Jag utgår från att ni är totalt ointresserade av att läsa om wakeboarding, det skulle jag också vara. Men jag måste ändå säga detta. Nu när jag får börja mina onsdagsmorgnar med att ta hojen ner till havet och sen varva att åka båt med att åka bräda bakom en båt i ett par timmar innan jag börjar jobba, så har onsdag blivit min nya favoritdag. Det är en sån oerhörd ynnest.

Jag märker dessutom redan enorm utveckling. Förra veckan orkade jag knappt hålla mig upprätt runt hela viken vi kör i (ett varv tar kanske 10 minuter). Att åka wakeboard är extremt fysiskt påfrestande, speciellt för armar och axlar, och jag är ganska svag. Efter min första lektion kunde jag knappt lyfta armarna resten av dagen, de var som spagetti. 

Men idag gick det så himla mycket bättre. Istället för att bara stå och frenetiskt försöka hålla mig upprätt så fick jag lite feeling och började öva svängar. Och så orkade jag TVÅ varv istället för ett.

Nästa vecka tänker jag mig att jag kommer se ut ungefär så här:

Ni vet hur jag sa att jag ville röra på mig mer det här året än förra? Hittills har det gått över förväntan. Den här veckan har jag till exempel varit på gymmet FYRA gånger. Det har nog aldrig hänt tidigare, och jag känner mig inte helt säker på att det kommer fortsätta så här. Men men, so far so good.

Idag gick jag inte till gymmet, men fick ändå en dos motion. Jag var nämligen och åkte skridskor med Katie, Stacey och Ryan. 

Det finns en ishall i närheten av där vi bor och på söndagar kostar det bara 8 dollar i inträde. Hyra av skridskor ingår. 

Det var väldigt mycket folk och lång kö för att komma in när vi kom dit, men det var kul ändå. Jag har inte åkt skridskor på säkert minst 20 år, men efter en liten stund började mina skills komma tillbaka, i alla fall en smula. Tycker att det är betydligt läskigare att åka rullskridskor, även om det är ungefär samma princip. 

Vi har alla en vit månad och anstränger oss för att hitta på aktiviteter som inte involverar alkohol. Det här var ett roligt exempel, så det gör vi nog igen. 

En grej till om det här med att vi ska upp i skidbackarna i helgen. Jag och Paul har varit tillsammans i snart fyra år. Under den tiden har jag varit iväg och åkt snowboard minst tre gånger och han har inte åkt en enda gång. Paul påstår dock att han är grym på att åka snowboard, vilket är roligt eftersom han är den minst tävlingsinriktade personen jag känner och det är verkligen inte likt honom att skryta om något över huvud taget. Men han har snackat SÅ mycket skit de senaste åren om hur mycket bättre han är än mig (på skoj såklart, fast ändå inte), dock utan att presentera någon som helst sorts bevis. Jag har aldrig sett honom så självsäker kring något annat, någonsin. 

Jag är själv extremt tävlingsinriktad, så hela den här grejen är något av en trigger för mig. Jag är fullt beredd att köra skiten ur Paul på lördag. Jag tror inte att han inser vilken Pandoras box han har öppnat här.

Så här har jag förberett mig:

• Köpt en ny snowboard
• Lämnat in den nya snowboarden på vaxning och slipning
• Installerat nya bindningar
• Köpt nya skidglasögon
• Tagit fram alla mina skidkläder ur förrådet och provat så att allt passar

Så här har Paul förberett sig:

• …

Han äger varken en bräda eller boots eller några varma kläder men verkar inte så bekymrad över detta. Han påstår att när han var yngre brukade han åka bräda i jeans och bara spreja någon sorts vattentätningssprej på dem. Nu är han dock en vuxen karl på närmare 40, så jag lägger mig inte i hur han planerar att få tag på lämplig utrustning innan fredag. 

Vi får väl se vem som vinner. Och ja, jag vet, huvudsaken är att ha roligt. Det kommer vi nog också att ha.

Vi har hyrt en stuga i fjällen den här helgen. Eller ja, i Big Bear, ett par timmar norrut. Jag brukar åka snowboard där någon gång om året, men det är alltid väldigt uppenbart att man fortfarande är i södra Kalifornien. Det brukar vara tillräckligt varmt för att åka utan jacka, och när man tar lunchpaus kan man sitta ute i solen i bara t-shirt. Plus att det inte är snö någon annanstans än i backarna. Min kollega som var i Big Bear för någon månad sen sa att det var 25 grader varmt, så till och med konstsnön var nästan helt borta. 

