Category

Sverige vs. USA

Sverige vs. USA

Om det jobbigaste med att bo i USA

Fia:
Kommer du och Paul någonsin testa att bo i Sverige (eller Europa)? Vad tycker du är jobbigast med att bo i USA?

Ni frågar ju inga lätta saker direkt! Haha. Men okej. Som det ser ut just nu kan jag inte tänka mig att bo i Sverige, och jag tvivlar på att det kommer att ändras inom en överskådlig framtid. Sverige är ett fantastiskt land, mycket bättre än USA på väldigt många sätt, men bara tanken på att behöva genomlida en enda svensk vinter till ger mig avgrundsångest. Jag tror att Paul känner ungefär likadant, trots att han är uppväxt i södra Kalifornien och inte har frusit en dag i sitt liv.

Jag älskar Stockholm och saknar ofta både staden och alla mina personer i den. Det ultimata vore ju om vi kunde bo i Europa några månader varje sommar och resten av året i San Diego. Men det känns inte helt realistiskt, i alla fall inte just nu.

Hade vi velat ha barn hade jag eventuellt övervägt en Sverigeflytt på heltid, men nu vill vi ju inte det. Så då bor vi hellre kvar här där det är (någorlunda) varmt året runt och man inte behöver oroa sig för snöstormar, fallande istappar, horisontellt regn, hala vägar eller snöslask. 

Därmed inte sagt att USA är något paradis, det är det verkligen inte och jag vet inte om jag skulle kunna bo någon annanstans i det här landet än i Kalifornien (ja, möjligen Hawaii då). Några saker jag tycker är jobbiga med att bo här:

1. Sjukvård räknas inte som en mänsklig rättighet, och tillgången till vård är en klassfråga. Det nuvarande sjukförsäkringssystemet är åt helvete, och republikanerna vid makten jobbar aktivt på att göra det ännu värre. Det är verkligen ett mysterium för mig hur i princip alla andra i-länder kan erbjuda sina medborgare tillgång till vård, men i USA börjar folk skrika “socialism” så fort man nämner universal healthcare. Som om det vore en dålig sak. 

2. Den jäkla besattheten vid vapen. Ingenting är så heligt i USA som rätten att bära vapen, inte ens oskyldiga människors rätt till att inte bli ihjälskjutna av dårar med automatkarbiner. 

3. Donald Trump är president. Idag är det exakt ett år sen valet och jag befinner mig fortfarande i någon sorts chocktillstånd. Donald Trump är president. Nä, det går fan fortfarande inte att förstå. Från och med idag är USA dessutom det enda landet i världen som inte är med i Parisavtalet. Det säger egentligen ganska mycket om vilken sorts land detta är år 2017. 

Jag började skriva fler grejer men det blev så himla långt och negativt, så nu begränsar jag detta till bara tre punkter. Men tro mig, det finns många grejer som är jobbiga med att bo i USA. Får väl väga upp detta med ett inlägg om varför jag ändå älskar att bo här. 

Sverige vs. USA

Om amerikaners miljötänk

Karin:
Hej! Kan du skriva om amerikaners miljötänk i förhållande till ditt egna? Tack för en jättebra blogg!

Hej och tack snälla! ♥ Jag ska vara ärlig här, jag har bävat lite inför att svara på den här frågan, mest för att jag inte riktigt vet svaret? Men jag kan generalisera lite utifrån mina egna erfarenheter.

Jag upplever det som att amerikaner är ganska… ointresserade av miljötänk. Alltså, jag tror att de flesta bryr sig om miljön och vill att deras barnbarn ska ha en planet att växa upp på osv. Men det logiska steget därifrån till att ta personligt ansvar och faktiskt förändra sitt eget beteende, det saknas ganska ofta (#inteallaamerikaner osv).

Jag kommer osökt att tänka på ett inslag i The Daily Show med John Stewart för några år sen, när de gjorde en ”Cribs”-parodi hemma hos Robyn i hennes lägenhet i Stockholm. Programledaren Wyatt Cenac går runt och förfäras över att Robyn (”Sveriges största popstjärna!”) bara har en TV och att hon har hela köket fullt av källsortering. SOCIALISM! Källsortering är ett ganska främmande koncept för amerikaner, jag fick förklara det i detalj för Paul när vi var i Sverige.

 Alltså, vi återvinner ju också, men vi har en soptunna för all återvinning. Glas, plast, allt hamnar i samma soptunna. Jag tror på allvar inte att det skulle gå att förvänta sig att vanliga amerikaner skulle sortera sin egen återvinning, det är tillräckligt svårt att få folk att inte slänga typ batterier och glasflaskor i vanliga soporna.

