Category

Resor

Resor, Sverige

Stockhoooolm here I come

Om bara några få veckor åker jag till Sverige för att vara där i en månad eller så. Har fortfarande inte bokat returbiljett, så vi får se exakt hur länge jag stannar. Jag är i alla fall SÅ himla peppad på detta. Stockholm på sommaren är en av mina favoritplatser i världen. Jag kommer visserligen att jobba i princip hela tiden jag är där, men ser ändå fram emot parkhäng, att bada mitt i stan, att äta färskpotatis och svenska jordgubbar, och långa ljusa sommarnätter. 

Det är så skönt att få åka till Sverige utan att behöva stressa för en gångs skull. Jag har bara varit hemma tre gånger (!!!) under de nästan 11 år jag har bott i USA (om man inte räknar att Paul och jag var i Mora i några timmar i vintras så att jag kunde förnya mitt pass). Och det känns inte alls tillräckligt att bara tillbringa två veckor vart tredje år i Stockholm. Jag är så glad att jag har ett flexibelt jobb nu som inte bryr sig så mycket om var eller när jag jobbar, så länge jobbet blir gjort. 

Andra grejer jag tänkte försöka hinna med: åka till Visby och hänga med mina gamla bästisar, ta båten ut till någon ö i skärgården, kanske ta en sväng till Malmö och köra hoj med Mirijam, promenera överallt hela tiden, hänga med min familj och läsa högvis med böcker på svenska.  

Äventyr, Motorcyklar, Resor

Motorcykelroadtrip genom sydvästra USA, fortsättningen

Igår kom vi hem från vår roadtrip. Allt gick strålande, ingens hoj gick sönder och ingen skadade sig eller blev sjuk. Det enda vi hade problem med var som bekant vädret. Vi fick uppleva allt från några få plusgrader, regn, hagel och snöstorm till dryga 40 graders ökenhetta. Vi lyckades i alla fall besöka en massa oerhört spännande platser. Här är några höjdpunkter.

Vi tillbringade en natt i Santa Fe i New Mexico. Min svenska kompis Maya bor där. Jag hade inte träffat henne på flera år så det var fint att ta en öl tillsammans. Nästa morgon gick vi hit, till Meow Wolf. Vet inte riktigt hur jag ska förklara detta, men det är i alla fall en “immersive art experience” som består av olika dimensioner, den ena mer skruvad än den förra. Kan verkligen rekommendera detta till alla som har vägarna förbi Santa Fe (eller Las Vegas eller Denver, de öppnar Meow Wolfs där nästa år). Dock ej om man är känslig för blinkande ljus eller klaustrofobisk, det är mycket krypande genom trånga gångar här. 

Vi var där i ett par timmar och var helt utmattade efteråt. Så himla märkligt ställe. (Jag kommer att skriva en artikel om detta för Roadtrippers, så håll utkik efter den om ni vill veta mer.)

Från Santa Fe åkte vi vidare till Roswell, också i New Mexico. Roswell är känt för den så kallade Roswellincidenten, där ett UFO enligt uppgift ska ha kraschlandat precis utanför staden år 1947. Som ett resultat av detta är Roswell helt UFO-tokigt. ALLT är på alien-tema, inklusive gatlyktorna (se ovan). Vi besökte även the International UFO Museum & Research Center, som är ett väldigt konstigt museum. Det finns ju inte direkt några övertygande bevis för att aliens existerar eller har besökt jorden, så hela det här muséet är liksom hittepå? Roligt, i vilket fall som helst.

Dag 7 började vi med att ta oss ungefär så långt söderut i New Mexiko det går att komma utan att hamna i Texas, till Carlsbad Caverns National Park. Det här är en annorlunda nationalpark som består av en serie stora grottor. Vi tog en hiss 230 meter rakt ner i ett berg, och sen gick vi runt hela grottan. Den är så stor att det tog över ett timme att gå igenom den. Väldigt mäktigt. Och svårt att fota. 

Från Carlsbad körde vi vidare västerut, till en av mina absoluta höjdpunkter på resan: White Sands National Monument. Det här stället består av alldeles vita sanddyner som ser ut som snö. 

Jag har velat åka hit hur länge som helst, och jag är så glad att vi fick till det på den här resan. Och att vädret samarbetade den här dagen!

