En bra grej för mig med att vara i Stockholm i två veckor i december var att jag fick en påminnelse om varför jag bor i Kalifornien. USA är ett sånt skitland på så många sätt, speciellt med den nuvarande presidenten, att folk jämt frågar mig varför jag bor här och inte i Sverige. Men Kalifornien är inte som resten av USA. Här är det varmt och skönt och fullt av vettiga människor och progressiv (nåja) politik. Och jag KAN inte bo på ett ställe där man varken ser solen eller himlen på flera dagar och det bara är grått och mörkt och kallt. Ja, ni vet ju hur det är. 

Jag har bott i San Diego så länge nu att jag ofta tar det för givet. Men det har varit SÅ himla fint väder sen jag kom tillbaka för en knapp vecka sen att jag har känt mig tvungen att utnyttja det till fullo. Så här har denna helgen sett ut.

Igår var det lördag och strålande solsken och 21 grader varmt. Perfekt för årets första motorcykeltur! Lyckades dock bara köra 4 mil innan min hoj bestämde sig för att sluta fungera. Fick åka och hämta en kompis pickup och lasta upp hojen på och köra hem den. Så himla typiskt 2020 ?

Senare samma kväll hade vi trädgårdshäng/BBQ hemma hos Katie och Jordan. Vi gjorde tacos (Kaliforniens version av BBQ) och drack öl runt en brasa. Fint! Hade saknat alla de här människorna (och djuren). 

Sen var det söndag och Sarah och jag åkte till stranden för att hajka. Det här stället heter Torrey Pines och är ett naturreservat vid Stilla Havet som är känt som ett av San Diegos bästa promenadstråk, men varken Sarah eller jag hade varit här förut. Kolla vad fint!

Det var SHORTSVÄDER!? Sån kontrast till en vecka tidigare, när jag knallade runt i Vasastan i dubbla vinterjackor och en halsduk runt hela ansiktet och ändå frös. Då måste jag säga att jag föredrar detta. 

Efter hajken åkte jag hem och lagade min hoj! Den behövde bara ett nytt batteri, så det var lätt. Men jag känner mig ändå alltid lite stolt när jag lyckas fixa mina fordon helt själv. Åkte ner till stranden igen (!) för att fira med en solnedgång.

Vi har haft såna SJUKA solnedgångar den här veckan att ungefär hela San Diego var vid Sunset Cliffs för att kolla på dagens. Har verkligen aldrig sett så mycket folk här förut, bara kolla på udden längst bort på den här bilden. 

Nu blev det en ganska vanlig solnedgång, ingenting speciellt jämfört med de senaste dagarna. Men fint ändå! Det är svårt att misslyckas med en solnedgång över havet. 

Sorry Stockholm, jag älskar dig, men jag tror att jag stannar i Kalifornien ett tag till. 

Måste ta en paus i att tänka på och prata om nazister för annars kommer jag helt att förlora förståndet (<– sjuk grej att behöva säga år 2017). Så här kommer en liten titt på min söndag, som jag antar kunde ha varit sämre.

Det var strålande sommarvärme ute och Paul och jag fick för oss att vi skulle göra något typiskt San Diego-igt och åka till stranden. Kan räkna på en hand de gånger vi har varit på stranden tillsammans de senaste åren, det är liksom inte vår grej. För mycket sand och för mycket folk. Men sagt och gjort, vi tog med oss Lola och körde ner till Mission Beach.

Vi köpte glass! Och jag hade min nya kamera med mig. Jag älskar den.

Det var eftermiddag och motljus, och stranden var helt packad med folk.

Det är verkligen som en helt annan värld nere på boardwalken. Vi som mest hänger på hipsterställen långt från stranden eller kör hoj i bergen är inte vana vid detta. Så himla kaliforniskt är det i alla fall.

Vi satte oss på en bar med utsikt över stranden och tog en kall öl.

Lola är inte heller så förtjust i sand, hon är mer en cityhund. Vi orkade med stranden i ca en timme (varav vi stod i kö för att köpa glass i säkert 20 minuter), sen åkte vi hem igen. Det var fint, men nu dröjer det nog till nästa sommar innan vi tar oss hit igen.