För att inte tala om hur vanligt det är framförallt bland amerikanska män (fler generaliseringar, jag vet) att äta kött till varje måltid och köra gigantiska lifted trucks som ens dagliga fordon. 

USA är så sjukt långt efter Sverige på så många plan, och miljötänket är definitivt ett av dem. Jag försöker dra mitt strå till stacken genom att inte äta kött, återvinna så mycket jag bara kan, köpa kläder på second hand och ekologisk/närodlad mat, köra hoj istället för bil, inte ha barn, skänka pengar till organisationer som kämpar för miljön, och så vidare. Men detta är ju verkligen en piss i Mississippifloden jämfört med den skada som redan görs, och som bara kommer bli värre så länge Trump är president och fortsätter att förneka klimatförändringarna och sätta sina egna intressen framför resten av världens.

Ha, jag vet inte. Var det svar nog på frågan?

Drömhuset, Sverige vs. USA

Det är svindyrt att bo i Kalifornien

Jag tänker skriva om dels några kulturkrockar som jag upplevde medan vi var i Sverige, och dels om vad Paul tyckte om resan, men först känner jag att vi måste prata lite om hur mycket dyrare det är att bo i San Diego än i Stockholm.

Bostadsmarknaden är en sån grej man automatiskt pratar om ganska mycket när man bor i Kalifornien. Det är nämligen svindyrt att bo här. Att köpa hus är nästan omöjligt om man inte är rik eftersom man dels behöver lägga 20% i handpenning, och dels behöver amortera hela lånet inklusive ränta inom en viss tidsram (15-30 år beroende på vilken typ av lån man har). Och med helt orimliga bostadspriser (i vårt område kostar ett litet hus med två sovrum ofta närmare 7 miljoner kronor, och då ska man alltså lägga en handpenning på över en miljon) innebär det ofta en månadskostnad på över 30 000 kr i månaden.

Att hyra bostad är bara marginellt bättre. Nu är det visserligen lätt att få ett hyreskontrakt här, till skillnad från i Stockholm, så länge man har råd att betala hyran. Paul och jag betalar ca 12 000 kr i månaden för vårt lilla hus, vilket betraktas som väldigt billigt här. Vi har bara tur att vår hyresvärd inte verkar ha någon koll på marknaden, för de flesta av våra kompisar betalar ungefär dubbelt så mycket för hus eller lägenheter i ungefär samma storlek. Enligt den här sidan ligger medelhyran för en lägenhet i San Diego numera på drygt 17 000 kronor i månaden. 18 000 för en trea.

Som jag har uppfattat det skulle det vara helt orimligt att betala 18 000 kr i månaden i hyra med ett förstahandskontrakt i Stockholm. Jag kan förstås ha fel om detta? Men sånt här funderar jag i alla fall ganska mycket på. Att Paul och jag, som båda är över 30 och har stabila jobb med bra inkomster, antagligen aldrig kommer ha råd att köpa hus. Om vi inte flyttar från San Diego alltså.

Bilar och sånt, Sverige vs. USA

Malmö FF i San Diego

malmoff

Jag var på väg hem från jobbet idag när jag plötsligt såg detta på bilen framför mig: en registreringsskylt med “MALMÖ FF” på. Nu har jag så många frågor. Till exempel denna: VEM är denna person som bor i Kalifornien men älskar ett sydsvenskt fotbollslag tillräckligt mycket för att betala för personliga regplåtar med deras namn på?

In other news försöker jag att ta vara på de sista dagarna med Obama som president. På fredag svärs Trump in och efter det är det väl bara en tidsfråga innan jorden går under. ¯\_(ツ)_/¯

Sverige vs. USA

Svensk jul med 350 000 personer?

glogg

Det är ju december nu så man måste kanske säga något om julen? Jag är egentligen ganska ointresserad av högtider (med Halloween som enda undantag) och försöker slippa undan att fira dem så ofta jag kan. Fick till exempel med mig Paul till Hawaii förra julen, till Mexiko över Thanksgiving, och den här julen åker vi till Puerto Rico (gud, låter ju som någon jetsettare nu?). Men av någon anledning blir jag numera ändå sugen på att göra svenska grejer så här års, det är väl något undermedvetet, att december förknippas med att vara hemma med familjen?

