Category

Sverige vs. USA

Sverige vs. USA

Svensk Valborg i San Diego

Igår hade Paul och jag inget speciellt för oss, så vi tog med oss Lola och åkte ner till Mission Beach. 

Swedish American Chamber of Commerce i San Diego ställde nämligen till med svenskt Valborgsfirande på stranden. Det var kanske 50 personer där, varav jag kände exakt noll. Inte så oväntat eftersom jag inte känner några svenskar här (med undantag för Jenny), men det blev väldigt påtagligt i en så här liten grupp.

Jag vet inte om det framgår från den här bloggen, men jag är ganska asocial och får ofta ångest i sociala sammanhang. Så när vi närmade oss gruppen på stranden ville jag helst vända om och åka hem igen. Men Paul övertygade mig om att det var värt att stanna ändå. Så det gjorde vi.

Det fanns en liten eld, men ingenting i stil med de stora majbrasorna i Sverige. Men svenska kören i San Diego var i alla fall där och sjöng några visor – körledaren började varje låt med att berätta för icke-svenskarna i publiken vad den handlade om. “This is a song about spring… and drinking!” sa hon om exakt varje låt. Ha! Ganska typiskt svenskt ändå.

Det var molnigt och lite kyligt ute (May Gray började tidigt i år), men vi befann oss ändå på stranden. Så den perfekta mixen av Sverige och San Diego. Lola hade en tröja med en älg på sig, men det syns inte här.

När jag tröttnade på att bara stå helt awkward och inte prata med någon så åkte vi hem igen. Jag kan inte minnas sist jag firade Valborg, men det är minst 10 år sen sist. Vet inte om jag är så sugen på att fira det igen, men är nog ändå glad att vi åkte hit. Nu vet jag i alla fall vad jag missar.

Sverige vs. USA

Äta kakan och ha den kvar

En grej jag har hört från massor av utlandssvenskar genom åren är hur mycket de saknar Sverige. Inte nödvändigtvis så pass mycket att de är redo att flytta hem igen, men tillräckligt för att det ska skapa en tomhet i dem. Jag har inte alls kunnat relatera till detta—när jag flyttade till USA var jag så himla less på att bo i Sverige att den där saknaden liksom aldrig infann sig.

Jag integrerade mig själv i det amerikanska samhället så pass väl att jag har flera bekanta här som nog inte ens vet att jag inte är amerikan. Min svenskhet är såklart ingenting jag håller hemligt, men inte direkt något jag påannonserar heller.

Men nu, nästan 10 år senare, har den börjat krypa sig på, den där tomheten. Jag kan komma på mig själv med att sakna framförallt Stockholm så mycket att det gör ont. Inte så att jag vill flytta tillbaka, för jag älskar Kalifornien och kan inte tänka mig att bo någon annanstans. Men jag förstår plötsligt den där expat-paradoxen där man trivs alldeles strålande i sitt nya land men ändå känner en djup saknad för sitt hemland. Det där med att vilja äta kakan och ha den kvar.

Det går kanske över igen, jag vet inte. Men jag har bara varit i Sverige tre gånger på 10 år och det är inte ens i närheten av tillräckligt. Helst skulle jag åka till Stockholm minst en gång om året, men jag vet inte hur jag skulle lyckas få ihop det med mitt nuvarande jobb.

Under tiden ägnar jag mig åt att göra hypersvenska saker där jag befinner mig. För några veckor sen bakade jag till exempel semlor, vilket jag bara kan minnas att jag har gjort en gång tidigare i hela mitt liv. Och nu i helgen funderar jag på att gå på ett stort svenskt Valborgsfirande här i San Diego. Fram tills ganska nyligen hade jag nog aldrig kommit på tanken att frivilligt vilja fira en svensk högtid tillsammans med en massa främlingar, men nu låter det plötsligt ganska lockande.

Om jag var rik skulle jag köpa en lägenhet i Stockholm och ett hus i San Diego och säsongspendla mellan båda.

Brb, ska bara vinna på lotto.

Amerika, Sverige vs. USA, Vardagsfilosoferande

”Men varför bor du i USA då?”