Nästa dag körde vi söderut och in i Texas en sväng innan vi fortsatte västerut mot Las Cruces och sen tillbaka in i Arizona igen. Har ganska många tankar kring USA i allmänhet och Arizona i synnerhet, saker som jag har funderat på under den här resan, men det får bli ett annat inlägg. Här fokuserar vi bara på höjdpunkterna, annars blir det för långt.

Vi besökte en oerhört fin liten stad i södra Arizona som heter Bisbee. Tänker definitivt skriva mer om detta. Här är en bild på en fin gränd under tiden. 

Vår sista destination var Saguaro National Park utanför Tucson i Arizona. En hel park full av gigantiska saguaro-kaktusar. 

Vi tog en sista gruppbild innan vi körde några timmar norrut till Phoenix genom ökenhettan. Vi har som roadtrip-tradition att avsluta en längre resa med att boka ett lyxrum på något fint hotell, i alla fall jämfört med de billiga skitrum vi har bott på resten av resan. Så sista natten fick vi sova i stora sängar på ett lyxresort, vilket var välbehövligt. Det tar på krafterna att köra hoj exakt hela dagen 10 dagar i sträck. Och sen körde vi hela vägen hem till San Diego igen.

Mer om den här resan kommer! Måste bara sova i hundra år först.

Äventyr, Motorcyklar, Resor

Motorcykelroadtrip genom sydvästra USA, dag 1-4

De senaste dagarna har varit en vädermässig bergochdalbana. Vi är som bekant ute på en 10 dagar lång roadtrip genom flera delstater. Vi kan ta en titt på hur de senaste dagarna har sett ut…

Vi började i fredags med att köra hela vägen till Las Vegas. Ingen hade tagit ledigt, så efter jobbet tog vi en lång omväg för att undvika fredagstrafiken på motorväg 15. Kom fram strax innan midnatt. På lördagen hängde vi på Punk Rock Bowling och i den här poolen. Det var fint.

På söndagen var vi dock extremt trötta på Vegas. Vi körde norrut och stannade i Valley of Fire State Park där allt ser ut såhär, helt röda klippor i alla riktningar.

Gruppfoto! Här är hela gänget: Paul, Jordan, Adam, Ace, Kelly, Edy, Lexy, Katie och jag. Fast Lexy hängde bara på de första dagarna, så nu är vi “bara” åtta personer resten av resan. 

Efter Valley of Fire körde vi norrut in i Utah och Zion National Park. Det är svårt att ta foton som gör det här stället rättvisa. Det är en av de överlägset vackraste platser jag någonsin varit på. Katie och jag körde genom Zion en sväng på vår Kanada-roadtrip förra året, men den här gången hade vi inte lika bråttom.

Obligatoriskt gruppfoto igen. Tur att jag alltid har med mig ett kamerastativ.

Hittills hade vi haft väldig tur med vädret, men på måndagmorgonen sa prognosen att det skulle regna exakt hela dagen, med start klockan 9 på morgonen. Så klockan 8 lämnade vi vårt hotell i Page, Arizona och körde hit, till Horseshoe Bend. Det regnade inte ännu, men man såg att det var på väg att börja storma vilken sekund som helst.

MEN! Vi fick se Horseshoe Bend. Det här har varit på min bucket list hur länge som helst. Återigen gör bilderna det inte rättvisa. Så sjukt fin plats.

Sen tog vi oss tillbaka till hojarna och klädde på oss alla regnkläder vi hade med oss. Det skulle visa sig att regnstormen vi körde rakt in i egentligen var en snöstorm. Vi var dock mitt ute i ingenstans, bara en rak väg utan någonstans att stanna och värma sig. Efter 11 mil såg vi äntligen en bensinstation där vi hängde i ett par timmar medan våra fingrar tinade och våra kläder torkade. Jag har nog aldrig frusit så mycket i hela mitt liv. Rekommenderar INTE att köra hoj i flera timmar genom en snöstorm.

Till slut kom solen fram och vi kunde köra vidare. Vi fick dock ändra hela vår planering för resten av veckan. Vi skulle egentligen kört norrut genom Utah och Colorado, men pga all snö bestämde vi oss för att köra rakt österut genom New Mexiko istället. Imorgon vänder vi söderut där det förhoppningsvis är lite varmare. Kanske hamnar vi i Texas, kanske inte! Vi får se.