Det här började förra året, när jag gick på December Nights (som är en megastor julmarknad i Balboa Park) med några kompisar. Jag skrev om det här. De hade en svensk julmarknad med ett glöggtält, luciatåg, svenska julsånger och svenskt godis och jag blev oväntat helt glad och nostalgisk.

Ikväll och imorgon är det dags för årets December Nights, och egentligen vill jag helst slippa gå – det är så SJUKT mycket folk, på riktigt omkring 350 000 pers, och det går inte ens att ta en Uber dit för att det är så mycket trafik. Man får sitta i bilköer i flera timmar – och då bor jag ändå en typ 10 minuters bilfärd från Balboa Park.

Så vi får se om jag pallar. Om inte var vi i alla fall på Ikea igår och köpte godis och müsli, så jag kanske redan har fått min dos av svenskhet för den här veckan?

ikea

Hej då!

Amerika, Sverige vs. USA

8 år

14211946_10153968983183691_3775203389416650825_n

Idag är det exakt 8 år sen jag flyttade till USA. Det är så konstigt, för det känns både som att jag nyss flyttade hit OCH som att jag har bott här betydligt längre än 8 år.

När jag lämnade Stockholm var jag 21 år och precis nyutexaminerad från universitetet utan någon arbetslivserfarenhet att tala om. Sen jag flyttade till San Diego har jag blivit vuxen. Det är här jag betalar skatt och pensionssparar, bor i hus och har en karriär. Det är här jag har haft alla mina heltidsjobb. Det är här jag har varit gift och gått igenom en skilsmässa. Det är här jag har tagit motorcykelkörkort och ägt sammanlagt 9 bilar och 6 motorcyklar, det är här jag har träffat mannen jag älskar.

Om jag skulle flytta hem igen (t.ex. om Trump skulle vinna presidentvalet) så tror jag att jag skulle känna mig vilsen. Jag vet liksom inte hur man är vuxen i Sverige. Plus att jag verkligen skulle sakna palmerna.

Sverige vs. USA, Vardagsfilosoferande

Att lämna sitt land och inte vilja komma tillbaka

sverige-bat

Det här inlägget hos Linnéa (plus kommentarerna) är så intressant tycker jag. Och sorgligt. Jag inser hur lyckligt lottad jag är som har hittat ett nytt land som känns som hemma till 100%, och som jag i alla fall just nu inte kan tänka mig att jag någonsin kommer att vilja flytta ifrån.

För jag längtar inte efter Sverige, alls. Snarare tvärtom. Nog för att jag gärna åker och hälsar på, men jag vill absolut inte bo i Sverige igen. Jag förstår verkligen de som känner annorlunda, det är bara inte för mig. Att lämna Sverige är det bästa jag har gjort.

Jag och Paul vill inte ha barn, så det gör nog det beslutet betydligt lättare. Jag har hela mitt liv här – mitt jobb, mina vänner, mina katter, mitt hus, min kille, mina motorcyklar och bilar. Och jag älskar södra Kalifornien av hela mitt hjärta – klimatet, närheten till havet, bergen, öknen, den storslagna naturen, att ha Mexiko precis runt hörnet, alla mikrobryggerier och restauranger, och att det alltid händer något, man hinner inte ha tråkigt. Jag kan dessutom inte tänka mig att bo någonstans där jag bara kan köra motorcykel några månader om året, om ens det. Prioriteringar.

sannapaulmoto2

Om jag flyttade tillbaka till Sverige skulle jag behöva börja om. Försöka hitta någonstans att bo i Stockholm (ha!), hitta ett jobb trots att jag aldrig har jobbat heltid i Sverige och inte vet vad något i min bransch heter på svenska, lära mig hur Försäkringskassan fungerar och hur man deklarerar och besiktar en bil, bygga upp ett nytt kontaktnät, och behöva vänja mig vid allt som är annorlunda från vad jag numera är van vid. Jag är helt övertygad om att jag skulle sakna San Diego så mycket att det gjorde ont.

Paul skulle nog absolut kunna tänka sig att flytta till Sverige, men jag tror inte att han inser hur svårt det skulle vara att flytta till ett land där han inte kan språket, inte känner någon, och inte känner till kulturen och traditionerna. Som en högljudd, ganska typisk amerikan som jämt småpratar och skämtar med folk han inte känner skulle han nog ha svårt att anpassa sig till ett samhälle där man förväntas sköta sitt och inte bry sig om någon annan. Och jag tror att vi båda skulle bli deprimerade av vädret ganska omgående. Till och med här mår jag fysiskt dåligt när det regnar eller är kallare än typ 15 plusgrader.