Att bo i USA är ganska ofta en emotionell bergochdalbana. För varje grej jag älskar med det här landet finns det (minst) en grej jag hatar. Jag klagar ganska ofta och ganska högljutt på allt som är fel med USA, och folk frågar ibland ”Men varför bor du här då? Flytta tillbaka till Sverige igen om det är så fantastiskt där”. Och det vore kanske det mest logiska att göra, speciellt i dessa tider.

Men jag älskar ju USA. Trots masskjutningar, empatilösa politiker, brist på sjukvård och rimliga arbetsvillkor, kristna fundamentalister, konspirationsteoretiker, vapengalningar, strukturell rasism, restriktiva abortlagar, monstertruckar, extrema klasskillnader och Donald Trump finns det ingenstans jag hellre skulle vilja bo.

För USA är samtidigt ett helt fantastiskt land. De flesta amerikaner är öppna och trevliga och kan få vem som helst att känna sig välkommen. Det går att få tag på precis vad som helst oavsett vilken tid på dygnet det är. Här finns mer storslagen natur än jag har upplevt någon annanstans, med allt från mäktiga nationalparker till öken till berg till hav och sjöar. Det USA möjligen saknar i finkulturellt kapital kompenserar man för med så mycket popkultur och knäppa roadside attractions att det skulle ta en hel livstid att utforska allt. Den stora majoriteten av mina favoritband, -filmer, -serier och -författare kommer från USA. Plus att klimatet i södra Kalifornien gör det svårt att någonsin vilja bo någon annanstans. Och så älskar jag amerikanska, språket alltså. 

Och just nu, efter skolskjutningen i Florida förra veckan, känner jag mig för första gången sen valet 2016 enormt hoppfull inför framtiden, tack vare de smarta, roliga, starka, empatiska och välformulerade tonåringar som överlevde och nu kämpar för nya vapenlagar.

John Oliver gjorde ett bra inslag om USA:s båda sidor på Last Week Tonight förra veckan (spola fram till 16:33 om du inte hinner kolla på hela). Han säger bland annat:

“Donald Trump does not reflect America. To be completely honest, he does reflect it a bit. But the point is that America is not one thing, it’s a beautiful mess of contradictions where good and bad are mixed together.”

Amen på detta.

Sverige vs. USA

Om det jobbigaste med att bo i USA

Fia:
Kommer du och Paul någonsin testa att bo i Sverige (eller Europa)? Vad tycker du är jobbigast med att bo i USA?

Ni frågar ju inga lätta saker direkt! Haha. Men okej. Som det ser ut just nu kan jag inte tänka mig att bo i Sverige, och jag tvivlar på att det kommer att ändras inom en överskådlig framtid. Sverige är ett fantastiskt land, mycket bättre än USA på väldigt många sätt, men bara tanken på att behöva genomlida en enda svensk vinter till ger mig avgrundsångest. Jag tror att Paul känner ungefär likadant, trots att han är uppväxt i södra Kalifornien och inte har frusit en dag i sitt liv.

Jag älskar Stockholm och saknar ofta både staden och alla mina personer i den. Det ultimata vore ju om vi kunde bo i Europa några månader varje sommar och resten av året i San Diego. Men det känns inte helt realistiskt, i alla fall inte just nu.

Hade vi velat ha barn hade jag eventuellt övervägt en Sverigeflytt på heltid, men nu vill vi ju inte det. Så då bor vi hellre kvar här där det är (någorlunda) varmt året runt och man inte behöver oroa sig för snöstormar, fallande istappar, horisontellt regn, hala vägar eller snöslask. 

Därmed inte sagt att USA är något paradis, det är det verkligen inte och jag vet inte om jag skulle kunna bo någon annanstans i det här landet än i Kalifornien (ja, möjligen Hawaii då). Några saker jag tycker är jobbiga med att bo här:

1. Sjukvård räknas inte som en mänsklig rättighet, och tillgången till vård är en klassfråga. Det nuvarande sjukförsäkringssystemet är åt helvete, och republikanerna vid makten jobbar aktivt på att göra det ännu värre. Det är verkligen ett mysterium för mig hur i princip alla andra i-länder kan erbjuda sina medborgare tillgång till vård, men i USA börjar folk skrika “socialism” så fort man nämner universal healthcare. Som om det vore en dålig sak. 