(Vill ni hänga med på den här resan i realtid kan ni förresten följa mina stories på Instagram. @cylinderella heter jag där.)

Äventyr, Mexico, Motorcyklar, Resor

El Diablo Run 2019

I fredags tog Katie och Kelly och jag hojarna ner till Mexiko. Eller, Kelly fick åka bakpå Katies eftersom hon inte har en egen hoj (ännu! vi jobbar på det).

Väl framme i San Felipe körde vi rakt mot el Malecón, alltså en huvudgata/boardwalk precis vid havet. Det var tropisk värme och luftfuktighet ute, mitt bästa klimat. Här kollar jag för övrigt på en polis som säger åt oss att vi inte får parkera på trottoaren. 

Vi körde vidare söderut mot vårt Airbnb. Halva gänget var redan där, och Katie, Kelly, Edy och jag gick ner till stranden för att svalka av oss lite. Dock var vattnet så lågt så här dags på dygnet att man fick vada ut typ 100 meter innan vattnet gick högre upp än till knäna. Grannhunden Barney följde med och badade. 

Vårt hus hade en stor takterass där vi satt hela kvällarna och nätterna medan vi var här. Vi var bara några meter från havet så fin utsikt hade vi också.

På lördagen var det International Female Ride Day, så alla tjejerna (utom en som fortfarande låg och sov) firade med att ta ett gruppfoto innan vi åkte in mot San Felipe och dagens festligheter. 

Ja, vi passade på att ta ett gruppfoto med killarna också förstås. De två till höger var inresta från New York, resten är mitt vanliga San Diego-gäng. Vi hade två personer till i huset, från Ohio, men de var bakis och tog sovmorgon.

Vi tog hojarna till Kiki’s, där själva El Diablo Run äger rum. Många kommer hit och tältar på stranden eftersom det är gratis, men jag kan inte tänka mig något värre än att bo i tält på en sandstrand. Lycka till med att inte ha sand överallt i resten av livet.

Det var runt 35 grader varmt i luften och alldeles ljummet i vattnet. Perfekt badväder.

Hittade en massa tjejer vi kände (och några vi inte kände) och tog ytterligare ett gruppfoto. Är lika delar imponerad och chockad över Brittanys pose längst ner till höger. 

Vi åt mexikansk mat på Rositas på boardwalken. 

Och innan det blev mörkt åkte vi tillbaka till huset igen. Vägen hit från stan är SÅ. HIMLA. DÅLIG. Alltså, det går knappt att beskriva i ord hur pass dålig den är. Det är som att köra puckelpist på månen, där man hela tiden måste väja för krater-lika hål i asfalten. Eftersom hälften av hojarna i vår grupp var choppers utan fjädring tog det väldigt lång tid att köra den knappa milen fram och tillbaka varje dag. 

Vi tillbringade i alla fall lördagkvällen på takterassen. Jag hade så ont i ryggen, antagligen pga den kassa vägen, att jag inte kunde sitta upp utan istället fick ligga på en dyna på golvet. Resten av gänget kom och la sig på golvet med mig i solidaritet, och så låg vi där i många timmar och kollade på stjärnhimlen och pratade strunt. Så himla, himla fint. 

Sen var det söndag och dags att åka hemåt igen. 

Jag hade egentligen tänkt göra en ordentlig video från den här helgen, men jag glömde hela tiden bort att filma. Så det blev bara några korta klipp. Varsågoda, El Diablo Run på 22 sekunder:

Äventyr, Motorcyklar, Resor

Nedräkning till Mexiko

Imorgon sticker jag till Mexiko tillsammans med ungefär alla mina kompisar. Vi ska på El Diablo Run, en stor chopperfest på stranden i San Felipe. Vi har hyrt ett stort hus precis vid havet och jag längtar SÅ mycket efter att få göra alla mina favoritgrejer i ett par dagar: köra motorcyklar, hänga med vänner, dricka drinkar på stranden, bada och äta tacos. 