Jag vet många utlandssvenskar som romantiserar Sverige och drömmer om varma skärgårdsklippor och ljusa sommarnätter och att plocka smultron och dricka nubbe och spela kubb. Och en del av mig saknar det också. Men sen kommer jag ihåg baksidorna: myggor, getingar och regn. Och att det bara är sommar ett par månader om året. Ni vet som First Aid Kit sjunger? “Stockholm’s cold but I’ve been told I was born to endure this kind of weather.” Det stämmer inte för mig. Sverige är ett fantastiskt land på många sätt, men jag är inte byggd för evighetsvinter. Jag behöver 28 grader och solsken.

sannamamma

Jag saknar min familj, såklart. Men de brukar ändå komma och hälsa på med jämna mellanrum. Min mamma kommer till exempel hit om tre dagar och stannar i två veckor. Och jag törs gissa att det innebär mer kvalitetstid än vi skulle fått tillsammans ens om vi bodde i samma stad.

De första åren jag bodde i USA hade jag ständiga mardrömmar där jag var tillbaka i Sverige mot min vilja och inte kunde ta mig tillbaka till Kalifornien igen. Numera drömmer jag sällan något alls, jag tar det som ett tecken på att mitt undermedvetna känner sig harmoniskt och att jag befinner mig där jag ska.

Sverige vs. USA, Ytligheter

Att inte vara frisör

chopperfest

Jag känner att jag har bott i USA tillräckligt länge för att vid det här laget vara ganska immun mot de flesta kulturkrockar mellan svenskt och amerikanskt. Jag har helt enkelt vant mig vid alla amerikanska knasigheter och tycker inte att de är konstiga längre. MEN en grej som jag fortfarande tycker är jättekonstig är detta. Att nästan alla ”alternativa” tjejer, dvs tjejer som ser ut ungefär som jag, med färgat hår och mycket tatueringar, är frisörer. Det är liksom en grej. Folk som inte känner mig frågar jämt om jag jobbar som frisör, eller hair stylist då. Och jag överdriver inte ens om jag säger att kanske 80% av mina tjejkompisar jobbar som frisörer, eller makeupartister, eller ännu hellre båda.

Av de relativt få kvinnor jag känner som (ännu) inte är frisörer är det ganska vanligt att de ändå drömmer om att jobba med hår och/eller smink men att de inte har råd med cosmetology school. Eller att de går på cosmetology school just nu men inte har fått sin licens ännu.

Jag antar att det har att göra med de ganska snäva och omoderna könsrollerna i det här landet (jag tror inte jag känner en enda frisör i Sverige?), men jag misstänker också att hår och smink lockar kreativa kvinnor som gillar att experimentera med frisyrer och looks. Oavsett blir jag fortfarande lite förvånad när någon utgår från att jag jobbar inom skönhetsbranschen eftersom det är något jag aldrig i hela mitt liv har ägnat en enda tanke åt, och jag inte kan tänka mig många yrken jag skulle vara sämre på.

Sverige vs. USA, Vardagsanekdoter

Christmas soda, uppföljningen

Rolig timing, för precis efter jag hade skrivit förra inlägget fick jag ett sms från Paul med den här bilden och texten “Skål!”:

julmust2

Han har alltså tagit med julmusten till jobbet och bjudit sina kollegor på ett glas. Så fint ju, lite oväntad svensk julstämning i en amerikansk verkstad.

Pauls omdöme? “Not bad! It’s definitely better than bacon soda.”

Sorterar detta under “Amerikaner testar svenska jultraditioner” tillsammans med förra helgens glöggfest.

Sverige vs. USA, Vardagsanekdoter

Christmas soda

julmust

Paul och jag ska fira jul tillsammans med två svenskar i år. Visserligen på Hawaii, så kanske inte en helt typiskt svensk jul, men ändå. Jag kände i alla fall att han nog behövde komma in lite i den svenska julstämningen, så jag köpte en flaska julmust till honom på IKEA.

Jag översatte julmust till Christmas soda, och förklarade att runt påsken heter det Easter soda istället. Själv dricker jag inte läsk och har egentligen ingen åsikt om varken julmust eller påskmust. Men Paul är eld och lågor över sin Christmas soda och har berättat för alla sina vänner om den magiska svenska juldrycken.

Men nu har den stått i kylen i typ två veckor och han har fortfarande inte öppnat den. Jag misstänker att han är rädd att bli besviken, eftersom han har jobbat upp gaaaanska rejäla förväntningar. Jaja. Vi får väl se hur det går.