2. Den jäkla besattheten vid vapen. Ingenting är så heligt i USA som rätten att bära vapen, inte ens oskyldiga människors rätt till att inte bli ihjälskjutna av dårar med automatkarbiner. 

3. Donald Trump är president. Idag är det exakt ett år sen valet och jag befinner mig fortfarande i någon sorts chocktillstånd. Donald Trump är president. Nä, det går fan fortfarande inte att förstå. Från och med idag är USA dessutom det enda landet i världen som inte är med i Parisavtalet. Det säger egentligen ganska mycket om vilken sorts land detta är år 2017. 

Jag började skriva fler grejer men det blev så himla långt och negativt, så nu begränsar jag detta till bara tre punkter. Men tro mig, det finns många grejer som är jobbiga med att bo i USA. Får väl väga upp detta med ett inlägg om varför jag ändå älskar att bo här. 

Sverige vs. USA

Om amerikaners miljötänk

Karin:
Hej! Kan du skriva om amerikaners miljötänk i förhållande till ditt egna? Tack för en jättebra blogg!

Hej och tack snälla! ♥ Jag ska vara ärlig här, jag har bävat lite inför att svara på den här frågan, mest för att jag inte riktigt vet svaret? Men jag kan generalisera lite utifrån mina egna erfarenheter.

Jag upplever det som att amerikaner är ganska… ointresserade av miljötänk. Alltså, jag tror att de flesta bryr sig om miljön och vill att deras barnbarn ska ha en planet att växa upp på osv. Men det logiska steget därifrån till att ta personligt ansvar och faktiskt förändra sitt eget beteende, det saknas ganska ofta (#inteallaamerikaner osv).

Jag kommer osökt att tänka på ett inslag i The Daily Show med John Stewart för några år sen, när de gjorde en ”Cribs”-parodi hemma hos Robyn i hennes lägenhet i Stockholm. Programledaren Wyatt Cenac går runt och förfäras över att Robyn (”Sveriges största popstjärna!”) bara har en TV och att hon har hela köket fullt av källsortering. SOCIALISM! Källsortering är ett ganska främmande koncept för amerikaner, jag fick förklara det i detalj för Paul när vi var i Sverige.

 Alltså, vi återvinner ju också, men vi har en soptunna för all återvinning. Glas, plast, allt hamnar i samma soptunna. Jag tror på allvar inte att det skulle gå att förvänta sig att vanliga amerikaner skulle sortera sin egen återvinning, det är tillräckligt svårt att få folk att inte slänga typ batterier och glasflaskor i vanliga soporna.

För att inte tala om hur vanligt det är framförallt bland amerikanska män (fler generaliseringar, jag vet) att äta kött till varje måltid och köra gigantiska lifted trucks som ens dagliga fordon. 

USA är så sjukt långt efter Sverige på så många plan, och miljötänket är definitivt ett av dem. Jag försöker dra mitt strå till stacken genom att inte äta kött, återvinna så mycket jag bara kan, köpa kläder på second hand och ekologisk/närodlad mat, köra hoj istället för bil, inte ha barn, skänka pengar till organisationer som kämpar för miljön, och så vidare. Men detta är ju verkligen en piss i Mississippifloden jämfört med den skada som redan görs, och som bara kommer bli värre så länge Trump är president och fortsätter att förneka klimatförändringarna och sätta sina egna intressen framför resten av världens.

Ha, jag vet inte. Var det svar nog på frågan?

Drömhuset, Sverige vs. USA

Det är svindyrt att bo i Kalifornien

Jag tänker skriva om dels några kulturkrockar som jag upplevde medan vi var i Sverige, och dels om vad Paul tyckte om resan, men först känner jag att vi måste prata lite om hur mycket dyrare det är att bo i San Diego än i Stockholm.

Bostadsmarknaden är en sån grej man automatiskt pratar om ganska mycket när man bor i Kalifornien. Det är nämligen svindyrt att bo här. Att köpa hus är nästan omöjligt om man inte är rik eftersom man dels behöver lägga 20% i handpenning, och dels behöver amortera hela lånet inklusive ränta inom en viss tidsram (15-30 år beroende på vilken typ av lån man har). Och med helt orimliga bostadspriser (i vårt område kostar ett litet hus med två sovrum ofta närmare 7 miljoner kronor, och då ska man alltså lägga en handpenning på över en miljon) innebär det ofta en månadskostnad på över 30 000 kr i månaden.