Sist vi åkte på EDR, för två år sen, blev vår grupp på vägen ner så himla stor att det tog ca 10 timmar att köra 40 mil. Det här året har vi lärt oss av våra misstag och delat in oss i tre mindre grupper istället. Katie, Kelly och jag är den minsta gruppen, och eftersom vi är de enda som kör nyare hojar och inte behöver stanna och tanka var tionde mil så lär vi komma fram betydligt snabbare än alla andra.

Så här har de senaste dagarna sett ut: Alla har hängt hemma hos varandra och kollat/meckat på hojar. 

Jag har förberett mig för den här resan genom att göra en ordentlig service på hojen, samt skaffa ett nytt framdäck. Tog det nya däcket till verkstan igår för att få det utbytt och kände mig ganska stolt över den här lösningen. Vem behöver ens en bil när man kan frakta allt bakpå hojen!?

Nu försöker jag jobba men jag är så peppad på den här helgen att jag har svårt att koncentrera mig. Fick i alla fall just några foton från EDR 2017 av min kompis Mikey som körde ner med oss det året, och som fotar medan han kör hoj som en annan galning.

Det är alltså Paul och jag längst fram, och typ 20 pers bakom oss. 10 timmar!!!

Ses snart, Mexiko!

Resor, Vardagsanekdoter

Hej från Sverige

Rubriken är egentligen en lögn eftersom vi är tillbaka i Norge nu. Men igår tog Paul och jag min pappas bil till Mora över dagen. Jag behövde förnya mitt pass, och Moras passtation var den närmaste från Trysil. Min mamma tog tåget upp från Stockholm över dagen och mötte oss där. Vi åt lunch, sprang en massa ärenden, fikade och handlade mat. Och hittade en dalahäst att ta kort med, som ett gäng riktiga turister.

Vi behövde även fylla på alkoholförrådet i stugan eftersom det går åt en del när man är 9 pers, så det fick bli en sväng till Systemet också. Sen sprang vi in på Akademibokhandeln och jag kände mig helt överväldigad av att vara i en butik fylld av böcker på svenska. Sån oerhörd lyx. Jag har för övrigt jobbat både på Systembolaget och Akademibokhandeln, fast i Stockholm då. 

Idag är det fredag och kallt och blåsigt ute. Det var så isigt i backarna i morse att jag bara åkte ett åk, sen gick jag och lämnade tillbaka min hyrbräda och satte mig i stugan och läste resten av dagen istället. Det snöar ute och resten av gänget är ute och åker långskidor. Det är Pauls och min tur att laga middag ikväll, så jag tänkte göra Elsa Billgrens värmande veganska currygryta med spenat och potatis. Lätt, gott och mättande. 

Imorgon åker vi hem till Kalifornien igen.

Resor

Hej från Norge

Vi fick inte huset, men jag känner mig faktiskt ganska glad ändå. Kommer att sakna garagen och den stora tomten vi aldrig hade, men är glad över att inte behöva göra av med hela mitt livs besparingar på en gång. Nu kan vi spara ihop en större handpenning istället för att spontanköpa ett helt hus. 

Vi är i alla fall i Norge just nu. Kom fram till stugan i Trysil igår efter en väldigt lång resa: Först bil från San Diego till Los Angeles, sen flyg från LAX till Oslo, sen en tretimmars bussresa till Trysil. Det hela tog ungefär 21 timmar.

Men det är så fint att vara här. I princip hela mitt liv har min familj åkt på skidresa tillsammans med en annan familj en vecka om året, och i år firar vi 30-årsjubileum av detta. Med samma familj, som jag inte har träffat på över 10 år eftersom jag har bott i USA så länge. Och Paul är här, hans första gång i Norge. FINT.

Vi orkade bara en halvdag i backarna idag. Men imorgon är en ny dag!

Resor

En helg i Indianapolis

I lördags vaknade Paul och jag i ett hotellrum i Kentucky efter en ganska blöt kväll på mitt jobbs årliga “holiday bar crawl”. Vi mötte upp med Ace som bodde på samma hotell och sen tog vi vår lilla hyrbil och körde ända till Indiana för att hälsa på vår kompis Jess som bor i Indianapolis. 

Vi körde genom tre delstater den här dagen – Kentucky, Ohio och Indiana – och det spöregnade precis hela vägen. 

