst uppe på en kulle på andra sidan vägen. Mycket katolskt land detta.


Så här såg det ut inifrån hotellrummet.


Vi gick direkt ut och satte oss i solen på balkongen och öppnade en flaska champagne.


Utsikten från hotellrummet var helt magisk.


Sen tog champagnen slut och det var dags att åka och äta middag. Dessvärre lämnar de Mexikanska vägarna en del att önska, och på väg till restaurangen lyckades vi köra rätt ner i en krater (hela vägarna är fulla av potholes, och kör man i mörkret är det rätt svårt att undvika alla) och fick punktering på två (!) däck.


Vi svor ganska ordentligt och svängde in på närmaste parkering, som av en händelse råkade vara en pizzeria som hette Ollie’s. Det såg ganska anonymt ut från utsidan, och vi hade förmodligen aldrig stannat där om vi inte hade varit så illa tvungna. Men det visade sig att Ollie’s inte bara hade den bästa pizzan jag någonsin ätit (och jag gillar inte ens pizza i vanliga fall) – hela personalen var dessutom sjukt hjälpsamma och trevliga, och hjälpte till att byta däck och ringa däckservice, samt bjöd på både drinkar och Tiramisu. Vi blev kvar i drygt 5 timmar.


Ägaren, som var amerikan, hade döpt restaurangen efter sin hund Ollie. Visst ser det ut som han ler?