Att hyra bostad är bara marginellt bättre. Nu är det visserligen lätt att få ett hyreskontrakt här, till skillnad från i Stockholm, så länge man har råd att betala hyran. Paul och jag betalar ca 12 000 kr i månaden för vårt lilla hus, vilket betraktas som väldigt billigt här. Vi har bara tur att vår hyresvärd inte verkar ha någon koll på marknaden, för de flesta av våra kompisar betalar ungefär dubbelt så mycket för hus eller lägenheter i ungefär samma storlek. Enligt den här sidan ligger medelhyran för en lägenhet i San Diego numera på drygt 17 000 kronor i månaden. 18 000 för en trea.

Som jag har uppfattat det skulle det vara helt orimligt att betala 18 000 kr i månaden i hyra med ett förstahandskontrakt i Stockholm. Jag kan förstås ha fel om detta? Men sånt här funderar jag i alla fall ganska mycket på. Att Paul och jag, som båda är över 30 och har stabila jobb med bra inkomster, antagligen aldrig kommer ha råd att köpa hus. Om vi inte flyttar från San Diego alltså.

Bilar och sånt, Sverige vs. USA

Malmö FF i San Diego

malmoff

Jag var på väg hem från jobbet idag när jag plötsligt såg detta på bilen framför mig: en registreringsskylt med “MALMÖ FF” på. Nu har jag så många frågor. Till exempel denna: VEM är denna person som bor i Kalifornien men älskar ett sydsvenskt fotbollslag tillräckligt mycket för att betala för personliga regplåtar med deras namn på?

In other news försöker jag att ta vara på de sista dagarna med Obama som president. På fredag svärs Trump in och efter det är det väl bara en tidsfråga innan jorden går under. ¯\_(ツ)_/¯

Sverige vs. USA

Svensk jul med 350 000 personer?

glogg

Det är ju december nu så man måste kanske säga något om julen? Jag är egentligen ganska ointresserad av högtider (med Halloween som enda undantag) och försöker slippa undan att fira dem så ofta jag kan. Fick till exempel med mig Paul till Hawaii förra julen, till Mexiko över Thanksgiving, och den här julen åker vi till Puerto Rico (gud, låter ju som någon jetsettare nu?). Men av någon anledning blir jag numera ändå sugen på att göra svenska grejer så här års, det är väl något undermedvetet, att december förknippas med att vara hemma med familjen?

Det här började förra året, när jag gick på December Nights (som är en megastor julmarknad i Balboa Park) med några kompisar. Jag skrev om det här. De hade en svensk julmarknad med ett glöggtält, luciatåg, svenska julsånger och svenskt godis och jag blev oväntat helt glad och nostalgisk.

Ikväll och imorgon är det dags för årets December Nights, och egentligen vill jag helst slippa gå – det är så SJUKT mycket folk, på riktigt omkring 350 000 pers, och det går inte ens att ta en Uber dit för att det är så mycket trafik. Man får sitta i bilköer i flera timmar – och då bor jag ändå en typ 10 minuters bilfärd från Balboa Park.

Så vi får se om jag pallar. Om inte var vi i alla fall på Ikea igår och köpte godis och müsli, så jag kanske redan har fått min dos av svenskhet för den här veckan?

ikea

Hej då!

Amerika, Sverige vs. USA

8 år

14211946_10153968983183691_3775203389416650825_n

Idag är det exakt 8 år sen jag flyttade till USA. Det är så konstigt, för det känns både som att jag nyss flyttade hit OCH som att jag har bott här betydligt längre än 8 år.

När jag lämnade Stockholm var jag 21 år och precis nyutexaminerad från universitetet utan någon arbetslivserfarenhet att tala om. Sen jag flyttade till San Diego har jag blivit vuxen. Det är här jag betalar skatt och pensionssparar, bor i hus och har en karriär. Det är här jag har haft alla mina heltidsjobb. Det är här jag har varit gift och gått igenom en skilsmässa. Det är här jag har tagit motorcykelkörkort och ägt sammanlagt 9 bilar och 6 motorcyklar, det är här jag har träffat mannen jag älskar.