Väl framme fick vi i alla fall hänga med Jess extremgulliga och gigantiska fem månader gamla labradoodle-valp, så den ganska trista roadtrippen kändes genast värt det. ÅH, valpar. 

Jess tog med oss till alla Indys bästa barer och vegetariska restauranger. Vi började på punkstället Sinking Ship, där man till exempel kunde beställa en Bag o Dicks eller en (vegansk) Sack of Balls. 

Här är jag inne på Sinking Ships damtoa, hej hej. 

Vi avslutade kvällen på en tikibar med några av Jess kompisar. 

Nästa morgon hade vi en väldigt kelig besökare i sängen. Har man en sån här hund i ett klimat där det regnar och är lerigt större delen av året så får man vänja sig vid att ha en blöt hund i sängen. Vi vande oss snabbt!

Jess tog med oss till sitt bästa brunchställe. Det var även en miljon andra människors bästa brunchställe, så vi fick vänta på ett bord ganska länge. Det var åtta plusgrader ute, och jag som är van vid Kalifornienväder hade en tjock vinterjacka (som jag för övrigt hade lånat av min kompis Stacey för den här resan eftersom jag inte äger några varma kläder) på mig. Jess hade bara t-shirt på sig den galningen. Det märks vem som bor i Indiana.

Brunchen var i alla fall väl värd väntan. Yoghurt med färska bär är min standardfrukost, och när jag äter ute brukar jag lyxa till det med en croissant också. Bästa frukosten/brunchen alla kategorier. 

Efter maten körde Jess runt oss i fina kvarter i Indy. På en gata såg alla hus ut såhär. Vi kollade genast upp vad det skulle kosta att äga ett sånt här smärre slott. De allra dyraste var värda knappt tre miljoner svenska kronor. För tre miljoner kan man knappt köpa en garderob i San Diego, ha. Ett hus på vår gata som är betydligt mindre än detta är just nu till salu för 13 miljoner. Sånt tänker vi ganska mycket på. 

Och det var vår blixtvisit till Indiana det. 

Livet är en fest, Resor

Colin och Renées bröllopshelg i Utah

Vi var som sagt i Utah i helgen för att gå på bröllop. Våra kompisar Colin och Renée flyttade från San Diego till Ogden för ungefär åtta månader sen och har redan hunnit både köpa hus och planera bröllop. Det är sånt man har råd med när man inte bor i Kalifornien. Deras stora, fina hus skulle kostat över tio miljoner svenska kronor i San Diego, men i Ogden gick det för runt två. Men jaja, not the point of the story. Paul och jag (och typ alla andra vi känner) är ganska besatta av huspriser just nu eftersom vi också vill köpa hus.

Bröllopet var hemma hos Colin och Renée, och så här såg Paul och jag ut i deras garage. Jag hatar att ha klänning på mig, så är väldigt glad över insikten att man kan ha byxor på sig och ändå vara finklädd. Har helt skippat klänning på de senaste tre bröllopen jag varit på. 

Brudparet var så himla fina!

Och de hade gjort så fint i trädgården med långbord och bar och ljusslingor.

Inne i huset var det uppdukat med ostbricka deluxe. Tur att jag inte är vegan längre, tänkte jag då. 

Det var fint att hänga med folk vi inte träffar så ofta, som Shannon och Makenzie som bor i Seattle. De gifter sig dock i Palm Springs om ett par veckor, det blir som en liten reunion med samma folk som på det här bröllopet. Jag hade för övrigt munnen full av mat när det här fotot togs, därav den sura minen. Och så har jag klippt av mig håret också, igen.

Vi hängde i trädgården och garaget hela kvällen och hade det fint med en massa bra personer. 

Nästa morgon klev vi upp tidigt för att åka till en skidanläggning i närheten. Har nog aldrig varit på en sån mitt i sommaren förut. Varje gondol i den här liften hade namn med OS-vinnare på sig, och jag hittade både Pernilla Wiberg och Ingemar Stenmark. Jag blir alltid märkligt patriotisk när jag ser svenska flaggor utanför Sverige. 

Vi tog en gondol till toppen för att äta brunch med hela bröllopssällskapet. 

Så fin utsikt, och så konstigt att tänka på att allt detta kommer vara täckt av snö om bara några månader.