Men eftersom vi de senaste veckorna har haft en sällsynt *riktig vinter* här i SoCal ska det vara åtta minusgrader när vi är i Big Bear i helgen. Och det ska SNÖA. Riktig snö. Jag är så oförberedd på detta, brukar liksom åka snowboard i t-shirt och en hoodie. Men som tur är var jag i Mammoth (där det också blir riktig vinter) förra året och var tvungen att köpa en varmare snowboardjacka. Jag köpte även en ny snowboard häromdagen eftersom min gamla höll på att falla isär. Jag vet dock ändå inte hur sugen jag är på minusgrader och riktig snö. 

Vi är nio stycken som har hyrt stugan i Big Bear tillsammans, men bara tre eller fyra av oss åker snowboard. Resten av gänget tänker enligt uppgift inte lämna stugan och bara sitta i jaccuzzin hela helgen. Det låter ärligt talat som en ganska smart idé. 

Om man inte bloggar om att ha gått till gymmet så har det inte hänt. Eller? Jag gick i alla fall till gymmet i morse för första gången på… jag vet inte ens hur många månader. Jag har så svårt att motivera mig själv att gå och träna om jag inte har ett specifikt mål att jobba mot. Just nu tänkte jag försöka bygga upp lite styrka i ryggen och axlarna inför vår roadtrip till Kanada i sommar. Jag har lagt en hel del tid och pengar på att göra min hoj så ergonomisk som möjligt för längre resor, men det är fortfarande ganska påfrestande för kroppen att köra motorcykel en hel dag. Och vi kommer snitta runt 50 mil om dagen i två veckor. Såatteh. Behöver vara snäll mot min kropp och bygga lite förebyggande muskler.

Problemet är bara att det ju är så förbannat tråkigt att gå till gymmet? Jag har liksom ett gym i min kontorsbyggnad som jag får använda gratis, och när jag går dit innan jobbet har jag så gott som alltid hela gymmet för mig själv. Sen är det bara att ta hissen 13 våningar upp och så är jag på jobbet. Det blir liksom inte smidigare än så. Ändå har jag så svårt att komma iväg.

Ni som går och tränar regelbundet trots barn och minusgrader eller snöslask är fan mina idoler. Jag har inga som helst ursäkter förutom att det är tråkigt, och jag hatar att göra tråkiga saker. 

Hörrni, TACK för alla kommentarer på det här inlägget om träning. Uppskattar verkligen både peppen och verklighetsförankringen ♥

Imorse hade jag mitt första pass med min nya PT, Rob. Han sa att han nyss hade fyllt 50, men såg inte ut att vara en dag äldre än 40. Bara det kände jag var ganska bra för träningsmotivationen. I övrigt var det inte så farligt. Man hinner liksom inte bli uttråkad när någon står bredvid och säger åt en vad man ska göra i en hel timme? Jag tror dock att han tog det lite lugnt med mig så här i början, kanske mest för att jag inte skulle bli avskräckt från att komma tillbaka.

Själva gymmet jag gick till ligger för övrigt i en gammal brandstation och har en massa stora handmålade punkaffischer på väggarna. Rob, som äger stället, hälsade och kunde namnet på alla som var där, sånt tycker jag är fint.

Jag har bokat tid med en personlig tränare nästa vecka. Jag är svag och har ont i kroppen och skulle verkligen behöva bygga lite ordentliga muskler. Problemet är bara att jag tycker att det är så himla trååååkigt att träna, så om jag inte har någon som står med piskan i högsta hugg och tvingar mig att lyfta saker så vet jag att det aldrig kommer bli av. Alltså: personlig tränare.

Är ganska… opepp på detta. Men jag tänker att citatet ovan får fungera som inspiration. Det är liksom ingen poäng att betala en massa pengar för att göra något halvhjärtat. Jag har fram tills klockan 7 på tisdag morgon att hitta min inre hurtighet. Tips för att inte dö av träningstristess (och kanske till och med tycka att det är kul?) mottages tacksamt.