Om jag skulle flytta hem igen (t.ex. om Trump skulle vinna presidentvalet) så tror jag att jag skulle känna mig vilsen. Jag vet liksom inte hur man är vuxen i Sverige. Plus att jag verkligen skulle sakna palmerna.

Sverige vs. USA, Vardagsfilosoferande

Att lämna sitt land och inte vilja komma tillbaka

sverige-bat

Det här inlägget hos Linnéa (plus kommentarerna) är så intressant tycker jag. Och sorgligt. Jag inser hur lyckligt lottad jag är som har hittat ett nytt land som känns som hemma till 100%, och som jag i alla fall just nu inte kan tänka mig att jag någonsin kommer att vilja flytta ifrån.

För jag längtar inte efter Sverige, alls. Snarare tvärtom. Nog för att jag gärna åker och hälsar på, men jag vill absolut inte bo i Sverige igen. Jag förstår verkligen de som känner annorlunda, det är bara inte för mig. Att lämna Sverige är det bästa jag har gjort.

Jag och Paul vill inte ha barn, så det gör nog det beslutet betydligt lättare. Jag har hela mitt liv här – mitt jobb, mina vänner, mina katter, mitt hus, min kille, mina motorcyklar och bilar. Och jag älskar södra Kalifornien av hela mitt hjärta – klimatet, närheten till havet, bergen, öknen, den storslagna naturen, att ha Mexiko precis runt hörnet, alla mikrobryggerier och restauranger, och att det alltid händer något, man hinner inte ha tråkigt. Jag kan dessutom inte tänka mig att bo någonstans där jag bara kan köra motorcykel några månader om året, om ens det. Prioriteringar.

sannapaulmoto2

Om jag flyttade tillbaka till Sverige skulle jag behöva börja om. Försöka hitta någonstans att bo i Stockholm (ha!), hitta ett jobb trots att jag aldrig har jobbat heltid i Sverige och inte vet vad något i min bransch heter på svenska, lära mig hur Försäkringskassan fungerar och hur man deklarerar och besiktar en bil, bygga upp ett nytt kontaktnät, och behöva vänja mig vid allt som är annorlunda från vad jag numera är van vid. Jag är helt övertygad om att jag skulle sakna San Diego så mycket att det gjorde ont.

Paul skulle nog absolut kunna tänka sig att flytta till Sverige, men jag tror inte att han inser hur svårt det skulle vara att flytta till ett land där han inte kan språket, inte känner någon, och inte känner till kulturen och traditionerna. Som en högljudd, ganska typisk amerikan som jämt småpratar och skämtar med folk han inte känner skulle han nog ha svårt att anpassa sig till ett samhälle där man förväntas sköta sitt och inte bry sig om någon annan. Och jag tror att vi båda skulle bli deprimerade av vädret ganska omgående. Till och med här mår jag fysiskt dåligt när det regnar eller är kallare än typ 15 plusgrader.

Jag vet många utlandssvenskar som romantiserar Sverige och drömmer om varma skärgårdsklippor och ljusa sommarnätter och att plocka smultron och dricka nubbe och spela kubb. Och en del av mig saknar det också. Men sen kommer jag ihåg baksidorna: myggor, getingar och regn. Och att det bara är sommar ett par månader om året. Ni vet som First Aid Kit sjunger? “Stockholm’s cold but I’ve been told I was born to endure this kind of weather.” Det stämmer inte för mig. Sverige är ett fantastiskt land på många sätt, men jag är inte byggd för evighetsvinter. Jag behöver 28 grader och solsken.

sannamamma

Jag saknar min familj, såklart. Men de brukar ändå komma och hälsa på med jämna mellanrum. Min mamma kommer till exempel hit om tre dagar och stannar i två veckor. Och jag törs gissa att det innebär mer kvalitetstid än vi skulle fått tillsammans ens om vi bodde i samma stad.

De första åren jag bodde i USA hade jag ständiga mardrömmar där jag var tillbaka i Sverige mot min vilja och inte kunde ta mig tillbaka till Kalifornien igen. Numera drömmer jag sällan något alls, jag tar det som ett tecken på att mitt undermedvetna känner sig harmoniskt och att jag befinner mig där jag ska.