Efter brunchen tog vi en öl på en festival som ägde rum på skidanläggningen. Det var sol och sommarvärme och perfekt väder för en bröllopshelg utomhus. Och nästa morgon åkte vi hem till San Diego igen. 

Jobbrelaterat, Resor

En två månader lång och väldigt stressig paus från verkligheten

Sen jag började mitt nya jobb för nästan exakt en månad sen känns det som att jag lever ett helt nytt liv. Från att ha jobbat i 10 år utan att ha gjort en enda jobbresa kommer jag den här hösten att vara borta mer än jag är hemma. Jag räknade till exempel just ut att jag bara kommer sova i min egen säng sju nätter under hela oktober. Allt är i och för sig inte jobb, jag ska även på en massa bröllop. Så här ser mitt väldigt packade schema ut i september och oktober…

September:

• Idag flyger Paul och jag till Salt Lake City, Utah. Därifrån tar vi en shuttle till Ogden där våra kompisar Colin och Renee gifter sig imorgon. Vi är i Ogden tills på måndag, då åker vi hem igen. 

• Helgen efter tar jag hojen till Joshua Tree för en tre dagar lång möhippa i öknen. 

• Dagen efter jag kommer hem från Joshua Tree flyger jag till Cincinnati för en jobbgrej. Är där måndag till torsdag. 

• Sen har jag en paus från resande på en och en halv vecka (!) innan det är dags för nästa bröllop. Vår kompis Shannon gifter sig i Palm Springs den sista veckan i september, men bröllopet är på en torsdag. Så Paul och jag tänkte att vi helt enkelt stannar där i ett par nätter. Jag kan jobba från hotellet. 

Oktober:

• En vecka senare, den första helgen i oktober, flyger vi till New York för säsongens sista bröllop. Våra San Diego-kompisar Ace och Edy gifter sig i Upstate NY och vi ska bo i fina glamping-tält tillsammans med alla våra bästisar. Hela bröllopshelgen varar i tre dagar och det ska bli så himla fint. 

• Bara några dagar efter att vi kommer hem från New York ska jag iväg igen, den här gången för att vara med på Rebelle Rally. Så här skrev jag om det för två år sen:

“Häromveckan intervjuade jag tre tjejer som är med i Rebelle Rally, ett ‘off-road navigation rally’ bara för kvinnor, det första av sitt slag i USA. Hela tävlingen pågår under en vecka, och går ut på att lag som består av två personer ska ta sig runt i öknen i Nevada och Kalifornien och hitta olika markörer (fysiska och virtuella) utan hjälp av GPS eller navigationssystem. Man får bara använda karta och kompass.

Jag ska dock inte delta i själva rallyt utan är där i egenskap av journalist. Tänkte skriva ett reportage om detta för Roadtrippers, och får alltså betalt för att hänga med en massa coola kvinnor och köra offroad i öknen i en vecka. Kommer dock behöva sova i tält i fyra nätter i minusgrader. Brrr!

• Sen är jag hemma i exakt en dag innan det är dags för Babes Ride Out i Joshua Tree, mitt favoritevent på hela året. Det här innebär ytterligare fyra dagar av att hänga (och tälta) med coola kvinnor i öknen. En annan, varmare öken dock, tack och lov. 

• Dagen efter att jag kommer hem från Babes Ride Out är det dags för månadens sista, och längsta, resa. Ska roadtrippa längs hela USAs västkust från Seattle till LA i 10 dagar tillsammans med några kollegor för en grej som fortfarande är hemlig. Det här innebär för övrigt att jag är borta på min födelsedag. 

Och sen är det november. Jag kommer att flyga mer de här två månaderna än jag gjort i hela min karriär sammanlagt och det känns väl sådär. Men jag försöker intala mig själv att eftersom jag aldrig har rest i jobbet tidigare så är det ändå inte så mycket om man slår ut det över det senaste årtiondet. Jag räknar liksom inte med att det kommer se ut så här varje månad. 

Är det för mycket att hoppas på att klara mig igenom de här två månaderna utan att bli sjuk eller alldeles för utmattad för att existera? Undrar om min pojkvän och mina katter ens kommer känna igen mig när jag återvänder till verkligheten i slutet av oktober.